A Course in Miracles

föredrag av Göran Rudengren

2/12 1999. Arr: Wäxthuset Kosmos, Skövde

Göran sa att han länge studerat den s.k. Mirakelkursen och också lett studieverksamhet i ämnet. Inledningsvis fick vi i den välfyllda lokalen ta en titt på några böcker som ansluter till Mirakelkursen, bla. Tanthang Tulku, Knowledge of Time and Space; Bryan Magee, En filosofs bekännelser; MSI, Enlightment. The Yoga of Patanjali.

Kursens uppläggning: * Utgångspunkter; * Historik; * Världen är inte som du upplever den; * Kärlek och fruktan, Jaget och Egot; * Skuldkänslor och dömande; * Försvar; * Lidande, glädje och lycka.

Mirakelkursen visar hur man bör leva för att kunna uppleva ”mirakler”. Varje människa har emellertid att själv välja vad hon ska göra, hur hon ska leva. Göran betonade att han själv lika litet som kursen lägger moraliska värderingar på det som sägs i Course in Miracles, som kom ut redan 1976, vilket gör det möjligt att bedöma dess kvalitet. Göran menade att det nu inför millennieskiftet kommit ut en mängd dålig litteratur, som okritiskt trumpetar ut sina budskap i stil med; ”Vill du nå framgång/bli rik, ska du göra si eller så…” Men det finns som bekant andra värden än pengar.

A Course i Miracles är omfattande: den består av 365 lektioner och tillhörande Teacher's Book samt Pupil's Book är också utgivna. Den amerikanska (uppfattade ej namnet) som författat kursen var medlem i Christian Science, vilket förklara vissa likheter mellan denna religiösa rörelses förkunnelse och kursen. Mirakelkursen är enligt Göran ingalunda lätt, i varje fall Inte att tillämpa fullt ut. Den för fram tankar och idéer som vid första påseendet kan väcka förvåning då den i allmänhet strider mot konformistisk moral, där bl.a. jantelagen breder ut sig. Den har däremot klara existentiella målsättningar.

En mycket kortfattad genomgång av några i sammanhanget viktiga filosofers tankegångar: * Descartes menade att kunskap måste vara helt säker, varför utgångspunkten var att han tvivlade på allt – utom sin egen tanke:”Cogito, ergo sum”: Jag tänker, alltså finns jag. * Rationalism: Locke litade främst på sinnena för att nå kunskap. * Empirism: Göran tog som exempel vårt färgseende; färgerna är i själva verket ej som vi ser dem. De beror på reflekterat ljus av olika våglängd, vilket visar att den erfarenhet som bygger på våra sinnen inte ger verklig kunskap. *Berkeley gick ännu längre: bara sinnesintryck ger tillförlitlig kunskap om världen. * Hume: Ingenting är tillförlitligt, allt kan betvivlas. * Kant: Det finns två världar. Vi skapar världen inom oss, placerar den i tid och rum. Alla skapar på ungefär samma sätt. * Tyska idealister skriver obegripligt (men vissa tankegångar är fattbara).

Metafysiska ståndpunkter

¤ Naiv realism ¤ Kritisk realism (Locke) ¤ Representationalistisk realism ¤ Transcendental idealism (Kant) ¤ Mirakelkursen ¤ Subjektiv idealism. Objektiv idealism ¤ Solipsism.

Kant behandlade orsak och verkan i tid och rum, och därvidlag finns likheter i Course in Miracles. Även om ej alla är lika skapar vi dock världen på så olika sätt att vi upprätthåller illusionen av en sammanhållen värld. Vi har alltså en gemensam värld fastän vi träffar människor som är annorlunda än vi själva. Även om vi har olika möten, lever vi alla i en privat värld. Men vad som händer är inga tillfälligheter, ty det är det Inre Jaget som väljer min miljö; här nämndes också karma och dess roll i sammanhanget. Vi kan mycket väl tycka att livet är orättvist och att världen är full av orättvisor, men det Högre Jaget väljer för att få erfarenheter som ger lärdomar, så att vi kan bli bättre människor. Solipsisterna som är mystiker hävdar att endast Medvetandet har betydelse i världen, som således bara är jagets föreställningar (jämför Berkeley). ((solipsism av lat. solus:ensam och ipse:jag sjäv. Min anm.))

Verkligheter: Två världar: *en digital uppfattning av världen. Exempel: Gud eller Mammon. * Världen är sammanhängande och logiskt konsistent. I grund och botten är allt ett. * Världen är overklig (jämför Martinus)

Jaget. Kärlek.

¤ Jaget är oändligt, gemensamt för alla, och ger allmakt. ¤ Egot är en illusion, en produkt av formvärlden som är strukturerad. ¤ Kärlek är när Självet styr. ¤ Fruktan är när Egot styr. ¤ Neurosens sjukdom (legenden om Faust). ¤ Oraklet i Delfi.

Egot upplever bara nuet. Den andra världen är den väsentliga. Egot utmanar Gud. Gud ”begriper” inte oss. Däremot förstår Kristus människorna. Mirakelkursen skiljer sig här från kristendomen. Enligt Mirakelkursen är Fruktan motsatsen till Kärlek. Fruktan är något negativt och skadligt. Har man kontakt med Jaget finns Kärlek, medan kontakt med Egot ger Fruktan för omvärlden. Det finns bara dessa två tillstånd: Kärlek och Fruktan.

En vanlig företeelse: Det just jag är bra på eller gillar, vill jag att andra ska vara bra på eller tycka likadant. Självet önskar vara på ett visst sätt, medan andra ställer en massa krav. Den egna tryggheten placeras då utanför Självet eller Egot. Exempel på att alla har behov av trygghet: Göran konstaterade att nästan alla valaffischer innehåller ordet ”trygghet”. Men när Egot styr uppstår otrygghet.

Goethes Faust har temat pakten med djävulen, där själen sattes i pant. Dr Faust ville till varje pris förverkliga sig själv. Egot befaller. Den man önskar bli betyder allt. När kraven blir för stora, lurar neurosen. Men känn hur ditt inre är, strunta i alla ”måsten”. I Egots krav är bl.a. att tiden måste fyllas ut, man måste hinna med så mycket. Man fruktar en inre tomhet. Men Bibelns Moses uppmanade sitt folk: ”Var stilla…” Och oraklet i Delfi i antikens Grekland manade ”Känn dig själv!”

Skuld och dömande av andra människor

Skuldkänslor är inte något positivt. Vi ska älska oss själva som vi älskar alla andra. Det gäller att arbeta på att tycka om sig själv och andra. Göran talade också om ”godhetsfascism” som moraliserar och anvisar hur andra ska vara. * Skulden och Egot *Dömandet *Jaget och andra *Kristendomens försoningslära

Göran citerade ur kyrkans syndabekännelse: ”Jag fattig syndig människa…” Den visar ju klart hur kyrkan skuldbelägger. Detta skuldbeläggande jämfördes faktiskt med politisk hjärntvätt, ty det är fråga om samma mekanism. Som exempel nämndes de okända Moskvarättegångarna på 1930-talet med alla bekännelser grundade på självförnedring. Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen är skakande. Tanken att ”alla är bättre än jag” och ”jag är inget värd” förutsätter en obarmhärtig makt som motpart. Ett auktoritärt drag: att höja upp andra men förringa sig själv. Arrogans innebär att man ser ner på andra. Motsatsen kan yttra sig i lismande och inställsamhet. Uttrycket ”slicka uppåt och sparka neråt” har inte sällan verklighetsförankring.

Vi relaterar alltid till andra – och då finns det förstås de som är värre än vi själva. Vem förfasar sig inte över mördare; usel är jag ändå inte, hur dålig jag annars är! Skvallerpressen har faktiskt en mental funktion att fylla; snyftreportagen framkallar indignation mot förövare och drabbade ömkas. Syndabockar utses raskt. Så får egot möjlighet att hävda sig.

I Jesu Bergspredikan (Matteus kap. 7) heter det som bekant: ”Dömen icke…” Vi dömer andra för att söka bevara vår egen självkänsla. Det kan förefalla märkligt att Alfred Nobel tyckte illa om sig själv, alltså ett tecken på dålig självkänsla. Ett annat exempel: En sträng lärare som fyllde 60 år, hyllades i pressen som en person ”med stora krav på sig själv och andra”. Enligt Mirakelkursen bör man tvärtom ha små krav på sig själv och inga på andra (vilket också kan låta något egendomligt).

Man ska inte ständigt känna skuld – och känn ej skuld för att man inte känner skuld! Kristendomens försoningslära ser människan som syndig; Kristus kom till jorden för att frälsa henne från synd. Korsfästelsen var det oerhörda pris han fick betala för att människorna skulle få förlåtelse, dvs. Gud förlät människornas synder genom sin son. Martinus anser denna lära orimlig. Men varför korsfästes Jesus egentligen? Det omtalas inte i Bibeln. Jesus visste ju att jordelivet inte är det verkliga livet. Enligt Mirakelkursen är alla människor en enhet, och eftersom en lyckats leva som man bör, nämligen Kristus, kommer alla en gång att lyckas!

Försvar

Hur reagerar jag då jag klandras eller anklagas? Egot uppfattar allting som angrepp, vilket ju leder till försvar. En hög tröskel för självförsvar antyder en auktoritär linje. Det kan vara farligt; vi är i själva verket inte angripna. En ond cirkel uppstår lätt med ett ständigt självförsvar. Men vi behöver inte försvara vår position. Det är ingalunda lätt att inse att vi i grund och botten inte är utsatta för angrepp. Vi bör ända betrakta det som om ingen fiende finns. De personer som vi upplever som våra fiender eller det som vi uppfattar som irriterande moment i tillvaron är faktiskt något positivt, för de lär oss förlåtelse.

Lidande

Lidande bör om möjligt undvikas. När det ändå drabbar, spela då inte martyr och tyck synd om dig själv. Självuppoffring har inget egenvärde och ett puritanskt liv är trist och tråkigt om vi vantrivs med det. Personer som är glada och positiva är förstås populära (även om de kan vara lite ytliga), och vi bör vara lyckliga och sprida glädje, för då får vi vänlighet och glädje tillbaka. Surhet är däremot självvald enligt Mirakelkursen, medan mottagandets glädje kopplas till givande.

Oskuldfullhet

Jesus sade: ”Låt barnen vara… låt barnen komma till mig… de hör Himmelriket till…” De små tittar storögt på omvärlden med oförvillad blick. Även om vi vuxna inte kan göra just så, bör vi i alla fall försöka betrakta allt som om det vore nytt, vänta sig att få höra något som vore det nytt. Och detta utan förutfattad mening, utan värdering. Det är alls ingen lätt uppgift, men lyckas man komma en bra bit på den vägen, så kvittar det lika om man får kritik eller beröm. Man får ändå det man behöver få.

Givande och mottagande

Egentligen är dessa två begrepp samma sak, ty det är tal om att ge obegränsat och att ta emot obegränsat. Att snåla och inte våga ta emot är att stoppa det universella flödet. Vi ska ge av glädje, med äkta generositet och skapa en gåvokultur, som är början till en kärlek som ännu inte finns på jorden. ”Ge ut allt vi har” – låter det inte som en utopi, är det inte omöjligt? Det är inte självuppoffrande gåvor som vi ska ge, det ska inte ske i hopp om att få något tillbaka på grund av vår godhet. Ha tillit och förtröstan: ” Se på fåglarna…” sade ju Jesus. Göran hänvisade också till Fransiskus av Assisi som ägde denna förtröstan. Det gäller alltså att både ge och ta emot med glädje, göra det spontant. Sök få mer kontakt med ditt inre. F.ö. nämnde Göran att den rätta inställningen till att ge och få kan ses hos vissa indiankulturer. – På tal om tillit och tro: den har självklart gränser, som allt annat. Göran återgav en anekdot om gumman som trodde blint. Hon upprepade trosvisst för sig själv: ”Jag tror, jag tror…” – och försökte gå på vattnet! Men när det inte gick och hon höll på att drunkna sa hon: ”Det var väl det jag trodde!”

Förlåtelse

Förlåtelse är A och O, det är det viktigaste att sträva efter. Men det finns en falsk förlåtelse som ges halvhjärtat. Men vad jag retar mig på gör mig faktiskt den största tjänsten! Jag väljer själv att bli sårad, förtretad, upprörd. När det gäller äkta förlåtelse, gör alla mig tjänster. Då vi lärt oss den riktiga förlåtelsen ordentligt, blir världen annorlunda. Världen såsom vi känner den tonar långsamt bort – och då inträffar mirakler! Mirakelkursen lär: Vi får allt vi behöver. Om vi tycker att livet är besvärligt och jobbigt, menar ändå A Course in Miracles: ”Du har bett om det!” Betrakta det så: varje människa gör mig en tjänst, vad som än händer. Misslyckas man, dyker nya chanser upp. Vidare: om andra tycker annorlunda är du, spelar det ingen roll; du ställer dig utanför dig själv. När det lyckas, tonar världen bort… Mirakekursen lär oss att vi kan göra det omöjliga – men jag har till sist inget begär efter att göra det…

Fungerar kursen?

Till slut några punkter: # Yttre och inre upplevelser # Rikedom och framgång # Distansering till sig själv och Egot. – Vi har förstås full frihet att tänka som vi vill. Ingemar Hedenius frågade i boken Tro och vetande: Är det bra at6t tro på ett liv efter detta? Svar: Ja. ((Ett par andra av hans frågeställningar missade jag tyvärr Min anm.)) Några frågor ställdes, bl.a. om orättvisorna i världen, i synnerhet vad gäller uländer. Göran framhöll att här liksom där, vi i industriländerna och de i utvecklingsländerna, verkligen lever i olika världar. Hur kan vi veta hur t.ex. afrikaner upplever sina liv? Här liksom där finns förstås både materialister och antimaterialister; de ser tillvaron på olika sätt, mest beroende på klyftan mellan fattiga och rika.

Är karma detsamma som straff? Nej, men ”vad du sår får du skörda”. Låter du t.ex. bli att hjälpa en nödställd, kommer du i framtiden att hamna i samma situation – utan att bli hjälpt. Verklig lycka är något som endast finns inombords. Det gäller att stå för inre värden. Det inre Självets önskan kan då bli uppfylld. En fråga: Om man försöker tillämpa Mirakelkursens rekommendationer på allvar, var går då gränsen till lättja eller lojhet? Visst existerar andlig lättja, vilket inte är bra. Men alltför hårt arbete kan inte uppmuntras: varning för ”arbetsnarkomani” som kan få tråkiga följder. Angående skaparglädje: såväl vetenskapsmän som konstnärer m.fl. skapar med glädje för att uppnå sina mål. Att utveckla skapande verksamhet är ett framtidshopp för alla.

December 1999

Kort kommentar mars 2016

Till detta tidiga referat skrev jag ingen kommentar. Nu känns det en aning främmande i sin korthuggna stil med sina ofta oväntade, kategoriska påståenden. Intressant ämne, kanske påverkat av New Age, som nog kan tolkas på olika sätt. Då jag själv aldrig haft direkt kontakt med A Course in Miracles, avstår jag från kommentarer nu också.

Sture Alfredsons hemsida