Algerietresan I
Förord
En resa till Algeriet i juni 1987 var rubriken på tre artiklar som jag skrev efter hemkomsten från ett besök i Algeriet. Innan resan hade jag kontaktat de båda skövdetidningarna som var intresserade, men när jag lämnade dem tackade man nej. Jag översatte sedan alla tre artiklarna till franska för att mina algeriska värdar och vänner skulle kunna läsa dem. Nedan återger jag de tre originalartiklarna in extenso.
Intryck från Belgrad
Efter regnet och kylan i Sverige var värmen här chockartad: 30 grader! Under mer än ett dygns uppehåll i Belgrad företog jag på egen hand strövtåg som förde mig till den gamla borgen Kalemegdan. Den byggdes under turkväldets tid – turkarna intog staden 1521 - och en del portar och torn är bevarade. Där uppefrån hade jag en underbar utsikt över Belgrad (= vita staden) med omnejd. Den är nu en modern storstad, återuppbyggd efter andra världskriget. ”Balkans nyckel” har ett strategiskt läge och erövrare har avlöst varandra sedan urminnes tider; här har väst och öst mötts.
I stadsbilden påminns man om mötet mellan olika kulturer. Man har t.ex. två alfabet, det latinska (=vårt) och det kyrilliska (som i Ryssland). Inflytandet från väst är påtagligt inom handel och affärsliv. Man tycks inte gilla ryska här, trots att man nog förstår det stora grannspråket ganska väl. Engelska verkar dock inte heller särskilt gångbart.
Möte i Alger
Efter pass- och tullkontrollen på flygplatsen i Alger möttes jag av Sabrou, som tidigaren varit vår gäst i Sverige, och hans vän Fennich. Jag fick ett hjärtligt mottagande som värmde. Båda, och sedan många fler, gjorde allt för att jag skulle få största möjliga utbyte av min vistelse i Algeriet, och jag måste säga att de lyckades väl. De förklarade och kommenterade allt jag såg; det var väldigt lärorikt. Fennich med sin kunnighet och sitt tålamod blev snabbt en ny god vän. Jag uppskattade mycket Sabous ansvarskänsla och frikostighet. Jag skulle ständigt få nya exempel på arabisk gästfrihet, när jag ofta blev inbjuden till Sabrous och Fennichs vänner. Vi talade öppet om vad som helst.
”Vad tycker du om den här byggnadsstilen?” frågade min nye vän arkitekten under den första promenaden i Alger. ”Den verkar fransk”, svarade jag. ”Just det. De franska kolonisterna tog med sig den borgerliga arkitekturen från Paris. Ståtliga fasader, inte sant? Men där uppe i Kasbah, den gamla staden, ser du den arabiska stilen.” Vi promenerade sedan lite i dessa trånga gamla gränder, medan arkitekten berättade om stadsbilden, som mest gick i vitt. Vi var bl.a. inne i Posthuset, vars inre dekor var slösande rik. Man såg flera moskéer, av vilka Ketchaoua-moskén var speciell genom att den under kolonialtiden användes som kyrka! Nere vid den vackra Algerbukten var en landtunga, som tidigare bestod av en rad små öar. Öarna heter på arabiska al-Djaza'ir som nu är namnet på både huvudstaden Alger och landet Algeriet.
Biltrafiken på de ganska smala gatorna i centrum av fyramiljonersstaden var tät och föreföll kaotisk. Man berättade att trafiksituationen blir allt värre, då man ej kunnat bygga den planerade tunnelbanan. Berggrunden är besvärlig och kostnaderna skulle bli för höga. Märkligt nog såg jag inga trafikljus. Man sa att de inte var till någon nytta, och faktiskt tycktes bilister och fotgängare kunna samsas rätt bra ändå.
Flera vänner dök upp vimlet, bl.a. Hammadi, som följde med oss trots förestående tentamen i farmakologi. Så småningom fortsatte samtalet på ett café. Vi kom in på kultur och litteratur, och sammanfattningsvis kom man fram till att arabvärlden är föga känd i väst och att både religion och politik skiljer den från västvärlden. Bristande språkkunskaper gör väl också att arabisk litteratur sällan översätts till västerländska språk.
Tipaza
På fredagen, den muslimska söndagen, gjorde Sabrou, Fennich och jag en busstur till ett samhälle fem mil från Alger. I Tipaza finns en fin badstrand med turistanläggning, men vårt främsta mål var det stora området i närheten med lämningar från romartiden. F.ö. var inte romarna först här; fenicierna kom långt tidigare. Här finns thermer (varmbad), teater, gravplatser, ja en hel stad som grävts ut. Ortens museum visade välbevarade kärl av olika slag, t.o.m. av glas och andra 2000-åriga föremål. Särskilt fascinerande var en stor romersk mosaik som föreställde en tillfångatagen hövding med familj, alla bakbundna. Jag glömmer aldrig deras ansiktsuttryck. Slutligen skrev jag några uppskattande ord i museets gästbok – på svenska! Med Sabrous hjälp ringde jag min fru Gun i Skövde. Det hördes lika bra som ett lokalsamtal!
Återresan till Alger blev en omväg, eftersom det var svårt med förbindelserna; först buss, sedan tåg som var starkt försenat. Fördelen var förstås att jag fick se mer på så sätt, bl.a. Blida, en stad där Fennich hade studerat till elingenjör. Landsbygden längs Medelhavet är tätbefolkad och jordbruket ger god avkastning. Men mot söder reser sig de mäktiga Atlasbergen, där man kan åka skidor på vintern.
Tillbaka i Alger
Efter ytterligare en övernattning på hotell i Alger gav vi oss ut på stan igen. Det duggregnade, och luftfuktigheten var ännu större än vanligt. Vi sökte förgäves en kamrat till Fennich, promenerade uppåt och kom till det nyligen uppförde komplexet Riad al Feih, ett modernt shoppingcenter byggt i europeisk stil och subventionerat av staten. Här fanns främst lyxbutiker, och vi såg naturligt nog inte många kunder. Men det var trevligt att titta på elegansen. Vi lät snabbframkalla film vi tagit.
I närheten såg vi Martyrmonumentet – nere i centrum fanns Martyrernas torg. Det väldiga monumentet var ett minnesmärke i betong tillägnat de stupade i befrielsekriget mot fransmännen. Antalet offer var mer än en miljon. Krigsmuseet intill var stängt för tillfället.
Alger – Ghardaia tur och retur
Bussen till Ghardaia var fullsatt när vi tre vidsjutiden på kvällen startade resan söderut: 60 mil på 9-10 timmar. Vid avfärden blev vi vittne till en dispyt mellan en av busspersonalen och en resenär som tappat bagagekvittot. En i och för sig ganska betydelselös incident men diskussionen var lång och intensiv – kanske speglade den något av arabiskt kynne?
För övrigt måste jag beundra passagerarnas tålmodighet i överfyllda bussar, där åtskilliga fick stå eller hänga i mittgången timmar i sträck. En och annan mådde också illa emellanåt; själv klarade jag mig lyckligtvis. Utrymmet för en svensk var i minsta laget. Längre uppehåll för cafébesök och uträttande av naturbehov gjordes bara en gång. Annars stannade bussen endast helt kort för påstigande – allt fler – och för färre avstigande på några få orter. Trängseln i bussen blev alltså större efterhand. Man fick verkligen god övning i att dåsa i obekväm ställning. Mörkret föll snabbt; man kunde bara ana hur vi segade oss uppför de höga Atlasbergen på den slingrande vägen.
En vecka senare gjorde jag utan sällskap samma bussresa tillbaka, men på dagen. Då kunde jag njuta av det dramatiska bergslandskapet. När jag kom söderifrån kunde jag också följa hur öknen sakta övergick i stepp, betesmark och torkdrabbade smärre odlingar. Endast norr om bergen faller tillräckligt med regn.
Öknen är ofta kuperad med egendomliga bergsformationer här och var; stenig, oländig terräng däremellan, i stort sett utan grönska. 60 mil anses förresten ej som någon lång sträcka i detta enorma land: 5½ gånger Sveriges yta! Ca. 2/3 består av öken – Sahara betyder just öken – som i stor utsträckning är obebodd, bortsett från oaserna. För det mesta ser man inte en levande varelse, men någon enstaka gång dyker en fårhjord upp med sina herdar. Ganska sällan såg jag kameler, egentligen dromedarer, och nästan aldrig hästar som inte tål hettan så bra. Däremot används åsnor och mulor mycket, särskilt i samhällena.
Första vandringen i Ghardaia
Efter den tröttande färden var vi då äntligen vid målet tidigt på morgonen. Jag fick bo hos min värd Sabrou i hans stora gästrum. Vi sov några timmar, innan vi åt en god lunch hemma hos Sabrou, tillsammans med den oskiljaktige vännen Fennich. Vi sov på låga divaner, ej sängar, och iförda s.k. gandura som liknade en lång vit klänning; det var det svalaste plagget. Sabrou var den äldste sonen i en familj på tio, och han hade nyligen låtit bygga detta hus åt sig, i anslutning till den övriga familjens. Jag fick träffa hans far och flera bröder, men inte hans mor och systrar, ty sådan var seden här. Sabrou arbetade i en bank; fadern var nattvakt. De var alla mycket vänliga och artiga, liksom andra jag kom i kontakt med. Jag kände mig verkligen som hemma, trots den ovana miljön.
Det var sedan dags för min första promenad i centrala Ghardaia med totalt ca. 120 000 invånare. De bor i centrum och i tillhörande fem byar på kullaran runtom; varje samhälle har sin särart. Ghardaia är en av de mest intressanta oasstäderna i norra Sahara och huvudort i området M'Zab. Regionens invånare kallas mozabiter, vilka utgör en särskilt sträng sekt (strängt taget är det flera). Deras religiösa särprägel uppstod för nästan tusen år sedan då deras förfäder berberna, alltså ej araber, flydde hit ut i öknen. De talar fortfarande berberspråket jämte arabiska. De är kända som duktiga affärsmän och skickliga hantverkare. Deras mattor är av hög kvalité och mycket eftersökta. – Jag fick en matta av Sabrou!
På väg till marknaden passerade vi en mozabitisk begravningsplats, där varje grav bara markerades med små spetsiga stenar nerstuckna i sanden. Varje begravd manlig individ angavs med tre stenar, varje kvinnlig med två. Det märkliga var att det inte fanns några inskriptioner eller utsmyckning; bara någon enstaka vas eller glasskärvor syntes.
Mina vänner berättade intressanta saker om staden, medan vi närmade oss centrum via smala gränder, där endast fotgängare kunde ta sig fram – samt med svårighet en och annan tungt lastad åsna, som bryskt drevs på. Underlaget var inte direkt fotvänligt, mest sand, ojämna stenar och låga trappsteg, för det bar uppför. Takten var därför maklig, men gångtrafiken blev allt livligare. Tyvärr stördes den tidlösa orientaliska atmosfären av enstaka mopedister som skumpade fram t.o.m. i de smalaste gränder.
Vi passerade massor av småbutiker, bodar och stånd med alla slags varor: lokala produkter påpekades det. När det gällde kött var de hygieniska förhållandena ej de bästa. Olika dofter blandades, men man kunde andas lättare när vi kommit ut på det stora marknadstorget (as.Suq) där det fanns mängder av stånd. Många varor låg utbredda på mattor på marken, t.ex. grönsaker och frukt. Vackra arkader omgav torget; detta är välkänt i hela regionen. Folklivet var en upplevelse, särskilt torsdag - fredag då folk är lediga. Människorna verkade sällan jäktade, man tog sig tid att stanna upp och prata ett tag. Som mina vänner sa: ”Vi har nog ett annat begrepp om tid än ni européer.”
____________________
Fakta (Huvudkälla: Fodor's North Africa 1987: Algeria, Morocco, Tunisia)
ALGERIET är den största av de tre nordafrikanska arabstaterna Marocko, Algeriet och Tunisien. Dess yta = 2 466 833 km2 (Sverige: 449 964 km2). Sahara upptar en stor del av landets areal. Längs Medelhavet i norr finner man de största städerna, där det franska inflytandet sedan kolonialtiden märks mest. I norr finns också de bästa förutsättningarna för spannmåls-, frukt- och grönsaksodling i större skala.
Efter fredsslutet 1962, då Algeriet blev en självständig republik, lämnade de flesta fransmännen landet. Trots den svåra bristen på välutbildad arbetskraft satsade den nya regimen på allmän industrialisering. Där den växande oljeindustrin bildade basen. Men jordbruket blev eftersatt, och importen växte kraftigt. Under oljeindustrins goda år steg levnadsstandarden. Emellertid försämrades ekonomin i början av åttiotalet. Nu satsar man intensivt på jordbruket. Man begränsar importen och söker tillverka så mycket som möjligt av nödvändigvarorna inom landet. Livsmedel måste dock ännu importeras i viss utsträckning. Algeriets ekonomi tycks nu vara på väg att förbättras, även om det finns svåra problem att lösa. Ett av dem är den stora inflyttningen till städerna, vilken orsakat svår bostadsbrist.
(Obs! För aktuella fakta se Internet. Min anm, juli 2014)
Algeriet, formellt Demokratiska folkrepubliken Algeriet, är Afrikas till ytan största land och världens tionde största (sv.wikipedia.org).