Algerietresan II
Nordbo i tropiskt klimat
I Alger var luften varm och fuktig, i Ghardaia var den het och torr – jag föredrog nog det senare. I Ghardaia var det mitt på dagen 40-50 grader, och jag blev förstås väldigt törstig, längtade ständigt efter en iskall dryck. Alla drack mycket i värmen, men för min del blev jag snabbt lika törstig igen efter att ha druckit apelsin-, citron- eller aprikosjuice. Mineralvatten var också bra, även icke kolsyrat källvatten; däremot var läskedrycken Fanta lite för söt. Kaffe drack man mest i samband med någon måltid, liksom mintte bryggt på färsk mynta, med en sträv lite bitter smak.
Maten jag fick smakade utmärkt. En och annan sås, krydda eller grönsak var väl i starkaste laget, men sådant kunde man undvika. En mycket god rätt var couscous, som bestod av ångkokta semuljgryn med grönsaksstuvning och fårkött, ibland nötkött, jämte sås. En härlig grönsaksblandning inledde måltiden. Det var vanligt med frukt som dessert, och sist mintte.
Visst svettades jag mycket och blev nog lite matt, men det gick bra bara man inte rörde sig alltför fort. Men hur skulle jag klara magen? Jag hade blivit varnad och använde kolpreparat på ett tidigt stadium, men slarvade med det mot slutet av vistelsen. Då revolterade magen och näst sista dygnet i Ghardaia fick jag vila och äta medicin som Fennich köpte på apoteket. Jag var tvungen att avstå från en planerad tur, men huvudsaken var ju att jag lyckligtvis blev tillräckligt återställd på drygt ett dygn, så att jag kunde påbörja hemfärden som planerat. Men dessförinnan hände åtskilligt.
Trevligt att ses igen, Muhammed!
Muhammed hade varit i Sverige tillsammans med Sabrou för två år sedan. Vi hade brevväxlat men nu fick jag träffa honom igen. Det var på det trevliga hotellet Rostemides i Ghardaia där vi drack kall dryck och pratade. Muhammed är liksom Sabrou omkring 30 år och arbetar som ingenjör vid ett oljeraffinaderi i området. Han hade just tagit semester så att vi kunde träffas. Vi pratade förstås bl.a. om Sverige; vi kom in på mordet på Olof Palme som alla kände till. Det stod mycket i tidningarna här om detta efteråt, för han var mycket uppskattad i Algeriet. Jag framhöll att mordet ännu var ouppklarat. Vi diskuterade också årets svenska skandaler samt politik i allmänhet. Sverige har fortfarande ett gott rykte här sedan Palmes tid. Naturligtvis beklagade vännerna Iran-Irakkriget; de kände till att Palme sökte medla där. Kanske detta faktum kunde vara ett mordmotiv? framkastade någon.
Vi bjöds på middag hemma hos Muhammed, där jag hade nöjet att få träffa hans far som var 76 år. Han var vid god vigör och arbetade fortfarande en hel del. Han ville klara sig själv, fast han hade rätt till understöd som f.d. frihetskämpe i befrielsekriget mot fransmännen, då han även var fängslad en tid. Utanför huset stod hans åsna som han red till torget på.
Intryck av Islam
Hemma hos Sabrou sov jag två nätter under bar himmel, eftersom det var kvavt inne, trots fläkten. Jag låg på terrassens tak med en meterhög mur runtom. Här uppe fläktade vinden en smula – skönt! Det var en annorlunda upplevelse att i den ljumma luften se upp mot den stjärnbeströdda natthimlen. Sömnen var väl inte långvarig, men jag kände mig uppfriskad ändå. Redan klockan fyra ropades den första bönestunden ut i högtalarna. Varje moské – det finns åtskilliga i Ghardaia – har en minaret där dessa är placerade. Via en mikrofon inne i moskén förmedlar böneutroparen sitt budskap ut över staden, numera alltså med hjälp av högtalare (förr fick han ropa uppifrån minareten. Samma procedur upprepas fem gånger om dagen. Nu tidigt på morgonen, strax innan gryningen, gav den starka, liksom klagande maningen en känsla av overklighet, mystik. Och inte bara jag väcktes: alla traktens tuppar och hundar vaknade samtidigt och började gala och skälla som på en given signal! Verkligen lustigt, tyckte jag.
Vid ett senare tillfälle, i en annan stad som heter Guerrara, besökte Muhammed och jag en delvis ny moské, där jag kunde studera minareten på nära håll. Intill denna var en stor öppen plats avsedd för bön. Utsikten här uppifrån var fin och man kunde se att varje del av staden hade sin egen moské. Vi fick tillträde till den här, sedan Muhammed hade frågat en föreståndare. Denne visade t.ex. var imamen (böneförrättaren) står när han leder bönen. Inga bänkar fanns, ej heller några utsmyckningar; det var bara pelare som bar upp de låga valven. Det nämndes att man samlar in pengar till de fattiga i samband med bön. Sedan var det angenämt att träffa några av de lärare som var verksamma vid skolan intill moskén. Man frågade mig vänligt vad jag tyckte om deras land, och jag svarade att jag fann det mycket intressant – och naturligtvis väldigt annorlunda mot Sverige. Här fanns en engelsklärare också; det är förresten få människor som talar engelska i Algeriet. I lärarrummet såg jag att schemat upptog delvis samma ämnen som hos oss, men studierna av Koranen intog självfallet en viktig plats.
Religionen har här en stark makt över sinnena. Särskilt här nere i söder dit Ghardaia räknas (fast merparten av landet med det väldiga Sahara ligger söder därom), är man mycket ortodox, och både unga och gamla iakttar Koranens bud. Man missar inte gärna någon av dagens fem bönestunder, som dock kan vara mycket korta medan man knäböjer på bönemattan vänd mot Mecka. Mina vänner gör det också som något självklart, tycks det. Först kände jag en viss förundran när de bad; jag upplevde starkt att jag kom från en helt annan värld med en annorlunda livsinställning. Jag respekterade givetvis deras tro, något annat var givetvis inte möjligt.
Kvinnans ställning
Detta är sannerligen ett riktigt manssamhälle, tänkte jag vid ankomsten till Alger: alltid fler män än kvinnor i gatubilden. Där såg man emellertid relativt få beslöjade kvinnor, ty de yngre var ofta europeiskt klädda. Dock var det annorlunda i Kasbah'n, den genuint arabiska stadsdelen. Men i det strängt konservativa Ghardaia såg jag nästan bara beslöjade kvinnor, åtminstone var de äldre helt skylda, med endast det ena ögat synligt. Avsikten är att inte dra till sig männens blickar. Det var ej grannlaga att fotografera dem på gatan.
Jag uppfattade dem för övrigt knappast som kvinnor, utan snarare som väsen tillhörande en annan värld. Jag fick inte träffa några kvinnliga medlemmar av Sabrous stora familj, dvs. hans mor och systrar. (Han är förresten ännu ungkarl.) Kvinnorna i familjen fick helt enkelt inte träffa främlingar. Den enda kvinna jag talade lite med i Ghardaia var faktiskt sekreterare på kontoret vid Elverket, där Fennich jobbade och som vi besökte. Hon var ung och ljushyad – hon var norrifrån – snarast europeisk till utseendet. Hon var mycket charmerande, så det var inte underligt att Fennich hade ett gott öga till henne!
Man bör nog akta sig för att dra slutsatsen att den muslimska kvinnan alltid är förtryckt av mannen, även om det inte råder jämlikhet. Inom hemmets väggar har hon mycket att säga till om, och den gifta kvinnan har en aktad ställning. Familjen är vanligen stor och rangordningen given: efter fadern kommer äldste sonen som har ett särskilt ansvar. Sabrou som är äldst i en stor syskonskara vittnade om detta.
Sociala och andra problem
Förvisso kan de nyss nämnda förhållandena leda till komplikationer nuförtiden. Så försvåras t.ex. ett naturligt umgänge mellan pojkar och flickor. Jag fick en viss inblick i det problemet under våra samtal. Visserligen undervisas de små pojkarna och flickorna tillsammans, men de är åtskilda i de högre klasserna. Detta är väl av betydelse vad gäller kontakten mellan könen – eller rättare sagt bristen på sådan före äktenskapet. Äktenskapet är en allvarlig angelägenhet, och föräldrarna har ännu stort inflytande vid valet av livspartner. Kärlek är verkligen ändå en viktig förutsättning för ett giftermål, ansåg mina unga sagesmän.
Jag vill självfallet inte här närmare gå in på deras egna erfarenheter och förtroenden som de gav mig. Det var hursomhelst intressant för mig att få höra något om deras syn på privatlivet i ett arabland. (Jag vågar förstås inte dra några generella slutsatser utifrån vännernas individuella uttalanden.) Det håller dock allmänt sett på att ske en viss attitydförändring, men skillnaderna är stora inom landet, för att inte tala om olikheterna länderna emellan i arabvärlden.
Eftersom det inte finns några ålderspensioner får de yngre ta hand om de äldre. De rika understöder de fattiga genom allmosor, enligt Koranens bud. Algeriet är en ung nation i dubbel bemärkelse: det blev självständigt först 1962, och den övervägande delen av befolkningen – totalt ca. 24 miljoner (1985) – är under 20 år. Man nämnde faktiskt att 65-75 % av algerierna är så unga, varför nativiteten har varit och är mycket hög. De stora familjerna får svårt att höja sin standard, ja många har säkert svårigheter med försörjningen.
Man får emellertid inte glömma den positiva sidan: i storfamiljen har flera generationer mycket nära kontakt, vilket ger ett skydd mot individens isolering och utsatthet. Här förekommer knappast våra vanliga generations-klyftor, ty här visar de unga respekt för de äldre, enligt vad jag erfor. Ett annat stort problem i väst är ju alkoholismen, men den existerar knappast här i detta muslimska land, där den rättrogne aldrig dricker alkohol. Jag hade däremot väntat mig att det skulle finnas arbetslöshet, åtminstone bland den stora massan ungdomar, men enligt uppgift är det så gott som ingen sådan. Dock medgav man att det finns arbetsskygga ungdomar som ägnar sig åt brottslighet och vandalisering, speciellt i storstäderna. Jag kunde själv konstatera sabotage mot telefonautomater.
Arabiska
I Algeriet talas både arabiska och franska; som nämnt talas också regionalt berberspråket. Franskan är naturligtvis ett arv från kolonialtiden. Algerierna talar i vardagslag en arabisk dialekt med många franska lånord, och man växlar lätt över till ren franska. En del äldre, speciellt i söder, talar dock inte franska; Muhammeds far, den forne frihetskämpen, kunde ingen franska.
Arabiska används av över 100 miljoner araber i ett 20-tal länder. Att det internationellt är ett stort språk framgår också av det faktum att arabiska är ett av de sex officiella FN-språken. De talrika dialekterna skiljer sig avsevärt från det bildade språk som används av massmedia i hela arabvärlden. I Algeriet söker man nu stärka standardspråkets ställning i skolorna och inom förvaltningen. Därigenom kommer kanske franskans betydelse att minska.
Den moderna standardarabiskan skiljer sig föga från den klassiska, Koranens språk, som alltsedan 600-talet läses av alla muslimer, även av icke-araber (i Iran t.ex.). Det moderna litteratur- och mediaspråket har förstås förnyat ordförrådet, men grunden är hela tiden den klassiska arabiskan. Det finns enorma möjligheter att bilda nya ord ur det egna språket, för man behöver knappast låna från andra språk – även om man gör det i viss utsträckning. Arabiska är i varje fall ett oerhört rikt språk vad gäller vokabulär och grammatik; tyvärr har jag här ej möjlighet att närmare gå in på det.
Koranens betydelse för språkets spridande och bevarande kan ej överskattas. Likväl finns det även en rik världslig arabisk litteratur – före Islam endast poesi – som är föga känd i väst. Vidare var det arabiska språket en viktig kulturbärare under tidig medeltid. Efter Islams snabba segertåg över världen under 600- och 700-talen följde nämligen en vetenskaplig och litterär blomstring i arabländerna. Det antika Greklands kultur, filosofi och vetenskap studerades där, och grekiska klassiker översattes till arabiska. Lärda araber förvaltade alltså detta gamla europeiska kulturarv under den kulturellt mörka europeiska medeltiden!