Algerietresan III
Gamla och nya hus i Ghardaia
Urbaniseringen, dvs. inflyttningen till städerna, är ett akut problem i Algeriet. Man bygger överallt, inte minst i Ghardaia, kunde jag konstatera. Byggnadstakten verkade dock ej alltför imponerande, för det tycktes vara ont om moderna maskiner. Jag såg rätt många arbetare i färd med att lägga trottoarplattor och att asfaltera en huvudgata i centrum; jag avundades dem definitivt inte i den hettan! Själv sökte jag skugga så fort tillfälle gavs, särskilt vid middagstid då solen nästan stod i zenit, så det fanns inte mycket av den varan då. Klokt nog hade jag en sval mössa på huvudet. Om möjligt tog jag en siesta mitt på dagen som brukligt är.
Det som slår en här är att nya hus nästan genomgående byggs i gammal traditionell stil. Man strävar efter enhetlighet och använder om möjligt material som finns på platsen, i detta fall sand, lera och kalksten. Därigenom smälter husen in i omgivningen både till form och färg, så som de alltid gjort. Inga höghus här inte!
Beni-Izguen: ”Den Fromma”
En eftermiddag besökte vi Beni-Izguen, det märkligaste av de fem samhällena på kullarna runt själva Ghardaia. Namnet som betyder den Fromma, är sannerligen passande; den sekt som bott här i tusen år är den strängaste och främlingar har till helt nyligen varit portförbjudna här. Byn är helt omgiven av en hög mur, och de båda portarna stängs för natten. Invånarna – några tusen – har alltid värnat om sin okränkbarhet. Därom vittnar stora skyltar på flera språk vid ingången till byn. En guide måste anlitas vid besök utifrån, och lokalbefolkningen får ej fotograferas. Inom området finns vakter som avlöser varandra. Till yttermera visso ligger en polisstation vid entrén.
Efter någon väntan kom en lokal guide som flinkt visade oss runt, trots sin höga ålder. Vi var uppe i det bastanta vakttornet som bestegs med viss ansträngning. Överallt var trånga trappgränder – så måste det ha sett ut på medeltiden också. Det bodde folk i såväl de tusenåriga husen som i de nyare, men det var svårt att se någon skillnad; stil och material var förstås samma som de alltid varit.
Allt som krävdes för livets nödtorft fanns inom murarna: naturligtvis en moské, om än pytteliten, här och där var en urgammal brunn, vid vilken en skylt angav om vattnet var drickbart. Det fanns vidare två skolor och ett bibliotek. Ytterdörrarna var av palmträ som är ytterst hållbart. Det fanns givetvis små butiker också; i en av dem sågs ett porträtt av president Chadli Bendjadid, som faktiskt avlagt ett besök som turist, upplyste man. Jag vill påminna om att denne gjorde ett officiellt besök i Sverige i höstas. Vi avslutade rundvandringen vid det lilla torget, där man brukade hålla auktioner.
En skön stund i palmlunden
Vid ett tillfälle blev vi bjudna på mintte – läskande! – hos en kamrat till mina vänner, vilken hade en jordlott i den stora palmlunden. Det var riktigt svalt och skönt under palmkronorna. I den fuktiga jorden växte grönsakerna så det knakade, här fanns ju det livgivande vattnet. Det hämtades upp ur gamla brunnar från stort djup. Palmlunden är oasens hjärta, och bortsett från markvegetationen, dvs. grönsaker och liknande, växer här bara dadelpalmer. Det egendomliga är att dessa träd, som kan bli mycket gamla och som tål vilken hetta som helst, producerar dadlar av många olika kvaliteter, fick jag höra. Men för en lekman ser alla träd likadana ut, ja även frukterna (de var ännu helt små och gröna såg jag). Förresten finns det dadelpalmer i norra Algeriet också, men de dadlarna går inte att äta, om det alls blir några.
I oasernas palmlundar odlar man i princip bara till husbehov. Alla lotter är små och privatägda. En del ägare bygger små sommarhyddor här, dit man flyttar på sommaren. F.ö. uppmuntras numera privat företagsamhet i detta arabsocialistiska land. I det avseende kan man kanske jämföra med utvecklingen i Kina på senare år. Decentralisering och mindre enheter tycks vara på modet; jag hörde ofta talas om fördelen med lokal produktion.
En tur till Guerrara
En dag tog Muhammed och jag taxi till Guerrara, där hans vän Sliman bodde. Vi skulle ha åkt buss, men det passade inte. Det var ofta problem med att få reda på när bussarna gick. Tidtabeller syntes knappast till, i varje fall såg inte jag några. Skyltningen var minst sagt bristfällig, så det var inget annat att göra än att fråga. Trots att Muhammed gjorde det kom vi på fel buss ett par gånger, men det ordnade sig till slut. Vid busstationen såg jag många olika bussmärken: Mercedes, Volvo m. fl. Jag fick veta att man medvetet fördelar importen av fordon på olika länder och fabrikat, ty man vill inte göra sig beroende av endast en eller ett par producenter. En sådan politik tillämpas även på andra områden.
Vi tog alltså taxi de elva milen, vilket dock inte blev alltför dyrt, då vi delade den med ett par andra passagerare. Här vill jag passa på och lämna ett par uppgifter om priser som jag fått tidigare. Från Algers flygplats till centrum var det 20 km och taxin kostade 100 DA (algeriska dinarer). I Alger kostade 14 km 35 DA med taxi. Buss Alger – Ghardaia (600 km): 107 DA. Samma sträcka med flyg: 226 DA. Om man köper den billigaste bilen ny, kostar den 140 000 DA. Som jämförelse kan nämnas att en ingenjörs månadslön är 6000 ( minimilön alla kategorier: 1200). Förresten motsvarade då en svensk krona ca. 0,75 DA (officiell kurs).
Under färden såg vi en död kamel vid vägkanten. En bit bort gick några till synes herrelösa kameler (rätteligen dromedarer som har en enda puckel). Här och var såg vi skrot utslängt i öknen, och i närheten av Guerrara syntes t.o.m. hela pansarvrak från ökenstrider under andra världskriget. Tyvärr såg man avskräde lite varstans i tätorterna också.
Nya bekantskaper
Vi var gäster hos Muhammeds gamle vän Sliman, en kunnig och dynamisk arkitekt, som vi bodde hos två nätter. Han skjutsade omkring oss i omgivningarna, och han sammanförde oss med andra trevliga personer. Det var t.ex. roligt att som omväxling prata engelska med en mekaniker som just höll på med att rusta upp en BMW motorcykel modell 1956 som Sliman skulle köpa. Vi blev bjudna på dricka som vanligt. Det visade sig att mekanikern varit på turistresa i Sverige! Vid ett annat tillfälle fick jag träffa en av Slimans vänner som var lärare i arabiska.
Sist men inte minst vill jag nämna den vänlige konstnären Ahmed som kom hem till Sliman och som vi sedan besökte i hans ateljé. Jag ville köpa något verk av honom men han ville absolut ge mig en tavla med mycket lämpligt motiv: en dromedar i öknen – allt gjort i sand! Senare, tillbaka hos Sliman igen, visade han egna diabilder från resor i den djupa södern i Algeriet: ett vilt och fascinerande landskap. F.ö. var Margret Thatchers son försvunnen i dessa trakter för en tid sedan, men han återfanns välbehållen efter helikopterspaning, som det stod i världspressen. Inte alla turister har återvänt välbehållna från det otillgängliga Tamanrasset.
Djupa samtalsämnen
I det luftkonditionerade gästrummet berättade Sliman om byggnadsstilar förr och nu. Vi kom in på många ämnen: krigs- och miljöhot, farsoter som aids, samt datoriseringen. Vad det sistnämnda beträffar var jag tvungen att nämna att Sverige – och faktiskt lilla Skövde med min skola Västerhöjdsgymnasiet – låg väl framme. Mina bekanta menade att man drivit utvecklingen för långt på en del områden och att människan ej längre är herre över situationen och själv blir som en robot. Det märkliga är, enligt Sliman och Ahmed, att allt finns förutsagt i Koranen. Världens undergång, Domedagen, är förutsedd, sade man. Den kommer att föregås av epidemier av obotliga sjukdomar och katastrofer. För den troende kan världens gåtor uppenbaras genom Koranen, menade de. Men det finns ju fler religioner än Islam, är inte de lika sanna, invände jag. – Nej, förklarade mina sagesmän, Islam är den enda sanna religionen, eftersom den kom sist av alla! Det var alltså så sent som på 600-talet som Allah talade till hela mänskligheten genom profeten Muhammed. Judarna, och därefter de kristna, hade tidigare förvanskat Guds ord, framhölls det.
Jag tyckte resonemanget var ytterst intressant, och mina vänner var mycket engagerade men kanske även en smula rädda att att komma in på alltför känsliga saker, inför mig som utomstående. Egentligen var det fel, sade man, att analysera så här, det går ändå inte att lösa livets mysterier på intellektuell väg. I vart fall var det för mig ett spännande och stimulerande samtal.
Äventyr i öknen
Guerrara är en liten stad med en magnifik palmlund. I utkanten bodde väldigt fattiga människor, oftast inflyttade nomader i enkla skjul. Myndigheterna sökte visserligen stävja slumbildning genom att låta bygga riktiga hus, men man hinner aldrig bygga bort bostadsbristen.
Sliman skjutsade oss runt i öknen med sin lätta lastbil, en Mazda. Vi besåg en varmvattenkälla, där 40-gradigt vatten vällde upp ur djupet genom självtryck. Där skulle man uppföra en turistanläggning som Sliman ritat. Vi besökte vidare en oued, en flod som torkar ut sommartid men som svämmar över under regntiden. På den platsen hade man uppfört en fördämning. Vi såg pojkar spela fotboll i ökensanden. Öknen uppvisade på många håll monsterliknande klippformationer, ett verk av tusenårig erosion. Vi hittade en egendomlig medicinalväxt med apelsinstora frukter, nu förtorkade.
Vi skumpade fram en bra bit – över åtta kilometer visade det sig senare – i den väglösa öknen. Då hände det! Tvärstopp! Just där hade vi kommit ner i gamla hjulspår där sanden var förrädiskt lös; där fastnade vi. Runt omkring var allt marken hård nog – typiskt! Sliman hade strax innan sagt att Mazdan kunde ta sig fram överallt. Vi prövade alla knep Sliman kände till för att komma loss – men förgäves, trots att Muhammed och jag lyfte och sköt på.
Men Sliman var optimist och gav sig iväg till ett beduintält som vi sett ett par kilometer bort. Där sökte han hjälp. Han återvände efter en stund med bräder och plåtbitar som lades under drivhjulen bak. Under tiden hade Muhammed och jag, något oroliga, bevittnat en underbar solnedgång, och jag hade förevigat den ”strandade” Mazdan. (Tyvärr blev bilden dålig.) Sedan sög vi i igen men inget hjälpte, inte ens att vi släppte ut luften ur däcken för att de skulle få bättre grepp i den lösa sanden.
Solen hade gått ner (för mig ovant snabbt) och alla möjligheter var uttömda. Det återstod bara att traska tillbaka till staden i beckmörkret. Det rådde onekligen en säregen stämning, naturen var så påträngande när man inte såg någonting. Och det var lätt att snubbla över de allestädes närvarande stenarna.
Den klipske Sliman höll modet uppe: ” Det är bara ett par kilometer att gå. Det här ordnar sig.” Han fortsatte att prata mest hela tiden, som delvis blev en fortsättning på vårt samtal hemma hos honom. ”Kanske djinnerna (ökenandarna) svävar här över oss nu?” föreslog jag mest på skämt, fast det kändes nästan som om de gjorde det. Ett mer reellt hot som jag kom att tänka på först efteråt, var utan tvivel de giftormar och skorpioner som finns i Sahara; jag hade sett sådana i ett litet privat zoo i Ghardaia.
Vi närmade oss palmlunden, där cikadornas intensiva, skärande musik ännu mer förtätade den tropiska atmosfären. Invånarna i palmlunden höll tydligen vakthundar som gjorde skäl för namnet (skäll!). Deras vilda skall när vi passerade på stigen intill var faktisk en aning obehagliga, särskilt som vi tyckte att hundarna (?) närmade sig oss. Jag tyckte att de lät som vargar eller schakaler. Skulle de verkligen gå till anfall? Det gjorde de gudskelov inte. Ordentligt trötta kom vi äntligen fram till staden. ”Det här var väl ett fint minne för dig,” flinade Sliman mot mig. Jag höll med.
Sliman kände någon som hade en traktor. Efter att ha lämnat av oss hemma gav han sig av igen för att ordna bärgning. Vi väntade väldigt länge. Vi blev hungriga och Muhammed lagade mat (det gör han bra!) Maten kallnade… Långt efter midnatt återvände Sliman, totalt utpumpad. Det hade varit jobbigare än väntat; Mazdan hade stått så djupt nerborrad i en sänka, att traktorns strålkastare inte hade kunnat fånga in den i sin ljuskägla. Och Sliman hade varit osäker om haveriplatsens exakta läge, varför de hade måst ringa in den förmodade platsen genom att köra runt i allt snävare cirklar, tills de äntligen fann den. Inte nog med att det var svårt att hitta stället – det var besvärligt att dra loss Mazdan också!
Efter en mycket försenad nattlig måltid – stackars Sliman orkade inte ens äta! – sov vi ett par timmar innan Sliman körde oss till bussen. Vi kom förstås på fel buss och kastade oss ur i sista momangen – vilket var tur, för jag hade glömt en väska på lastbilsflaket. Sliman kom körande tillbaka till busstationen med den, innan vi dök in i nästa buss… Fel igen! Jodå, vi kom faktiskt iväg med rätt buss så småningom, klockan sex på morgonen. Vi var alla tre – Sliman, Muhammed och jag – nog så trötta den dagen…
Slutord
Jag summerar: En givande resa, där behållningen låg på två plan; dels allt jag själv fick uppleva under knappa tio dagar, dels allt som berättades för mig i anslutning till detta och faktiskt mycket mer än så. De personliga relationerna gav en djupare dimension till det upplevda.
Mycket hade jag med mig i bagaget på vägen till resmålet, men jag sökte lämna fördomarna hemma. Tänk efter: Måste vi inte alla, när främlingshat och fördomar blossar upp, försöka förstå våra medmänniskor bättre? Våra kunskaper om andra folk och kulturer har ökat avsevärt de senaste årtiondena. Så förstår vi i väst Kina bättre än tidigare. Både vår egen och andras inställning har förändrats därhän, att vi kanhända tycker att kineserna förefaller oss mindre främmande än araberna. Hur det än förhåller sig med den saken, så har jag fått vänner för livet under denna resa. Den gav belägg för hur vitt skilda levnadsvillkoren än må vara, så finns det alltid mer som förenar än skiljer olika folk och individer.
Skövde 28 juni 1987
Sture Alfredson
Anmärkning: Jag har här återgivit – och i sinnet återupplevt – denna reseberättelse så gott som ordagrant nu i augusti 2014. Ds.