Anpassning

Anpassning

I den här artikeln tänker jag belysa några sidor av begreppet anpassning i ett större perspektiv. Rubriken tyder kanske på ett begränsat ämne, men av erfarenhet vet jag att det ena lätt ger det andra, så att omfånget sväller ut och blir mycket större än man tänkt sig.

Redan för många år sedan fastnade jag för ett dialektiskt synsätt. Jag har vid ett flertal tillfällen givit uttryck för min fascination för den urgamla kinesiska yang/yin-symbolen. Jag skall här inte gå in på filosofin i det forna Kina, men vill bara påpeka att det finns vissa gemensamma drag i både kinesiskt och västerländskt tänkande.

I det följande ämnar jag försöka se såväl ”goda” som ”dåliga” sidor vad gäller anpassning i praktiken. Ett minimum av anpassning till omgivningen är naturligtvis alltid nödvändig, vare sig det är fråga om naturen (ofta=miljön) eller sociala eller kulturella förhållanden. Att anpassa sig till omvärlden innebär förstås förändring, vilket i sin tur betyder att det sker någon form av påverkan. Rörelse i vid bemärkelse kan sägas vara en huvudkraft. I väst, liksom även hos åtskilliga gamla kinesiska tänkare, framstår livet vanligtvis som en dynamisk process, ej som något statiskt.

Självklart är adaptionen en grundprincip inom darwinismen; i annat fall vore ju den biologiska evolution som där beskrivs, otänkbar. Endast genom ett strängt urval kan arterna överleva på sikt (the survival of the fittest). Denna naturens sållningsprocess bland individerna inom respektive art har således under årmiljoner förädlat fram de bästa egenskaperna för överlevnad. Människan, som dock tillhör naturen, har länge (sett med mänskliga mått) påverkat den naturliga selektionen. Modern genteknik har nu som bekant öppnat helt nya möjligheter att manipulera allt liv – som alltid på ont och gott.

I ett kortsiktigt utvecklingsperspektiv, där ekonomiska drivkrafter och biologiska specialisters ambitioner får fritt spelrum, anar man problem och faror for mänskligheten. Visst finns det många fördelar med den nya tekniken, inte minst inom medicinen, där nya eller förbättrade läkemedel forskas fram. Frågan är dock: För vem? Vilka kommer att ha råd att köpa dessa mediciner, då kostnaderna ständigt skjuter i höjden. Redan nu har en stor del av mänskligheten ringa eller ingen tillgång alls till många effektiva mediciner som framställts tekniskt och laboratoriemässigt – fastän inte utan en rad biverkningar. Dock måste framhållas att en hel del billiga naturläkemedel framställs i fattiga länder.

Jag skall här inte gå in på olika aspekter av gentekniken och dess konsekvenser, t.ex. vid kloning och matproduktion. En gradvis anpassning kan förstås ske på många sätt. Vissa grödor utsätts alltmer för DNA-teknik i stor skala, varvid livsmedelsindustrin mer eller mindre öppet saluför sina genbehandlade produkter, bl.a. de många produkter som innehåller soja. Lagstiftningen varierar i olika länder och någon pålitlig kontroll av huruvida födan är genmanipulerad eller ej förekommer knappast. Själv kan jag inte bedöma eventuella risker; experterna är som vanligt oense. Många av dem är involverade i denna lukrativa verksamhet och kan då inte vara öppet kritiska. Förresten frågade jag en gång i livsmedelsaffären om det fanns någon sorts märkning på varor innehållande soja, så att man kunde se ursprungsland och uppgift om genbehandling – men icke.

Det är själva tillvägagångssättet jag reagerar mot, nämligen att saluföra produkter som på sikt möjligen kan visa sig skadliga på något vis och utan att konsumenterna kan välja då tydlig märkning inte förekommer. Oftare än vi anar utsätts vi för ofrivillig anpassning till en ofta dubiös marknad där penningen styr allt. Det finns naturligtvis exempel på detta på de flesta områden, som jag här ej berör. Jag resonerar dock vidare med begreppet anpassning i blickpunkten, fast även med några sidoblickar emellanåt.

På tal om marknaden kommer man osökt att tänka på reklamens makt över sinnena. Alla låter sig absolut inte förföras av den, en del avskyr den måhända. Men bortsett från vad man tycker påverkar den oss säkert, även om man ställer sig överseende eller likgiltig till det mesta av reklamflödet. Det är ju meningen att reklam och PR ska fylla en upplysande funktion, alltså att ge information om saluförda varor och tjänster. Emellertid kan man rätt ofta ifrågasätta dess värde och sanningshalt. Jag tror ändå att vi anpassar oss, med eller mot vår vilja, till den enorma mängd reklam som sköljer över oss dagligen. Fenomenet hör förstås ihop med konsumtionssamhällets ofantliga utbud och mestadels stenhårda konkurrens. Tar vi allt detta som något för en gång för alla givet? Måhända inte, men det ser ej bättre ut när anpassningen och därmed toleransen verkar vara så allmän. (Direktreklam i brevlådan kan man i alla fall frånsäga sig.)

Åsikter om politik av olika schatteringar – skillnaderna är i allmänhet inte särskilt stora – framförs självsäkert i tidningarnas ledare och annorstädes. Det ligger väl i sakens natur att en avsevärd ensidighet odlas för att budskapet skall gå fram. Den egna linjens fördelar framhålls givetvis, medan motståndarens endast tycks innehålla nackdelar. Var och en vet förstås att det i själva verket inte är så enkelt, men alltid finns det en del personer som föredrar en förenklad bild av verkligheten. Det är också ett dilemma att ett ärligt engagemang för en sak (det behöver inte bara gälla politik utan vad som helst) mycket lätt leder till subjektivitet och enögdhet; man ser det man vill se och tror det man vill tro.

En viss grad av anpassning på olika områden är nödvändig för att vi skall kunna ha en dräglig tillvaro utan alltför många problem eller yttre och inre konflikter som försvårar livet, ja till och med kan utgöra ett hot mot vår överlevnad. Vi tvingas faktiskt tolerera åtskilligt som utifrån ett strikt etiskt förhållningssätt måste anses oacceptabelt. Att media ständigt matar oss med all världens ondska är självfallet obehagligt med begripligt då det är deras uppgift att rapportera om vad som händer i vår omvärld. Dock kan man med all rätt kritisera det ensidiga urvalet: Väldigt få positiva nyheter får någon plats i flödet. Dessutom präglas nyhetsutbudet av en västdominerad världsbild, varvid i och för sig viktiga nyheter får en undanskymd plats, eller nämns kanske inte alls, på grund av att det inträffade utspelats i ett litet fattigt s.k. uland. Även rapporteringen från mycket stora länder som Indien är mycket bristfällig.

Detta är förstås ingen ny företeelse; den enorma kontinenten Afrika har länge bara behandlats som hemvist för katastrofer och bottenlöst elände. Jag förnekar inte att sådant förekommer där, men man får en skev bild av verkligheten – speciellt trist när globaliseringen borde ge anledning till att försöka ge en någorlunda rättvisande bild av förhållandena även i fjärran länder. Jag vill hävda att läget i detta avseende avsevärt försämrats, bl.a. genom sparkrav då nyhetsmedia kraftigt skurit ner antalet reportrar som skall bevaka vad som sker i de delar av världen som inte direkt domineras av väst. Däremot är naturligtvis USA-bevakningen god. Den officiella amerikanska synen gör sig starkt gällande i hela västvärlden, i synnerhet i vårt land. Men relativt få svenskar tycks ifrågasätta denna dominans, som ju framför allt är ekonomisk. Vilken nyhetssändning, om än aldrig så kort, saknar flera inslag om ekonomi? Detta gäller flertalet radio- och tvprogram samt dagspressen.

Styr media den s.k. verkligheten? Som redan antytts kan partiskhet knappast undvikas; både själva urvalet och en viss vinkling lyser igenom och visar en klar brist på objektivitet. Jag anser f.ö. att denna företeelse till en del är nödvändig, men tråkigt nog är konformiteten alltför stor, då olika perspektiv sällan kommer till uttryck i nyhetsförmedlingen. Fler speciella bakgrundsprogram behövs också som komplement till alla nyhetssnuttar som dessutom upprepas med allt kortare intervaller dagarna i ända. I en del fall liknar det faktiskt indoktrinering eller åtminstone propaganda för en viss politik. Man måste medge att media har makt genom sin förmåga att påverka. Jag skulle hos journalisterna vilja se mer medvetenhet om det stora ansvar de har i det hänseendet. Ibland får jag en obehaglig känsla av att de är i händerna på makthavare som gärna ”planterar” sin uppfattning via okritiska skribenter. I många fall behövs mer civilkurage för att våga kritiskt granska och avslöja krafter i det fördolda.

Att jag ovan relativt utförligt uppehållit mig vid medias roll som förment objektiv nyhetsförmedlare beror på att jag tror att vi alla mer eller mindre omedvetet anpassar oss till en verklighetsbild som ej alls är så sannfärdig som media låter påskina. En ofta skev bild ges genom dess ytlighet och frånvaro av kritik och skepsis gentemot en genomgående materialistisk världsbild. Visserligen finns förstås analytiska artiklar och program som avslöjar vad som pågår bakom kulisserna i det ekopolitiska spelet, men de är jämförelsevis få och når troligen bara ett begränsat antal människor.

Förvisso har många missförhållanden dragits fram i ljuset tack vare media - naturligtvis med rätta – men till vad bestående nytta? Kriminalitet skall ju alltid avslöjas, men det sorgliga är att den ökar hela tiden, och att man saknar möjlighet att beivra många brott. Narkotikabekämpningen är otillräcklig, då resurser delvis saknas. I s.k. knarkliberala, ganska inflytelserika kretsar tycks dock viljan till effektivare åtgärder saknas. En mer tillåtande inställning gentemot droger av narkotikatyp är i och för sig logisk, när alkoholen flödar alltmer fritt – till dels genom EU-ingripande mot svenska restriktioner. En smygande anpassning pågår utan tvivel. Den kommer att på sikt få ännu allvarligare konsekvenser för samhället då politiker duckar och sysslar med annat som de anser viktigare.

Trafik, bilkörning och bilismen i allmänhet bildar ett stort komplex med många problem som skulle tarva mycket mer utrymme för analys än som här är möjligt. Med anknytning till nyssnämnda frågor om droger och sprit är det självklart att fler och fler förare utgör en fara för sig själva och andra, eftersom det uppenbarligen finns ett stort mörkertal vad gäller personer påverkade under körning. Detta är desto tydligare då antalet privatbilister ökar med antalet fordon. Hastighetsbegränsningar tycks inte ha någon större effekt, dels för att poliskontrollerna som gör nykterhetstest är förhållandevis få, dels därför att rätt många trafikanter struntar i reglerna. Kameraövervakning av hastigheten på strategiska ställen avslöjar långt ifrån alltid trafiksyndare. Då är det ej underligt att det är svårt att nerbringa olycks- och dödsoffertalen. Den s.k. nollvisionen grundades på önsketänkande; visioner verkar förresten inte vara mycket värda i vårt krassa och i många stycken samvetslösa samhälle. Väldigt många tycks inte bry sig särskilt mycket, orkar väl inte. I en tillvaro präglad av ökande stress och privata problem är detta också förståeligt. Resignation och likgiltighet kan nog även betecknas som en typ av negativ anpassning.

På tal om brott måste jag nämna nynazismens uppdykande. Man tänker kanske i första hand på unga ”skinnskallar” (från eng. skinheads), men nazist- och fascistinfluerade tankegångar gror likaså hos många andra individer. Invandrarfientlighet är vanlig även i Sverige (jämför den allt restriktivare och inhumana invandrarpolitiken idag – inte utan EU-mönster). Om krafter misstänksamma mot främlingar får ett starkt men ofta outtalat stöd bland befolkningen, är det ju en oroande utveckling. Åtskilliga företag tvekar att anställa personer av utländsk härkomst. Brott begångna av invandrare, s.k. nya svenskar, skall givetvis behandlas på samma sätt som dem som begåtts av andra invånare. När det emellertid finns en mer eller mindre dold avoghet mot dem med avvikande utseende eller livsstil, gäller kanske inte i praktiken likhet inför lagen. Det finns belägg för att domstolar kan påverkas av opinionen vid bedömning av rättsfall. Det rådande samhällsklimatet, ”tidsandan”, är utan tvekan en viktig faktor beträffande anpassning. Vi håller väl alla på att vänja oss vid vad som sker, vad vi än må tycka. Jag menar att denna process pågår i stort som smått. Annars kan det bli obehagligt på det personliga planet.

Mobbning och diverse former av förtryck finns i många varianter, ej blott i skolmiljö utan på många arbetsplatser och i privatliv, hem- och sällskapsliv. Endast en bråkdel av de mest skrämmande fallen kommer till allmän kännedom. Olika slags olämpligt uppträdande, från vanligt översitteri och trakasserier till ren och skär pennalism och tortyr, har självklart alltid förekommit och går aldrig att helt komma till rätta med, särskilt ej på det psykiska planet (jämför ”psyka”). Jag har ett bestämt intryck av att sådana fenomen ökar, vilket dock delvis också kan bero på att förkastligt uppförande uppmärksammas och fördöms mer nu.

Det förefaller som om ett uppvaknande i någon mening skett, ty en låtgåmentalitet har varit mer påtaglig tidigare. Man har tvekat att ingripa mot ohyfsade fasoner, inbegripet mobbning i skolan. Det är självfallet bra att man nu fokuserar på sådant var det än förekommer, och verkligen försöker vidta åtgärder. Det uppmärksammade fallet med den unge nynazisten i Katedralskolan i Skara visar dock att det inte är lätt att hantera dylikt. Det är otvivelaktigt ett dilemma när man kommer på kollisionskurs med den oförytterliga (?) tryck- och yttradefriheten. Visst skall det finnas en lagstadgad rätt att yttra sig, men den har liksom allt annat sina gränser. Samtidigt måste det rimligtvis införas sanktioner mot oförbätterliga individer, efter det att alla samtal och förmaningar till bättring slagit slint. Det är då påtvingad anpassning i vissa fall blir nödvändig.

Apropå yttrandefriheten: Den tenderar definitivt att alltmer komma i kläm när ”vanliga” människor känner maktlöshet inför överheten. Visserligen får man gnälla och skälla på politiker och andra makthavare, men allt oftare känner vi att det inte tjänar något till; de bestämmer ändå alltid över våra huvuden. Detsamma kan förstås även vara fallet på lägre nivå, för många har nog samma känsla inför chefen på jobbet. Vem vill utsätta sig för risken att förlora sitt arbete genom att vara ”obekväm” – trots att man i och för sig är i sin fulla rätt att framföra sin åsikt. Detta fenomen blev mer frekvent under 1990-talet med dess ekonomiska ”stålbad” (speciellt Sverige var drabbat). Det må vara något lättare nu att ge luft åt inopportuna uppfattningar, men bristen på civilkurage är fullt märkbar på många håll. Överhuvud kännetecknas ganska många svenskar av passivitet och flathet inför fel och oförrätter som andra utsätts för: ”Bäst att ligga lågt, det där angår inte mig.” En liknande attityd som uppstår när man känner sig handlingsförlamad kan mycket väl ta sig uttryck i en långtgående cynism. Här har vi naturligtvis ytterligare ett exempel på anpassning i dålig mening.

Det talas mycket om vår hälsa. Det är ett säkert tecken på att allt inte är som det ska; ”hälsan tiger still” heter det ju. I vårt supermaterialistiska samhälle är det följdriktigt dess fysiska aspekt som starkt betonas, och just kroppsliga besvär är så tydliga och påtagliga. Minst lika viktigt, ja faktiskt mycket viktigare, är det psykiska och själsliga området. Trots detta tycks det inre livet ha en lägre status, emedan det är komplicerat och svårare att få grepp om, vilket gör att psykiska problem är svårare att bota. Psykosomatiska sjukdomar var ett vanligt begrepp redan i min ungdom, men sambandet mellan kropp och själ uppmärksammas fortfarande för lite. Inte så konstigt då att många läkare specialiserar sig just på kroppsliga symtom och åkommor. Nu talas mycket riktigt om psykiatrins kris.

Av ovanstående framgår att jag anser att vårt ofta otillfredsställande hälsotillstånd i Sverige delvis kan återföras på situationen i vår omvärld som lämnar mycket övrigt att önska. Oro, rädsla och ångest är mycket vanliga följdfenomen, som säkert kan ha en mycket reell och påtaglig grund, men som ibland blir rena fobier som verkar oförklarliga. Inom den privata sfären, i det medvetna själslivet eller i det omedvetna döljer sig mycket som har samband med många beteenden och dito rubbningar; icke minst skuldkänslor – även omedvetna – skapar problem. Och i någon mening har vi väl alla lite ansvar för tillståndet i världen. Som tur är finns det en del bra behandlingsmetoder och terapier som brukar kunna hjälpa den enskilde vid behov. Det gäller också att börja arbeta med sig själv, själva jaget så att säga. ”Känn dig själv”, sade redan de gamla grekerna.

Om inre oro i första hand förorsakas av närliggande personliga problem, så finns det samtidigt anledning att frukta påverkan från den naturliga miljö som människan själv rubbat. Följderna av kraftiga och långvariga ingrepp i naturen under hård exploatering är nu uppenbara för alla och envar. Ändå fortsätter miljöförstöringen i oförminskad takt, till och med i accelererat tempo. Klimatförändringar till stor del vållade av människan kan ingen blunda för längre, även om tappra försök görs för att visa att det bara rör sig om ”naturliga” förändringar. Ozonhålets utvidgning och temperaturhöjningen får på sikt oerhörda konsekvenser, det är de flesta överens om. Då spelar det knappast någon roll vilken förklaringsmodell man väljer; mönstret är tydligt, hur intrikat det än är med en ofantlig mängd parametrar.

På kort sikt märks få drastiska förändringar, vilket bedrägligt nog får somliga att slå sig till ro, ja rentav blundar för hotet; ”Det kommer nog att gå skapligt i framtiden också, det har ju gått hyfsat hittills”. Men faktum är att antalet katastrofer i världen har ökat på senare år, så tendensen kan ingen tvivla på. Att kunna mer i detalj utreda orsaken, rättare sagt orsakerna, spelar mindre roll. Det som betecknas som ”rena” naturkatastrofer har till stor del sitt upphov i föregående skövling av stora naturområden.

Mot ovan skisserade bakgrund och med globalt ökande mänsklig misär i tankarna, är det svårt att förstå att det mesta fortsätter i gamla hjulspår som om ingenting hänt. Tillväxt liknar ett heligt mantra som ständigt upprepas; den får inte ifrågasättas som om den vore ett axiom. Välståndet ”måste” öka – men för vem? Klyftorna ökar på alla plan, och det duger ej att ”stoppa huvudet i busken” (det återstår att se vad Mr George W Bush gör!).

Strutsmentaliteten yttrar sig på många sätt, huvudsaken är tydligen att man tänker på något annat, någonting trevligt som ger avkoppling och konstlad spänning. Är det därför som spel av alla de slag blivit så populära? Det är naturligtvis fråga om pengar också. De största vinsterna inhöstas ju på lotteri och spekulation; vanligt hederligt ”kneg” uppskattas inte speciellt. Gemene man anpassar sig så gott han kan, hoppas jämt på storvinst, men speldjävulen ställer till det ordentligt ibland.

I denna IT-ålder måste jag absolut nämna datorn som ovärderligt hjälpmedel i snart sagt varje sorts arbete. Den är även ett instrument för underhållning och verklighetsflykt (bl.a. via dataspel). Jag måste i sanningens namn även nämna datorn som kunskapsförmedlare genom det omätliga Internet som tillhandahåller så mycket värdefullt som kan vaskas fram bland allt skräp. Det kan råda delade meningar om vad som är bra eller dåligt; förresten mixas ofta entertainment med information= ”info- tainment”. Anpassningen till dataåldern har gått oerhört snabbt, speciellt i vårt land. Vi svenskar är öppna för ny teknik, och tillvänjningen till denna brukar gå bra.

När det gäller kunskaper får man inte glömma att värderingar alltid finns med i bilden. I vår turbulenta tid görs många omvärderingar. Vi får med säkerhet uppleva ytterligare stora förändringar framöver. Oväntade händelser kommer att inträffa, trots alla prognoser och scenarior som givetvis utarbetas med hjälp av datorer. Apropå: Experternas virtuella datormodeller för undersökning av klimatuppvärmningen har kritiserats för att aldrig kunna ge en tillräckligt tillförlitlig bild av dennas utveckling. Det stämmer säkert, ty antalet faktorer är så enormt stort att inte ens de kraftfullaste datorerna kan fullständigt bearbeta alla komponenters komplexitet.

Tekniska förbättringar i all ära, men vi måste ställa människan i centrum. Vanliga människor kan vara med och skapa bättre villkor där maktens män har svikit. Vi har även mycket att lära av tidigare kulturer. Jag avser främst de i modern tid förtryckta ursprungsfolken. Inte endast i böcker kan man läsa om dem, utan självfallet på vårt outsinliga Internet. Och om allt det positiva som ändå görs för att förbättra vår sargade jord finner man där intressanta webbsidor. Exempel: www.ugwb.org (University for Global Wellbeing) och www.hope-wave.org (HOPE=Healing Our Planet Earth).

Tillägg: Ovanstående artikel är daterad 30/12 2000 – 1/1 2001. Jag har gjort några få ändringar och tillägg nu ( 2/6 2014). I huvudsak står sig innehållet än idag, det är bara vissa detaljer som skiljer nu och då, vilket är förvånande med tanke på tidsspannet. Avslutningsvis måste jag tillstå att exempelvis invandringspolitiken förbättrats; utan namns nämnande har det varit en och annan minister som definitivt inte hållit måttet. -- Jag tror inte de nämnda hemsidorna finns längre, men när jag då tog del av dem, speciellt den förstnämnda, tyckte jag att de speglade en ny tid, förhoppningsvis ett uppvaknande.

Sture Alfredsons hemsida