Är Gud bara outgrundlig?

Teol dr Runar Eldebo, Stockholm
17/5 2001 i Konstmuseet Skövde
Arr.: Skövde Konstmuseum, Skara Stift, Frikyrkliga studieförbundet och Sveriges kyrkliga studieförbund

"Under vinjetten livsnära vill vi belysa sådant som rör religioner, filsofi och existentiella frågor. (...) Han vill ha mer wowkänsla -- då skulle vi kanske inte ha så många tomma kyrkbänkar Vi grunnar och funderar. Vad är meningen med livet? Och vem är han, den där Gud? Pastor Runar Eldebo tycker emellertid att vi ska vara mer som barn. Inte fundera så mycket utan hänge oss, ungefär som man gör på gudstjänsterna i Harlem. Han vill ha mer wowkänsla." (...) (Inledning på en artikel ur Skövde Nyheter 19/5 2001)

Denna föreläsning var, som Stefan Hammenbeck sade i sin presentation, den tredje och sista i föreläsningsserien med mottot Att synliggöra det osynliga kring temat människa och existens. Konsthallschefen talade om kulturellekumenik, ty det var en konstutställning kallad Att synliggöra det osynliga som födde tanken på föreläsningar kring detta tema. (( S H gav här några intressanta upplysningar kring den aktuella utställningen Labyrinter; denna info utelämnar jag här. Min anm.))

Då teol dr Runar Eldebo från Stockholm fick ordet var han angelägen om att framhålla att han var imponerad av Skövde Kulturhus. Av den konst han nyss hunnit se fäste han sig speciellt för Carl Kylbergs tavla (1944). Naturligtnog, ty Kylbergs konst utstrålar mycket andlighet.

Vad finns att säga i livet, inför döden, om Gud? Vad är meningen med livet? Människan känner sin litenhet Är Gud bara outgrundlig? Runa Eldebo, pastor inom Svenska Missionsförbundet och konsult i ledarfrågor i näringslivet, är också lärare vid Teologiska högskolan i Stockholm. Han brukar ge alla studenter som påbörjar sina teologiska studier en första uppgift: Berätta under 4-5 minuter om något som förvandlat ditt liv! Han har fått höra många personliga upplevelser. Ett exempel: Ett oförglömligt intryck gjorde en dam (redan 40 år!) vars liv hade "gått itu". På Nationalmuseum förtrollades hon av en viss tavla -- och "allt mörkt blev ljust!" Denna tavla förvandlade mitt liv, sa hon. R E frågade intresserat: "På vilket sätt?" Men hon kunde inte svara, hon visste inte varför hon kände så.

Är allt verkligen outgrunddligt när det gäller Gud? Eldebo vill få studenterna att söka vidare. För egen del berättade han något om en bok han började läsa på tåget från Stockholm och som fångade hans intresse: Mamma och meningen med livet av Erwin Jaloun (?). Boken har en djupare undertext. En fråga som aktualiseras: Finns det dimensioner som vi håller på att göra oss urarva?

Det förekommer vissa trosviss förklaringar (kanske typ New Age) om att människan färdas över livets hav för att där bortom, på andra sidan, mötas avsina kära hädangångna. En vanlig skepticism gentemot präster kanske delvis bottnar i att många tror sig ha eller kunna få kontroll över tillvaron. ((Se mina referat av Frank Hougens båda föredrag om "den galne kusinen", vår Min anm))

R E försöker utifrån konkreta exempel närma sig svaren på existentiella frågor. Han nämnde Tomas Sjödin och Werner Aspenström som skrev i en dikt på 1950-talet att "det var fult att föreställa sig Gud". Hur ser Gud ut? frågar sig barnet. "Ajabaja", det kan man inte veta. ("Prästlist?") Visst menar prästerna att Gud är rättvis och bamhärtig osv., men de säger ingenting konkret om utseendet. Det vore väl magstarkt att vilja veta mer, menar man. Vi ä ofullkomliga, livet är fragmentariskt men ändå rikt. Men hur hanterar vi det? frågade R E.

På tal om tavlor igen -- konkret! : Ett verk som han sett av Lena Cronqvist berörde honom starkt. En författare som han beundrar är Göran Tunström. R E intervjuade denne själv en gång som han menade skrev fantastiskt bra men "svarslöst". Tunström hade inga färdiga svar på frågor om Gud. Han nämnde Ökenbrevet som kom ut 1978. På R E:s direkta fråga Ä du kristen? svarade Göran Tunström: "Innan du ställde frågan, skulle jag ha sagt ja, men nu när du frågar säger jag nej. Om du frågar igen blir svaret kanske ändå ja."

Innan R E började studera teologi läste han filosofi ett par år. Bland moderna svenska filosofer blev Ingemar Hedenius och Anders Wedberg hans favoliter, trots att de var ateister. En av dem (vilken avslöjade han inte) definierade en kristen människa som "en ej riktigt rationell varlse". Samme filosof grubblade icke desto mindre under fyra månader om året över Gud! R E ställde berättigade frågor som: Vem är då säker? Vad handlar det om?

R E berättade om en vän, före detta företagare som sålt sitt företag och med god ekonominu bara skulle njuta av livet. Han blev intresserad av New Age, började sedan gå på gudstjänsteri kyrkan men blev inte upplyst, snarast förvirrad. "Vem talar om vad det egentligen går ut på?" frågade han sig. Han gickt till Bibeln och fann att Bergspredikan var "toppen"! Han fattade ett heroiskt beslut: "Jag vill leva som Jesus!"

Mannens fråga, på enkelt konkret vardagsspråk vr nu: "Hur flyttar Jesus in på riktigt?" Vännen R E hade svårt att ge svar. Han gav något kryptiskt denna anvisning: "Vi behöver förstå Gud sämre!" Det lät ju paradoxalt. Kan man genom att ta avstånd från Gud söka möta honom? (( I min kommentar efter referatet är ett citat ur ett blad som R E delade ut. Min anm.))

Många människor har för mycket kontroll. Mycket i tillvaron verkar för dem vara så klart och tydligt. Att ha en partner som nästan alltid ä förutsägbar blir långtråkigt. Men det går absolut att upptäcka nya sidor hos andra. Vare sig det gäller ens närmaste såsom barn eller föräldrar, kan man skapa en ny chans genom att "förstå sämre". Säg t.ex.: "Jag älskar dig sanslöst!" Barn med sin ännu rika fantasi "vet" hur Gud ser ut: en gammal man med vitt skägg.

Man kan se frågan om Guds outgrundlighet som en relationell gudsfråga. R E sade att han själv, trots att han helt klart betraktar sig som kristen, fortfarande brottas med Guds outsägbarhet.Detta alltså trots hans speciella kristna bas. Ylva Eggehorn citerades; hon skrev 1971: "Jag varnar dig, följ honom inte!" Denna varning upprepades flera gånger. I slutet:..."men det är redan för sent." R E konstaterade att detta är ingenting för den som vill ha lugn och ro.

R E var för många år sedan studentpräst. Tillsammans med sju andra teologer gick de ofta runt på universitetet och ordnade möten. I gruppen fanns även en katolsk präst. En gång blev en student genast eld och lågor: "Jag vill bli katolik!" sa han till prästeen. Denne svarade först inte. Studenten gav sig emellertid inte och då rådde den katolske prästen studenten att komma igen om ett halvår, efter att ha lyssnat många gånger till vad prästen hade att säga.

Den katolske biskopen i Stockholm, Aron Arborelius som f.ö. varit munk i 20 år,"varnade" en gång den svenska allmänheten att "gå för nära" det kristna julbudskapet. Den småborgerliga tanken hos många svenskar kude annars förstöras (!). Jag tror Arborelius menade att den vanliga småborgerligheten bara ser till den glättade ytan, ej till budskapets verkliga innebörd. Sådant som är ytligt vackert saknar "dragning" på mitt liv, är utan makt i min tillvaro, som inte bara är bekväm, sade R E. ((Liksom på andra ställen använde R E egna eller citerade uttryck som är något speciella eller personliga. "Citationstecken" i referatet markerar ofta särskilt att det inte är mitt eget ordval. Min anm.))

R E berättade om en präst som hette Emil Gustavsson och var känd för sina predikningar. R E hade läst en predikan som denne präst höll 1896 och som han tyckte var fantastisk. Vilket språk! Gud framställdes som "en älskare i Höga visan..." och "Han drar dig i dina lockar" osv. Det var en både attraktiv och farlig Gud som Emil Gustavsson skildrade. Denne präst uppgavs ha haft tiotusentals åhörare och han framstår idag som "supermodern" enligt R E.

R E citerade också ur en psalm av den kände prästen och författaren Olof Hartman som även var direktor för Sigtunastiftelsen: "För att du inte tog det gudomliga..." Den kristna bekännelsen kan paradoxalt nog betecknas som "stötande"! Varför? Därför att den uttrycker en vetskap om Gud -- allt medan vi faktiskt inte kan veta något bestämt om Honom som ju är outgrundlig.

MEN -- detta är kärnpunkten i den kristna läran -- "Gud har krymt sig till Jesus", framhöll föreläsaren. Den kristna bekännelsen hävdar således att vi vet vem Gud är. Och i så fall är ju Gud ej längre outgrundlig, ej någonting "ospecifikt". Den troende är förvissad om att så här är det, så förhåller det sig.

R E menade emellertid att frågan "Vad går det ut på?" föefaller vara medfödd. Vi tillfogas alla "sår" i våra liv. Men ett sår får en skorpa. "Skorpan" ger på sätt och vis en viss tröst. Men hur lätt blir inte "såret" öppet igen! Enligt kristen tro har Gud uppenbarat sig i Jesus -- på Guds eget initiativ. Poängen med den kristna kyrkan är att den är en "skattkammare", vilket är gott att veta.

"Skattkammaren" grundas på den fasta övertygelsen: Vi vet. Gud blir mer än bara outgrundlig, just på grund av att Han är "förminskad" till Jesus. Sin vana trogen att uttrycka sig ganska drastiskt sade R E: "Gud är mindre outgrundlig än min fru!" Han försäkrade vidare att hon efter mer än 20 år förblir en gåta för honom. Han framhöll vidare -- helt riktigt tycker jag -- att vi aldrig kan lära känna varandra, våra medmänniskor, fullt ut. "Varje människa är en gåta, en brunn. Jag vet faktiskt mer om Jesus/Gud än om min fru!"

Paradoxalt nog: "Jag är själv allra mest outgrundlig", sa R E, som aldrig upphör att förtvivlas eller förvånas över sig själv. Det egna ödet är outgrundligt. ((Den gamla uppmaningen "Känn dig själv!" är alltid befogad, även om resultatet kan bli långt ifrån hundraprocentigt. Min anm.))

Genom Bibeln får vi veta om Gud/Jesus. Trots detta kvarstår Guds outgrundlighet. Bibelns bild av Gud är ändå ej i konflikt därmed, påstod R E. Genom Kyrkan kommer Guds uppenbarelse till uttryck. Han betecknade Gud som en pelare; man kan sätta sin lit till GUd. R E har också kointakt med personer som inom New Age funnit att "Gud är ett mysterium."

Skaran kring Jesus bestod av enkelt folk som fiskare, syndare, ja rena "outcasts". Det var dew lidande som han stod närmast. Han berättade öppet för lärljungarna vad han visste skulle ske med honom: han skulle få lida och bli dödad. Enkelt och familjärt sade han också: "Ni får kalla Gud Pappa." De tackade. Men med fariséerna var det annorlunda. När han talade med dem sade de: ""Ta inte i så där! Ta det lugnt, Jesus. Inget blod, om vi får be." Han stod långt ifrån den tidens intellektuella, alltså fariséerna. "Mystiskt, obegripligt", menade de skriftlärde. De höll sig borta från Jesus, han skrämde dem. De kände rädslor; så pinsamt. "Det är smidigare att surfa i allmänna ändligheter," konstaterade R E.

R E berättade att han rest och föreläst en hel del i USA. Han skildrade på ett medryckande sätt ett besök i en kyrka i Atalanta. Kyrkan var fylld av såvä svarta som vita; där var en symfoniorkester som spelade, där var en färgad sångerska av format i alla bemärkelser: "Cyndie Peters gånger två!" Det var Bostonmusik och alla började gunga i takt. "Sir, are you Christina?" kom det från Runars närmaste bänkgranne, en färgad kvinna. Han svarade: "Sure". Kvinnan igen: "Sir, isn't it great to be a Christian?" -- "Sure". (Vad kunde han annt svara!) Kvinnan: "Sir, can I hug you?" Och så gav hon honom en riktig björnkram, medan tårarna flödade nerför hennes kinder.

Här, menade R E, var ett äkta och härligt uttryck för den skatt som kyrkan ruvar på (jämför ovan om "skattkammaren"). Det illustrerar även barnaskapet hos Gud. Här visade kvinnan ett enormt självförtroende, hon hade mottagit Guds självpresentation.Det hade uppstått en genuin "connection" (uppkoppling på dataspråk) mellan kvinnan och Gud. Och självfallet var det för Runar, "en vanlig, lite tillknäppt svensk", en oförglömlig upplevelse.

E R aviserade att en ny bok av honom snart skulle publiceras: En gång till. Att hitta möjligheter i det du trodde var förlorat. I boken diskuteras alltså nya möjligheter att komma till rätta med frågan: Förblir Gud outgrundlig? Han hänvisade till Lukas kap. 15 och en definition av kristen tro. I berättelsen om den förlorade sonen frågar sig den återvändande sonen: Kan jag få tillbaka det jag förlorat? Jag är ej värd det." Till fadern sade han: "Jag är inte längre din son." Fadern trodde inte han var klok! (Vi känner resten av historien, hur väl sonen blir mottagen, utan reservationer.)

Vi ser alltså, förklarade R E, att det inte är min egen (här den förlorade sonens) definition som är avgörande. Ta steget: se på dig själv såsom Gud ser på dig. Det är ett tilltal till en hel kultur som är utpräglat narcissistisk. Han nämnde en roman av den kände författaren John Updike: I liljors skönhet, som handlar om barnaskap hos Gud. Huvudpersonen, prästen Clarence Wilmot, är inbjuden till en fest. Mitt under middagen kommer han plötsligt på att "Gud bara är ett fantasifoster!" Konsekvensen måste bli att han sägr upp sig och lämnar sin tjänst. Han tvivlar faktiskt inte alls -- han vet att Gud inte finns! Efter denna orubbliga insikt måste han hålla en predikan. Men alla märker på hans ögon att Gud är outgrundlig! Det syns!

R E sammanfattade i punkter: ¤ Gud är outgrundlig. ¤ Gud är mindre i kristen tro. ¤ Gud är förminskad till Jesus. ¤ Jesus är outgrundlig och stor. ¤ Gud är större än Jesus.

Efter en paus följde en intressant frågestund. En man i publiken sa att han inte förstått riktigt allt, men den första frågan var: Hur förverkligas dessa (dvs. R E:s) tankar i gudstjänsten och liturgin? Svaret innehöll bl.a.: I frikyrkan är det en risk att "nerven" (hänförelsen) försvinner och att det blir "lagom", typ familjegudstjänst i stället. Det förekommer en tendens att "hyfsa till", vara alltför vanlig, lägga tillrätta. Det behövs något av "heliga rysningar", nämligen mystik.

En annan frågeställare sa: "Vad är Gud?" och hänvisade till ett av konstverken i museet (där föreläsningen hölls). Verket skapades med en speciell teknik, så att betraktaren endast ser spridda, obegripliga delar av en bara anad helhet. Men om man beskådar verket rakt framifrån och genom ett prisma inlagt i dess mitt, framträder tydligt Jesus ansikte i odelbar helhet. Frågaren menade att vi oftast springer förbi livsfrågor. R E höll naturligtvis med om att parallellen var slående och att det gäller att fokusera på Gud. Det är en relationsfråga: sker "uppkoppling" blir det respons.

R E citerade ur en dikt av Eva Kilppi: "Förlåt stör jag? Javisst, du förstör mitt liv..." Hammenbeck undrade om R E under alla år av sin verksamhet märkt någon förändring i människors förhållningssätt till den övergripande frågan om meningen med livet. Under diskussionen poängterades förstås hur t.ex. stress påverkar de flesta. Sökandet eftger möjliga svar på existentiella frågor är i sig en drivkraft, en motor som i varje fall inte avtagit i styrka.

En intressant synpunkt var att katolska konstnärer sägs äga större kreativitet än andra; exempelvis var Salvador Dalí och Magritte troende katolike. Den katolska liturgin skiljer sig också från den protestantiska. R E menade att den katolska symboliken inte stod i konflikt med konsten, utan snarare stimulerat det konstnärliga skapandet. Men en konflikt kan också vara kreativ, ssom exempel nämndes Sven Lidman och Sam Lidman.

Det finns alltid ett glapp mellan frågan om livets mening och eventuella svar. I vår splittrade tid blir frågan om hur det är möjligt att leva "riktigt" allt viktigare. R E hänvisade dock till en undersökning som visade att svenskarna är det folk som tror minst på Gud, bara ca. 11-14 %. Jämför Filippinerna, där 97 % uppgivit att att de tror på Gud.

Glöm ej bort "skatten"! (se ovan) Det är uppenbarligen väldigt många i Sverige som inte gör bruk av den. Tidsbrist? -- En person i publiken hade hört en präst yttra något om att det finns en gen för Gud. R E undrade vilken metaforik som är bäst. Moderna vetenskapliga termer färgar naturligtvis av sig även på religiöst tänkande. Så har t.ex. Newsweek haft ett temanummer kallat Neuro-Theology. Det är en fråga om vilka metaforer som fungerar.

Ingen uthärdar i längden förlusten av Gud; vi upplever den kännbart. -- Ytterligare en publikfråga: Vi ser alla splittring, har svårt att uppleva helhet. Men är det verkligen önskvärt att vara hel? I en av sina böcker svarar R E faktiskt Nej! Han måste erkänna att han aldrig träffat någon fullkomligt hel människa. Han sa att det är bra at bjuda in personer med olika åsikter till samtal, även om man nog kan känna sig störd. Det är inte enkelt. Han tillade: Hellre "frälst" än "hel".

En annan person betygade hur han ryckts med av en gudstjänst i Harlem: en märklig upplevelse! (Jämför R E:s erfarenhet ovan) R E berätta även kort om när han var i en stor kyrka i San Fransisco med en församling som övervägande besatod av utslagna, homosexuella ocg aidssjuka.

En man i publiken sa att han upplevde att Gud finns i allt. Olika människor befinner sig på olika utvecklingsstadium. En del har alltså nått ett högre medvetande än andra. Skilda aspekter är är å ena sidan känslomässiga upplevelser och intellektuella utedningar å den andra. Jesus kan ses som lärare och vägvisare.

Fysiska uttryck indikerar äkthet; barnslighet och och hängivenhet hör ihop med detta. Det handlar om att tappa kontrollen -- då kommer WOW-upplevelsen! Men vi måste söka vara både kapabl och barnsliga.

Någon bland publiken talade om nära döden-upplevelser. Hur ska man tolkaa dem? R E nämnde att det kan röra sig om allmänmänskliga bilder, som står över skilda religioner. -- Enannan person tog upp föreställningen om reinkarnation. R E kallade den för en hjälpföreställning (?). Han tillade att han hade respekt för den uppfattningen och att han kände präster som också trodde på reinkarnation, fastän kyrkan officiellt tagit avstånd från den.

Till slut återgav R E en saga om en kung som hade förvärvat en underbar tvärflöjt. Han inbjöd till en konsert några av de bästa flöjtister som stod att finna. Den förste fick ej fram en enda ton ur denna flöjt. Nästa flöjtspelare lyckades inte heller frambringa en ton. Senare träffade kungen en helig man som erbjöd sig att prova att spela. Kungen ordnade åter en fest -- och hör och häpna! den helige kunde spela! Han spelade alldeles underbart, ty han hade älskat sig fram till flöjten! Den förbluffade kungen ville förstås veta hur det var möjligt. Svaret löd: "Det var inte jag som spelade på flöjten, det var flöjten som spelade mig."

Min kommentar 2001 Jag hoppas att det framgått av mitt referat att det var en intresseväckande föreläsning. Naturligtvis saknas en del i resumén, framför allt har det inte gått att adekvat återge R E:s medryckande framställningssätt. Hans naturliga ochflödande sätt att tala innehöll ofta slående ord och uttryck som jag alltså då oc då sökt markera med citattecken. En portion humor var också en ingrediens i framförandet. Hans engagemang var i vart fall inte att ta miste på.

Jag har börjat läsa hans bok Kristen i landet lagom (1999), som tycks förstärka mitt positiva intryck från föreläsningen, då boken självfallet ger mycket mer utrymme åt att utveckla tankegångar jag kände igen. Jag vill nämna ännu en bok av R E, nämligen Leva medan livet pågår (2000). Jag har sökt på Internet och funnit flera webbsidor kring R E. Man kan där läsa korta uppgifter om innehållet i hans böcker. A Good Church är en kort och läsvärd text.

Sättet att närma sig den överskuggande frågan om livets mening tycktes mig också ganska originellt. Till detta hör att R E röjer en vidsynthet som inte alltid förekommer hos "vanliga" präster. Det är nog f.ö. inte lätt att i full yrkesverksamhet som präst vara riktigt tolerant gentemot andra meningsriktningar, när kyrkan ansätts från flera håll, vilketmanar till försvar för ett krympande "revir", dvs. ett minskande antal trosanhängare. Här hotar väl antingen en alltför snäv och konservativ hållning som motsätter sig förnyelse, eller en urvattnad, alltför "lagom" attityd som tenderar att ge en utslätad profil. Tro och vetande står ofta i motsättning till varandra, men det är knappast fråga om nägot antagonistiskt motsatsförhållande. Känsla och intellekt måste kunna förenas. Motsättningar är givetvis ingenting specifikt för kyrkliga ting och bör kunna lösas.

Jag kan tänka mig att R E har en pedikostil som skulle passa i frikyrkan. Hans -- som jag uppfattade det -- underförstådda kritik av den högkyrkliga stilen får mig att tro det. Hans entusiasm för den skildrade amerikanska församlingen är förståelig. Den stilen är även uttryck för ett annat kynne än det svenska, anser jag. Hans föredrag var både intellektuellt och emotionellt stimulerande, vilket jag upplevde som lite "osvenskt".

Bilaga Jag har ingen kommentar att tillägga nu (december 2015). I stället citerar jag det blad (ur en bok?) vilket R E delade ut. Där stod för sig: "Populära uttryck idag är "Gud är större", "Man kan inte tiga nog om Gud" eller "Till det osägbaras lov". -- "Varför går vi i kyrkan Fynn? --- För att förstå Herr Gud bättre. -- Sämre. -- Vadå sämre? -- För att förstå Herr Gud sämre. -- Vänta nu ett litet tag. Du är ju precis snurrig. -- Det är jag visst inte. -- Jo det är du sannerligen. -- Nehej. Man går till kyrkan för att Herr Gud ska bli riktigt stor. När man låter Herr Gud riktigt riktigt riktigt stor, då blir det riktigt riktigt så att man inte förstår Herr Gud -- och då gör man det. Hon blev lite förvånad och besviken över att det där översteg min fattningsförmåga, men hon förklarade. När man är liten, då "förstår" man Herr Gud. Han sitter där uppe på sin tron, som förstås är av guld; han har skägg och en krona och alla sjunger psalmer för honom allt vad dom orkar. Gud är nyttig och användbar. Man kan be honom om saker; han kan slå ens fiender så dom blir stendöda och han är bra på sånt som att förtrolla den elaka pojken i granngården så att han får vårtor eller något annat otäckt. Herr Gud är så "begriplig", så nyttig och användbar, han är som ett föremål, kanske det viktigaste av alla föremål men i alla fall ett föremål som man kan förstå helt och hållet. Längre fram "förstår" man att han inte är riktigt sådan, men man kan ändå fatta hurdan han är. Men fast man förstår honom verkar det inte som om han förstår en! Han tycks inte fatta att man helt enkelt måste ha en ny cykel, och så "förstår" man att han ändå är lite annorlunda än man trodde. Hur man än förstår eller tänker sig Herr Gud, så gör man honom mindre stor. Han blr ett begripligt väsen bland andra begripliga väsen. På det sättet ändrar man hela tiden sin uppfattning om Herr Gud ända till den stund då man erkänner att uppriktigt sagt så förstår man inte alls Herr Gud. När man har kommit så långt, då låter man Herr Gud vara så stor som han verkligen är och pang, då står han där och skrattar åt en."

Sture Alfredsons hemsida