Att lära eller inte lära, det är frågan
Öppen föreläsning av universitetslektor Jörgen Dimenäs
23 maj 2002 vid Högskolan i Skövde
”Varför har vissa människor lättare att lära sig än andra? Under föreläsningen diskuteras om inte de flesta människor skulle kunna bli bättre på att lära, Detta ställs i relation till olika hinder för inlärning.
Jörgen Dimenäs är verksam vid Noveum och institutionen för beteendevetenskap vid Högskolan i Skövde och har bland annat författat läroböcker i naturvetenskap för grundskolan. Jörgen Dimenäs bedriver forskning inom inlärning.” (Citat ur affisch)
Nedan återger jag nu (oktober 2014) en av de föreläsningar som ingick i ”en serie populär-vetenskapliga föreläsningar om aktuell forskning vid Högskolan i Skövde.”
Jörgen Dimenäs var glad att många kommit till denna föreläsning och han hoppades vi under denna korta stund (45 min.) skulle kunna lära något, kanske en ny erfarenhet att ta med oss ut. Han berättade att han ägnat sig en hel del åt naturvetenskap och att han därför fann det lämpligt att strax direkt anknyta till sådan kunskap. Alla lärare och många andra har säkert undrat om det inte finns bättre eller sämre sätt att lära sig saker. Naturligtvis finns det det, så det handlar alltså om att söka finna ett så effektivt lärande som möjligt.
Följande punkter skulle J D ta upp: * Mål; * Tankar kring lärande; * Ett försök; * Hinder för lärande; * Fördjupning. – Mål: Att skapa en möjlighet för dig att fördjupa din förståelse för lärande, sade J D som skulle återkomma till detta. – Tankar kring lärande: Det har tiderna igenom existerat en mängd olika tankar kring lärandet. Här visade J D en figur med ett antal begrepp knutna till ämnet. ((Jag kan här ej återge den grafiska utformingen. Min anm.))
Organisation Ett vanligt sätt att börja ändra på organisationen för att effektivisera lärandet. Det innebär relativt enkla åtgärder – men är det effektivt?
Lärstilar Exempel: Vid musikundervisning används musik väldigt mycket.
Sju intelligenser En amerikan, N Gardner, talade för ett tjugotal år sedan om 'sju intelligenser' - nu lär det finnas ca. 20.
Dialog Alltsedan Sokrates använder man dialogen mycket ofta i lärsituationer.
Grupp Grupparbete var mycket populärt i skolan på 1970-talet. Grupplärande förekommer förstås fortfarande, fast under annan beteckning. Vet man om det är en bra metod? Kanske man bara tar för givet att det är effektivt med grupparbete?
PBL (problembaserat lärande) är vanligt och ingen nyhet. (Jag tror termen var ny för kanske10 år sedan. min anm.)
Föreläsning Den här formen måste jag ju tro på, menade J D. Men vad utgör den egentligen? Underhållning? Upplevelse? Show? Eller handlar det rentav om effektiv förmedling av information?
'Slå in' Helt enkelt=plugga, t.ex. inför tentamen. Kan det vara ett bra sätt att lära sig? Ja, men varför har vissa människor lättare för att lära än andra?
Ett försök J D ville visa ett försök baserat på fenomenet ljus. Utgångspunkt: Jag själv är det viktigaste redskapet för inlärning. Vi (åhörarna) fick 30 sekunder på oss att fundera på frågan: Vad är ljus? ((Själv skrev jag ner: ljus som kontrast till mörker; både konkret fysikaliskt och symboliskt/bildligt. Min anm.))
J D citerade de allra första meningarna i Första Mosebok: ”Jorden var öde och tom /…/ Varde ljus!” Detta kan sägas vara en religiös förklaring till ljus. Ett nytt perspektiv, en kanske oväntad dimension. Skulle jag fråga ett sjuårigt barn t.ex.: ”Varför ser du värmeljuset?” så skulle svaret bli ungefär så här: ”Det är ju enkelt. Strålarna går från ljuset till ögat så att man ser.” J D ställde en kollektiv fråga: ”Hur upplever ni ljuset nu, här i salen?” Det rådde just då en dämpad belysning, takbelysningen var släckt; det kom ljus endast genom fönstren och det filtrerades delvis genom gardiner, reflekterades… Sedan tände han ljuset i salen och upplevelsen blev naturligtvis annorlunda.
I USA besökte J D en gång en stor grotta där det fanns mycket gamla lämningar av människor i gångarna. Guiden släckte plötsligt stearinljuset han höll – och effekten blev mycket stark. Det var en upplevelse som visar vilken enorm ljuskraft ett vanligt stearinljus kan ha när det ställs i kontrast till kompakt mörker.
Forntidens människor lärde sig använda elden. Därefter gjordes många uppfinningar som har sin grund i iakttagelser av naturen. Just nu (i maj) är ju bina ständigt i farten; J D visade en vaxkaka, som han enkelt formade till en liten stav som han antände. Vaxljuset inte bara brann och spred ljus utan doftade också gott – en rikare erfarenhet, liksom när vaxljuset uppfanns. Människans uppfinnings-rikedom är som bekant stor. Varför inte pröva om Bregott (!) kan ge ljus? Sagt och gjort: en klick margarin med en veke från ett värmeljus i placerades på en tallrik. J D tände på – och det brann med ett förnimbart knastrande ljud. Detta kunde bero på små vattendroppar i margarinet. Och ljus alstrades förstås, vilket båda försöken skulle visa .
J D nämnde i förbigående hur utvinningen av en annan sorts olja började, nämligen bergolja i Pennsylvania, USA. Den raffinerades till fotogen som blev ett mycket användbart bränsle i fotogenlampor under hela 1800-talet fram till 1920-30-talet. Han visade en sådan lampa. Nackdelen med dessa och tidigare oljelampor var förstås faran för bränder.
Thomas Edison experimenterade flitigt i sitt laboratorium med det nya fenomenet elektricitet. Han använde tunna trådar – ca. 200 olika trådar prövades –och försöken upprepades gång på gång. Nu gjorde J D ett sådant experiment, och visst blev det en kort stund ett varmt rött sken plus små gnistor när strömmen från ett batteri kopplades på genom tråden. Men det fanns ett problem som vi själva kunde se: tråden smälte snabbt och brann upp. Men det gick att komma till rätta med problemet genom att använda kemikalier (utan oxidering), vilket Edison kom på. Det var en överraskning för Edison själv när koltråden fungerade. Han lämnade vid detta försök tråden lysande på kvällen men väntade sig att den som vanligt skulle slockna. Men på morgonen lyste den fortfarande! Det var verkligen ett lyckat försök, bokstavligen ”overnight”! Så kom koltrådslampor snart i bruk. En senare efterföljare blev lysröret.’¨
Hur är då den vetenskapliga synen på fenomenet ljus? Givetvis måste alltid konkreta försök utföras, men empiriska undersökningar åtföljs av tankearbete på ett abstrakt plan. Det är här som svårigheter ofta uppkommer för elever och studenter. J D gjorde en skiss på tavlan, som visade en mängd atomer utan särskuld ordning; oordningen betonades genom att han ritade streck huller om buller i atomklumpen (ungefär som ett trassligt nystan). Därjämte visade han samma anhopning atomer (kärnor) men med en mängd cirkulära elektronbanor runt denna. Denna atommodell är naturligtvis bara en bild, men den tilltalar oss med sitt välordnade utseende. Banorna är här ”frysta”, elektronerna är låsta i sina banor i denna abstrakta ”ögonblicksbild”. Den är inte helt ”sann”, eftersom en nivå är överhoppad. Vissa elektroner utsänder också ljus. ((Jag förstod inte hela resonemanget på slutet, och J D förklarade inte alla detaljer. Min anm.))
Hur uppfattar man då ljus? D M återvände till det lilla barnets svar som ju var en lättfattlig ”förklaring”: strålar från lampan träffar ögat så att man ser ljus. Naturvetenskapens syn på ljusets natur är numera att ljuset kan ses som både partiklar och elektromagnetiska vågor. Han ritade en våglinje och frågade: ”Vilket perspektiv visar kurvan? Uppifrån? Eller från sidan? Är den tjock?” Han skisserade en linje till men med ökad våghöjd samtidigt som vågorna förstärktes (tjockare linjer) och gjordes mycket tätare. Styrka, intensitet och frekvens kan variera mycket. J D sade också att det bara
är en ytterst liten del av all elektronisk strålning som vi kan uppfatta som ljus. Ser man energin som partiklar kallas de fotoner. Elektromagnetismen är inte helt förklarad av fysikerna; den elektro-magnetiska gåtan är fascinerande, menade J D. Likaså är gravitationen en gåta; vi ser endast effekterna av den, ej vad den verkligen är. ((Kvantfysiken presenterade den kontroversiella våg/partikelteorin i början av 1900-talet. Min anm.)
Ovanstående bör ha givit upphov till en rad spännande frågor. Huvudfrågan är hela tiden: Har vi erfarit och bättre förstått fenomenen ljus? Har vi nått en djupare förståelse? – Här följer sammanfattningsvis ett urval kopplingar som man kan göra på basis av bl.a. ett försök: Vad ”tänder” du på? --> * Egen förståelse; * Sjuåringens syn på ljus (ovan) à Andras förståelse; * ”Varde ljus!” à Bibeln; * Uppleva ljus à känsla; * Grottan à berättelse; * Vaxljus à seupplevelse; * Smörljus à seupplevelse; * Stearinljus à seupplevelse; * Fotogenlampan à seupplevelse; *Edison à berättelse; * Ljus med elektricitet à seupplevelse; * Ljus på elektronnivå à modell; * Ljus som elektromagnetiskt partikelfenomen à modell; * Ljus som elektromagnetisdk gåta à fascinerande!
En väsentlig fråga till dig själv: Lär du dig något? – Eller snarare: Har du tagit vara på möjligheten att utöka din egen förståelse? Det handlar om att söka tillgodogöra sig kunskap på så många sätt som möjligt, såväl konkret erfarenhetsmässigt som genom abstrakt tankeverksamhet. Dock hindras man ofta därvidlag.
Hinder för lärande Det är ofta fråga om: ¤ Övertro på (om)organisation; organisatoriska förändringar är ej sällan hinder. ¤ Lärstilar; fokusering på en enda metod är ej särskilt effektivt. Ensidighet ger inte bra resultat. ¤ Grupp (jämför ovan). Om det är en stark ledare som dominerar gruppen är det till förfång för samarbetet; alla bör delta ungefär lika mycket. ¤ Föreläsning. Här ställs det krav minsann – nästan det värsta en pedagog kan ge sig i kast med! ¤ 'Slå in'. J D tyckte inte att det var ett särskilt effektivt sätt (han hade även aktuell erfarenhet när det gällde en egen son som elev). - Klart är i varje fall att ljus kan uppfattas på så många sätt.
Problematisera lärandet Alltför ofta tar man mycket för givet och anser också lärandet oproblematiskt. Det är märkligt att lärande faktiskt sällan diskuteras ordentligt. Man måste ställa frågor som: Varför är lärande i grupp bra? Om inte, hur kan man då bäst lära sig? Det är ett faktum att praktiken sällan är i fas med forskningsfronten kring lärandet. Diskussionen borde mer handla om hur olika sätt kan utarbetas för att arrangera utbildningen. Detta skulle bidra till lärandets möjligheter att förstå och bättre tillgodogöra sig kunskaper. Här nämnde J D den franske fysikern och matematikern A-M Ampère; jämför ampère, enheten för strömstyrka. Först tänkte han fel när det gällde polariteten + och – jämte sambandet med cirkulationen, dvs. elektriska strömmar i molekylerna. (( Jag uppfattade inte riktigt hur misstaget senare reparerades och gav framgångsrika resultat: trial – error – success. Min anm. ))
Mål Lärandet är en möjlighet som du själv måste ta aktiv del i. Lärande tar tid och kraft och är mycket komplext. Märk att inlärningsprocessen ofta kännetecknas av detta i mycket högre grad än t.ex. läroboksförfattare känner vid författandet. (J D har som nämnt skrivit läroböcker.)
Fördjupa din förståelse Det handlar om att i en kommunikativ tillvaro erfara det du ser, läser, hör få ett annat perspektiv än du hade tidigare. Det är begreppet lärande som varit i fokus i denna föreläsning, som därmed avslutades.
Min kommentar (2002)
Detta föredrag tilltalade mig, eftersom det var åskådligt och – som sig bör – pedagogiskt upplagt. (Apropå: När jag tidigare fick veta att denna föreläsning skulle hållas av en pedagogiklektor och berättade detta för en f.d. lärarkollega, sa han ”Usch då!” Jag kan tillägga att den spännande titeln på föreläsningen inte nämndes då.) Inte var väl heller den obligatoriska pedagogikkursen som jag läste i början av 1950-talet särkskilt spännande efter vad jag minns; den handlade mest om pedagogikens historia.
Jörgen Dimenäs grepp att välja temat ljus och handgripligt demonstrera vad det handlar om väckte säkert mångas intresse. Själv har jag alltid varit intresserad av naturvetenskap, om än bara på populärvetenskaplig nivå. (Jag tog studenten som ”EPA-realare” – uttrycket kanske säger en del.) Språk har emellertid varit mitt huvudintresse, bl.a. etymologi; ljus heter på grekiska fos, därav foton. Jag anser att man behöver ha en inblick i både humaniora och naturvetenskap/teknik. Det är dock nästan omöjligt att ha djupare kunskap inom mer än ett område. Specialister är visserligen oumbärliga, men jag har erfarit att det behövs personer som har en viss överblick och som kan popularisera ämnen på ett för de flesta begripligt sätt.
Ett helhetsperspektiv är vad jag personligen söker; det gäller att inte snävt begränsa sig utan vara öppen för intryck. Jag tycker också det är spännande med områden som etablissemanget betraktar som kontroversiella och behandlar styvmoderligt. Att UFO-forskningen ej anses rumsren, liksom stora delar av parapsykologin, förvånar mig inte. Det är ju väldigt svårt att utföra försök som måste vara verifierbara för att godtas av naturvetenskapen som åtnjuter den största prestigen.. Emellertid är det anmärkningsvärt att traditionella humanistiska ämnen som litteraturvetenskap accepteras utan att de underkastas prövning enligt naturvetenskaplig modell. Men jag förstår att det skulle vara orimligt att begära lika stränga kriterier i humanistiska ämnen; i så fall skulle detta i ännu högre grad gälla parapsykologi o.d.
Livslångt lärande är en paroll som fått genomslagskraft under de senaste årtiondena. Det tilltalar mig, men samtidigt får man inse att det inte är realiserbart för alla människor. De generaliseringar som slagord uttrycker kan vara farliga. I varje framställning framförs allmänna värderingar och påståenden; och det är lätt att bli feltolkad. Missuppfattningar och felbedömningar är legio när man tar en titt bakåt i historien. Även om en del av dessa korrigeras med tiden är det svårt att frigöra sig från tanken att många fel så att säga petrifieras och blir till svårutplånliga fördomar. Dessutom måste känslor i form av moral och empati beaktas mycket mer.
Man ska veta att inlärning är en process – bra att J M framhöll att den tar tid . Därtill är det viktigt att betona repetitionens roll. Dagens tidsanda och snabba rytm tror jag lätt får ungdomar att bli för otåliga och ständigt vilja ha ny ”info” (som ju inte är synonymt med verklig kunskap). Det gäller förstås att infoga fakta i meningsfulla sammanhang. Tyvärr syndas det mycket mot nödvändigheten att smälta det man tagit till sig. Först då börjar man tillägna sig stoffet. (Ordet tillägna har f.ö mycket riktigt grundbetydelsen göra till eget.) Ytliga kunskaper utan reflexion är ej kvalitativt hållbara.
Man föreställer sig gärna kunskap som något fix och färdigt, processidén visar att detta är fel. Det gäller naturligtvis själva språket, grunden för allt tänkande, all mänsklig kultur. Man kan enkelt övertyga sig om hur språket förändras med tiden – nu snabbare än tidigare; jag tror samma princip är giltig för många områden: accceleration. Därför är det i högsta grad tillrådligt att inte kategoriskt döma ut nya tankar som vid första påseendet verkar besynnerliga. Många teorier som först förkastats har besannats med tiden. Dessutom är man benägen att axiomatiskt ta mycket för givet. Det finns gott om hypoteser även inom naturvetenskapen, vilka vilar på ganska lösa antaganden, som fått karaktären av obestridliga axiom. En kritisk och samtidigt öppen attityd anbefalls alltså.
Det finns som sagt en mängd sätt att lära sig saker på; J D rekommenderade också mångfald i detta avseende. En del personer lär sig auditivt, andra visuellt, en kombination är säkert bra för alla. All verksamhet kräver givetvis en viss balans och inriktning, och det är inte bra att i en presentation gapa över för mycket eller att duka upp ett alltför vidlyftigt ”smörgåsbord”. Pluralismen har också en gräns, åtminstone i det konkreta fallet.
En annan princip som jag finner mycket tänkvärd och som borde vara självklar är ”learn by doing”. För egen del känner jag att det definitivt är en viss brist på handlande; teorin tar lätt överhanden, som ofta leder till svepande generaliseringar som inte kan anses vara tillräckligt underbyggda. Men liksom yrken har olika karaktär – en del är ju utpräglat praktiska – är det självfallet skillnader individer emellan. Principen att individualisera undervisningen är riktig men svår att omsätt fullt ut i praktiken. (Det verkar som om ordet lärande i stor utsträckning ersatt begreppet undervisning.) Min slutkommentar är: en givande föreläsning som delvis väckte nya tankar.
Kort slutkommentar (2014)
Det är inte alls konstigt att jag nyss plockat fram detta gamla referat + kommentar. Jag är övertygat om att så gott som allt håller än idag, då skoldebatten har fått nytt bränsle. Allt var förvisso inte frid och fröjd för tolv sedan; processtanken slår mig även i detta sammanhang. Det nuvarande dåliga skolläget har förstås rötter i det förgångna och har byggts på successivt. Det finns en rad orsaker till dagens situation, bl.a. betygsinflationen som urholkat respekten för kunskap, speciellt i de lägre klasserna där knappast någon kunskapskontroll förekommit då betyg ej givits.. Stressen är ett globalt fenomen som naturligtvis även påverkat elevprestationerna.