Attac-rörelsen
Bim Clinell
13/9 2001 Odeon, Kulturhuset Skövde
Arrangör: JAK
Kvällens tema var ekonomi. Daniel Johansson, ordförande för JAK:s lokalförening hälsade publiken välkommen. Han sade bl.a. att en studiecirkel planeras i Skövde. Börje Johansson, som arbetat med medlemssidan i JAK, gav sedan en ganska utförlig presentation av JAK Medlemsbank, med huvudkontor i Skövde, alltså RiksJaK (hemsida: ). Han betonande att JAK inte bara är en bank utan rättare sagt en förening med banktillstånd. Han ställde frågan: Varför behövs då en sådan förening kring ekonomi? Han gav själv svaret: Det gängse ekonomiska systemet världen över fungerar dåligt. Med stordia gav han följande beskrivning:
Vad är JAK Medlemsbank? - En kooperativ bank som skapats av medlemmarna för att utveckla andra former av sparande och finansiering. Mål och grundvärdering: - Leva av arbetet och inte av passivt ägande; tjäna medlemmarna; ej ränta*. Ett demokratiskt**, socialt och ekologiskt uthålligt samhälle.
*Förklaring: Ränta är en form av ersättning för passivt ägande. Den skall täcka bankens kostnader, nämligen löner till bankpersonal, ränta till sparare, kostnad för bankbyggnad m.m. Dessutom tar ju bankerna ut extra avgifter av kunderna. JAK ger däremot ingen ränta till sina medlemmar. **JAK har ett demokratiskt styrelsesätt med årsmöten där man i sedvanlig ordning röstar fram en styrelse.
Globaliseringen gör att vi inte har någon bra överblick av dessa fundamentala förutsättningar. Sparare vet idag ej var pengarna investeras eller vilka sociala, kulturella och miljömässiga effekter som blir följden.
Vad göra åt detta? Föreningen JAK som nu funnits i 30 år, består av enskilda medlemmar som lånar inom föreningen, inte utanför Sverige. Det är ofta svårt att finansiera dyra banklån på vanligt sätt. JAK har inga aktieägare som kräver minst 30 % vinst.
Bygdebanker har nu lanserats av JAK som en annan form av spar/lånesystem. Pengarna används bara i bygden där man bor, d.v.s: * en kapitalmarknad för bygden; * lokal demokratisk förnyelse – mitt sparande påverkar genom investeringar i lokala företag; * lokalt samarbete mellan olika föreningar och privatpersoner; * använda JAK:s spar/lånesystem för att finansiera räntefria JAK-lån till projekt som har stor betydelse för bygden och som många vill stödja.
Börje J visade sedan grafiskt exempel på nätverk av medlemmar som stöder vissa projekt, bl.a. ett slakteri på Orust. Kort sagt: Det är folk i bygden som satsar pengar. Det är fråga om s.k. svaga landsbygdsprojekt, som det är omöjligt att låna till i vanliga banker, därför att dessa bedömer att sådana projekt är alltför riskfyllda.
En allmän princip är att pengarna är i omlopp inom föreningen; man måste spara först och låna sedan. Du sparar i JAK som lånar ut till en annan medlem. S.k. eftersparande förklarades, men jag utelämnar detta här, eftersom jag inte helt förstod resonemanget kring eftersparande, tilläggslån, amortering osv. Det finns broschyrer, hemsida på internet m.m. som ger närmare information; förändringar är också på gång. Slutligen: JAK har 21.000 medlemmar. En miljard kr in- & utlånas idag.
Bim Clinell, känd journalist och författare (se gärna Wikipedia), var inbjuden att tala om Attac, en organisation som nu även är representerad i Sverige. Det finns redan ett antal lokalföreningar, t.ex. i Falköping (men ej i Skövde?). B C gav här ett globalt perspektiv och sa att Attac startade i Frankrike som ett protestutbrott: ”Världen är ingen handelsvara!”. Västvärldens ”enda vägen”-politik sägs ha lett till ett allmänt ekonomiskt uppsving, men i verkligheten har de ekonomiska klyftorna blivit allt större. UNDPR (United Nation Development Program Report) visar nämligen att detta gäller både inom länderna och dem sinsemellan.
Det finns transnationella företag som har en omsättning som är större än många mindre länders BNP. FN-rapporten pekar på behovet av ett gränsöverskridande regelverk, då det saknas insyn i dessa jättelika superföretag som således har en enorm makt. Attac-rörelsen konstaterar att det finns 51 storföretag som är större än 49 länder. B C, som är väl förtrogen med Frankrike, sa att det ofta uppstått missförstånd om vad Attac står för. Attac är en fransk förkortning för ”Association pour la Taxation des Transactions financières pour l'Aide aux Citoyens”, alltså ”Föreningen för beskattning av finansiella transaktioner för medborgarnas bästa”.
Attac är inte emot globaliseringen i sig; däremot vill högerextremisten Le Pen stänga Frankrikes gränser! Han vill att det ska bli som förr: ”ett folk – ett land”. Hans parti har en stark ställning i Provence och vurmar för det äkta franska (regionala). Men faktum är att t.ex. de välkända färgglada tygerna där har sitt ursprung i Indien, och en hel del av den provesalska matkulturen har också utländsk härkomst. Le Pen och andra extrema nationalister lever i en drömtillvaro, menade PC.
Hon nämnde också den kände Mauricio Rojas, verksam i den svenska tankesmedjan Timbro. Denne hade enligt P C talat om vikingarnas långfärder för att inskärpa hur viktigt det är med global handel idag. Hon förstod inte vad han menade – det är väl ingen som är emot internationell handel? Rojas slog in öppna dörrar, menade hon. Susan George är däremot en samhällskritisk författare som B C nämnde med respekt flera gånger. Susan George har skrivit en rad böcker alltsedan 1970-talet, bl.a. om skuldfrågan i 3:e världen och om internationella livsmedelföretag. Hur är det egentligen med fattiga länders ”välstånd”? Inte har tillståndet blivit bättre; generellt har det väl inte blivit så mycket sämre, men det står klart att industriländerna har blivit mycket rikare.
Världsbanken spelar en väsentlig roll i uländerna. Världsbanken råder dem (läs: kräver) att de kraftigt skär ner de offentliga utgifterna för att kunna få lån. Bankens plan måste följas, vilket bl.a. innebär privatisering och att vårdavgifter införs. Självklart drabbas de fattigaste människorna hårt. På senare tid har faktiskt Världsbanken erkänt att lånevillkoren ibland varit för stränga. En del länder har t.o.m. varit tvungna att ta nya lån för att betala räntorna. Ränteskulderna kan idag rentav vara större än själva lånen! B C nämnde att barnadödligheten ökat i Afrika och att tanzaniska barns skolgång minskat från 80 till 66 % sedan skolavgifter infördes.
Det är räntan som är det stora problemet (se även Björn Elmbrandts bok Hyperkapitalismen). Räntan är extremt hög idag; jämför omkring 1960, 20 % ränta skulle ha räknats som förfärligt ocker. Idag kräver börsen en lönsamhet på 20 %, annars hotas företagen av nedläggning. Det gäller uppenbarligen att hitta alternativ till det nuvarande räntesystemet. I-länderna ville under 1960-70-talen ge lån till u-länder för att bygga upp deras infrastruktur. Under dessa årtionden sjönk också barnadödligheten, och folkhälsan liksom skolan förbättrades. Susan George har i boken Skuldfällan visat hur räntan på ulandsskulder ökat från 5 % på 80-talet till 10 %; den har därefter skenat iväg ytterligare.
Attac är bara en av flera rörelser som har kritiserat utvecklingen. Redan 1972 blev amerikanen Ralph Nader känd som miljökämpe. Numera leder han organisationen Global Trade Watch som kritiserar WTO (World Trade Organization) för att missgynna små stater. Attac finns nu i ett 30-tal länder. Störst är rörelsen i Brasilien. Under 70-talet fanns det i väst en ganska stark solidaritet med den 4:e världen (numera kallad den 3:e världen). Nu är läget annorlunda men man har funnit att det är samma kategorier människor i olika länder som förlorar ekonomiskt, och samma slags elit i dessa som är vinnare. Därför måste det till mer samarbete över gränserna för att förbättra förlorarnas situation.
B C tog ett närliggande exempel, nämligen den stora däcktillverkaren Michelin i Frankrike, där hon f.ö. har bott under såväl 70-talet som 90-talet. Trots vinst på 20 % permitterade Michelin 7.000 arbetare i september 1999 för att pressa upp aktiekursen. Det var alltså fråga om en kortsiktig vinstmaximering (som vi f.ö. har andra färska exempel på). Det här är ju som att bita sig själv i svansen, som B C uttryckte det. Dessa massavskedanden kom givetvis som en väldig chock för de anställda, och det var en stor överraskning för fransmännen överlag. Det kom fram att vissa aktörer med särskilt stor makt i bolagsstyrelsen drivit igenom beslutet. Bakom detta låg stora amerikanska pensionsfonder som pressade franska arbetare till den grad att så många fick sparken. Detta var något nytt och utlöste en våldsam ilska i Frankrike.
Pensionsfonder av den här typen, d.v.s. helt beroende av börsmarknaden, finns i USA, Nederländerna och som bekant i vårt land. Men ända till förra året var detta system okänt i både Danmark och Finland. Medan man i Sverige har accepterat det som något självklart, nästan utan protester trots att det innebar ett tvång, så motsatte sig fransmännen något dylikt.
Den liberala marknaden har nu existerat i 20 år, och för löntagare världen över har situationen förvärrats. Den nedpressning av lönerna som blivit följden har gjort läget absurt. Frågan är: Är det vinstmaximering eller solidaritet som ska gälla? Man kan säga att både Michelin-arbetare som jobbar i Tanzania och de som arbetar i Brasilien sitter i samma båt. Och hur går det med långsiktiga investeringar som är av nöden? Transnationella företag dumpar priser såväl i Europa som i t.ex. Brasilien. I Sydamerika ägs stora jordarealer med miljoner biffkor av sådana gigantiska företag – allt medan vanligt folk där inte har råd att äta kött.
B C hänvisade till K Hermeles bok Kasinoekonomin, som även behandlar förslaget till Tobin-skatt. Attac, hävdade hon, vill verka för att bringa rim och reson i den internationella ekonomin. Rörelsen vill åstadkomma ett nytt politiskt landskap. Det är inte tal om en skarp motsättning mellan marknadsekonomi och planekonomi. Timbro (se ovan) har anklagat B C och Attac för att förespråka ”planekonomi”, och nyss nämnde Rojas har talat om förlegade idéer från kalla kriget-epoken. Det är naturligtvis ingen tanke på ”Back to Moscow” hos Attacs förespråkare.
Beskyllningar har förnyats mot Attac efter kravallerna i Göteborg i juni (2001). B C sa att förutom rena huliganer deltog även nynazister i dem (vilket knappast rapporterats i media). Hon strök under att Attacs medlemmar inte är utomparlamentariska och självklart inte hör till stenkastarnas skara. Dock förekom det med säkerhet provokationer för att misskreditera Attac som tillsammans med en överväldigande majoritet demonstrerade fullt lagligt och fredligt. Beträffande nynazisternas Nationalsocialistisk front följs deras aktiviteter noga av EXPO som är anitfascistisk. Man har konstaterat att det endast är ett tiotal nynazister i Göteborg som är igenkända. Det finns proffsligister på både höger- och vänsterkanten som utnyttjar legala nätverk.
Attac har ingen färdig plan för hur samhället ska se ut. Man söker en väg, bedriver studier och har cirklar. Grundidén är att ekonomi ej är något som bara experter kan begripa sig på. Överhuvud har ju folk också blivit kunnigare och förstår mer av sammanhangen. Cassenne (stavning?), ordförande i franska Attac, har sagt att det finns tre ”ben”, nämligen tre skilda kategorier människor som möts i Attac: 1) politiskt aktiva, 2) gräsrotsaktivister (partilösa) och 3) forskare (biologer, ekonomer, ekologer etc.) som bedriver alternativ forskning. Alla dessa kan tillsammans hitta nya lösningar. Ett inlägg från publiken: ”Det är väl bara folk från medelklassen?”
Som svar sa B C att i Brasilien är det fackföreningar, småbönder och jordlösa som är mest aktiva i Attac. Fråga från publiken: ”Det är väl mest enkelt och fattigt folk som haft nya idéer och gjort uppfinningar?” B C replikerade att det är olika inriktning på olika håll: i Tyskland var det i fjol (2000) några stora fackföreningar som tog initiativet, medan det i Berlin var utomparlamentariska grupper och i Hamburg gräsrötter som agerade. I Frankrike har också kyrkligt aktiva blivit engagerade i Attac. I Danmark och Norge har EU-frågan infekterat diskussionen om Attac – men EU har inget med Attac att göra.
I franska Attac menar man att nu när EU-valet är gjort gäller det att använda EU på ett bättre sätt. I Irland är en del forskare och journalister engagerade i Attac, men i England där Attac-rörelsen ännu ej är verksam, arbetar organisationen War on Want. I Spanien är det mest äldre män, tidigare anti-Franco, som sympatiserar med Attac. I Österrike är det vissa unga människor som är med. I USA är Attac ej representerat men där finns som sagt Global Trade Watch. ”Vems handelsorganisation är WTO?” undrade någon…
Idén till den s.k. Tobin-skatten kom upp på allvar genom den enorma urspårning i ekonomin som orsakades av den fria handeln med aktier och valutor under 80-talet. Det gäller ju en oerhört snabb handel som lett till en rad valutakriser under detta ”spekulationsrace” på valutor. Man kan köpa och sälja 50-80 gånger per dag! Detta spel med supersnabba transaktioner med oftast mycket små värdeskiftningar var för sig fick ekonomin att spåra ur ibland.
I augusti 1997 blev det en väldigt stark press på Thailands valuta. Det uppstod en mimetisk (härmande) effekt, det gällde att snabbt hugga för sig. En panikförsäljning spreds globalt, och på mindre än ett halvår förlorade thaivalutan hälften av sitt värde. Detta var upphovet till asiatiska ekonomikrisen. Le Monde Diplomatique ägnade hela sitt decembernummer 97 åt temat Kris i Asien. Det var som ett dataspel där man tappat kontrollen; den sydostasiatiska ekonomin ramlade som ett korthus. Detta åstadkom enorma konsekvenser, miljoner människor blev arbetslösa. I Sydkorea demonstrerade massor av folk, strejker inleddes trots förbud – då blev det svåra upplopp.
Det gick så långt att Joseph Steglitz i Världsbanken tillät sig tvivla på en renodlad tillväxtekonomi. Dittills hade tillväxt haft en magisk klang och fick inte ifrågasättas. Men nu uppkom tvivel på en marknad med tillväxt till varje pris. I december 97 togs initiativet till att skapa Attac i vilken Tobin-skatten skulle ingå som bärande element. Skatten var den amerikanske professorn Tobins idé från 1972. Den gick ut på att om man belade varje växlingsaffär på börsen med en skatt på 1,5 % (eller mindre), skulle det vara möjligt att minska handeln så att instabiliteten avtog.
Dessutom skulle man kunna skriva ner 3:e världens låneskulder. Detta 25 år gamla förslag anammades nu av sociala föreningar och miljöorganisationer. Det uppstod en enorm respons från läsare och insändare när detta publicerades, vilket överraskade de ansvariga. Det visade sig sålunda att det förelåg ett tydligt behov. Aktiva personer i organisationer för miljö och mänskliga rättigheter träffades och diskuterade saken; småningom bildades Attac-rörelser i 30 länder.
Någon i publiken undrade om inte terroristattacken mot World Trade Center 11/9 kunde vara en del i det ekonomiska spelet? Nog borde väl katastrofen påverka ekonomin? B C konstaterade bara att våld föder våld och att det stod helt klart att det skulle komma en vedergällning. B C frågade om publiken sett John Pilgers tvprogram i våras om Irak idag. 11 år efter Gulfkriget bombar USA och England fortfarande där. Civila offer krävs naturligtvis, exempelvis bombas herdar! Cancer sprids genom att bomberna innehåller radioaktiva ämnen. Ett mycket starkt och upprörande dokument, detta program, konstaterade B C.
Det är fel på den nuvarande världsordningen som allt fler människor inte längre tolererar. WTO är ett system som är till för att stärka de redan starka. USA är för väldigt många symbolen för detta orättfärdiga system. I Frankrike satte Attac upp 6 huvudpunkter för att söka alternativa utvecklingsvägar. 1) Tobin-skatt rörande internationell valutahandel. Pengarna skulle förvaltas av ett FN-organ och fördelas bland länder i 3:e världen. En konferens i Köpenhamn, där bl.a. denna skatt diskuterades, kom fram till att det skulle kosta ca. 125 miljoner dollar att utradera världssvälten. Om man tog ut 1,5 % i Tobin-skatt skulle det bli 150 milj. dollar.
B C påpekade att hon som oberoende journalist och författare inte är medlem i Attac, som i Sverige hade sitt konstituerande möte i januari i år (2001); motto: ”För en annan värld”(Jens Argon). B C rekommenderade en mångfacetterad antologi som också innehåller Attac:s manifest. Hon hänvisade även till hemsidan på Internet: http://www.attac.nu F.ö. har handelsminister Leif Pagrotsky sagt att Attac nog är bra, men Sverige bör ej försöka gå emot andra EU-länder. BC tillade att ett förslag om Tobin-skatt dock hade lagts i Tyskland.
Nästa huvudpunkt är: 2) Avskaffa skatteparadisen. Det är enorma summor som ”tvättas” i skatteparadis som Luxemburg, Monaco och många fler. 3) Avskriv 3:e världens skulder. 4)Granska WTO. Förbättra dess regler; observera att Attac inte talar om att avskaffa WTO. Det visar att Attac är en revisionistisk organisation. 5) Se över pensionssystemet. 6) Stopp för genmanipulerade grödor och livsmedel. Frankrike har stoppat dem tack vare José Bové, men ännu inget stopp i Sverige. Ett förbud ligger i småbönders intresse och möjliggör långsiktig vård av naturen. I Sverige finns starka lobbygrupper för genmanipulation; det är bara en mindre grupp kallad Nordbruk som går emot. En svensk arbetsgrupp håller emellertid på att granska genmanipulation (inget beslut är fattat).
Många anser att det är praktiskt omöjligt att göra något åt börshandeln. Det förekommer där mycket få stora valutor som är hemma i EU, USA och Japan – (tyska) mark, dollar och yen – och som utgör hela 80 % av valutahandeln. Det är fråga om marginella rörelser. Allmänt kan sägas att det som är självklart idag var omöjligt för tio år sedan. Därför ska man aldrig säga aldrig om förändringar. T.ex. var det 1967 ingen som förutsåg Berlinmurens och Sovjetunionens fall. Dagens marknadsresonemang är allenarådande i alla (?) politiska partier. Likväl är det helt klart att det krävs en motvikt. Någon i publiken undrade om man i USA trots allt – efter den väntade vedergällningen efter 11/9 – skulle kunna komma till eftertanke och t.o.m. släppa fram nya idéer ??
B C berättade sedan utförligtom hur Attac kom fram i Frankrike och citerade ur sin bok Attac – gräsrötternas revolt. Eftersom hon har varit bosatt i Frankrike långa perioder har hon kunnat följa utvecklingen på nära håll. Redan i början av 90-talet började man oroa sig för EU-omröstningen som skulle hållas 1992. Det var framför allt fackföreningsrörelsen som kände oro för en ev. förlust av sociala rättigheter genom EU. Liksom i Sverige har man där haft den fasta föreställningen att just ens eget land har ”världens bästa skola, vård etc.” Om man jämför är vården i Frankrike bra, bättre än i Sydeuropa; detsamma kan sägas om Sverige.
Men det är nästan bara Sverige (förutom Ryssland) som har sjukvårdsköer. Att fransmännen kände oro för att deras system skulle förändras till det sämre, förstår man när man vet att Frankrike är betydligt mer förstatligat än Sverige. 40 % av löntagarna är faktiskt offentligt anställda. Bankerna är i stor utsträckning förstatligade; dock pågår nu en våg av privatiseringar på flera områden. Frankrikes system är gammalt; det är således kopplat till särskilda yrkeskårer.
Oron kulminerade i en regelrätt revolt i december 1995. Droppen som fick bägaren att rinna över var regeringens beslut att ändra pensionsvillkoren. Generellt går fransmännen i pension vid 60 års ålder, men för vissa yrken, bl.a. lågstadielärare, är pensionsåldern 55. Lågavlönade som slutar tidigt får förstås låg pension, men regeringen var inte villig att höja deras lön som kompensation. Då sade facket nej, det blev strejk och den offentliga sektorn, med lärare och t.o.m. de statliga skattemyndigheterna, var lamslagen i två månader. Le mouvement du décembre1995 kan jämföras med studentupproret 1968, alltså 68-rörelsen.
Det rådde ett allmänt missnöje, man märkte långt innan att något var på gång: det hamstrades flitigt i storköpen. Så smällde det, som B C sa. Hon tilla att fransmännen har konfliktvana. Hur reagerade man? Företagen visade irritation, medan vanligt folk rentav råkade i eufori! Det var nästan en karnevalsstämning, med över en miljon på gatorna i Paris (polis resp. ”arrangörer” uppger olika siffror). Skulle premiärminister Joupet avgå? Nej, det gjorde han inte.
I Paris utförs 6 milj. kommunala transporter per dag. Nu ordnades privata transporter för ca. en miljon genom samåkning i fullpackade bilar. Man fick ofta gå upp redan halv fyra för att hinna till jobbet kl. 8. Många cyklade (B C cyklade t.o.m. i snöglopp!). Det hela pågick i 6 veckor, det var väldigt nära att generalstrejk utbröt. 6-8 timmar/dag kunde gå åt till transporter. Men det var ett märkligt samförstånd människor emellan, med relativt gott humör; ja det var en mycket speciell atmosfär. Folk hjälpte varandra, gav ofta prov på stor påhittighet. Pressen var full av solskensreportage: romantik, romaner, pjäser som blomstrade i den nya atmosfären.
Både politiker och journalister var förbluffade. Konstigt nog fanns det ingen bestämd politisk riktning i aktiviteterna. Jämför 1968: ”L'imagination au pouvoir!” (Fantasin till makten!) Men nu var alla på sätt och vis likadana, det var något av en pseudopolitisk stämning som pekade fram mot ett nytt politiskt landskap. Det var då som Le Monde Diplomatique föreslog att Attac skulle bildas. Fransmännen älskar förkortningar som samtidigt bildar riktiga ord: Attac –Association pour une Taxation des Transactions financières pour l'Aide aux Citoyens. Under sommaren 1998 var Attac igång.
B C frågade vad vi visste om MAI. (Inte mycket.) OECD planerade ända sedan 1995 att söka driva igenom ett avtal som gick ut på att riva alla gränser för det internationella kapitalet. Det fanns en plan att få det godkänt i oktober 1998, men en läcka avslöjade innehållet som hade hemlighållits för allmänheten. Inte ens Pagrotsky visste riktigt vad det hela gick ut på. I korthet läckte följande ut: Riv alla handelshinder så att fältet blir fritt för internationella investeringar. Om ett land försöker hindra sådana kan detta åtalas. Som hinder räknas t.ex. strejker, subventioner till miljö- och kulturområden. Endast kommersiella kriterier ska gälla. I Frankrike är kultursubventioner vanliga; Sverige som litet land skulle också ligga illa till.
Lyckligtvis stoppades MAI-avtalet som höll på att gå igenom. ((Tyvärr är jag osäker på vad akronymen MAI står för. Min anm.)) Processen hade varit odemokratisk; delegaterna var helt i händerna på lobbyister. Delegaterna orkade ej läsa den digra texten. USA bekräftade förresten att man ville ha ett avtal mot demonstrationer (enligt Susan George). Det var intressant när B C berättade hur MAI-avtalet in spe avslöjades: Det var en fransk långtradarchaufför som hittade en text på Internet. Han tyckte innehållet var märkligt och slog larm. Franska kulturarbetare uppmärksammade saken och avslöjandet kom så att säga bakvägen (d.v.s. via surfing på Nätet). Hemlighetsmakeriet var omfattande in i det sista; på mötet -98 bad en fransk minister om att få en kopia av avtalsutkastet.
Då folk såga att det inte fanns någon medborgerlig kontroll förstod man att demokratin var i fara. José Bové gick i spetsen för demonstrationer; demonstranter deponerade skrot utanför olika polishus (detta var f.ö. inte ovanligt vid tidigare demonstrationer heller). Åtal följde förstås. En text om genmanipulation stals och mycket annat hände. Vid en rättegång demonstrerade mellan 60.000 och 70.000 personer! De kom från många länder. WTO har inrättat en egen domstol för att åtala brott mot fri handel. I Frankrike finns det ett förbud mot hormontillsättning i kött. USA vill exportera hormonbehandlat kött till Frankrike som dock vägrat. Åtal från USA: 200 miljoner dollar i skadestånd krävdes – och Frankrike var tvunget att betala. Dessutom blev det strafftullar på 100 %, sa B C som slutligen tillade att det verkligen var en demokratifråga.
Min kommentar 2001
Akronymen JAK= Jord+Arbete+Kapital. Se http://www.jak,se. JAK Medlemsbank grundades 1965 i Sverige. Dess tidning heter Grus & Guld som verkar klart läsvärd. Se även http://www.grusoguld.com
Varför är många ledande politiker och makthavare skeptiska till Attac? Ytligt sett är det säkert en fråga om ordets makt över tanken, ty vem associerar inte denna rörelse med ordet attack? Det gör säkert fransmännen också, för i franskan är det samma uttal och obetydligt ändrad stavning: attaque. Helt säkert ligger det en avsikt bakom namnvalet (jämför hela uttrycket på franska ovan).
På ett djupare plan är det fullt klart att de som har den ekonomiska makten – och därmed den politiska -- värnar om det rådande systemet. Likväl måste de vara medvetna om dess brister och att något borde göras för att revidera det. B C påpekade ju också att Attac är revisionistisk; rörelsen går alltså inte in för att söka avskaffa kapitalismen. Läs gärna hemsidan http://www.attac.nu. Man kan t.ex. läsa om att begreppet skuldsanering inte är nytt: efter 1918 och 1945 avskrevs en del länders skulder. Så varför skulle inte utfattiga länder i 3:e världen nu äntligen komma ur skuldfällan?
Vad kommer det nya läget i världens politik och ekonomi att betyda för Attac-rörelsen? Ingen vet naturligtvis något bestämt, men här är några av mina reflexioner. Det är säkert befogat att tala om en ny fas globalt sett efter de oerhört kallblodigt utförda terroristattackerna i New York och Washington DC 11/9 i år (2001). Medias rapportering har förstås varit och är väldigt utförlig och retoriken flödar. Visserligen kommer det fram vettiga synpunkter i diverse expertkommentarer, men generellt saknas en ordentlig bakgrundsbeskrivning. Ett ensidigt och förenklat resonemang underblåses genom starka känslor av avsky och rädsla, då allt ses i vitt (hos den ena sidan) eller i svart (hos motståndarsidan, fienden). Kampen mellan ”det goda” och ”det onda” har onekligen tillspetsats.
Inte underligt då att ingrodda fördomar förstärks av den allmänna fruktan för vad som komma skall. Vedergällning: det gäller att slå tillbaka så hårt som möjligt – men vem är fienden egentligen? Är Usama ben Laden skyldig? Kommer många oskyldiga civila att dödas i det enormt svårt drabbade Afghanistan? De obesvarade frågorna är många fler. Hämnd ”måste” utkrävas, tycks det, när det än sker. Hämnd föder nytt hat som alstrar nya vedergällningshandlingar… Våldsspiralen vrids allt högre.
Vi känner alltför väl igen detta urgamla mönster. Har människan ingenting lärt? Avskräckande exempel saknas sannerligen inte! Och varför är det så tyst kring Mellanösternkonflikten nu? Samtidigt som den redan hemska israeliska statsterrorn trappas upp. Israel har naturligtvis tagit tillfället i akt när världens uppmärksamhet är riktad mot annat håll. De som ensidigt fördömer de palestinska självmordsbombarna tycks sakna all förståelse för palestiniernas förtvivlade situation. Jag går här inte närmare in på bakgrunden till den långa kampen som nu hårdnat; det finns givetvis många historiekunniga som förmår förklara den saken bättre än jag. Jag vill dock rikta uppmärksamheten på det oerhört ojämna styrkeförhållandet: Israel med allt sitt USA-stöd är ju så ojämförligt mycket starkare än palestinierna. Jämför striden på liv och död mellan Goliath och David, om än med omvända förtecken.
Rent psykologiskt tror jag att västvärldens attityd till den permanenta krishärd som Israel-Palestina-konflikten utgör, hänger ihop med utpräglad beundran för den starke och förakt gentemot den svage. Det är ej utan skäl som man ständigt talar om vinnare och förlorare, då inte bara i ekonomiska termer. Högmod går före fall, säger ordspråket. Och (förhoppningsvis tillfällig) makt korrumperar som bekant. Vem kan förneka att den enda kvarvarande Supermakten inte sällan visar arrogans mot de svaga, bland vilka man utsett speciella syndabockar. Ett förenklat eller rent av förljuget förhållningssätt från USA:s sida är redan riskabelt och kan bli än farligare. Jag tycker också att fler borde inse att judarnas ofta manifesterade brist på moral rimmar anmärkningsvärt illa med den strålande intelligens som mycket ofta kommer till uttryck hos dem; det finns ju så många genier värda namnet – inte blott Einstein.
En av de djupt beklagansvärda följderna av kamikazeräderna i superformat (11/9) är att rasismen fått nytt bränsle. Nu är förstås många oskyldiga muslimer illa ute, trots att alla borde veta hur förkastligt det är att skära alla över en kam. Alla har fördomar, ja alla! Nu gäller det att aktivt bekämpa dem, inte att späda på dem! Det är ej endast ekonomin – i stort som smått – som blir lidande av rädsla och fördomar, utan även utseendemässigt annorlunda personer, med avvikande åsikter eller kultur, påverkas negativt. Extrem konformism och misstänksamhet gentemot oliktänkande sprids. Risken är stor nu.
Den utveckling mot ett mer mänskligt samhälle som så många törstar efter och som inte minst Attac söker, kan tillfälligt fördröjas, men näppeligen stoppas. En allmän inre sinnesförändring, med tydlig nertoning av hat och hämndkänslor, liksom med främjande av tolerans och försoning, måste komma förr eller senare. Åtskilliga personer har redan en sådan hållning, fastän somliga känner att deras maktlöshet förlamar. Måhända kan man hoppas att något gott till slut ska komma ut av det onda som skett, och som tyvärr kommer att hända. Nödvändig inställning: analys + eftertanke + empati + etik à positivt handlande. Vi är alla mer eller mindre olika – vilket absolut kan vara fruktbart i sig. Men vi måste samtidigt ta fasta på alla likheter. Dessa är faktiskt större än skillnaderna människor emellan, var de än bor och varifrån de än kommer. Då kan hybris besegras och mer ödmjukhet få utrymme.
Kort kommentar 2017
Jag anser att min långa kommentar ovan klart visar hur allvarligt jag såg på utvecklingen för 16 år sedan. Det finns skäl att se tillbaka på allt som inträffat sedan 2001. Jag överlåter åt den eftertänksamme – och förhoppningsvis relativt minnesgode – läsaren att i sitt stilla sinne fundera över det förflutna i relation till dagsläget.