Avskärmat

Ej utan skäl har jag mig beskärmat / över personer som med avsikt / har från sin omvärld sig avskärmat. / Jag har kommit till klar insikt / att de strutsens beteende härmat. / De tittar ut men har ej någon utsikt / över världen som har sig närmat / ett tillstånd av hjärtsvikt. / Vi har tanklöst från naturen oss fjärmat. / Det är sen länge min fasta åsikt / att vi Moder Jord med vår dårskap förnärmat. / Nu är det minsann av största vikt / att klimatet av oss blir mindre värmat. / Nu gäller att handla snabbt och strikt. / Som ilskna bin har problemen svärmat.

Här har jag alltså inlett med en snabbskiss av läget -- eller rättare sagt hur det har varit/blivit i de flesta av meningarna. Där är tempus alltså pérfekt -- men situationen är väldigt långt ifrån perfékt. Att det nu efter Pariskonferensen återstår oerhört mycket att göra vet väl alla. Gamla försyndelser och försummelse att ta itu med problemen, och här och var rena miljömord, är vi medvetna om; allting har ju en förhistoria. Att det stora mötet med deltagande av över 190 nationer pressade fram ett avtal är gott och väl, men vad händer sedan? Framtiden får utvisa vad alla utfästelser är värda. Klart är i varje fall att de flesta delegaterna känt ett starkt tryck att söka ta ansvar för en globalt sett hotfull klimatuppvärmning. Tiden håller på att rinna ut för att kunna nå det dämpande max-tvågradsamålet. Det förefaller redan vara för sent att sikta på en begränsning av 1,5 grader varmare.

Jag är helt övertygad om att det finns tekniska lösningar som delvis kan förbättra läget; i dikten Miljötänk har jag t. ex. hyllat solenergi som en av lösningarna. Satsningen på solceller har på många håll fått god fart, liksom bruket av elfordon. Samtidigt måste jag understryka hur extremt förödande krig är-- både för människor och miljö. Angrip krigshetsarna! Saknas den politiska viljan att effektivt dämpa de värsta kris- och krigshärdarna, blir resultatet tragiskt. Slutmålet måste vara att utrota krigen -- en gigantisk men nödvändig målsättning på sikt. Frågan är emellertid: Hur lång tid har vi på oss?

Ända sedan 1960-talet har jag varit varit alltmer intresserad av miljöfrågor. En första väckarklocka var såvitt jag minns R Carsons Tyst vår som visade hur bl.a. DDT tog kål på småfåglarna. 1971 ägde en uppmärksammad miljökonferens i Stockholm; därefter hoppades nyväckta på kraftfulla åtgärder mot den tilltagande miljöförstörelsen. Dessa förhoppningar infriades för det mesta inte, så hoten mot miljön har växt ganska obehindrat. Alltfler klimatforskare har dock länge varit på det klara med riskerna isamband med klimatuppvärmningen. Att människan har en betydande del i denna har emellertid haft många motståndare.

Klimatväxlingar har förstås alltid förekommit i det långa perspektivet; männniskans uppkomst är ju en senkommen företeelse. Samtidigt är de tilltagande nutida miljöproblem otvetydigt den bittra frukten av mänsklig aktivitet. I min ofullständiga analys finner jag det svårförklarligt att det så länge rått passivitet, för att inte säga liknöjdhet, inför den destruktiva utvecklingen. Jag hoppas att den stärkta medvetenhet om krav på globala åtgärdspaket som Pariskonferensen visat, kommer att ge resultat i praktiken.

Naturligtvis finns det en rad faktorer som ingår i bilden av handlingsförlamning hittills. Världens viktiga beslutfattare, politiker på hög nivåoch storföretag, har haft annat att tänka på. Avskärming från miljö- och klimatproblematiken är begriplig, då kapitalets främjande ständigt har högsta prioritet. Vinstkrav, kontinuerlig tillväxt och expansion leder en ensidig inriktning på det extremt materiella i tillvaron. Dessutom är tidsperspektivet kort: "snabba cash" önskas.

Kapitalismen ärr livskraftig, om än ej särskild human, och har ridit ut många stormar förr, då dess flexibilitet klarat biffen. Tanken går nu till de miljövänliga företag som i dagsläget ökar i antal och ser nya vinstchanser i mer oskadliga produkter. I kombination med teknikinovationer ser jag faktiskt en ljuspunkt. Framför allt gäller det att snabbt komma igång med implementerandet av goda kreativa idéer.Jag tror faktiskt att avskärmningen håller på att avta -- t.o.m. på hög politisk nivå. Men åskilliga hotblilder finns ännu kvar; de värsta är krig och en allmän kraftig konjunkturnedgång.

Om jag har rätt i min försiktigt optimistiska bedömning av läget i stort, så är jag tveksam hur jag ska se på situationen vad gäller inställningen hos folk i allmänhet. Inte för att jag tvivlar på att man allmänt blivt mer miljömedveten, men jag undrar hur vi överlag reagerar och beter oss socialt, speciellt under förstärkt yttre hot. Jag träffar väldigt ofta på avskärmade människor. Hur kommer det sig?

Det finns flera infallsvinklar. På makroplanet har vi terroristhotet, som skrämmer många, även här i landet, som tidigare varit relativt förskonat från terrorism. Egentligen har vi förstås ett slags inhemska terrorister framför allt i Malmö och Göteborg. Jag avser vissa medlemmar i rivaliserande banditligor som hämnas genom att skjuta ihjäl varandra då och då. Visst är det skrämmande på hemmplan också (se min hemsidestext "Nära").

Syrienkriget, jämte kaos i Irak och Libyen bl.a., ligger naturligtvis i botten när det gäller det hänsynslösa IS' (Islamiska statens) framgångar; det vakuum som uppstod efter det att USA lämnat Irak utnyttjade IS skickligt. Kort sagt: Trots det ökade motstånd som terrororganisationen nu möter, är den komplicerade situationen oroande, då ett flertal stater är inblandade. Det är klart att allt detta, kanske omedvetet, sätter sina spår.

Alla känner att samhällsklimatet har hårdnat, även på mikroplanet. Själv känner jag det in på bara huden, när jag försöker få personer intresserade för mina texter. För mig kända eller okända (det spelar ingen roll vilket), de bjuder med få undantag hårdnackat motstånd mot bokköp eller mot att ens besöka min "välfyllda" hemsida. För dessa principfasta individer spelar det ingen som helst roll att jag dessutom fått fina recensioner och utlåtanden. (Kanhända detta t.o.m. är kontraproduktivt enligt jantelagen!?)

Jag har flera tänkbara förklaringar till denna avoga inställning till mina böcker, som inte är romaner. En slående kontrast till min välskrivna alster är den enormt framgångsrika deckargenren, vars framgångssaga är unik. T.ex. mina rim är också unika, såtillvida att de söker tolka vardag och samhällsliv på ett underhållande, ja komiskt sätt då absurda fenomen lyfts fram. När jag i samtal kortfattat framhåller detta, gäller det förstås att vederbörande går till källan, d vs. mina texter/böcker, för att kolla om det stämmer. Men så långt sträcker sig vanligen inte den nödvändiga nyfikenheten.

Nyfikna människor finns -- jag är självfallet ett markant exempel! -- men få sådana återfinns bland andra äldre. Ungdomar är betydligt mottagligare. Den här vanliga bristen på lusten att få veta mer samt avsaknad av tillit illustrerar väl en beklaglig samhällsanda, som jag vill kalla avskärmning.

1) Vad läser du? -- Jag läser aldrig nå't. / Oj, då är väl livet väldigt grått. / 2) Vad sägs om en bra bok? -- Nej, jag har för många. / MIna texter är läsvärda, inte långa. / 3) Här läser du om mycket som händer. / -- Har inte tid. Det gör ont i mina tänder. / 4) Det här gillar du nog bäst. / -- Hej då. Jag ska köpa en häst. / 5) Varför inte ta och läsa en bok? / -- Jag är inte som du. Du är en gammal tok! / 6) Nu får jag väl packa ihop. / -- Bra. Du stör med dina anrop./ Hej då. Jag ska handla på Coop.

Verkar inte det där alldeles befängt? Jovisst. Jag bör tillägga att 1)--6) vardera är början på lika många tänkta dialoger. Det är jag som inleder varje s.k. samtal. Tankestreck: -- markerar motpartens svar. Faktum är att exemplen otroligt nog är nästan som i verkligheten! En viktig sak till är: Jag har varje gång på torget ett eller flera riktigt givande samtal om bl.a. kultur, vilka tyvärr så gott som aldrig utmynnar i bokköp. Möjligen avslutas dialogen med ett hurtigt "Lycka till!" som inte känns bra. Det finns en rad ytterligare fall av mindre intelligenta svepskäl -- bortsett från ett kanske verkligt skäl, som att inte kunna läsa på grund av dålig syn.

Jag konstaterar att de flesta jag möter inte alls reagerar; på sin höjd hörs ett buttert "Nej tack!" när de ilar förbi. Att de har brått är förstås förklarligt -- vem har inte det i jäktets tidevarv? Många hundra utdelade"tipslappar" om hemsidans alla texter + info om böcker m.m. har resulterat i några få bokbeställningar på två år. Sannerligen ett mycket magert resultat med tanke på mitt ihärdiga arbete.

Grundproblemet är alltså en attitydfråga. Vad som irritererar mig är bortförklaringar som "Inte nu men sen" (= titeln på en av mina texter). Det blir ju aldrig något "sedan". Att skjuta upp på obestämd tid (som aldrig inträffar) är mycket vanligt. Här ser jag en tydlig koppling till vad jag kallar "makroklimatet" i samhället: "Lova runt, hålla tunt" (dvs. inte alls). En sådan hållning håller ej (!)!

Stress och oro (se ovan) skapar inte oväntat ett otryggt samhällsklimat -- som ännu en börda ovanpå klimatuppvärmningen med alla dess konsekvenser. Min vana trogen registerar jag både stora och små problem, både när och fjärran. Det är förvisso förståeligt om den enskilde individen hukar och söker skydd bakom en osynlig "skärm", som likt en obehaglig aura omger hen; en vanlig metafor är som bekant att man är innesluten i en "bubbla".

Den som går och snavar i en bubbla / har säkert lätt för att snubbla, / slå omkull och slå sig fördärvad. / Då är knappast nån lärdom förvärvad. / Men hen har fått ett nytt problem på halsen: / Hälsan förstörd; då början sista trista valsen.

Sture Alfredsons hemsida