Avtrubbad

Förr blev jag aldrig hånfullt snubbad. / Jag hade en fin mustasch, snyggt stubbad. / Jag var stolt som en riddare nyss dubbad. / En mil i skogen blev av mig lätt lubbad. / Nu känns skallen alltmer trög och avtrubbad. / Jag tror jag blivit en aning rubbad. / Hjärnan verkar med rotborste skrubbad. / Jag känner mig som en säl, nyss klubbad. / Tanken tycks med småspik fast nubbad. / Min slitna själ känns helt klart förgubbad.

Visst är det så, skärpan avtar med åren. Mina gamla köksknivar är visserligen fortfarande brukbara, men aj vad mina nyköpta japanska köksknivar är skarpa! (Det första jag gjorde var förstås att skära mig -- dock icke så djupt.) Tidens tand gnager, kanske omärkligt i det korta loppet, men likväl fullt tydligt i längden. Och det gäller förstås inte bara det materiella utsidan (min fysiska lekamen är förstås också materia), utan i lika hög grad den immateriella insidan.

Den uppmärksamme läsaren har givetvis noterat min förkärlek för psyke, själ och ande. Det behövs verkligen ingen djupare analys för att inse att ens inre är det primära. Jag avser naturligtvis inte alla inre organ som är nog så fysiska -- med hjärta och hjärna i spetsen -- utan deras invärtes funktioner som ju självklart mattas över tid. Den obevekliga tidens inverkan på "apparaterna", t.ex. det oerhört förnämliga instrumentet hjärnan med sin omfattande verksamhet, märks förstås. En avmattning av minnesfunktionen är tydlig. Hjärtat ses främst som den outtröttliga motorn som ständigt håller igång livet. Men glöm för den skull inte hjärtat som cetrum för känslorna.

I P1:s Tankar för dagen hörde jag nyligen (8/1 2016) Patricia Tudor Sandahl som länge varit verksam som psykolog och terapeut. För länge sedan gick hon förresten själv i terapi. Hon sa nu att hon tråkigt nog märkt att hon blivit lite avtrubbad på senare år. Skälet till att hon kände så var inte i första hand att hon blivit äldre, utan att allt lidande som så många människor får utstå runt om i världen påverkat henne negativt. Omvärlden har som bekant blivit hårdare, så personer med medkänsla i kroppen, rättare sagt i själ och hjärta, kan inte ta till sig hur mycket som helst av negativa händelser och tankar, utan behöver värja sig, varvid en viss avtrubbning uppkommer känslomässigt. Man blir m.a.o. slö som en oslipad kniv eller trubbig som en ovässad penna.

Jag har tidigare skrivit om hur jag upplever att många bär mentala skygglappar eller sluter sig inne i "bubblor". Jag fördömer inte detta beteende, som är en fullt förståelig skyddsmekanism, och jag går själv inte helt fri från den hållningen. Likväl är det ändå viktigt att inte ge vika för yttre hot som skrämmer. Rädslor tar sig givetvis många olika uttryck; Jag tror de allra flesta har bekymmer av personlig art, alltså på det privata planet. Sådana enskilda problem är säkert svårare att förtränga än de yttre hotbilder som förstärks av mediarapporteringen kring alla olyckor och våldsdåd. Dock går det knappast att helt utestänga den mörka bakgrund som dessa utgör. Det förekommer kopplingar mellan det personligt enskilda och det allmänna skeendet.

Jag ser mitt skrivande som försök att analysera läget; jag är övertygad om att denna ständiga verksamhet är tillräckligt betydelsefull för att den ska vara värd att dela med andra. Jag utgår visserligen från min egen tankevärld, men undviker att vara alltför personlig. Jag har läst och hört andra som också menar att vi lite till mans måste börja tänka efter: Vad är det vi håller på med? Hur ska det gå? ("Eftertankar" är en av mina texter i samma riktning.)

Av erfarenhet vet jag att det är svårt att som jäktad yrkesverksam samla sig till eftersinnande resonemang. Därför har jag inte så lätt att få visa vad jag skrivit i böcker och fortsätter skriva på hemsidan. Ganska många äldre är inte alls nyfikna på att diskutera och försöka förstå vår tid. I det fallet är yngre mer mottagliga, vilket inte är konstigt: de brukar inte resignera och har ännu hopp om en bättre framtid. En annan sak: Jag hade över huvud taget väntat mig att fler personer skulle notera mina komiska rim. I denna osäkra tid är behovet stort av humor i någon form. Den dystra fonden måste lättas upp på något sätt. Slutligen: nyfikenhet efterlyses! För egen del tjänar denna egenskap som hjärngympa, ja den är nästan ett livselixir!

Den som av arrogans och mobbning drabbats / och vars jobb kanske även med flit sabbats / och hört hur det skadeglatt bakom ryggen flabbats / -- den vet så väl hur svårt detta psyket pinar. / Det kommer tankar på hämnd som nog aldrig sinar. / Förnedringen honom rakt i ansiktet grinar. / Avtrubbat sinne var det som mobbaren drev / när han med sina svårt kränkande hatbrev / också visade att det nedriga han skrev / var orsakat av egen inre förträngd skräck / som gjorde honom så känslolös och fräck / att han likt en båt som sprungit läck / sjönk djupt, och fastnade i vidrig träck. / Han hamnade som förblindad i en mörk säck. / Sedan kunde ofoget pågå månader i sträck.

Jag tror många känner igen sig i denna beskrivning. De få som säger sig aldrig ha märkt av dylikt klandervärt handlande kan skatta sig lyckliga. Mobbning är utan tvivel ett felbeteende som är mycket mer spritt än man i allmänhet föreställer sig. Både mobbaren och den mobbade är förlorare i detta trista spel. Offret lider väl mest, men förnedraren tar skada av sitt eget handlande. I svårare fall liknar det hela vad som händer i den kriminella världen, där dock lagar i någon mån kan ingripa. Mobbning med fysiskt våld är något påtagligt, medan kränkning och psykning är svårt att komma åt. (Jag har ovan bara använt ordet han; jag tycker inte hen är lika gångbart här. Jag är förstås medveten om att även kvinnor kränker och framför allt kränks.)

Så till slut serverar jag här den sedelärande historien om mobbaren Fred:

Fredrik var hans namn men kallades Fred. / Stöddig var han, verka' aldrig rädd. / Och hårda nävar hade denne grabben. / Han jabba' lätt med vänsterlabben. / Det gällde för pysar att hålla sig på avstånd / när han mucka gräl vid Ahmeds torgstånd. / I mobbargänget var det Fred som bestämde. / Han var den som de flesta ölen klämde. / Han var ledaren i gänget, helt oomtvistad. / En häftig tatuering var på bröstet ristad. / När man utmanat andra till regelrätt kubbning / drabbades de där sånär av sinnesrubbning / för skräcken som Fred spred var mäkta stor. / Hotet om stryk genom huvet på dem for. / Det var Fred som offren snabbt och vant valde. / Den slagne darra' och gråten knappt svalde. / Gänget börja' i kör den stackarn smäda. / Freds lydiga gossar ville ej orden skräda. /

Mobbade våga' sällan om misshandel knysta. / De teg för de visste att mobbare ej är schysta. / Men det var bland de angripna en liten kille / som tränat kampsport och nu förstås ville / sätta självaste Fred ordentligt på plats. / Hans blixtsnabba utfall var smidigt som en katts. / Efter ett konstgrepp som tog blott en sekund / fick Fred på marken vila ut en stund. / Det hade ju hänt något alldeles oerhört / som med ens även alla kring Fred berört. / Därpå skedde mycket annat väldigt fort. / Fred fick i gruppen så att säga rött kort. / Ledarsagan var för hans del plötsligt all. / Han bara stängdes av knall och fall. / Han hade helt enkelt varit för kort i rocken, / så därför skingrades påhejarflocken.

/ Själv fick Fred hjälp i lämplig terapi och vård. / Chockad kände han sig ej mer som en lord. / En lång period följde av psykiatrisk behandling. / Den gav som resultat en märklig förvandling. / Till slut fick han diplom för gott uppförande! / Detta var ju både förbluffande och rörande. / Freds fall gick faktiskt att göra något åt. / Imponerad av detta beslöt jag skriva en låt. / Den bör spelas på en luta med mer än en sträng. / Igen och igen ljuder där denna refräng: / ”Bygg över mörkret en lysande bro / Allt blir då ljusare – det må du tro.”

Sture Alfredsons hemsida