Begränsat
Det mesta bleknar och försvinner bort / när minnet är för skralt och kort. / Det liknar nog ett sönderbombat fort i ruiner som saknar all komfort. / Ska man då ge tappt och gilla läget, / eller fortsätta ett tag och leta träget? / Jag vill i alla fall helt oförväget / försöka se var fortet är beläget / och det om möjligt åter bygga upp / med hjälp av en fredlig trupp / som jag sen granskar med min lupp. / Må ingen general likt en galen tupp / ge order att göra en väpnad kupp.
Vi har ju hört vad som just händer / ej blott i ett utan i många länder./ där man med näbbar, klor och vassa tänder / raserar allt i krigets bränder. / Där vållar en diktator, den mest ökände, / nöd och allsköns hemskt elände./ Detta jag erfor av en TV:s utsände / som utan omsvep erkände / att han befann sig på ett lyxhotell / där han i fjärran förnam en smäll / som faktiskt var en hisklig skräll. / Hans röst var saklig, lät riktigt snäll, / helt klart utan mjäkigt gnäll. / Missunna honom ej denna sköna sits. / Han jobbar drivet och med snits. / Tryggt han kan vila skönt på en brits. / Där hotas han ej av någon haubits. / Att kritisera detta är väl ingen vits.
Här hemma, på behörigt avstånd från de stora konflikterna och småkrigen, känns dessa oroshärdar rätt avlägsna. Men oron finns att större konflikter ska sprida sig, i värsta fall nå oss i vår än så länge relativt trygga ankdamm. – Nu gör jag en liten språklig utvikning; det gäller metaforer. Den sistnämnda, ”ankdammen”, lär ju symbolisera något nattståndet (sic!), efterblivet, kanske en falsk trygghet. Rent konkret kommer jag att tänka på dammen i Garpaparken här i Skövde, där fåglarna for illa när vintern slog till med full kraft och behöll greppet länge för några år sedan. De klarade i allmänhet den stränga kylan tack vare att de fick mat (spannmål och frön lades ut). Ett annat år när det var kallt skulle änderna inte matas, men opinionen krävde det – och vann - myndigheterna ändrade sig! Kors i taket.
Jag har som synes flera närbesläktade liknelser i rimmerierna ovan. Måhända är det långsökt att likna minnet vid ett ”sönderbombat fort”, men jag tycker att dess bedrövliga tillstånd kommer fram tydligt. Märk även att ”minne” betyder två saker: dels själva förmågan att komma ihåg, dels minnet/hågkomsten av något. I det senare fallet tycker jag att vi lätt avtrubbas av alla våldsrapporter; vi orkar inte lägga dem på minnet. Att jag använder krigiska ord faller sig naturligt, min ”okrigiska” inställning accentueras då. Efter förstörelse kommer återuppbyggnad på tal; frågan är dock om sådan värd namnet kan åstadkommas, exempelvis i Gaza, där dessutom omätligt kroppsligt och själsligt lidande vållat obeskrivlig skada. Hur länge ska den passiva omvärlden kunna blunda? Har all empati också liksom bombats sönder och samman? Den är till oigenkännlighet begränsad.
Rapporter från krigsområden är förvisso riskabla att sända, det har vi bevis på. Därför vill jag inte rikta kritik mot journalister som väljer en tryggare miljö, inte mitt i krigslarmet utan en bra bit därifrån; de måste tänka på sin egen säkerhet, även om rapporteringen blir lidande. Apropå miljö: Finns det någon värre miljöförstöring än i krigszoner? Ödeläggelsen är ofantlig, men allra sorgligast är självfallet alla mänskliga offer. Det talas om miljöproblem som något nästan ”normalt”, men sällan om de ofattbart katastrofala följderna för de krigs-drabbade människorna. Fortsätter ”lokalkrigen” så här, förvärras ju det globalt redan farliga klimatläget.
”Släpp ingen jävel över bron!” / ekar det från fornstora dar. / Sverige visar den nötta lejonklon, / den spaningskraft man ändå har. / Man ska freda i öst sin zon. / Finns där än fienden kvar? / Neutral är den heliga kon / vars liv man gärna spar. / I landet hörs en bister ton: / ”Till storsläggan vi nu tar!”/ Just där klämmer nog skon: / Vi lever ännu i en tid som var. / Vi bevarar gärna den tron / att oss hotar i öst en ”lillefar”. // Vad letade man i den spännande jakten? / Inget fann man i den ena eller andra trakten. / Fanns ingen ubåt med från Natopakten? / Har den heliga kon till slut gått till slakten? / I spelet för publiken återstår än den sista akten. Men nu är det dags att slå av på takten.
Anm: Lillefar: ”(Förr) benämning på ryska överhetspersoner, spec. tsaren; äv. benämning på sovjetiske diktatorn Stalin, stundom också på senare sovjetiska ledare.” (Bonniers svenska ordbok)
Knut Knape hade varit knekt. Han tillhörde den gamla knapadeln, lågadel alltså. Han hade det knapert. Ett lögnaktigt rykte gjorde gällande att han var knasig, rentav knäpp. Det tror jag knappast. Och inget knark eller knaster för hans del. Dock knakade det i lederna, och hörseln var nedsatt, det knastrade i öronen. ”Har du knäck i lurarna?” gastade en knöl. En gång knappade han in på en tävling på Nätet, och – han trodde det knappt själv – vann en massa kosing! Inget knep och knåp mer, inget kneg längre för brödfödan! Han var nu en krösus!