Bilder av Palestinakonflikten (1)
Föreläsningsserie på Högskolan i Skövde
"Den här föreläsningsseriens syfte är att vidga och fördjupa några av de perspektiv på Palestinakonflikten som bör kunna få en kompletterande roll att spela vid sidan om medias nyhetsrapportering." (Ur information om föreläsningsserien)
1. Palestinakonflikten i historisk och nutida belysning
Fil dr Michael Schulz, Göteborgs universitet
17/9 2002, Högskolan i Skövde
Kennert Orlenius, Novum - Centrum för kompetensutveckling vid Högskolan i Skövde, hälsade Michael Schulz välkommen. Vi behöver kunskap om det förflutna för att föstå nutiden, framhöll han, Aftonens föreläsare skulle nu ge oss ett historiskt perspektiv på denna konflkt. Arrangörer: Skara stift, Sensus, Högskolan i Skövde i samarbete med Olof Franck, Västerhöjdsgymnasiet, Skövde.
Michael Schulz, som är prefekt vid Institutionen för freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet, berättade att han besökte Mellanöstern för 23 år sedan. Därefter har han varit där ett otal gånger; på senare år har det blivit 5-10 besök per år! Sammanlagt har han vistats i regionen ca. tre år. Hans doktorsavhandling handlade om förhållandet mellan Israels judiska befolkning och andra etniska grupper.
M S började sin framställning av den historiska bakgrunden med att konstatera att läget nu är mycket svart. Det tycks f.n. vara mycket svårt att finna nya vägar ut ur den våldsspiral som eskalerat i flera år. 1993 gav det s.k. Osloavtalet vissa förhoppningar (se nedan), men den låsning som snart uppstod gjorde det som vi vet ytterst svårt att bryta dödläget. Vad kan man nu göra? M S menade att internationella samfund bör kunna göra en insats - men en väsentlig fråga är just nu om Irak blir föremål för ett regelrätt krig igen. Som bekant bombar USA redan mål i norra Irak med övervägande kurdisk befolkning. Detta har skett alltsedan Gulfkriget för tio år sedan, men bombningen har nu intensifierats. Kanske det är början till det nya kriget.
M S sade att han som utgångspunkt för historiken nu inte skulle gå två tusen år tillbaka i tiden för att söka orsaker till dagens situation. I stället valde han att översiktligt följa utvecklingen från 1800-talet, emedan han ser ett tydligt samband med den globala utvecklingen då. Kampen om Palestina har sin grund i 1800-talet; givetvis har läget skiftat och olika aktörer avlöst varandra över tiden, men man kan klart urskilja sammanhang. Kolonialismen blommade och stormakternas inflytande var starkt.
Det var i slutet av 1800-talet som den judiska sionismen uppstod. Även om grundtanken är av gammalt datum, anses den moderna sionismen ha grundats 1897 av Theodor Herzl. Den omfattades i början av en mycket liten del av judarna - mindre än en procent. Dess mål var en egen nationalstat, något som få trodde på då. Den sionistiska drömmen var med andra ord ett nytt nationalhem.
Araberna som lydde under det ottomanska imperiet diskriminerades av turkarna. Det ottomanska väldets sönderfall innebar att stormakterna England och Frankrike vann inflytande i Mellanöstern -- en utveckling som snart missgynnade araberna. Visserligen avgav Storbritannien 1915 ett löfte att en egen arabisk stat skulle upprättas i "den bördiga halvmånen", såvida araberna framgångsrikt kunde mobiliseras mot det ottomanska riket. Det var det första av tre avtal som ingicks och som kallades McMahon-Hussein-överenskommelsen 1915. Det fransk-arabiska avtalet benämnt Syces-Picot träffades 1916 och hämtade sitt mönster från uppdelningen av en stor del av Afrika tidigare, då territorier avstyckades i intressesfärer. (1916 års avtal hölls till en början hemligt och blev offentligt först 1917.) Frankrike, Syrien och Libanon var involverade.
1917 kungjordes Balfourdeklarationen (Balfour var brittisk premiärminister) som gav sionisterna rätt att bosätta sig väster om Jordanfloden: The Zionist Plan for Palestine February 1917. 1920 övertog engelsmännen Palestina som mandatområde. Deklarationen skrevs in i fredsavtalet mellan de allierade och Turkiet 1920. Araberna kände sig svikna; nationalstatstanken hade helt kommit bort.
Nästa starka arabiska känsla av svek kom efter andra världskriget. Förintelsen av judar under kriget hade grymt visat att att det bedrivits en felaktig politik gentemot judarna. FN:s delningsförslag lades fram i november 1947 (The UN Partition Plan). Detta var ingen juridisk plan, men den stipulerade bl.a. att Jerusalem skulle bli en öppen internationell stad. Arabstaterna, jamte Kuba och Grekland, förkastade planen, som dock antogs av FN 1947: ett judiskt och ett arabiskt Palestina skulle upprättas. Även Sovjetunionen röstade för förslaget.
15 maj 1948 bildades staten Israel, men reda innan lurade en gryende konflikt och ett inbördeskrig bröt ut - det första arabisk-israeliska kriget. Det var den arabiska befolkningen som stred mot paramilitära israeliska grupper. De arabiska grannstaterna gick till angrepp omedelbart efter Israels självständighetsförklaring. Israel besegrade Egypten, Libanon och Syrien och stillestånd slöts utan att konflikten löstes. Israel utökade sitt territorium betydligt; ledare i dessa områden uppmanades att lämna dem. En palestinsk massflykt följde, och alla flyktingar samt de araber som flytt under kriget tvingades bosätta sig i flyktingläger utanför Israels gränser -- med hjälp av UNRA. Antalet flyktingar var en halv miljon i grannländerna Jordanien, Syrien, Libanon och Egypten.
En FN-resolution (nr 194) gav araberna rätt att återvända - utan resultat. Israel hade alltså annekterat ny mark och uppmuntrade judar i arabstaterna att invandra och bosätta sig i Israel. Småningom resulterade detta i att 600 000 judar kom från nämnda stater och även från Irak m.fl. Därigenom blev judarna i stark majoritet på israelisk mark: 80 % av befolkningen, medan övriga utgjordes av muslimer, kristna och druser.
Konflikten betraktades nu som en arabisk-israelisk angelägenhet. De arabiska flyktingarna i lägren kom att anta en egen identitet som "palestinier". Från 1949 fördes en tuff retorik, främst från egyptisk sida, mot Israel. Någon försoning var inte i sikte. M S knöt här an till den radikalisering i arabvärlden som då pågick. De redan tidigare uppkomna antiimperialistiska strömningar som krävde befrielse från det koloniala oket efter andra världskriget gav resultat i Afrika och Asien i form av nya stater. Den starka längtan efter frihet ledde till att befrielsekämpar/terrorister (olika benämning på samma människor beroende på vilken sida som uttalar sig) ökade sin aktivitet även i Mellanöstern. Förutom attentat och räder tillämpades bl.a. infiltration.
1956 startade det andra arabisk-israeliska kriget. Israel angrep Egypten samt besatte Sinaiöknen och Gazaområdet, samtidigt som Storbritannien och Frankrike också gick till angrepp mot Egypten som då hade nationaliserat Suezkanalen. Den egyptiske presidenten Nasser förnedrades av dessa makter. USA och Sovjetunionen förmådde dock England och Frankrike att dra tillbaka ockupationstrupperna. Israel tvingades lämna Sinai- och Gazaområdena. De gamla stormakterna förlorade sitt inflytande i regionen; i stället ökade USA:s påverkan där.
Flyktinglägren permanentades; Israel deklarerade: "De är ej vårt ansvar." Problemen växte och under 1950-talet bildades i lägren flera kamporganisationer som företog räder in på israeliskt område. Dessa omständigheter ledde fram till det s.k. sexdagarskriget/junikriget 1967. Egypten, Syrien och Jordanien attackerades blixxtsnabbt. Sex dagar senare hade Israel erövrat Sinaihalvön, Gazaområdet, Gamla staden i Jerusalem, områden väster om Jordanfloden och Golanbergen. Golanhöjderna var naturligtvis strategiskt viktiga. 1,5 miljoner palestinier befann sig plötsligt under israelisk ockupation.
Allt detta innebar självfallet en dramatisk skärpning av konfliktmönstret. I Israel rådde en oerhörd eufori: "Vi är oövervinnliga!" Arabstaterna hade förlorat ansiktet, på flera håll uppstod tumult med krav på ledares avgång.. Nasser förklarade sig villig att avgå men han stannade ändå ytterligare några år vid makten. Den israeliske krigshjälten Moshe Dayan sa: "Jag väntar på att araberna ska komma och be om förhandlingar." Svaret blev från arabisk sida: "Vi kan varken erkänna Israel eller förhandla med det." Ordkriget eskalerade, tonen i retoriken blev allt hårdare, inte minst sedan Israel spärrat av den viktiga hamnstaden Eilat vid Akabaviken av Röda havet.
Den sjätte dagen under sexdagarskriget utfärdade FN resolution nr 242 som innehåller en formel som utsäger att varje folk har rätt till erkända gränser. Men den engelska respektive den franska versionen tolkades något olika och det var oklart hur mycket territorrium som vardera parten skulle förfoga över. Det talades om "fred i utbyte mot territorium". Palestinierna var oerhört besvikna, de kände sig lämnade i sticket och ansåg att det enda raka var att ta saken i egna händer. PLO (The Palestine Liberation Organisation) bildades sålunda 1964, först som stöd för Nasser och Arabförbundet, men PLO:s mål var att palestinierna skulle befria sig själva.
1968 anföll Israel den jordanska staden Karameli där PLO:s styrkor emellertid lyckades hålla stånd. Denna förlust för Israel gav upphov till en massmobilisering där tusentals palestinier engagerades. Detta innebar en palestinisering av konflikten. Under 1970-talet erhöll PLO en större internationell acceptans, trots en del terroraktioner, av vilka den under Olympiaden i München 1972 är den mest kända. 1974 fick Arafat möjlighet att tala i FN:s Generalförsamling, trots att PLO av amerikanarna stämplades som terrororganisation.
Spänningen mellan Israel och arabstaterna steg och ännu ett krig bröt ut 1973. Inledningen gick bra för Egypten som var på väg att inta Golanhöjderna. Man slog till på Jom kippur, den judiska Försoningsdagen, en av de stora helgerna i Israel, varför man där var oförberedd. Emellertid lyckades israelerna vända utvecklingen till sin fördel, inte minst tack vare general Sharon. Ändå upplevde den palestinska sidan en viss framgång, och man kände att Israel trots allt inte var helt oövervinnligt. Men det var endast genom intensiva påtryckningar från stormakterna som Israel förmåddes avbryta sin motoffensiv och börja visa en något större benägenhet att vilja förhandla; vapenstillestånd slöts. Läget hade varit så kritiskt att M S ansåg att risken för ett nytt världskrig faktiskt var större 1973 än under Kubakrisen 1962! Det var dåvarande premiärminister Golda Meir som till slut personligen for ut i öknen till Sharon och hans trupper för att få stopp på offensiven. Denne hade dessförinnan vägrat avbryta den.
Emellertid hade den egyptiske presidenten Anwar Sadat redan 1971 tagit första steget mot en uppmjukning av de spända relationerna med Israel. 1973 sträckte han ut en hand mot Israel. 1977 for han till Jerusalem; det var en symbolhandling som i Israel uppfattades som att "Farao" själv kom för att göra avbön. I Arabvärlden kändes det som ett stort svek. Förhandlingar kom i alla fall igång och slutligen slöts 1978 ett fredsfördrag mellan Egypten och Israel, trots fördömanden på många håll i arabvärlden. (Sadat mördades som bekant senare.)
Förhandlingarna i Camp David, USA 1979 kan indelas i två delar; i avtal nr 1 skulle en fullvärdig (?) fred säkras. Hela Sinai skulle återgå till Egypten. Men det var en "kall" fred, ty några handelsförbindelser upprättades ej, och inte heller kom det igång någon turism mellan Israel och Egypten. I tio år var Egypten uteslutet ur Arabförbundet. (Nu är Egypten förstås medlem igen och t.o.m. ordförandeland.)
Vad skulle då enligt Israel kunna utgöra en grund för en lösning av den permanentade Palestina-konflikten? För Israel var PLO huvudfienden.. I Jordanien hade PLO blivit en stat i staten, och Israel lyckades driva ut fienden nr 1 ur Jordanien. I södra Libanon hade PLO-styrkor ett starkt fäste, varför israelisk militär invaderade denna del. Redan 1978 gick man in i "Fathaland", alltså södra Libanon, men först 1982, under Menachim Begin, företogs operationen "Befria norra Galiléen (Israels benämning på samma område). Man ville också skrämma Syrien som hade trupper och luftvärn där. Israeliskt flyg slog ut samtliga luftvärnspjäser i Bekaa-dalen. Det var också vid denna tid som den fruktansvärda massakern i Shatila ägde rum; Ariel Sharon gav den ödesdigra ordern.
Frågan var om syftet att slå ut PLO verkligen nåddes. Ett bakslag var i varje fall att en president (vilken?) sprängdes i luften. Israel fungerade emellertid fortfarande som ockupationsmakt i stora områden. PLO hade blivit hårt ansatt och flyttade sitt huvudkontor till Tunis. 1983 var det en avsevärd splittring inom PLO. Dess ledare Arafat var illa ute då Syrien gick emot honom. 1987 stängdes det ena PLO-kontoret efter det andra i omgivande arabländer. Dessa stater hade därmed inte längre någon kontroll över PLO.
Israel hade under 1970-talet investerat åtskilligt i landets infrastruktur, men investeringarna ebbade ut, delvis på grund av attentat. Ett växande palestinskt civilmotstånd utmynnade 1987 i den första Intifadan. En bidragande orsak till dess utbrott var att Libanonkriget hårdnade. Dock uppstod även något som liknade en fredsrörelse som alltså var emot militära lösningar. Personer med denna inställning granskade hur vardagen tedde sig under ockupationen.
Intifadan kännetecknades av stenkastande ungdomar mot israelisk militär som sköt med gummikulor. I den psykologiska krigföringen ingick israelisk bojkott av palestinska varor. Turismen tog naturligtvis också skada. Fanns det någon lösning på status quo-läget? Det lades faktiskt fram förslag till lösningar i förhandlingar mellan israeliska och palestinska ledare. 1988 utropades staten Palestina som småningom kom att erkännas av 70-80 stater. Ett indirekt erkännande av staten Israel från palestinsk sida ägde rum. 1989 förekom för första gången t.o.m. direkta kontakter mellan den israeliska sidan och PLO, som nu uppnått betydligt större prestige. Emellertid var då en israelisk högerregering vid makten och det gick inte att föra några diskussioner om fred.
De föthandlingar som slutligen kom till stånd i Madrid 1991 hade som måtto "Två spår": dels multilaterala förhandlingar som skulle främja regionalt samarbete, dels enskilda överläggningar med varje stat. Det gällde alltså att få igång en process, men det gick mycket trögt då Israel höll fast vid att det bara ville sluta fred enskilt med Palestina. Någon sa: "Detta skulle innebära förhandlingar i minst tio år." De palestinska förhandlarna ingick märkligt nog i den jordanska delegationen. För varje steg som skulle tas var PLO-förhandarna tvungna att samråda med huvudkontoret i Tunis medelst fax. Det var alltså väldigt tungrott och svårt för de skilda parterna att komma överens. Dock förbättrades läget något genom ett regeringsskifte efter val i Israel.
I Oslo nåddes 1993 en principöverenskommelse (Oslo I) Ett utbyte mellan parterna skulle ske så att palestinskt "self-rule" kom till stånd på grundval av ett ömsesidigt erkännande. Gaza och Jeriko skulle bli sjävständiga; hela Västbanken skulle nå självbestämmande senare - Israel använde termen "statehood". Denna process skulle pågå i högst fem år (slutpunkt 1999). Som vi vet gick det inte - ej förvånande efter en 100-årig konflikt. För övrigt spelade Sten Andersson (S) en betydande roll för att få igång samtalen.
Kritiken mot Oslosamtalen lät inte vänta på sig från bägge sidor. Frågan om fortsatt bosättning på ockuperad mark, flyktingfrågan, self-rule... allt tycktes glömmas bort, menade man. Båda parter talade om svek. Det enda steg som genomfördes under Arafats ledning var att Jeriko och Gaza blev oberoende. Israels misstro uttrycktes i meningen "Hur ska man kunna lita på terroristen Arafat?" Oslosamtalen stöddes visserligen i Knesset (Israels parlament) av en minoritet araber, som ansåg en fredlig lösning möjlig. Men klyftan vidgades efterhand och frågan är om ej Osloförhandlingarna kom att bli inledningen till Intifadan. I vart fall uppträdde två nya aktörer, nämligen Hamas och Islamic Jihad, två radikala organisationer som fick allt större betydelse.
Premiärminister Itzak Rabin lät förvisa 400 islamister till södra Libanon, där det muslimska Hizbollah (eg. "Gudspartiet") vuxit sig starkt. Det var för övrigt i södra Libanon som en ny attentatsmetod började användas: självmordsbombare. 1994 gick fanatikern Baruch Goldstein in i en moské och dödade 30 muslimer, vilket naturligtvis ledde till en stegrad våldsspiral.
En andra runda överläggningar i Oslo kom dock senare till stånd (Oslo II). M S visade en mycket komplicerad karta, som i korthet angav tre olika zoner. A-zonen skulle stå under full palestinsk kontroll och utgöra 3 % av hela Israel. Zon B skulle vara under gemensam kontroll: 27 %. A- plus B-zon = Gaza. C-zonen betecknade områden under israelisk ockupation: 70 %. A- och B-zonerna rymmer tillsammans 96 % av av den palestinska befolkningen inom Israel. Det skall hållas palestinska val nästa år (2003) - utan israelisk kontroll, är det tänkt.
A-zonen omfattar bl.a. städer som Hebron och Betlehem. I zon B ingår många byar. Dessa kan lätt isoleras av Israel, vilket framgick av nämnda karta som gav intryck av en mycket stor geografisk splittring. Denna fragmentarisering har lett till en massa negativa ekonomiska konsekvenser och svåra politiska spänningar. 60 % av Gazaområdet är under palestinsk kontroll, medan 40 % behärskas av 5000-6000 israeliska bosättare.. När premiärminister Rabin mördades - av en israel! - uppstod naturligtvis en mycket kritisk situation, som avslöjade Israels sårbarhet. Kritiken inom Israel växte, man frågade sig hur något sådant kunnat inträffa.
1996 kom högern åter till makten med Netanjahu i spetsen. Det innebar svårare förhållanden för Osloprogrammets genomförande. Några framsteg gjordes knappast, endast marginella överenskommelser träffades. Den palestinska sidan blev förklarligt nog mer kritisk, i synnerhet som det visade sig omöjligt att förhandla med högern om Jerusalem. Trots det kärva läget fick Netanjahu vid ett tillfälle skaka hand med Arafat. Högerledaren kände sig tvingad att göra det.
Hans efterträdare på premiärministerposten Barrak sade sig vilja driva igenom ett snabbt avtal med palestinierna. Arafat var hårt pressad då han behövde visa upp någon framgång - så även president Clinton, som var i behov av att visa politisk handlingskraft efter den världsbekanta sexskandalen. Det nya mötet i Camp David ("C D II") skulle enligt Clinton nå en lösning på Mellanösternkonflikten inom två veckor! Grunden för mötet var att två stater skulle erkännas, med en äkta palestinsk statsbildning. Den israeliska högern motsatte sig detta men tvingades att gå med på det.
Ett svårt problem i dessa förhandlingar var den stadigt ökande bosättningen på palestinskt område, där ockupanterna annekterade och utvidgade "sin" mark - tydligen med regeringens goda minne. Den palestinska befolkningen i zon A sa: "Nej! Vi måste ha ett samlat territorium." Man krävde att bosättningarna, bl.a. mitt på Västbanken, skulle avvecklas. Under 1994-95 fördes många hemliga telefonsamtal i frågan mellan parterna. Det uppskattas att 170 000 bosättare fanns (finns fler nu) på Västbanken. Av dessa ansågs 30 000-40 000 absolut "icke-flyttbara". Jämför: 1982 togs visserligen ett beslut att "jämna vissa (?) bosättningar med marken"; israelisk militär och polis gick faktiskt in och avlägsnade de sist anlända fanatikerna där.
Jerusalem var ett annat svårlösligt problem. Principöverenskommelsen i Oslo, och senare i Stockholm 1995 kompletterades nu i Camp David rond II med en formel som föreslog att vissa palestinska ytterområden skulle inkorporeras i staden Jerusalem. En attitydundersökning bland invånarna ville ta reda på vilka av dessa man kunde tänka sig avstå, och vilka man absolut inte kunde ändra. På grundval av svaren, som faktiskt visade att ca. 90 % av angivna områden inte ansågs vara så viktiga, gjordes en kartläggning. Palestinierna var redo för en lösning med en huvudstad för två folk, den östra delen med övervägande palestinsk befolkning.
Barrak ångrade sig emellertid i sista stund; "on second thought" fann han detta oacceptabelt. Det förekom under förhandlingarna muntliga erbjudanden som sedan togs tillbaka . ((Det komplicerade spelet går ej att i detalj redogöra för här. Min anm.)) Clinton uppträdde klumpigt i ett mycket känsligt skede - otålig som han var att nå något slags förhandlingslösning - och lade skulden på Arafat. Denne var förstås djupt besviken då förhandlingarna bröts. M S sa att "båda parter kände sig ömsesidigt lurade".
Sedan flera år tillbaka befinner man sig i en eskalationsfas. Israel har som bekant satt in stora delar av sin militärapparat och gått in i många palestinska städer. Praktiskt taget alla palestinska städer har reockuperats. Alla palestinier betraktas som Israels fiender - ej bara islamisterna. Man frågar sig hur mycket mer blod som kommer att flyta...
Det finns förslag om hur man ska kunna bryta mönstret, men det finns mycket få kontaktytor. Ska den sista kontaktytan till sist brytas för M S och hans studenter i Jerusalem? Han avsåg här den konfliktlösande undervisning han bedriver där. Både unga israeler och palestinier deltar i den. Studenterna ingår givetvis på frivillig bas i klassen. Det kan begripligt nog hetta till i många diskussioner. Slutligen slog M S fast att en sak var säker: någon form av kompromiss måste åstadkommas förr eller senare. Därefter följde en kort paus före en avslutande frågestund.
Frågestund Fråga: Är FN:s resolutioner ej bindande? Israel har ju struntat i dem. FN ligger ju lågt i konflikten. Svar: Palestinska flyktingar inkl. familjer ska ha rätt att återvända, det är fortfarande grundformeln som gäller Men det är också en ekonomisk fråga: Vem ska betala vad? Är européerna villiga att betala en del? Bara 50 000-100 000 personer har återförenats, enligt israeliska uppgifter. Fråga: FN:s generalsekreterare Koffee Annan har nyligen sagt att "parterna ska återgå till de ursprungliga gränserna." Israel har utökat sitt territorium under "försvarskrig". Är det 1949 års gränser som Koffee Annan avser? Svar: Arabstaterna går inte med på att enstaka byar byts ut. Var inte FN-ledaren väl djärv när han hänvisade till basplanen? Kan man verkligen gå tillbaka till den? Svar: Nej. Fråga: Israelerna betraktar Jerusalem som huvudstad. Är den erkänd som sådan? I så fall av vilka? Svar: Omvärlden har ej erkänt Jerusalem som huvudstad (utom Costa Rica och Venezuela). Trots det är paralmentet Knesset i Jerusalem. Men ambassaderna finns i Tel Aviv. - Frågaren upplyste om att NE anger (tydligen felaktigt) att "Jerusalem är huvudstad". Fråga: Hur förhåller sig den judiska befolkningen till de andra etniska grupperna? Svar: Samma rättigheter skall gälla för alla. M S hänvisade till sin doktorsavhandling i just det ämnet. För övrigt är Al Aksa-intifadan ett ännu större problem. Fråga: Hur bedömer du USA:s roll i Mellanösternkonflikten? Svar: Se på USA:s roll i världsordningen. Från 1971 sker ett extremt inflytande i konflikten. President G W Bushs hållning gör nu att Israel anser sig hel toch hållet ha "carte blanche" att handla som det gör. M S påminde om att både Amerika och Sovjetunionen 1948-49 röstade för Israel. Ett mål var att en välfärdsstat skulle upprättas. Fråga: Om nu FN och omvärlden överlag manar Israel att "inte göra så" och Israel ändå agerar tvärtemot - hur ska man då ställa sig? Vad göra? Svar: Israel känner sig hotat. Hotet som de upplever från omvärlden gör att de inte vågar lita på någon. Det är alltså rädsla och skräck som styr deras handlande: "Vi måste skydda oss själva!" Fråga: Hur många judar finns det i USA? Svar: 5-6 miljoner. Fråga: Är Sharon en farlig aktör? Svar: Sharon är en militär av gamla stammen, han tänker strategiskt och kortsiktigt militärt. Några långsiktiga planer tycks han inte ha, inte heller något nämnvärt politiskt kunnande. "Business as usual." Han befinner sig i en uppenbar låsning. Fråga: vad ska man göra för att lösa upp situationen? Svar: Det krävs en starkare intern opposition. Det råder en nästan total konsensus i Israel: "Palestinierna är farliga." Israels strategi har visat sig vara verkningslös mot självmordsbombarna. Arafat är nu oerhört trängd, han har råkat ut för misstroende i palestiniernas parlament och utsätts allmänt för intern kritik. Det finns bakom Arafat en grupp på sex PLO-medlemmar som är beredda att ta över. Det värsta scenariet är ett palestinskt inbördeskrig. Visst är det viktigt att omvärlden ställer krav, men en inre opposition är också nödvändig, men den saknas i stort sett ännu. Fråga: Är det inte fel att bara tala om hundra års konflikt? Enligt de ortodoxa judarna är det Messias som skall återvända och skapa ett nytt Israel. Enligt vissa kommer Messias snart tillbaka. Svar: Dessa religiöst konservativa och nationalister är ett problem. Det finns t.o.m. extremister som vägrar att tala "Satans språk" - hebreiska! Men varför skulle en egen nationalstat bildas plötsligt enligt en idé (sionismen) på 1800-talet? Det låg i tiden. Fråga: Det pågår ju andra dramatiska konflikter världen över. Är det någon skillnad mellan den här och de övriga? Svar: Oljan har varit en utlösande faktor i flera arabländer. USA:s planer att anfalla Irak kan i värsta fall mycket väl utlösa ett storkrig då Irak kommer att slå mot Israel. Det är ju inte bara USA som har kärnvapen, även Israel förfogar över sådana. Fråga: Kan man jämföra med gränskonflikten i Kashmir? Svar: Den är lite annorlunda. Parterna Indien och Pakistan, båda kärnvapenmakter, tycks vilja sköta saken själva, utan att blanda in FN i den långvariga konflikten. Fråga: Hur stark är oppositionen inom de egna leden mot Arafat? Hur vill man bli av med honom? Svar: Det är svårt att peta Arafat. En väg är eventuellt att skapa en premiärministerpost inom den palestinska myndigheten. Men Arafat är ju väldigt erfaren och kan många knep. Det sägs att han funkar bäst när det är kaos runt omkring. Fråga: Du nämnde den kurs som du förestår i Jerusalem. Hur ser du på den verksamheten i dagsläget?Svar: Syftet är alltså att låta personer mötas som representerar båda sidor i fredliga samtal. Var och en av studenterna har fattat ett individuellt beslut att vara med. Det har ofta varit svårt för dem att delta då trycket på dem utifrån är hårt. Naturligtvis är de inte alltid överens. De vill inte gärna "prata historia", men det måste de för att förstå. Det är viktigt att kunna berätta för varandra. Jag behöver ofta medla i häftiga diskussioner. Endast genom att se och värdera vad som tidigare hänt blir det möjligt att komma vidare.
Kommentar Michael Schulz gav en mycket elegant översikt över de senaste drygt hundra årens dramatiska och komplicerade historia i Mellanöstern. Min sammanfattning kan mycket väl sakna några enstaka punkter som han snabbt berörde, men ovanståeende är det viktigaste av vad som sades. Självfallet kan jag dock ha missuppfattat någon detalj, inte minst under frågestunden. Det finns mycket att kommentera, i synnerhet vad gäller de senaste årens händelser. Dessa är dock mycket välkända så jag undviker att upprepa fakta. Jag skulle ändå vilka framföra några synpunkter.
Apropå frågan som ställdes angående antalet personer av judisk börd som bor i USA: Jag anser det värt att påpeka att den procentuellt ganska lilla minoriteten där, 5-6 miljoner, och de som bor företrädesvis i andra västländer, bör sättas i relation till deras inflytande. Många av dem är mycket kvalificerade på snart sagt alla områden såsom vetenskap, kultur, ekonomi och politik. Samtidigt är dessa inflytelserika personer utomordetligt väl integrerade i Amerika och andra länder - inte minst i Sverige - vilket tillsammans med skicklighet och hög kompetens samt inbördes sammanhållning ger dem en ledande ställning på många poster. Samförståndet och samarbetet mellan USA och Israel har väl aldrig varit så intimt som under Bush och Sharon. Men det är ju USA som enda supermakt som dikterar villkoren i världspolitiken, särskilt efter 11/9 2001.
Jag vill påpeka det självklara faktum att styrkeförhållandena mellan israelerna och palestinierna är otroligt olika. Israel skulle väl kunna jämföras med Goliat i relation till palestinierna som alltså skulle representera David. (Någon har gjort den jämförelsen som i mitt tycke inte är så lyckad.). USA under Bush och hans gelikar ger förutom ett oreserverat "moraliskt" stöd till Sharon, som har nästan hela det israeliska folket bakom sig, även en kolossal materiell hjälp, framför allt i form av de modernaste vapnen. Några som helst sanktioner mot Israels grymma politik är inte att vänta från USA, tyvärr inte heller från EU. Inte ens någon bojkott mot israeliska varor har officiellt föreslagits från det hållet, så vitt jag vet. FN:s roll är och har av olika skäl varit mycket tillbakadragen. Alla resolutioner som går emot Israel är som bekant verkningslösa då Israel blankt ignorerar dem, liksom man inte ett dyft tar till sig viss kritik utifrån.
Själv har jag som de flesta svårt att förnuftsmässigt fatta hur man medvetet kan offra sitt eget liv i bombattentat där civila offer krävs. Men känslomässigt är det ej omöjligt att förstå dessa dåd riktade mot en övermäktig fiende. Det är fråga om förtvivlans mod i bokstavlig bemärkelse hos ett folk som inte ser någon annan utväg att slå tillbaka mot en till tänderna beväpnad fiende. Intifadorna är naturligtvis också exempel på ett vanmäktigt hat från den vapenmässigt mycket svaga parten.
Åtskilligt som gäller Israels agerande kan ses som ödets ironi. Med Förintelsen i gott minne (jämför boken Om dett må ni berätta och många andra vittnesmål via film, föredrag etc.) borde verkligen inte israeliska myndigheter utsätta andra folk för nära nog etnisk rensning. För övrigt finns ju andra i tiden närliggande avskyvärda dåd - t.ex. i Bosnien och Kosovo - som varnande exempel. En nation som har FN att tacka för sin tillkomst borde ej heller negligera världsorganisationen. Likväl visar sig Israels regering annars ytterst känslig och reagerar häftigt mot all berättigad kritik som försiktigt framförs i andra länder. Är det inte det dåliga samvetet som talar när man alltid skyller ifrån sig? Syndabocksbegreppet har som bekant gamla judiska anor.
Naturligtvis är den eskalerande våldsspiralen helt och hållet av ondo; hat föder hat föder hämnd föder våld... Ett oändligt lidande blir det tragiska resultatet - på båda sidor. De flesta offren skördas ju bland palestinierna. När skall omvärlden reagera med kraft? Israel har fått carte blanche att utöva "långsam kvävning" av palestinierna, enligt Edward Said, professor i litteratur vid Columbia University, USA. Skall Europas folk passivt låta detta ske? Och skall USA också ges fria händer för en attack mot Irak -- något som kan få oanade konsekvenser? Kritik från sansade bedömare saknas förvisso inte, men finns viljan och modet att länka utvecklingen i andra banor?
Kort kommentar i mars 2015 Handskrivna anteckningar ligger alltid till grund för alla mina referat, vilka direkt bearbetades till läsbart skick. Så gott som ograverat återges de nu allt eftersom på webben under rubriken Prosa på hemsidan. Min kommentar ovan från 2002 kan jämföras med dagens faktiska läge. Liksom då inger detta inget hopp om lösning. Jag vill dock bara tillägga att Sveriges agerande för mänskliga rättigheter nu förtjänar allmänt stöd.
Sture Alfredson