Boken och bildningen i islamsk tradition
Jan Hjärpe, professor i islamologi Lund
25/11 2003 i Odeon Kulturhuset Skövde
Arrangör: Skövde Humanistiska Förening
Claes Waxberg, ordförande i Humanistiska, hälsade Jan Hjärpe och den talrika publiken välkomna, varefter han sade sig veta att föreläsningen inte skulle handla om bomber och attentat. Det meddelades sedan att Västgöta Museum i Skara kommer att arrangera föreläsningar om möten med islam i historien. Medarbetare är docent Olof Franck Skövde som samlat material och är redaktör för den nyligen utgivna boken Vi har ju mötts förr: 12 bidrag av kristna författare och lika många av muslimska författare. ((Jag ber om överseende för ev. fel i följande referat vad gäller några arabiska ord; vissa resonemang var lite svåra att återge korrekt p.g.a. det höga tempot. Min anm.)
J H hoppades att publiken satt bekvämt, för här skulle det bli ett långt föredrag! Det var bra att tala inför Humanistiska; han skulle göra halt vid 1500-talet. J H nämnde först svenska böcker: Folkskolans läsebok blev en succé på sin tid, i den medverkade dåtidens främsta författare. I J H:s föräldrahem fanns den i 1899 års upplaga. Där förekom bl.a. djurfabler som härstammade från den arabiska boken ”Qalíla Wadíma”.
Apropå globalisering: I början av 700-talet fanns det en skatteförpaktare i Fars (=Iran); det var alltså under det första muslimska imperiet. Denne råkade illa ut: han anklagades för förskingring, utsattes för tortyr men överlevde – med öknamnet Muqaffa (”Den hopskrynklade”). Sedan kallades han reguljärt för Ibn Muqaffa (ibn=son)! Det var vid den tiden som ämbetsmannaklassen uppstod, förklarade J H.
Efter en blodig revolution 749-50 tog abbasiderna makten från umayyaderna. Perserriket (Fars) hade redan en lång kulturtradition. De stolta perserna arabiserades och islamiserades då; det uppkom en blandning av arabisk och persisk kultur. Det uppstod spänningar mellan det gamla och det nya. J H anmärkte att i kulturellt/religiöst avseende hör araberna faktiskt till väst, medan den persiska kultursfären globalt sett tillhör öst, med förlängning österut till den indiska subkontinenten. Men den muslimska liturgin är alltid arabisk. Annars är i sekulära sammanhang engelska språk nummer ett även i arabvärlden. Bl.a. är det Internet som bidragit till detta. Avhandlingar o.d. skrivs på engelska – och översätts sedan till arabiska.
Al-Kuffa (?) var en av de kända författare som råkade illa ut på den tiden. Han dog 36 år gammal, anklagad för kätteri; han tillhörde manekeismen*. ((En lära grundad av Mani i Persien och som spreds ända till Kina. Universell inriktning & dualism. Min anm.)) Det fanns flera andra läror, och litteratörerna var inte alltid renläriga. Den tidens högkultur var inte ortodox; den innehöll också inslag av såväl ateism som materialism. Bestående inom litteraturen har samlingar av fabler blivit. De har ofta sitt ursprung i Indien och har spritts västerut och då översatts till arabiska.
Fablerna har traderats genom årtusendena. I väst är många kända först genom Aisopos fabler. I den vevan nämnde J H Orwells berömda Djurfarmen – och den tecknade serien Bamse! Qalila Wadima hade sina närmaste föregångare i Persien (dessförinnan i Indien). Från medelpersiska översattes den alltså på 700-talet till arabiska; på 1000-talet till grekiska, på 1100-talet till hebreiska, från 1200-talet till europeiska språk – först till spanska, och småningom till även till slaviska språk. En fransk version fanns 1664 som kom på svenska 1745. Anna Maria Lenngren och Gyllenborg tog till sig dessa fabler. F.ö. låg den franska översättningen till grund för en javanesisk version – på vers!
Som bekant är arabiska islams liturgiska språk. Perserna betecknade arabiska som ”ajnabí” (utländsk på arabiska). Vilka företeelser är då rent arabiska? Den helt överväldigande majoriteten av muslimer återfinns utanför arabvärlden: 80 %! Endast 10 % av världens muslimer är araber. Influenser har nått Europa på olika sätt, bl. a. genom böcker. Men det har ofta funnits kommunikationshinder, ett av många är platonismen. J H talade även om den s.k. begreppsrealismen inom islam: eftersom Koranen betraktas som en ”himmelsk” bok och således som absolut sann, anses orden ha en alldeles verklig innebörd. Detta har västliga nominalister* svårt att förstå. (( För nominalismens anhängare är tingen det enda verkliga. Min anm.))
Koranen har som bekant en mycket speciell status. Den muslimska teologin är ett huvudämne och skilda tolkningar har givit upphov till olika riktningar inom islam, t.ex. ashariter m. fl.* Koranen reciteras ständigt. Kan man säga att Koranen är skapad? Nej, enligt muslimerna är den en uppenbarelse, det gudomliga Logos (ord på grek.), d.v.s. en manifestation av Gud (Allah). ((Här nämndes en rad olika riktningar/sekter vars namn jag är osäker på. Min anm.))
J H betonade alltså hur idén om Guds eviga, oskapade ord i allmänhet leder till en tro utan djupare föreställningar om innebörden. Koranen har en så avgörande betydelse för troende muslimer, därför att den skänker dem en världsbild. Ett viktigt skäl till Koranens absoluta särställning är att det var den första boken på arabiska språket. Finns det då något samband mellan tiden före och tiden efter profeten Muhammeds förkunnelse? Ja, det finns en stark relation däremellan, sade J H. Före 600-talet florerade en högtstående poesi. ((Innan den egentliga arabiska skrivkulturen tog sin början i och med Koranen fanns alltså några högt ärade poeter vars långa poem reciterades vid hoven. Poesin följde stränga metriska regler. Men termen ”jahalía” (okunnighet /om islam/) infördes senare som beteckning för hela den förislamska epoken. Det är i sammanhanget intressant att ordet islam härrör från verbet ”áslama” (bevara /från skada/; underkasta). Jämför subst. ”salám” (hälsa; fred; hebreiska =shalóm). Muslím är ett avlett particip. Min anm.))
Här liksom vid flera tillfällen hänvisade J H till en ”sura” (ung.= kapitel), i detta fall nr 6. ((Jag hann ej anteckna vilka verser som han nämnde, så jag har inte kunnat slå upp och kontrollera innehållet. Min anm.)) ”Kur'án” betyder läsning, recitation (verb: kára`a :läsa). Varför fick kalifen (khalífa: efterföljare) så stor makt under den första islamska perioden Umayyádernas imperium)? Koranen är grunden för förståelse av den följande utvecklingen med studier i allt större omfattning, vilket ledde till vetenskapens blomstring under tidig medeltid. Det skrivna ordet, skriften (”kitába”; jämför ”kitáb: bok) fick en oerhörd betydelse genom Koranen.
En rad viktiga vetenskaper nämndes: Jurisprudensen, d.v.s. rättsvetenskapen (al-fiqh, al-fada', teologi (kálima, eg. =ord, tal), m.fl. discipliner. Grammatiken tillmättes mycket stor vikt; det gällde för de litterata att behärska ett mycket strikt reglerat skriftspråk, ett litteraturspråk som hade sin fasta grund i Koranen. Lägg f.ö. märke till att man vanligen inte kan redogöra teoretiskt för sitt eget språks grammatik, man kan bara praktiskt tillämpa den. J H gav ett exempel då han själv tillfrågades om vilken deklination ett visst svenskt substantiv tillhörde – det visste han inte.
J H nämnde städerna Kufá och Basra i Irak i samband med den nämnda förislamska poesin. Denna samlades, studerades och analyserades noga. Denna sköra poesi var mycket uppskattad som sådan men studerades också ur lingvistisk synpunkt för att jämföra grammatiska företeelser. Denna tradition har fortsatt in i modern tid. Retoriken (al-bálaga) har också spelat stor roll. Han anmärkte att ordet ádab betyder både litteratur och bildning; jämför adíb (en lärd). Beträffande religiösa riter måste böneplatser vara orienterade mot Mekka. Rituell renhet har stor betydelse, varför tillgång till vatten är viktig för tvagning. Böneutroparna* högt uppe i minareterna kan alla höra. ((* nu oftast ersatta med elektronik. Min anm.))
Den lärda arabiska traditionen förknippas med ett komplex av byggnader: bibliotek, lärohus eller koranskola (mádrassa), boendehus för studenterna samt naturligtvis moské. Rika män kunde även skaffa sig privata bibliotek. Den muslimska bildningstraditionen innefattar vetande i form av 1) religiös tradition (hadíth); 2) Muslimsk exegetik/tolkning (tafsír) av Koranen och skolastik (kálama: se ovan). Arbetsredskap var grammatik samt logik/retorik (al-mántiq). Tillsammans utgjorde alla dessa discipliner religionsvetenskapens komponenter. ((mádrassa: eg. plats för koranstudier. Jämför: dárasa=studera. Min amn.)
En viktig påverkan kom från grekiskan och den hellenska kulturen. Det är signifikativt att araberna talar om de joniska vetenskaperna, dvs. filosofi. De benämns även de gamla vetenskaperna. Den grekiska kulturen har f.ö. influerats av äldre persisk och indiskkultur (se ovan). De stora namnen är här givetvis Aristoteles och den ”gudomlige” Platon. Deras allt överskuggande betydelse gäller sålunda både den muslimska traditionen och den kristna kulturen. J H ansåg att den arabiska traditionen av det grekiska arvet är mer levande än arvet från den grekiska antiken i väst.
Matematiken stod högt i kurs under medeltiden. Det är relativt få lånord från arabiskan i de västerländska språken men al.jabr (tvång) har blivit algebra (ílm al-jabr: algebrakunskap). De s.k. arabiska siffrorna har vi fått från den arabiska matematiken – men siffrorna kallas där ”indiska”. Märk att siffran 0 (noll) kommer från Indien. Till de arabiska matematikernas landvinningar hör också rotsystemet och decimalsystemet. ((Obs. att arabiska sifr betyder tom, noll. Lånordet siffra i sv. har ju fått en helt annan innebörd. Min anm.))
En intressant iakttagelse angående positionssystemet: arabisk skrift läses som bekant från höger till vänster, medan vi gör tvärtom. Utläsandet av siffertal följer den vanliga arabiska läsregeln höger -> vänster. Så gör ju vi också betr. siffror:100-tal <- 10-tal <-ental. Men i textläsning gäller ju hos oss vänster-> höger. ((Det är inget större problem att lära sig läsa text från höger till vänster; arabiskan erbjuder helt andra svårigheter. F.ö. vänjer man sig snabbt vid att läsa (äldre) kinesisk text uppifrån och ner, alltså i kolumner från höger till vänster. Men i modern kinesisk text tillämpas vårt västerländska system: rader và h. Min anm.))
Med medicinen integrerades både religion och klassisk filosofi. Även astronomi, etik, och metafysik m. fl. vetenskapsgrenar hörde nära samman. Apropå mádrassa igen: det var stora anläggningar, med bibliotek förstås. Man studerade och bodde i olika hus, de studerande kom från olika regioner. Det uppstod skilda lärarkategorier, t.ex. ustád och mudárris.
De första universiteten var också arabiska. De hade likaså ett fakultetssystem som senare fick en motsvarighet i Europa. Även lärarkategorierna professor, docent, licentiat och doktor har sin förebild i de arabiska universiteten. Här återgav J H ur minnet på latin ett långt citat som bl.a. hävdade att det var saracenerna* som uppfann universiteten. ((* Ordet betyder muhammedan (nu omodernt). Saracen har nog med ordet sharq (öst) att göra. Min anm,)) Universitet upprättades alltså betydligt senare under medeltiden i Europa, där kejsare lät imitera de arabiska universiteten. Beträffande namnskicket var det ofta en persons födelseort som gjordes till ett adjektiv som fogades till personnamnet: Árab (araber) gav adjektivet arabí . Jämför det latinska bruket som spreds till svenska namn, t.ex. Nobelius.
Den filosofiska traditionen J H gav det latinska namnet på en bok utgiven 1671, Philosophus autodidactus. En senare, engelsk titel var The Improvement of Reason, 1778. Båda har sitt ursprung i en lärd arabs verk. Abú Basr föddes i Córdoba i Spanien 1105, blev hovläkare och vesir (minister). Det var vanligt på den tiden att lärda var läkare. En yngre kollega var Ibn Rushd (1126-98), känd i den västerlänska idéhistorien som Averroes. Han var en berömd filosof, läkare och astronom. Han översatte och kommenterade Aristoteles. Arabisk läkare och filosof (fast verksam i Persien) var likaså Abú-l-Hásan Ibn Sina, alias Avicenna som han kallades i väst. Ibn Tuffeil* är känd för sin skildring av Limbo, skymningslandet just innanför porten till Helvetet. ((* Är något osäker på den latinska stavningen. Vill nämna ännu ett par klassiker som jag läst korta arabiska textprov av: Ibn Battúta (1304-77), en geograf som gjorde omfattande resor i Afrika och Asien. Ibn Fádlan (ca. 900-?) var också geograf; han mötte varjager (väringar!) i Ryssland och beskrev i Risála (brev) nordbornas vardagsliv där. F.ö. betyder ibn son, andra varianter: ben/bin. Det klassiska skriftspråket skiljer sig ej nämnvärt från den moderna litterära arabiskan, tack vare Koranen. Min anm.))
Religion och filosofi J H uppehöll sig ytterligare vid Ibn Rushd/Averroes. Denne var också qádi (domare) i Sevilla och Córdoba. Dessutom var han verksam som hovläkare och filosof i Marrakesh. De filosofiska skrifterna kunde vara farliga för religionen, och endast få sådana verk finns kvar på arabiska. Däremot finns översättningar till latin och hebreiska.
Det förelåg en uppenbar risk för konflikter mellan religion och filosofi. Det existerade ingen klar uppdelning i det arabiska samhället mellan islam och vetenskapen. Religionen var samtidigt en världsåskådning. Universum hade alltid funnits till, det hade följaktligen varken början eller slut enligt denna syn. Begreppet själ kunde ej fångas av förnuftet. Tron, alltså islam, var däremot grundad på uppenbarelse, och den menade att själen var odödlig. Ibn Rushd valde olika vägar, t.ex. en dialektisk. Som filosof satte han det rena tänkandet högt och hävdade att Koranen skulle tolkas metaforiskt; det handlade sålunda om liknelser. Emellertid kunde dessa inte förstås av det enkla folket. Detta var en förödande tes, sade J H. Det innebar nämligen att filosofin endast var något för eliten.
Ibn Rushd utgick dels från Platon, i synnerhet hans verk Staten, dels från Aristoteles, vilken han som sagt översatte, ty Ibn Rushd ville förena dessa storheter. Den islamska rätten hade stor betydelse, han var ju jurist (qadi:domare).
Nämnde Ibn Tuffeil och Avicenna var liksom al-Farabí fritt tänkande filosofer, för vilka rationaliteten spelade huvudrollen. J H jämförde med en modern tänkare, al-Jabrí i Marocko som söker återuppliva den gamla traditionen. Till denna ansluter sig en del franska författare och muslimer i Europa. Det går som sagt en skiljelinje mellan västlig och östlig religion (inkl. Indien)
Ibn Tufféil skrev på 1100-talet en roman kallad Den självlärde filosofen, som först nyligen översattes till svenska (al-Hambra förlag). I detta verk vill författaren att alla ska förstå vad filosofi är. Han berättar så klart som möjligt hur Universum fungerar, hur det förhåller sig med världens vetenskap, och hur vetandet förs vidare genom Aristoteles (dennes teologi) och en form av nyplatonism. Plotinus m. fl. kom på tal, liksom Sheikh al-Juneini (?). Ibn Tuffeils filosofi är ganska svår att förklara, bl.a. därför att ordens innebörd (semantiken) har ändrats under tidens lopp. Hans filosofiska världsbild finns ej mer. Omvärlden har förändrats så mycket att man talar om ett paradigmskifte.
Dock har man fortfarande respekt för dessa tankar; en del nytänkare i slutet av 1900-talet var inte främmande för dem. Det finns olika filosofiska trender under skilda epoker och de anses inte sällan som farliga. J H nämnde uttrycket ”Den Orörlige Röraren” (Primus motor) som naturligtvis betecknade Gud. Han har alltid funnits, oskapad. Är själen odödlig? Det fanns de som tvivlade. Kunde man inte finna någon praktisk lösning? Ibn Rushd, säkert den störste medeltida arabiske filosofen, skrev. ”Filosofernas oavbrutna sammanbrott”. En motskrift fick på 1100-talet titeln: ”Det oavbrutna sammanbrottet av filosofernas oavbrutna sammanbrott”! Nej, filosofi var ingenting för vanligt folk, de behövde grövre bilder och analogier – i motsats till elitens avancerade logiska tankar.
Det existerar emellertid sanningar som ej kan uttryckas i ord: mystiken, som relaterar till nyplatonismen. Al-Farabí gjorde en kritisk översikt över filosofins utveckling; här nämndes också teologen al-Ghazál. En skildring av en ensam pojke på en öde ö föranledde författaren att fråga: Varför var han där? Hur hade han kommit dit? Det fanns två möjliga svar, menade al-Farabí: 1) Pojken hade kommit till genom ”självalstring”!? 2) Han hade kommit till ön i en låda som flutit i land.
Författaren använder vissa knep. Han beskriver ljus, värme, människans natur etc. Det är alltså olika företeelser där elementen ska förekomma i rätt kombination. Gossen överlever tack vare en hind som blir hans fostermor. Författaren vill skildra det spontana livet. Han talar om det animala stadiet, där varelser bara äter, dricker, frambringar läten osv. När pojken var sju år gammal var han ”färdig” med det stadiet. J H drog parallellen med skolålderns början. Gossen hade kommit till insikt att han inte var någon hjort, han kunde använda sina händer på ett bra sätt m.m. Men han upplevde döden: hinden dog. Han började förstå skillnaden mellan kropp och själ. Kunskap om kroppars anatomi kunde ha vinna genom aktiva experiment – vivisektion! Han förfärdigade verktyg och lärde sig att tämja elden, även djur tämjde han. Sedan skulle han lära sig att behärska anden (al-ruch). Då var han 21 år – jämför vår myndighetsålder!
Nu började den unge mannen reflektera över begrepp som enhet och mångfald, om varats värld och enhet som existerar trots mångfalden. Det var alltså djupa filosofiska frågor som nu sysselsatte honom. Han urskilde vidare tre riken: växt-, djur- och mineralriket. J H jämförde Linnés indelning. Dennes vapensköld har f.ö. likaledes tre fält. Det vegetativa resp. det animala studerade den unge mannen, liksom frågan om själen. Naturen lärde honom mycket, och han upptäckte kausalitetslagen. Detta var något annat och mer än vad de gamla atomisterna lärde.
Vidare begrundade han idén om Gud som primus motor. De olika himmelssfärerna var naturligtvis också föremål för hans tankar. Det var en ptolemeisk världsbild som växte fram. Planeternas sfärer – andliga! – studerade han: månen, Mars, Venus... samt fixstjärnor. Han upptäckte sambandet mellan makro- och mikrokosmos. Det handlade i båda fallen om regelbundna, förutsebara rörelser. En sådan insikt kunde vara farlig; denna uppfattning kunde nämligen ifrågasätta religionens suveräna plats. Ty vad skulle bönen tjäna till, om Universum vore evigt? De eviga rörelserna i såväl makro- som mikrokosmos har bestämda orsaker, medan Gud är evig och utan orsak.
Det var sålunda tingens sanna natur och existens som diskuterades. Om Universum har begynnelse och slut, måste det finnas en yttersta orsak. Det är Aristoteles tankar som går igen här. Som här antytts: dessa djupa insikter skapade problem i förhållande till religionen. Efter 35 år av tankar enbart på Gud kom vår hjälte fram till insikten om att själen är odödlig, omsluten av Universum. Det var också de andliga himlakropparna som kom först, dessa var de primära, insåg han. ((Ett namn nämndes upprepat, det lät som Hai Yuksa (?), huvudpersonens namn. F.ö. har jag inte kunnat belägga författarens namn Ibn Tuffeil som jag kan ha förvrängt något. Min anm.)) Det talas i berättelsen om denne självlärde filosof även om jagets utplånande (fana') i motsats till dess förblivande/ överlevnad (baka'). Detta är den mystik inom islam som kallas suffism. Den klassiske mystikern al-Halláj kom här på tal. Andra komponenter i suffismen är asketisk livsföring, rätt föda och andliga övningar. Här finns likaså en utvecklad etik: det är rätt att hjälpa andra. Det är även rätt att söka skönhet. Det var mycket som ”snurrade runt” – en hel del skedde spontant. J H anförde som exempel de dansande dervischerna. Distinktionen mellan enhet och mångfald skulle upprätthållas.
Ålder spelar en viss roll, så var t.ex. 50-årsdagen ((”7:de 7-årstalet”) en viktig ålder för mannen i berättelsen. Därför firar vi också den födelsedagen särskilt, framhöll J H. Som nämnt var Aristoteles och Platon modeller för idéer, det gäller särskilt den sufiska mystiken som fortfarande lever. Under ett seminarium deltog en muslimsk ingenjör från Bosnien; han kunde mycket om meditationsteknik. Sfärernas harmoni skapar ordning i Universum. Den sufiska musiken kännetecknas av intervall i tonskalan. Dervischmusik har en särskilt stark rytm.
Hur var det nu på ön? Där inträdde en scenförändring: den ensamme fick kontakt med andra människor som kom dit. Det var mystiker som samtidigt var praktiska administratörer som skilde mellan inre och yttre praktik (batanía resp. záhiriz). Det var fråga om olika typer av relationer. Sufierna lärde nu Haj (?) tala! Han har alltså tänkt och mediterat mycket – utan ord! Sålunda hade han länge saknat ett språk. Nu kunde han berätta vad han upplevt. Först genom relationer förmådde han uttrycka sina upplevelser. Det fanns alltså ett ömsesidigt beroende mellan relationer och det rena tänkandet. En mystisk intuition (al-Hamm) medverkade och symboler användes.
Autodidakten uppnådde på detta sätt riktig kunskap. Relationer är dock nödvändiga. Och alla uppgifter kommer från Gud. Det finns ett fåtal utvalda, en elit, till skillnad från de flesta andra som är ”världsmänniskor”. Det är de som utövar relationer sinsemellan. Däremot ägnar sig eliten åt rent tänkande. Det förekommer olika varianter av insikt (grek. gnosis), som kan leda till stiftandet av lagar (sharía). Upplysning härrör från Gud. Perser är som antytts olika araber, det märks inte minst i litteraturen, både i essäer och poesi. J H sa slutligen att han nu kommit fram till omkring år 1500 i sin exposé. Sedan dess har det hänt mycket: först en förstening av den arabiska kulturen, och därefter en ny renässans.
* *
Efter den timslånga föreläsningen följde en innehållsrik frågestund som även den varade en hel timme. Claes Waxberg inledde med en retorisk fråga: Ni väntar er förstås att jag ska sammanfatta alltihop, eller hur? (Allmän munterhet) Har ni någonsin upplevt en sådan lektion? (Svaret var givet: Nej!) C W tyckte vidare att det var lite svårt att ta till sig allt, man borde nog ha universitetsexamen i ämnet.
Fråga (från publiken): Vill du förklara lite närmare det där som lät som ”madrass”? Svar: Mádrassa betyder alltså skola. Det brukar vara ett helt komplex av hus som kan omfatta ett helt kvarter, inklusive kök, olika sociala inrättningar, samt sjukhus. Det kan finnas ett konvent för dervischer. Man kan kalla det hela för en ”förstenad” anläggning för ”relationsfunktionärer”. Studenterna kallas tuláb (sing. tálib). Jämför farsi (persiska): taliban, som används för studerande vid mádrassa i Pakistan. ((verb:tálaba=studera. Många subst. har s.k. bruten plural: tálib (sing.) – tuláb (plur.), mádrassa – madáris (skolor). Det finns ett 50-tal sätt att bilda plural av substantiv. Min anm))
Fråga: Intressant detta med påverkan från Indien och Grekland. Får vi höra lite mer om det? Svar: Platonismen är fortfarande levande i arabvärlden. Platons Staten (arab. Al-medina) har haft mest betydelse; jämför al-Farabí: ”Den ädla staten”. De lärda (al-ulamá) hade högsta status. ((Stat brukar återges med daula. Medína eg.=stad Min anm.)) C Waxberg: Apropå siffror: Det var ju tur att vi fick nollan av araberna. Hur skulle vi annars ha kunnat skapa dataspråket (0/1)! – Det var en fin berättelse du sammanfattade, för den var konkret. F.ö. var det ett bra uttryck: ”världsmänniskor”. Ny fråga: Finns boken av al-Tuffeil på svenska? Svar: Ja (jfr. ovan).
Fråga: 10 % av världens muslimer är araber. Vilka är de övriga? Hur har islams västrelationer varit? Svar: Det är inte islams geografiska utbredning som varit viktigast utan det är idémässigt. De länder och kontinenter som har den största andelen muslimer i befolkningen är Indonesien, Pakistan, Bangladesh och delar av Afrika. Nordafrika (Mágreb) har naturligtvis mest araber + en del berber, samt Centralasien. Iran har 65 miljoner, Afghanistan 18, Irak 25 miljoner. Vad gäller personer med muslimsk bakgrund i Västeuropa: I Frankrike ca. 4 milj., Tyskland lika många, 2-3 milj. i England. Balkanländerna har minst 20 milj.: där råder en europeiserad form av islam.
Fråga: Hur många muslimer är det i Sverige? Jag har hört siffran 400.000. Svar: Den siffran är för hög. Antalet personer som bor i Sverige med muslimsk bakgrund är runt hälften, alltså ca. 200.000. Det är vanligt att religionens betydelse överdrivs. Fråga: Hur många är utövande troende och hur många är sekulariserade? Svar: Svårt att säga, någon säker statistik finns inte. Jämför frågan: Hur många lutheraner finns det? Vem vet. Den sociala miljön betyder mycket. I Stockholmsområdet lär var 20:de muslim besöka gudstjänsten i moskén. Det kan vara upp till 1000 personer där, men det är inte alls så många en vanlig fredag. Förresten: Hur många går i kyrkan under jul- och påskhelg? Annars är det ju tunnsått. De flesta muslimer i Sverige lever i familjeförhållanden. Det är relativt få praktiserande muslimer i Sverige.
Fråga: På tal om jihád: Finns det belägg i Koranen för att man ska offra sina söner i krig? Vad är filosofin bakom detta bruk? Svar: Ingen vill egentligen offra sina söner. Det är snarast en fråga om palliativ funktion, dvs. tillfällig lindring. Tänk er det trauma som en palestinsk mor till en självmordsbombare genomlider – hon söker smärtlindring. Det finns en martyrtradition som säger att en martyr (shahíd) kommer direkt till Paradiset (Jánna), ja till Högsta Paradiset (Fírdaus), medan vanliga människor ruttnar i sina gravar efter döden. Det blir en ”begravning” som består av bön, ty det finns ingen kropp att tvätta och begrava. Självmord skall enligt Koranen sonas med helvetesstraff. Om en imám säger till självmordsbombarens mor: ”Den som dödat oskyldiga kommer att straffas efter döden genom att sprängas i luften i evighet...” – då skulle hon för allt i världen inte vilja höra dessa fruktansvärda ord. Hon vill tro att hennes offrade son verkligen kommer till Paradiset. F.ö. är företeelsen med självmordsbombning relativt ny; det äldsta belägget för ”martyrer” av detta slag är från 1978, nämligen under den iranska revolutionen. Sedan kom det en boom i Beirut 1983. I Palestina började självmordsattentaten 1993.
Fråga: Så man kan säga att detta fenomen har en tröstande funktion? Svar: Det finns ett antal utsagor som legitimerar självmordsattentat. Al-Qáida (Grunden) har projekt på Internet, där det pågår ett nätkrig. En rad muftier* har utfärdat fatwor**. I islamsk tradition är självmord en synd. Efter attentaten i Saudiarabien nyligen har en del ångrat sig och blivit avfällingar. Saudiska muftier har börjat ”darra på manschetten”; de medger att ett självmordsattentat är legitimt, om bombmannen handlar i en nödsituation och om inga oskyldiga civila faller offer. I Egypten gäller denna nödprincip: Nöd bryter lag. Se sura 16 vers 116, där t.ex. fläskkött i nödfall (svält!) accepteras. Jihád igen (se föregående fråga): Jihád kan ingå i strävan på Guds väg . Men man skiljer mellan legitima och illegitima krig. ((* Mufti=rättslärd i religiösa frågor. **Fatwa= religiöst dekret. Min anm.))
Fråga: Hur förhåller sig Turkiet till de andra muslimska länderna? Svar: Det osmanska imperiet uppstod under 1400-talet och expanderade starkt i Mindre Asien och på Balkan. Om språket: osmansk turkiska är ett kulturspråk. Det innehåller många persiska och arabiska lånord, ett slags konstspråk har uppkommit. Sufiska skrifter finns på osmansk turkiska. 1705-08 var faktiskt Sverige under Karl XII och Turkiet i allians! I början av 1900-talet var det nydanaren Kemal Atatürk som gynnade det turkiska folkspråket och beordrade övergång från det arabiska till det latinska alfabetet, vilket passade bättre för de turkiska språkljuden; det var t.ex. praktiskt att ha bokstäverna ö och ü. F.ö. är finska ganska avlägset släkt med turkiska. Vad beträffar farsi (persiska) är det däremot ett indoeuropeiskt språk, liksom kurdiska. Den arabiska skriften passar bra för de semitiska språken, bland vilka ju arabiska är det största. Märk att de semitiska språken inte alls är släkt med turkspråken (t.ex. turkmenska) och kurdiska; de hör alla tre till helt skilda språkfamiljer.
Fråga: Finns det någon opposition mot fundamentalisterna? Svar: Ja. I Helsingborg gjordes ett uttalande mot attentat, men det publicerades ej i Sverige, däremot i Finland. Hizbulláh (Gudspartiet) i Libanon sa på 1980-talet att självmordsbombning inte var legitimt. Ideologiskt förordar Indonesien och Iran demokrati och mänskliga rättigheter, som kan återföras på filosofen E Kant. Även muslimen T Ramadan i Genève är emot attentaten. Det är en knipa för medelklassen i många arabländer att religiösa auktoriteter som är emot jihád, står nära regimer utan folkligt stöd. Iran har inte haft självmordsattentat av samma typ som vid de palestinska i Israel, men de har en martyrtradition. Under Kérbala-offensiven i kriget mot Irak rekryterades 12-14-åringar som bröt fram i våg efter våg.. Det var effektivt: det visade sig vara mentalt nedbrytande för de irakiska soldaterna att meja ner dem. Den iranska propagandan skapade ett martyrideal som blev en symbolisk nyckel för ett nytt paradigm. Men för den nya generationen iranier är martyridealet borta.
Fråga: Har sharíalagarna stöd i Koranen? Svar: Koranen tillsammans med Hadíth (traditionen med berättelser kring profeten Muhammed) bildar en grund men det förekommer olika tolkningar (faqh). Tolkningarna härleds ur fem skilda rättstraditioner: den malakitiska, hannafitiska, jaffaritiska etc. Lagstiftningsarbete (kanún) pågår faktiskt i Trollhättan! Det finns nämligen olika rättssystem i skilda länder. Det pågår ständigt diskussioner om tillämpningen. I Sura 4 vers 12 talas det om hur arv skall fördelas: hälften tillfaller kvinnan. I t.ex. Sudan var kvinnorna utan arvsrätt innan Koranen gällde, men målet är nu att kvinnan ska ärva som mannen. I Sura 4 vers 32 och 38 sägs: ”Männen är kvinnornas föreståndare (kawwamúna /plur./). Ordet betyder egentligen ”de som skall stå upp för kvinnorna”. Muslimska feminister vill ha halva arvsrätten men också dela mannens utgifter. Idag arbetar alltfler kvinnor och kräver då lika arvsrätt.
I 1:a versen i 4:de Suran prisas Gud för att Han skapat den första människan, en enda varelse. (( Adam lär betyda just människa. Min anm.)) Från denna skapades ju Eva. Enligt Bibeln skedde detta ur mannens ”revben” – men det är en felaktig översättning i Bibeln! Det skall vara ... ”ur en enda själ!” (nafs feminint subst.) När det gäller make resp. maka (zauj resp. zauja) ar ju det senare substantivet fem. genus (suffix –a) och är naturligtvis fem. till könet. Men däremot är nafs (själ) fem. endast grammatiskt, ej till ”könet”! Därför är det fel att jämföra nafs med zauja. ((Jag tror J H:s resonemang var som jag sökt återge; i varje fall är ovanstående korrekt i sak. De flesta fem. subst. har suffixet –a. Ett fåtal fem. saknar formellt kännetecken; dessa lär man sig utantill, bl.a. ’ard fem.=jord. Min anm.)) Fler och fler ifrågasätter numera traditionen, samtidigt som man ej får tvivla på själva texten i Koranen, den är helig.
Fråga: Vad betyder islam i Irak idag? Svar: Det går inte att svara kort. Irak är för det första inte enhetligt språkligt sett, ej heller religiöst homogent. Det finns 3 % kristna samt kaldéer och assyrier, vidare en del madier som inte är muslimer. Kaldéer och yasider m .fl. har skiftande religiösa föreställningar. Inom islam skiljer man mellan huvudgrupperna shiíter som utgör 60-65 % och sunníter 32-37 %. Emellertid är dessa trosriktningar inte kopplade till språklig tillhörighet. Det finns således ingen sträng enhetlighet; dervisch-orden representerar t.ex. sunnamuslimerna. Det existerar två skilda kurdiska dialekter som representerar två olika politiska partier, PUK och KDP. Likaså är det två familjeklaner med olika ordnar. Kadería-muslimerna är en av dem, och majáyer är shiíter. Enligt familjetraditionen har de en ayatolla (andlig rådgivare), till vilken man betalar en femtedels-skatt, som bildar en ekonomisk bas och är som stöd. Det uppstår lätt konflikter mellan skilda grupper. De urartar ofta till strider med skottlossning.
Det gamla klansystemet är auktoritärt och har ännu full kraft. J H nämnde klanerna Sadr och Hakím som är fiender. F.d. Saddam-staden kallas nu Sadr-staden, därför att Sadr har tagit över makten.; amerikanerna var tvungna att lämna staden. Kort sagt finns det ingen enande faktor i Irak nu. I ledningen kunde man länge inte ens enas om en ordförande. I Nájaf mördades för ett tag sedan Hakím, en högt uppsatt islamledare. F.ö. finns det flera sunnitiska partier. De har exilorganisationer i London och Wien.
USA:s presidentkandidat i Irak är en riktig ”skummis”; han plundrade tidigare en bank i Libanon. Jag är inte optimistisk om Iraks framtid, underströk J H. Iraks juridiska status är oklar, men religionen tillhör alla. Det förbjudna kommunistpartiet spås ha en framtid. J H jämförde den syriska familjerätten: den tillåter olika muslimska riktningar, och att ha en tro är ej nödvändigt. Det finns katoliker, assyrier, armenier, judar m.fl. etniska grupper i Syrien.
Fråga: Säg något om filosoferna idag. Svar: Jag är ingen filosof. Om jag vill veta något om moderna filosofer brukar jag fråga mina doktorander. Därmed avslutades frågestunden med sina talrika frågor och utförliga svar. Att föredraget var mycket uppskattat framgick tydligt under avtackningen som åtföljdes av varma applåder.
Kommentar 2003
Jag hade som sagt ibland svårt att uppfatta arabiska namn och termer. Den briljanta föreläsningen framfördes enbart muntligt i raskt tempo. Jag har därför försökt att kontrollera dessa i mitt arabisk-engelska lexikon men inte lyckats identifiera alla som nämns i resumén, som dock ger en fyllig bild av innehållet i föredraget. Något enstaka missförstånd kan förekomma, och jag har i sammanfattningen inte alltid kunnat ge rättvisa åt den humor som J H emellanåt gav prov på.
Det rika arabiska språket är inte lättillgängligt för en västerlänning, men jag avstår från att närmare gå in på de problem som möter denne. Jag ska bara förklara lite kring de arabiska orden. Som J H nämnde passar den arabiska skriften utmärkt till språkljuden. Men markering av korta vokaler saknas – utom i nybörjarböcker och i Koranen, där texterna är helt vokaliserade. I ovanstående referat är frågan om hur orden ska transkriberas, då det finns lite olika sätt att återge orden med latinska bokstäver (så är fallet också beträffande kinesiska och i viss mån ryska). Det arabiska alfabetet har bokstäver som vårt latinska saknar. De arabiska språkljuden är också delvis annorlunda jämfört med europeiska språk. Vid transkription kan man använda vissa hjälptecken, som i läroböcker (jag avstår här från exempel, då det är svårt att visa korrekt i datorn).
Angående uttalet av j: ungefär som i eng. journey. Det finns visserligen dialektala skillnader i uttalet av flera ljud, men själva skriftbilden är alltid densamma som i Koranen.( Här bortser jag från den vackra men svårlästa kalligrafin.) Om det nutida uttalet varierar vardagslag, så är ett vårdat uttal standardiserat, vilket säkert moderna media bidragit till. Detta är en förutsättning för god kommunikation mellan världens alla arabisktalande, där dialektala skillnader förekommer från land till land, eller regionsvis som i Mágreb (Nordafrika), där uttalet är annorlunda än i t.ex. Egypten.
Jag vill understryka att arabiska är ett mycket rikt språk; det kan gott och väl jämföras med engelska vad gäller ordförrådet. Arabiskans ordbildningspotential är faktiskt större, ty den har ett stort antal olika mönster som kan brukas för nybildning. Arabiskan har dessutom en logiskt uppbyggd grammatik som är förbluffande regelbunden. Kort sagt: Araberna har anledning att vara stolta över sitt språk.
Om språket är rikt, är kulturen det inte mindre, vilket framkom i föreläsningen. Men vad vet vi i allmänhet om språket och den oerhört rikhaltiga litteraturen? Nästan ingenting här i väst. I mitt eget fall: Vad visste jag innan jag började studera arabiska på egen hand? Mycket lite. Av profan litteratur kände jag bara till Tusen och en natt (Alf laila wa laila). (Uttalet av alf (tusen) )återges också som elf). Arabiska litteraturkonnässörer räknar inte denna samling berättelser till den ”riktiga” litteraturen. Sagorna är inte heller av arabiskt ursprung utan kom från Kina och Indien via Persien (jämför ovan).
Vad som gjorde frågestunden så intressant var att många begripligt nog ville veta mer om arabvärlden idag också. Svaren växte ofta ut till en rad miniföreläsningar. Jag vill gärna relatera till vad jag läste i en tidningsartikel i SLA för en tid sedan. ”Jan Hjärpe granskar vår syn på islam” hette det. Vad har hänt sedan 11/9 2001? J H menar i artikeln att ”demokratiseringen i islamska länder var på snabb frammarsch över världen” då de monstruösa attentaten skedde. Den utvecklingen avbröts alltså tvärt då. USA och Europa borde stödja demokratiska rörelser i arabvärlden i stället för att alliera sig med odemokratiska regimer, ansåg J H. En underrubrik i artikeln lyder: Vetenskap och fördomar.
Vi i väst har, ”trots de demoniska bilder som pumpats ut i västmedia sedan World Trade Center föll”, fått en betydligt mer nyanserad bild av muslimer, sa J H och fortsatte: ”Vi förstår nu bättre att det finns olika sorters muslimer”. Oförståelsen som ändå finns är förklarlig, eftersom det är först under de senaste åren som islam på allvar har börjat integreras i vårt samhälle, förklarade han. J H har skrivit en ny bok med titeln Tusen och en natt och den elfte september. Där beskriver han bl.a. hur vetenskapen i väst har behandlat religionen och om de allvarliga fördomar som förekommer. Han sa: ”När jag skrev om islam i Nationalencyklopedin envisades bildredaktören med att vilja illustrera med ett foto av en beslöjad kvinna med en kalashnikov i handen.”
J H kommer i SLA-intervjun in på självmordsbombningarna och ”jag vill avliva missuppfattningen att religiösa självmord är en typisk muslimsk företeelse med historiska rötter.” Vidare:”Att likt USA försöka kriga ihjäl terrorismen och fundamentalistiska islamister är en mycket ologisk och destruktiv väg.” Under rubriken Besannade farhågor kan man läsa att ”alla Jan Hjärpes farhågor kring en amerikansk ockupation har besannats.” Och vidare: ”Vi ser ett gerillakrig som lockar till sig utländska fundamentalister. Just nu vore det faktiskt en katastrof om ockupationen upphörde; nu måste USA ta ansvar för att bidra till ett civilt samhälle där klanerna i Irak kan samsas.”
Som framgår av ovanstående är J H pessimistisk om Iraks närmaste framtid, men ”med längre perspektiv är han ändå positiv.” Och slutligen: ”Man ska inte glömma att integrationen av islam i väst under senare delen av 1900-talet har gått väldigt fort. Kulturkrockar är naturliga, men idag är muslimer inte längre så exotiska utan en del av vardagen.”
Jan Hjärpe som ägnat sig åt islamologi i 40 år har självfallet rätt. Jag skulle dessutom vilja betona den bottenlösa förtvivlan och vanmäktiga vrede som palestinierna känner inför det israeliska förtrycket. Det orättvisa lidande som de utsätts för måste, tillsammans med det som J H anför, vara en del av förklaringarna till självmordsbombningarna. Ett av skälen till alla fördomar kring islam och arabvärlden överlag är okunnighet om historien. Den som vet en smula om de senaste seklernas utveckling – börja gärna med att titta på korstågen – har svårt att endast lägga skulden på araberna och deras religion. Ju mindre man vet om vad som verkligen hänt, ju lättare är det att generalisera. Det duger inte att skära alla över en kam. Det som nyligen skrivits om ”islam som ett hot mot det svenska samhället” (Karaveli) är inte ägnat att minska rasismen. Fruktan för det okända ligger och jäser i botten.
Muslimska kvinnors brist på jämställdhet med männen är uppenbar, men även Sverige har problem med jämställdheten (se mitt referat av En kunskapsresa om jämställdhet av Gertrud Åström nyligen). J H talade om kulturkrockar; se min resumé av Kulturkrockar av Carmen Villar Mir de Berg under Högskolans Mångfaldsvecka.. Vidare kan jag hänvisa till referat av de tre föreläsningarna under samlingsrubriken Islam i Sverige.
Slutligen vill jag nämna att jag skrev tre artiklar om min resa till Algeriet 1987. Jag hade vänner där som visade hur livet är i eller nära öknen – enormt lärorikt. Dessa artiklar översatte jag f.ö. till franska och sände dem till mina vänner. Vi talade franska med varandra där då min arabiska var för dålig. Mina vänner kunde alltså sedan läsa hur jag upplevde dessa mycket gästfria personer och deras hårda miljö. (Att lokalpressen tyvärr inte var intresserad av mina intressanta reportage på svenska är en annan historia. Kanske man kan tala om fördomar i det fallet också?)
Kort kommentar 12 september 2016
Just igår/idag var det 15 år sedan katastrofen i USA: 11/9 2001. Jan Hjärpe förutsåg tidigt mycket av följderna. Krigen – med de senaste årens fruktansvärda massakrer i bl.a. Syrien – har förvärrat läget, t.ex. med flyktingströmmarna. Igår 11/9 skakades hela auditoriet i S:t Helena kyrka av författaren Mustafa Cans föreläsning. Hans skildringar, dvs. återberättelser av överlevande vittnen som han uppsökt på plats mitt i den hemska förödelsen, var hart när olidligt grymma. Skövdesonen från Ryd (med kurdisk härkomst) gav alla en oförglömlig tankeställare med sin flödande, lågmälda framställning med så kloka kommentarer till det ”rena barbariet” (som han uttryckte det). Dessutom: Vi glömmer inte de hjärtskärande bilderna.