Dagsens sanning
Visst är det mycket idag som inte funkar. / I mitt huvud det för högtryck dunkar. / Hörs ett malande ljud som från mässande munkar. / Av starkvaror oron kan dövas i djupa klunkar / ur fina flaskor eller fula dunkar. / Utan mål jag hit och dit vingligt lunkar. / Det blev inte alls som jag tänkt. / Det har humöret mycket sänkt. / Måste sluta känna mig kränkt. / Och någon ljusglimt har ändå blänkt, / som att jag inte än är ofärdig. / En ständigt sur min är då ovärdig. / Jag måste allt bli mer trovärdig.
Rädslan är konstant vår arvedel. / Man blir i hela kroppen stel. / I knäna lagras nån slemmig gel. / När det känns som allra mest fel / verkar livet sättas på spel. / Vi blir en del av vårdens klientel. / Skräcken är som en ebolasmitta. / Motmedel är så svåra att hitta. / Nu vill jag ej längre så här sitta / som förlamad och passiv bara titta / och tycka att allting kan väl kvitta. / Men ändå: vårens kraft nu vill spritta! / Som ett uttjänt ök jag börjar skritta! / I vårsolen jag sedan sitter, / lyssnar till härligt fågelkvitter, / och då jag ej längre gitter / rädas för folk, fä eller kritter. / Bort med allt sjukt tankesplitter!
”Den som väntar för länge att ta nästa steg, riskerar att bli stående på en fot resten av livet” (kinesiskt ordspråk) – Det är dags att räta på ryggen och tänka: 'Det blir rätt hur jag än gör', i stället för: '(Svärord) Det blir alltid fel!' Jag menar att det brukar bli rätt i slutändan i alla fall. Har jag tänkt fel, går det väl att korrigera tankefelet vilket det än är. Har jag gjort enstaka misstag, upptäcker jag dem och rättar dem om möjligt. De avlägsnade felen kommer man ihåg och gör inte om dem. Lätt som en plätt, eller hur? Nja, mig händer det tyvärr allt som oftast att jag upprepar felaktigt beteende som jag medvetet borde undvika. En ringa tröst är att jag ändå inte blundar för mina blunder.
Re Det enda ord jag vet som bara består av re är ”den andra tonen i en durskala ” (Bonniers svenska ordbok ). Alla känner väl ramsan do,re,mi… Sammansatta ord börjar som bekant mycket ofta med re- med betydelsen åter. Den sanna historien om Remmi Reska är en sannskyldig orgie i re-ord. Det är ingen slump att både för- och efternamnet börjar med Re; i hela hans liv återkom re-(=åter/igen) som en refräng i repris efter repris. Även ord med annan innebörd innehållande stavelsen -re- fick honom att reagera eller rentav beredde honom nöje.
Redan som barn märktes Remmis remarkabla känslighet för denna språkliga detalj. Kompisarna retades med honom, när han liksom hajade till när resor kom på tal. För resten var det inte så konstigt att särskilt retstickan Stickan (smeknamn för det respektabla namnet Stig) retfullt och respektlöst hojtade: ”Din farsa är reservare ju!” Det lät nästan som ett skällsord, och naturligtvis blev Remmi uppretad. Senare, som ung reparatör, fick han en gång en oförklarlig restskatt; restitution krävdes. Hans reaktion var fullt begriplig, han var som ett retat lejon! Att han inte heller förstod vad restitution betydde, gjorde inte saken bättre – att de där rackarns skattmasarna inte ens kunde använda vanlig svenska!
Remmi var lång och reslig, såg annars ut som folk gör mest. Att hans hållning var en smula reserverad gentemot andra individer kan vi lätt förstå; folk har ju en oreparabel benägenhet att finna fel hos nästan och fästa sig vid struntsaker. Han är nog en av det där resandefolket, tyckte någon. Han reste mycket riktigt i jobbet. Han sågs inte alls som en resurs i samhällsmaskineriet, snarare som ett aningen felslipat kugghjul. De fanns som tyckte att han restlöst hade en skruv lös, trots att de visste att han hade spelat remi med en distriktsmästare i schack. Så hjärnkontoret var det absolut inget fel på. Och djurvän var han också; några år ägde han en golden retriever. Hundar ja, men fy för reptiler! Det var hans spontana respons när han såg en snok (som han tog för en huggorm).
Religiös var han inte så vitt jag vet, men han var laglydig och höll styvt på vissa regler. Oregerliga typer kunde han inte med. Dem gick det inte att resonera med, De tog inte reson. Han reste krav på en restriktiv lagstiftning i det fallet. Redlig var han för det mesta. Han motsatte sig alla slags lurendrejerier, som florerade i samhället. Det gällde att vara så resistent som möjligt. Han var med andra ord en respektabel, om än ej respekterad medborgare som alla andra kunde tolerera (utom skurkar och banditer förstås).
Han hade visserligen haft en anstrykning av revolutionärt sinnelag i unga år, men detta drag hade med tiden reviderats, för att inte säga retuscherats bort eller raderats. Några samhällsreformer att tala om var inte i sikte, lika lite något slags revolt mot det stagnerade samfundet. Därför var det bara att ligga lågt och simma lugnt.
Men när han, liksom så många andra i skojarparadisets era, inte kunde undgå att bli lurad eller uppskörtad någon gång, reklamerade hon resolut, t.ex. en read restvara som levererats utan garanti. Hans retorik övertygade företaget att restituera (återbetala) beloppet och resultatet blev att han returnerade artikeln i fråga. Under resor skedde det vid upprepade tillfällen att restauranger med osmaklig mat fick smaka på Remmis kraftfulla reprimander som till och med kunde resultera i andra gästers oreserverade stöd och bifall.
Läsaren torde vid det här laget i någon mån ha fått en översiktlig bild av Remmis rejäla karaktär, som dittills ingalunda hade avslöjat några reminiscenser av oönskad dold tankeverksamhet. Men sådan finns alltid, sanna mina ord! Varje människa ägnar sig i viss mån åt dylik. Ett korancitat säger: ”Allt kan icke sägas.” Jag skulle vilja tillägga: Allt kan inte anas.
Nu kommer vi i denna alldagliga historia till det som ingen i sin vildaste fantasi kunnat ana – knappast ens någon fantasifull sf-författare. Det fanns visserligen tidigt gåtfulla fakta kring hans liv och bakgrund, som aldrig hade klarlagts. Han förfäder var okända, liksom föräldrarnas härkomst. Myndigheterna hade gjort sitt bästa för att reda ut saken, men några bevis på släktskap redovisades aldrig. Deras byråkratiska regelverk krävde naturligtvis personnummer, vilket Remmi saknade. Oförklarligt nog kunde han plötsligt visa upp ett dylikt. Man misstänkte omedelbart ett falsarium, varför dokumentet remitterades till den renommerade statliga researchgrupp som hade specialiserat sig på urkundsförfalskning. Trots alla ansträngningar kunde ursprunget ej härledas; brott kunde ej påvisas och ärendet avskrevs. Remmis oklanderliga legitimation måste accepteras.
Remmis bakgrund förblev ett mysterium i många år; det fanns ingen anledning att söka rekonstruera hans förflutna, så länge som hans oförvitlighet ej kunde ifrågasättas. Han levde för övrigt som singel, endast en mycket begränsad umgängeskrets var känd, inget konstigt med det, så det fanns inget skäl för säkerhetspolisen att göra någon personundersökning, då ingen anmälan förelåg om någon som helst konspiratorisk verksamhet från hans sida.
En dag var han borta – som utplånad från jordens yta! Givetvis dök det genast upp misstankar om brott. Man sökte igenom ett stort skogsområde i närheten av den förort där han bott, ett stort uppbåd gick skallgång. Inga spår hittades, inte ens Missing people lyckades. Det resultatlösa sökandet måste till slut avblåsas. Något mordåtal kunde inte resas, då ju inga ledtrådar fanns i detta fall av mystiskt försvinnande och ingen kropp återfunnits.
Åren gick och Remmis gåtfulla försvinnande föll i glömska. Även om det här fallet får anses unikt, så är det likväl inte helt ovanligt att människor liksom går upp i rök. Men då brukar man ändå genom rekognosering via Interpol kunna leta reda på vederbörande utomlands; då är vanligtvis en brottsmisstanke kopplad till fallet. Icke så nu – med andra ord ett hopplöst fall.
Den som efterträdde Remmi som hyresgäst fann vid en storstädning i lägenheten ett lönnfack bakom en tavla som han aldrig tidigare rubbat. När han nu dammade av tavlan dråsade denna i golvet och blottade detta fack som visade sig innehålla ett föremål som liknade en vanlig CD-skiva. Men materialet den var tillverkad av var egendomligt självlysande, och på den var en besynnerlig obegriplig påskrift. Eftersom han hade en CD-spelare försökte mannen spela den – men inget ljud frambringades. Han tänkte slänga bort tingesten, men ångrade sig.
Efter ett tag gick mannen till polisen som också var helt oförstående. Fyndet kom emellertid snabbt till pressens kännedom och den förste journalisten som skrev om det såg det som sitt livs scoop; så mystiskt var föremålet. Rykten och spekulationer spreds blixtsnabbt. Under noggrann bevakning sändes objektet till en amerikansk professor i arkeologisk lingvistik, Craig Fliederman, Dennes språkforskarlag utsatte skivan för frenetisk prövning, även med hjälp av specialister på sällsynta grundämnen och mineraler. Man fann att den sensationellt nog inte kunde ha tillverkats på jorden, då materialet var fullkomligt okänt.
Lingvisterna kom till slut fram till att skivan faktiskt var fullt spelbar! Den sida som i vanliga fall är vänd uppåt skulle vändas neråt – då frambringades egendomliga språkljud som man alls inte kunde förstå. Men det måste finnas ett sätt att rekonstruera och retablera en begriplig text, resonerade man. Professorn var själv en av de sällsynta personer som direkt kan uppfatta text som skrivs eller talas baklänges; Av den fonetiska bilden att döma förstod han att det rörde sig om vanlig engelska men som inspelats bakifrån. Men inte nog med det – baklängestalet hade dessutom kodats på ett mycket komplicerat sätt! Nu vidtogs ett intensivt arbete; med hjälp av en superdator lyckades man faktiskt avkoda texten! Det var en bragd nästan i klass med det engelska Enigma-projektets succé under andra världskriget, men tekniken var nu enormt mycket bättre utvecklad.
Det skrevs mycket om detta sensationella resultat. Vilken framgång - men vilken besvikelse för hela mänsklig-heten: innehållet blev förstås hemligstämplat: top secret! Fältet var fritt för spekulationer och vilda gissningar.
Men det mest sannolika scenariot måste i alla fall vara detta: Remmi var en av dessa varelser som i helt och hållet mänsklig skepnad anlänt till jorden för att utforska dess tillstånd. Många indicier tyder på att det finns ett antal utomjordiska kunskapare här från främmande världar; det lär vara ”människor” från olika planeter långt ute i rymden. Deras uppdrag garanteras fullständig säkerhet genom att de vistas här en längre tid i komplett människogestalt. De sänder kontinuerligt rapporter till sina hemplaneter. Remmi lämnade hastigt jorden, i en rymdfarkost – mycket möjligt observerades denna bland alla som besöker vår planet; det saknas verkligen inte iakttagelser, även om de flesta sägs vara något annat än ufo:n (Unidentified Flying Objects). Men just den farkost som hämtade Remmi har säkerligen inte kunnat identifieras.
Några bevis på att en sådan verksamhet existerar officiellt ej alls. NASA;s experter arbetar vidare med fyndet men säger ingenting. Oberoende ufologer ställer för mänskligheten ytterst viktiga frågor, men svaren är osäkra. T.ex. undrar man vilken Remmis hemplanet kan vara. Klart är att den civilisationen måste vara mycket mer tekniskt utvecklad än vår, som funnits till en relativt kort tid. Om planet X:s invånare överlevt där i ett otal generationer, under miljoner år, bör de ha övergivit krigföring för länge sedan, om sådan alls existerat där. En överlägsen intelligens plus dito teknologi måste förutsättas hos dessa ET''s (Extra-terrestials=utomjordingar).
För närvarande är locket på. Vad man i det aktuella fallet väldigt gärna skulle vilja veta är bl.a. skälet till Remmis plötsliga försvinnande. Var uppdraget slutfört som planerat? Eller hade han fått order att brådstörtat bege sig hem för nya instruktioner? Hade han då på sin returresa till sin uppdragsgivare med sig en mängd rapporter på skiva/skivor? Hur kunde han ha glömt att ta med sig det här fyndet? Detta kanske över huvud taget inte hade med hans eventuella rapportering att göra? Märk också att några identifierbara rymdsignaler ej upptäckts, i vart fall inte några som kan förknippas med utomjordiska besökare. Det är dock tänkbart att de använder för oss okända kommunikationsmedel, liksom att de i sin fjärrrymdfart kan i hög grad reducera gravitationen.
”CD:n” studeras naturligtvis oerhört noga bakom lyckta dörrar, självfallet under absolut tysthetslöfte. Ingenting får läcka ut; all erfarenhet visar emellertid att det till sist inte går att hemlighålla bevis hur länge som helst. Liksom utomjordingar har goda skäl att hålla koll på vad som tilldrar sig på vår utsatta planet, så har USA och många länder all anledning att hålla tyst med det som den högsta ledningen faktiskt vet. Risken för att panik skulle utbryta praktiskt taget överallt är extremt stor.
Naturligtvis har jag informerat mig en del om ufofenomenet i olika källor. Det är tyvärr betecknande att stark rädsla jämte oförnuft styr världens ledare som förefaller tro att bara krig ska lösa problem. Tänk om besökarna från fjärran faktiskt vill oss väl, kanske till och med hjälpa oss? De kunde rentav bli vår räddning om klokhet och vishet finge råda. Med se bara på vad våldskulturen har ställt till med! Därför är det logiskt men mycket olyckligt att samma cementerade tankebanor styrda av rädsla tar hela utrymmet även i ufofrågan. Vad får oss att tro att besökarna från yttre rymden också leds av en enda tanke: hot, våld och hämnd? Sf-produktionerna från Hollywood, förutom underhållning, kanske har ett underliggande syfte, nämligen att skrämma folk; vi påstås stå under ett undergångshot förorsakat av illasinnade rymdvarelser. Samtidigt förtigs, dementeras eller förlöjligas de flesta väl dokumenterade observationer.
Vad är då sanningen om ET? / Ja inte får vi den från TT. / Rykten växer fortare än vete. / Tvivlet växer i mitt anlete. / Ser jag fina kor på grönbete, / lugnas nog mitt sjuka samvete. / Glömskans flod heter för resten Lethe.
Vadfalls? Det förefaller som om samhällets förfall och möjligen dess snara fall i alla fall inte är ett fall av laga förfall. Med kunskap står vi och faller; fallstudier kan i varje inte bringa oss direkt på fall. Men faller en faller alla (dominoteorin).