”Den värdera(n)de människan”!
En serie föreläsningar för lärare
”Inte minst på senare år har etiken och de moraliska värdena stått i centrum för mycket av diskussionen kring människors möten i exempelvis skolans värld. Men hur gestaltas egentligen denna etik och dess värden i mötet mellan vuxna och ungdomar?
Etik och värdedebatter blir lätt teoretiskt inriktade och känns långt borta från verklighetens mycket konkreta och påtagliga relationer mellan å ena sidan vuxenvärlden och å den andra barnen och de unga. Hur ser vi på varandra, vilken människosyn är det vi tillämpar – och vilken syn på människor skulle vi vilja tillämpa? Välkommen till en föreläsningsserie på temat ”Den värdera(n)de människan”!” (ur infoblad september 2003)
1. Våga se, våga ge
Om sårbarhet och kraft i det lärande mötet
av barnöverläkaren Lars H Gustavsson
25 september 2003
Västerhöjdsgymnasiet i Skövde
Denna föreläsning var den första av tre som arrangerades av Skara Stift, Sensus studieförbund och Skövde pastorat i samarbete med Olof Franck, Västerhöjdsgymnasiet. Denne hälsade kvällens föreläsare Lars H Gustavsson samt de talrika åhörarna välkomna.
Lars berättade att han som skolöverläkare i en mycket liten kommun i Västerbotten länge intresserat sig för såväl det lärande som det läkande mötet mellan barn och vuxna. Vad händer vid kontakter av det slaget? Han har skrivit en hel del om sådana möten; nu läste han ur en text om eleven Jennifer som var 15 år och gick i 8:an. Han kände henne väl från tidigare trepartssamtal, för hon hade problem. Hon skolkade och hade det jobbigt hemma; hon kunde lätt bli aggressiv. Samtalen hade inte varit särskilt framgångsrika, socialtjänsten som hade varit inkopplad hade nog gjort för lite, ansåg Lars. Han fann Jennifer en dag i biblioteket där hon satt och läste i en bok. Hon ville inte bli störd men berättade i alla fall vad boken som engagerade henne mycket handlade om. (Lars återgav också ett tänkvärt Barbro Hörberg-citat.)
Just då kom Moa, Jennifers mentor, in i biblioteket. ”Vad gör du här?” utbrast hon förargad. Jennifer hade inte varit på Moas lektion innan, så lärarens reaktion var fullt förståelig. Lars tänkte då: ’Men ser inte Moa vad det är för en bok som Jennifer läser? Hon kunde ju fråga, det är en väldigt bra författare…’ Han menade att det var positivt att Jennifer trots sin havererade skolgång läste bra litteratur – det var något att ta fasta på. Lars ville inte kritisera Moa som han tyckte var en bra lärare som verkligen brydde sig om eleverna. Han ville bara ge ett talande exempel på vad han kallade det uteblivna mötet. Det här fallet visade också att det är mycket lättare att se vad eleverna inte gör än vad de faktiskt gör.
Lars betonade att utgångspunkten för hans resonemang var att söka hitta ett annat sätt att förhålla sig för att kunna lösa diverse problem. Vad krävs då för att undvika uteblivna möten? Han är intresserad av barn- och ungdomslitteratur, och har kommit att läsa en mängd sådan i egenskap av medlem i juryn för utdelande av pris från Astrid Lindgrens minnesfond. Han påpekade att vi vuxna lätt tappar kontakten med sådana böcker som ofta är mycket lämpliga som underlag för samtal med barn och ungdomar. Nu läser han om en hel del sådan litteratur.
Lars visade en rolig illustration till en* av Astrids tidiga böcker där fröken Rosenblom är avbildad tillsammans med många barn. I hans beskrivning förekom åtskilliga citat ur boken; det var förstås Pippi Långstrumps fräcka frågor och obetalbara kommentarer som lockade auditoriet till glada skratt. Fröken Rosenblom drivs av ett starkt socialt engagemang för barn som fysiskt har behov av stöd, förklarade Lars. Hon upprättar formligen en fältstation på skolgården. Där mäter och väger hon barn som ser undernärda ut. Vissa barn kommer till skolan utan att ha mat med hemifrån. De barn som alltså visar tecken på undernäring får lunch hemma hos henne. Detta var naturligtvis långt före skolbespisningens tid; under hans egen skoltid fanns ännu ingen skollunch; han märkte att en del barn kom utan matsäck. ((* Flera boktitlar nämndes; genombrottsboken var ”Pippi Långstrump” 1945. Boken Lars talade om tror jag var ”Pippi i Söderhavet” från 1947. Tyvärr hann jag inte anteckna några av Pippis underbara repliker. Min anm.))
Vidare kommenterade Lars fröken Rosenbloms koppling mellan hälsa och lärande. Hon har bestämda krav: De elever som kan komma ifråga att få hjälp måste vara flitiga, och hon förhör dem om hur de har det. Lars kallade Pippi för ”tidsanarkist”, bl.a. därför att hon alltid kommer för sent till skolan. Han berörde i det sammanhanget barns tidsuppfattning som i allmänhet knappast sammanfaller med de vuxnas. Men ska skolan anpassa sig till de s.k. tidsanarkisterna, i stället för tvärtom? Denna fröken är alltså en varm anhängare av ordning och struktur: Barnen ska ställa sig i tre led och ordnas i olika grupper efter utfrågning, bl.a. om antal syskon. Men Pippi ställer allt på huvudet genom sina motfrågor och geniala förslag. Så vill hon t.ex. ändra på rättstavningsläran! Ytterligare ett exempel: Pippi hittar på en tokrolig frågesport, där huvudfrågan (som alla kan svaret på) lyder: ”Är Karl XII död eller inte?” Pippi ska förvisas till skamvrån. Fröken ser sig föranlåten att inrätta ett särskilt ”skäms”-led. Det hela slutar med att Pippi hämtar sin påse med guldpengar för att rikligt belöna alla duktiga som kommit på de rätta svaren i frågetävlingen. Sammantaget blir det en rejäl kulturkrock mellan fröken R:s omutliga krav på ordning och reda och Pippis hejdlöst anarkistiska sinnelag. Ett citat: ”Säg inget negativt om skolan om du inte varit där.” (Pippi skippade ju skolan.)
Lars tillade att när han var barn på 1940-talet läste man inte Pippi-böckerna hemma, för de var säkert rätt kontroversiella då. Apropå uteblivna möten nu: Han konfronterades ofta med exempel på krockar mellan skola och elevhälsa. Det är inte ovanligt med en direkt frontalkrock om enbart vuxenperspektivet tillämpas utan hänsyn till barnets sätt att se på saker och ting. Självfallet finns mycket som är tänkvärt i Pippis syn på livet, förutom att humor och fantasi flödar i Astrids böcker.
Barn är alltid utsatta för vuxnas värdering och granskning. Frågor som Lars ofta funderat över är: Vad händer då med barnets självbild? Vad lär de sig av vuxenvärldens värderingar? Och vad betyder därvidlag kompisars syn? Att skolan sedan gammalt värderar framför allt kunskaper och beteende är givetvis välkänt. Lars hade den bestämda uppfattningen att det numera förekommer mer värderingar och observationer av eleverna än tidigare; de s.k. utvecklingssamtalen är exempel på detta. Alltså: Vad händer när vi värderar barn, och hur ser de på varandra?
Fröken Rosenblom är expert på att diagnostisera. Hennes beteende är en aspekt av makten, hon är en symbol för de vuxnas makt över barnens värld. Vad medicinsk diagnostik beträffar, menade Lars att det förekommer grova övertramp när det gäller s.k. damp eller ADHD. Det finns således en sorts diagnosmakt, som flitigt används i vuxenvärldens maktutövning gentemot barn. För flera hundra år sedan var man mycket medveten om diagnosens makt. Lars redogjorde för två principer: 1) Principen om det informerade samtycket, dvs. du ber mig om en diagnos, som du dock har rätt att avbryta. Det är naturligtvis mycket viktigt att det ej uppstår något slarv med diagnostiken. 2) Rätten till s.k. second look, innebärande rätt till ny prövning om patienten är missnöjd med läkarens diagnos. Det ska alltså vara möjligt att vända sig till en annan läkare. Dessa båda principer gäller inom sjukvården.
När det handlar om lärandet i skolan förekommer som bekant mycket ofta diagnostik av pedagogiska skäl: diagnostiska prov t.ex. Men finns verkligen informerat samtycke (princip 1) i skolan? Lars antydde hur lärarna brukar varna eleverna i åk 8: ”Nu är det allvar. Skärp er! Det gäller betyg!” Lars frågade retoriskt: ”Men vad gör man när någon elev trotsigt invänder: ’Men jag vill inte ha några betyg!’ Och hur är det med rätten att bli bedömd av en annan lärare (jämför princip 2), om eleven ifråga känner sig felaktigt bedömd?” I princip var Lars positiv till att en sådan ny bedömning skulle kunna ske, men han var medveten om att många lärare är skeptiska. Han lät emellertid denna fråga hänga kvar i luften för vidare begrundan. Hur tänker vi kring diagnostisk makt i skolan? Och hur balanserar vi den?
Lars återvände ett ögonblick till nämnda bild med fröken R och alla barnen. Där ser man bland dem - Pippi är förstås med - tydligt ett litet pojkansikte med ängslig blick; nog verkar han rädd och osäker. Kontrasten är slående: frökens stränga auktoritet som utstrålar tydlighet och klarhet – men med fel kriterier. ((Jag tror det var Ilon Wikland som gjort bilden. Hon illustrerade nästan alla Astrids böcker. Min anm))
Vad Lars påvisade var att ett system kan vara hur klart som helst för vuxna, medan det för barn framstår som fullkomligt obegripligt – rentav som kaos. Vidare berörde han begreppet skam (jämför ovan om skamvrån). Får man barn att skämmas i dagens skola? Förhoppningsvis inte. Men förr var det vanligt att vuxna sade till barnen: ”Så du bär dig åt! Du borde skämmas!” Det är svårt för en vuxen att avstå från att säga så, när denna finner att barnet gjort fel och vill att han/hon ska känna skam för det. Nu forskas det för att klara ut om skamkänslor innebär något särskilt för framtiden negativt bestående. I stället för ”Nu får du allt skämmas!” kan man exempelvis fråga: ”Känner du inte att du har gjort fel?” Samtidigt måste vi försöka förstå att barn inte vill att vuxna ska säga åt dem vad de ska känna.
Det finns situationer som känns svåra att hantera för en vuxen. Anna Lindhs tragiska död har skapat allmän sorg och förstämning. Naturligt känns det då jobbigt för t.ex. en lärare om något barn flinar åt det hela. Lars hänvisade till en dansk terapeut vid namn Sigsgaard vars bok Utskälld just kommit ut på svenska. Dennes tes är att utskällning av andra personer har blivit vanligare; hans tolkning går ut på att man skäller ut folk i stället för att ta till våld. Lars egen åsikt är dock att det är fel att detta slags beteende har ökat, snarare har det minskat något, även om han medgav att det förekommer då och då. Vuxna har förstås rätt att bli arga, att markera gränser och säga ifrån när något är på tok. Det behövs tydliga regler för vad som anses tillåtet. Säg t.ex.: ”Jag ställer inte upp på det.” Samtidigt varnade Lars för att skälla på barn; det är risk att man skrämmer dem så att de far illa. Det kan ingå i ett större mönster som kännetecknas av maktmissbruk. Ett exempel på hur man inte får säga: ”Du är hopplös, du gör ju allting fel, du klarar aldrig någonting.”
Lars betecknade ironi som den värsta sorten av nedsättande behandling av unga. Den kyliga, avmätta ironin kan göra stor skada, t.ex. genom att man säger till någon som betett sig olämpligt: ”Det var just snyggt! Det där hade du tänkt ut, smart va’?” Eller när en lärare säger till en pojke: ”Det var precis vad man kunde vänta sig av dig – med sådana föräldrar!” Hur ska ynglingen kunna försvara sig då? Den som skälls ut med föraktfull eller bitande ironi är i ohjälpligt underläge. Vi bär alla på en ballast: våra tidigare erfarenheter. Vuxna som uppför sig på sätt som antytts borde tänka på vad de själva säkert upplevt mer än en gång som nedsättande behandling då de var barn. Lars förstod ändå mycket väl att det finns situationer då man inte kan behärska sig, tappar koncepterna och säger sådant som definitivt borde varit osagt.
Därefter tog Lars upp två termer som ofta används: livlångt lärande respektive livslångt läkande. Vad betyder de egentligen? Det finns lite olika tolkningar; han hävdade att man bör se livet som en process, en utvecklingsresa som varar hela livet ut. Det sker alltså en ständig tillväxt, utveckling och mognad. Impulsgivare till denna är framför allt möten människor emellan. Forskare ansåg förr att lärande försiggår under vissa avgränsade perioder i en människas liv. Emellertid har modern forskning kommit fram till att det handlar om ett mer eller mindre kontinuerligt lärande. Denna forskning bedrivs av personer i åldern ”28+” som han själv, skämtade han.
Lars underströk att äldre lär sig lika mycket som unga – fast andra saker; det finns alltid chans att göra nya erfarenheter. Vi lär av varandra hela tiden på skiftande sätt; det är fråga om ömsesidighet. I skolan lär man tillsammans, lärarna själva lär sig givetvis också. Han menade att vi ska hålla detta i minnet, gärna upprepa det för oss själva, som ett mantra. Janos Korczak var från Polen och dog i koncentrations- lägret Treblinka 1942. Lars hänvisade till en bok som handlar om möten: Vandra i Janos Korczaks fotspår. Ett par mycket läsvärda böcker av Korczak nämndes: Hur man älskar ett barn och Barnets rätt till respekt (1928). Ett citat: ”Ett ögonblick av mitt liv förenas med barnets ögonblick.”
Vad är det som skiljer ett bra möte från ett dåligt? Vad beror brist på kontakt på? Det handlar inte bara om retorik utan om känslor som möts i ögonblicket. Lars sade att han har lång erfarenhet av möten med elever, möten som varit helt skilda till sin karaktär. Nyckeln till givande möten mellan lärare och elev är nyfikenhet. Barn känner alldeles tydligt om vuxna är nyfikna. En elev beklagade sig en gång: ” Den läraren går inte att prata med, han är ju ”färdig”. Han vet allting redan, vet vad han ska tycka.” Lars framhöll också vikten av att läraren vågar sätta sig själv på spel. Då visar han/hon äkta nyfikenhet, och då blir det spännande möten mellan människor med olika ålder och erfarenhet. Allt enligt Janos Korczaks sätt att se.
Martin Buber, som liksom Korczak var jude, har slagit fast vilka förutsättningar som måste föreligga för att ett verkligt möte ska äga rum. Vi måste öppna oss, våga ta en risk. Det kan vara svårt, ty då gör man sig samtidigt sårbar. Buber varnar här för att en bipolär situation lätt uppstår. Det gäller såväl relationen terapeut – patient som mötet lärare – elev. Den vuxne söker upp barnet, närmar sig det och försöker finna en jämbördig nivå där de kan mötas på bästa sätt. Däremot är det ej bra att jag lockar barnet att söka mig; den vuxne har nämligen en position som medför att denne tar ansvar för mötet.
Det händer ej sällan att ensamma vuxna känner behov av att söka stöd hos barn. En pappa försöker kanske se sin son som enbart en förtrolig kompis. Motsatsen är inte heller ovanlig, dvs. att vuxna används av barn på liknande sätt. I bägge fallen görs då barn illa, menade Lars som relaterade ett fall då en lärare hade haft sexuellt umgänge med en 15-årig flicka. Det som Lars fann mest upprörande var att läraren inte förstod vilket fel han hade begått. Han försvarade sig med att flickan ändå inte var något barn längre, en 15-åring är ju vuxen, menade han och hävdade bestämt att det var fråga om äkta kärlek. Lars sade att en som bara är 15 år ju är minderårig och självklart inte heller kan ta ansvar som en vuxen. Lika orimligt skulle det naturligtvis vara att en läkare har en sexrelation med en patient.
Det är idag en tendens att det uppkommer många frestelser som visar sig svåra att motstå. Ungdomar ger dessutom sken av att vara vuxna och att kunna axla ett vuxenansvar. I detta sammanhang nämnde Lars ännu en bok: Mats Trondman, Kloka möten. Ett citat som anger en attityd: ”Jag är vuxen, du är barn.”
Före kaffepausen avrundade Lars med att återge vad han hört på radio en morgon i bilen på väg till jobbet. Eftersom ha har 11 (!) mil till jobbet blir det en hel del lyssnande på P3. En programledare i 20-årsåldern berättade att hon hade spelat fiol i 11 år. Hon gick först på en musikskola i Göteborg, tog sedan privatlektioner och fick musikundervisning av en lärare på Konserthuset där. Läraren hade självfallet hög kompetens, men den unga flickan slogs av hans förhållningssätt när det t.ex. gällde att spela Mozart. Han visade sig nämligen vara lika nyfiken som hon själv. Han visade full respekt för vad hon tyckte och kände. ”Vad tycker du om den här musiken? Låt oss utforska tillsammans vad Mozart ville uttrycka med sin musik.” Naturligtvis visade hon respekt tillbaka gentemot sin lärare. Hon tog givetvis ansvar för att spela sina läxor ordentligt. Detta var ett gott exempel på ett ömsesidigt ansvar och lärande.
Efter pausen fanns möjlighet att ställa frågor. En åhörare refererade till fallet med Jennifer och hennes mentors besvikelse. Kommentaren var att det är lätt att som lärare bli frustrerad när man har ”elevens alla tidigare problem i skallen.” Lars höll förstås med och fortsatte: ”Möten på tu man hand är bäst. Inom hälsovården är detta regel, och det är en förmån att mötas mellan fyra ögon. Det är givetvis önskvärt att så sker mellan läraren eller annan vuxen och en elev. Det bör vara en rättighet för varje barn att åtminstone en liten stund varje dag få ha samvaro med föräldrar/förälder.
Känslan av kontakt mellan två individer är mycket viktig. Men vi vet ju att det brister mycket i det fallet. Kriser bottnar ofta i att elever saknar stöd i hemmet. Det finns inte så många riktiga mötesplatser; Lars rekommenderade varmt att en förälder sitter en stund på sängkanten hos barnet. Men det får inte bli för sent; en 14-åring somnar ofta efter föräldrarna! Han talade om ett slags utvecklingssamtal med egna barn. I ett fall hade man i en familj kommit överens om att varje vecka ha en ”helig” tid avsatt: lördagar kl 10-11. Inte oväntat fungerade ej detta arrangemang, men tanken var ändå god. Bäst är nog en stund varje dag/kväll.
Barn har behov av att bli upptäckta varje dag, och var och en vill bli sedd just som individuell person. Ett gott råd: Gå ut och möt dem – som när man tar emot och välkomnar gäster. Lars kände till en lärare som hälsar och tar eleverna i hand innan lektionen. Vanligare är naturligtvis att läraren, efter att ha satt igång alla med arbete på en uppgift, går runt i klassen och växlar några ord med var och en. Det kan vara någon fråga till en idrottsintresserad elev t.ex. Även denna korta kontakt med en och en är viktig.
Lars talade vidare om ”hemliga bundsförvanter” eller ”kompanjoner”. Han exemplifierade med fall där vuxna utses av barn/unga till att motta förtroenden. De vuxna som de fattar tillit till ska inte prata för mycket, ja kanske inte alls. Lars träffade en gång en yngling (17-18 år) som det nu gick bra för efter att ha haft problem. ”Hur kommer det sig att du nu klarar dig så bra?” frågade han. – ”Det berodde på Håkan (en lärare). Han fattade utan att man pratade.” Håkan hade alltså förmågan att verkligen se den unge. Lars betecknade det som ett hedersuppdrag för en lärare att bli vald att få ett sådant förtroende från barn/ungdomar.
Det gäller att stå ut, det finns ingen ”remiss” i fall som ovan. Den utsedde vuxne måste uthärda och vara optimist: ”Det kommer att fixa sig för dig.” Lars sade att han ibland anar att någon vuxen är ”VIP”, men tillade att vuxna inte alltid själva förstår hur viktiga de är för barns och ungas välbefinnande. Han upprepade hur betydelsefull den lilla personliga kontakten kan vara, det må vara på en rast eller som hastigast på stan. Ett exempel: En manlig lärare var i en skivaffär och träffade en av sina elever där. ”Kollar du också på skivor?” Ett kort samtal kring ett gemensamt intresse blev ett givande möte. Det alldagliga och personliga i kontakten kom till uttryck, om så bara i en glimt. En bagatell? Nej, inte för barn och unga, slog Lars fast. Men det gäller för vuxna att ta det försiktigt, inte vara närgången. Det är en balansgång och ej med för mycket prat. För övrigt är hälsningsceremonier ett intressant kapitel. Hur hälsar man egentligen? Det förekommer forskning på området, en bok heter just Hälsningsceremonier.
Ett märkligt samspel – att göra sig själv sårbar av Johan Asplund: ”I gemensam kommunikation / råder alltid en gemensam osäkerhet / Jag vet ej vad jag sagt / innan du har svarat / och du vet ej vad du har sagt / innan jag har svarat / Du visar mig vad jag har sagt / och jag visar dig vad du har sagt.” ((Lars hade ordnat citatet som en dikt i versrader. Min anm.)) Detta har anknytning till de förutsättningar som krävs för riktiga möten, där öppenhet är nyckelordet. Det gäller naturligtvis också möten mellan enbart vuxna. Lars upprepade att öppenhet riskerar sårbarhet.
Empati (medkänsla, inlevelseförmåga) är ett slitet uttryck och används ibland felaktigt, nämligen instrumentellt, som om man kunde bedriva ”empatiträning”. Det finns emellertid ingen metodik för att lära empati, ansåg Lars. Det är inte fråga om etik utan om en känslomässig förmåga. ”Jag känner… Du behöver inte förklara”. Jag är inte beroende av en massa ord, när grunden är en känsla. Empati är dels min förmåga att läsa vad som händer i dig, dels vad som sker mellan oss. Forskare har visat att en bra relation är en förutsättning för empati. Om man stänger till blir det ingen empati. Det handlar om att öppna dörren på glänt och en aning se in i en annan människa - och man måste vara lite välkommen att göra det. Det behövs två för att dansa tango.
Vad händer då inlevelse och fantasi finns med i samspelet? Vid ett möte kanske den ena parten intuitivt känner: ’Hon blir ledsen.’ Vid ett sammanträde med åtskilliga personer går en kvinnlig deltagare ut ur rummet. En icke-kännande person säger: ”Jaså, hon går ut. Varför det?” En annan som förstår situationen säger: ”Är det så konstigt? Vad sa du nyss?” Den förstnämnde brusar upp: ”Får man inte yttra sig kanske? Jag har väl rätt att säga vad jag vill.”
Empati är i grund och botten medfödd, ansåg Lars. Man märker det hos småbarn: de tröstar sin mor. Det är förmodligen en överlevnadsfaktor, ty social gemenskap har alltid betytt mycket. Men vad händer sedan – längre fram i livet? Förkvävs månne empatin? Mycket hänger på vad vi förmår gestalta i vardagen. Det är helt enkelt avhängigt av vårt sätt att vara med varandra. Om det fungerar väl växer empatin. I motsatt fall kan det gå riktigt illa. Självfallet fungerar ej ens det bästa antimobbningsprogram i skolan, om det förekommer mobbning i lärargrupper. Våra möten är grunden för nya erfarenheter och lärdomar, avslutade Gustavsson.
Olof Franck tackade för en intressant föreläsning som säkert kunde väcka fler frågor hos oss alla i efterhand. Han nämnde fröken Rosenblom och tog bestämt avstånd från skamvråtanken. En liten gåva överlämnades också med en skämtsam turnering. Olof påminde om nästa föreläsning Måste skolan älska alla elever? av Lars Åke Lundberg.
Kommentar Jag skulle tro att många delar min uppfattning att det var ett bra ”möte” (liksom vid tidigare föreläsningsserier som jag refererat). Som vanligt framträdde nu en erfaren föreläsare med en sympatisk framtoning. Jag håller med om allt väsentligt som Lars tog upp. Naturligtvis saknades ett och annat som gärna kunde ha behandlats, men så är det ju alltid och därför lämnar jag sådant därhän.
I stället vill jag kort kommentera begreppet livslångt lärande (lifelong learning) som jag först såg i tryck för på sin höjd 15 år sedan. Förmodligen har det funnits långt tidigare, men det dök nog upp som mer allmänt spritt modeuttryck under 1990-talet. Vad innehållet i termen beträffar är det säkert av gammalt datum. Det finns flera aspekter på förmågan och önskvärdheten att lära livet ut om möjligt. Tyvärr sätter inte sällan fysiska och framför allt psykiska hinder i vägen på ålderns höst. Grundtanken kvarstår emellertid; det är ur flera synpunkter en viktig princip att medvetet göra nya erfarenheter livet ut.
Att studera på äldre dagar är inte så mycket fråga om att lära in massor av nya fakta – minnet är inte längre i bästa trim. Råplugg är något för de yngre inför en tentamen. I stället bör aktiviteten nu inriktas på att se samband, göra en syntes och se helheter. Man kanske når därhän att man till slut kan uppfatta en ej utan möda förvärvad livsåskådning som en helhet. En envis fastlåsning vid tidigare, mer eller mindre föråldrade kunskaper och värderingar är vanlig hos äldre. Därför är fortsatt nyfikenhet ett verksamt motmedel för att kunna se både för- och nackdelar med den nuvarande utvecklingen i omvärlden. Denna attityd bör vidare kombineras med tillbakablickar för att få perspektiv på tillvaron. Man kan förstås också se denna verksamhet som att man rätt och slätt följer med vad som händer på olika områden – fast alltid med viss begränsning. Och varför inte betrakta nyfikenhet som ett slags självterapi – den kan mycket väl vara nyttig hjärngymnastik.
Jag vill tillägga: Det faktum att termen livslångt lärande kom att nyttjas så flitigt under främst 1990-talet, beror till stor del säkert på den ökade flexibilitet som näringslivet krävde och ännu i hög grad kräver. Utbildning, speciellt vidareutbildning och uppdatering av yrkes-kunskaper blev ett måste för många i den stigande arbetslöshetens spår. Många måste till och med byta yrke, inte bara skifta arbetsplats under alla omstruktureringar och nedläggningar.
Vad livslångt läkande beträffar är det uppenbart att sjukvården kommit i fokus. Den har tyvärr också alltför mycket hamnat under ekonomiseringens och sparpaketens hårda tryck. Vad jag slutligen vill peka på är något som inte nämns så ofta, nämligen den mänskliga kroppens häpnadsväckande förmåga till självläkning. Men för att den, som ju är kopplad till vårt fantastiska immunsystem, ska kunna fungera tillfredsställande nästan livet ut, krävs naturligtvis att vi försöker odla en hälsosam livsstil. Där brister det som bekant ofta. Frasen ”Var rädd om dig!” kan och måste få en djupare innebörd.
Anmärkning januari 2015 Ovanstående grundar sig helt på min ursprungliga resumé 2003. Mycket få språkliga ändringar har företagits.
Sture Alfredson