Det goda livet - medborgare i slavsamhället eller livskonstnär i projektsamhället?
Föreläsning av Lars Ekstrand 4/10 2001 ”Verkstaden” Stadshuset Skövde
”För Aristoteles var det goda livet lika med det arbetsbefriade. Att arbeta var förkastligt och något som slavar kunde ägna sig åt. I det mer sentida industrisamhället kom arbetet att ses som något av ett mål i sig. Den som icke arbetar skall heller icke äta – löd påbudet. Det goda livet lever man vid sidan om – på fritiden.
Nu, när vi befinner oss i det postindustriella samhället, hur skulle det goda livet då kunna te sig? Det finns de som hävdar att det postindustriella samhället är de många projektens och den sociala fantasins samhälle.
Kan det goda livet – om vi anammar den tyske konstnären och samhällsvisionären Joseph Beuys devis ”Varje människa en konstnär” – vara det liv man lever som livskonstnär, när man ensam eller tillsammans med andra genomför olika mer eller mindre fantasifulla och samhällsbyggande projekt?
Lars Ekstrand är fil dr och författare till ett flertal böcker. Han är verksam vid Högskolan i Gävle.” (Citerat ur programhäftet UTMANINGEN – ett torg för möten och visioner)
Nedan följer mitt referat av föreläsningen som ingick i föreläsningsserien UTMANINGEN anordnad under Jubileumsåret 2001.
Lars Ekstrand frågade inledningsvis: ”Varför är ni här? Tycker ni kanske att det är en spännande titel på föreläsningen? Det här handlar om självinsikt; om varför jag sysslar med detta. Själva avstampet till seminariet var när L E vecklade ut en gammal bonad som hängt i hans föräldrahem. Den hade länge varit borta men han hittade den vid städning. Den har förstås ett affektionsvärde för honom, men nu såg han även ett symbolvärde i den. Texten (som ingen pratat om i barndomshemmet) på den gamla bonaden löd: Flinkt arbete leder snarast till vilan.
S. k. tankefigurer kan vara luriga, ja farliga. Det är fråga om föreställningar som den inre ”regissören” ständigt låter spela upp. De kan vara svåra att få fatt i, men de finns någonstans i bakhuvudet. Ibland kan de faktiskt bli till regelrätta tankefängelser. Lönearbetets tankefigur är ett exempel på detta: Först arbete, sedan vila. Ingen ifrågasatte det.
L E visade en bild med den välkända seriefiguren Kronblom som låg på sofflocket och drog sig – och drog sig undan alla sysslor. Underförstått (till betraktaren): 'Du är väl inte som Kronblom?' Kronblom personifierar ju arbetsskyggheten. Hävdvunnet är lönearbetet, ”den enda naturliga existensen”. MEN nu finns något som förhindrar detta: Man börjar ifrågasätta…
L E berättade lite om sin egen bakgrund .Han kom från en bruksmiljö, hade varit metallarbetare. Hans far började arbeta redan som 13-åring, jobbade på Verket i Sandviken hela livet, ända tills han pensionerades Arbetarfolket där kände sig utvalt, hade stolthet. L E hade en kompis som var tråddragare, han hade samma inställning. Han tyckte att Lars inte hade något riktigt jobb nu (bl.a. som författare). Det var kompisen och hans arbetskamrater som fick ”bära Lars och hans likar på sina axlar”.
L E hade sett statistik som förutspådde att andelen industriarbetare 2010 skulle vara nere i en tiondel av alla arbetande. En utdöende art – och så få för att nära så många! - Starka tankefigurer är hållbara. Att tänka i nya banor är svårt – det märks till och med ända upp i regeringen, sa L E. Själv känner han brukssamhället inifrån, och det har starka rötter. En samhällssyn som länge präglat Sverige har förkärlek för ”Det starka samhället”. Enligt denna syn skall de vanliga medborgarna tas om hand; livet skall läggas till rätta för dem. Den attityden har prackats på dem; att den har gamla rötter ser man om man tittar bakåt i idéhistorien.
1620 kom det ut en märklig bok, Civitas solis (Solstaten, sv. övers. 1934), av Tommaso Campanella. Där presenterades en färdig samhällsmodell, allt var planerat. Senare hade flera tänkare samma idéinriktning, t.ex. den skotske industrimannen och socialreformatorn Robert Owen, samt den franske samhällsfilosofen Charles Fourier. Det var skrivbordsmodeller av mönstersamhällen som skapades. L E nämnde också makarna Myrdal och sonen Jan i sammanhanget. Ett gemensamt drag för utopisterna var omsorgen om medborgarna.
Faran är att det finns en inlärd hjälplöshet i ett sådant system; så fort cirklarna rubbas uppstår förvirring. Modellen av det ”färdiga” samhället skrumpnar ihop! I denna tankefigur av överförmyndarskap impliceras: 'Staten ska ta hand om stackars mig.' L E såg i Sverige en sorts parallell med f.d. Östtyskland. I DDR förvandlades ”järnbältet” till ett ”rostbälte”. Nu har det uppstått ett hot mot den inrotade tankefiguren som innebär att man går till arbetet och blir kvar där livet ut; den håller på att bli en relik, hävdade L E.
Den nya modellen är: Långa anställningar ändras till korta; uppsägning efter sex månader! Nu ska ”Kronblom” bort! Hans lättjefulla livsstil är ett hot. Nu finns ett tredelat arbetsliv: 1) De som har de attraktiva jobben, 2) De som utgör in- och ut-arbetskraft, 3) De som är arbetslösa. De i grupp 2 blir fler och fler. I grupp 3 finns en växande skara permanent arbetslösa. Obehövd arbetskraft är här kvar i marginalen. Den här uppdelningen bildar ett tydligt mönster. Arbetslösheten uppfattas av staten som ett stort problem. Efter en svår omställning anpassar sig dock en del arbetslösa och mår bra. Långtidsarbetslösheten kan för vederbörande leda till ett liv på andra ”ben”. Det är i sig ett nytänkande.
L E hade studerat platsannonser. Vilka kvalifikationer krävdes? Företagen eftersträvar naturligtvis attraktiv arbetskraft. Hur skall man vara? 1) Du bör ha förmåga och önskan att arbeta självständigt. 2) Du bör inte ha för stort behov av socialt umgänge på arbetstid. 3) Du bör ha lång erfarenhet av de sysslor du skall arbeta med. 4) Du bör ha god organisationsförmåga och ha lätt för att kommunicera på avstånd. 5) Du bör visa integritet, pålitlighet och en god portion självförtroende. 6) Du bör vara probleminriktad och se dig som problemlösare.
Kontentan av allt detta är: Du måste höja din grad av anställbarhet. Flexibilitet och social kompetens efterfrågas. Henning Olänge (känd debattör bland den tyvärr fåtaliga publiken): ”Varför talas det inte om formell kompetens i denna kravlista?” Svar: Formell utbildning minskar i betydelse numera. Det finns väl några som kan uppfylla alla krav ovan, men de som gör det har förstås andra egenskaper också. Sådant som kan diskvalificera är t.ex. att vara kvinna. I synnerhet vill man inte gärna anställa ”graviditetsbenägna”. L E berättade att i det återförenade Tyskland strax efter 1989 var det en del kvinnor i f.d. DDR som frivilligt lät sterilisera sig för att kunna få jobb!
Invandrare ska man helst inte heller vara när man söker jobb, ty bland dem råder en hög och bestående arbetslöshet. Somliga invandrare har försökt mildra den effekten genom att försvenska sitt namn – men det hjälper förstås inte om man personligen får träffa arbetsgivare, ty utseendet avslöjar honom/henne obarmhärtigt och denna person hamnar ändå bland de arbetslösa. Tvång och förnedring ökar, de utan jobb utsätts för press och hot att marginaliseras. Detta är verkligen en tendens som ökar, hävdade L E.
”Bjud till lite” – ”Se till att du duger!” och andra hurtiga tillrop kan närmast uppfattas som ett hån. Hur ska man då finna en motvikt till den totala anpassningen till marknadens krav? Hur hitta en befriande väg? Det är en stor risk om vi inte ändrar vårt tänkande. Vi ser emellertid tendenser till ändrade tänkesätt och tankefigurer, t.ex. idén om allmän medborgarstatus (se nedan).
L E sammanfattade situationen: Det invanda mönstret är ju att arbetslösheten följer konjunkturen. När denna går upp brukar arbetslösheten minska, och då en avmattning sker ökar de arbetslösas skara. Men det nya i bilden är att det nu blivit allt fler permanent arbetslösa. Många mår dåligt; de sägs ”tära på samhället.” Det är äntligen dags att börja ompröva läget. Ett sätt att försöka komma till rätta med problemen är att tona ner lönearbetets roll, menade L E. Jämför den officiella regeln att den arbetslöse måste ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Myndigheterna söker ”täppa till”... Arbetslöshet hotar att bli ett slags normaltillstånd.
AGA, som fått mycket kritik, innebär att man satt en bortre tidsgräns för uppbärande av stöd från Arbetslöshetskassan. Den som tackar nej till ett jobb (vilket som helst), får först sänkt ersättning. Stödet upphör helt om man tackat nej tre gånger. Man kan tvingas flytta för att få arbete; ”geografisk och yrkesmässig rörlighet” påbjuds. Enligt lag är det förbjudet att vägra ta ett erbjudet jobb.
Regeringen ser bara två aspekter på människan: lönearbetet och livet (!). I en utredning från 1996 (SOU) talas det mycket om långtidsarbetslöshet och den omställning en sådan medför för den drabbade. De ansvariga ser allvarligt på saken; speciellt målas det upp en hotbild av att det förekommer ”kronblomare” bland de långtidsarbetslösa – anpasslingar som faktiskt mår rätt bra! ((L E citerade flitigt, här ges bara ett urval. Min anm.)) De jagar, fiskar, deltar i socialt liv, sägs det i rapporten. L E kommenterade: Tonen indikerar ett klart ogillande. Arbetslösa förväntas isolera sig, bli overksamma, med andra ord ingå i en medborgarnas C-klass.
L E sade att myndigheterna tydligt upprördes av dessa människors frimodighet vilka vägrade låta ”stigmatisera sig” av sitt arbetslösa tillstånd. Kan det bli normalt att vara arbetslös? Tydligen går det för en del i varje fall då de lever ett någorlunda gott liv som arbetslösa. Tjänster och gentjänster behöver inte heller kosta något. Enligt utredningen har dessa långtidsarbetslösa individer ofta god tillgång till ”kött, fisk och grönsaker”. L E utbrast ironiskt: ”Hur kan de ha mage (!) att äta allsidig kost; och inte verkar de alls nertryckta heller!” Dokumentet andades oförblommerad kritik mot ett sådant levnadssätt (om man läser mellan raderna).
Som bekant finns det många gamla talesätt som cementerat åtskilliga tankefigurer, inte sällan ur Bibeln, t.ex. ”Du skall tjäna ditt bröd i ditt anletes svett”. Fråga dig själv: Vad gör jag med mitt liv? Att använda ”piskan” anses ge effekt. Den arbetslöse är dock normalt benägen att skaffa sig jobb, behöver ingen ”bortre parentes” (se ovan om tidsbegränsad A-kassa). En annan form av ”piska” är att reducera löneanspråken, rättare sagt: de anställda får helt enkelt mindre betalt. Det är grundligt prövat i USA och England, där man försökt tvinga folk att ta ”riktiga” jobb. Men ett arbete är ofta inte nog, flera behövs för att kunna försörja sig. Arbetsdagar på 12-13 timmar är vanliga – ändå kan de knappt klara sig. L E nämnde också boken Hellre fattig än arbetslös. Kan det bli en frihetsrörelse? Man måste se människorna som en tillgång, ej som en belastning.
Erling Öhrnell (organisatör av UTMANINGEN) undrade om inte hotet om utlokalisering pressar ner arbetstagarnas löner. L E höll med och trodde att EU:s förestående östutvidgning också skulle ha en lönenedpressande effekt. Det hotet skulle framför allt komma från Baltikum. Henning Olänge framhöll att det ju också finns hot mot dem som bor i Norrlands glesbygder; de tvingas ofta flytta söderut, bl.a. till Stockholm. Det är ett gammalt problem. L E upplyste om att Kiruna nu är drabbat av den största utflyttningen sedan 1960-talet. Flyttproblematiken är vanlig norr om Dalä
L E återkom till ”kronblomsyndromet”: Enligt myndigheternas syn är det många som är kreativa på fel sätt och håller sig undan lönejobb (se ovan). Liksom Kronbloms svärmor såg till att få upp honom från kökssoffan, så ser de styrande som sin uppgift att sätta fart på ”latmaskarna”. Den nämnda SOU-undersökningen förlitade sig ibland på rent skvaller, när utredarna hört talas om ”folk i slitna kläder och med trasiga bilar”, - men som i alla fall klarade sig, menade L E. Kanske just dessa personer representerade en ”tankevända”? Möjligen kunde man rentav ha något att lära av dem? L E slog fast att nämnda dokument definitivt inte var någon bra rapport.
Bättre var väl en SIFO-undersökning som försökte ta fram den osynliga verkligheten. Man konstaterade att arbetslösa ofta hade det svårt och att det fanns allt fler projektmakare med korta otrygga anställningar. L E underströk att man måste bryta löneslaveriet. Om det här fortsätter kommer det att bli jättestor arbetslöshet. Om globaliseringens vådor kan man läsa i Globaliserings-fällan (bok av tyska författare). Där framgår att vi är på god väg in i ”20/80-samhället”, d.v.s. endast en femtedel av befolkningen behövs som arbetskraft! Resten, 80 % , blir obehövliga, ”tärande”. Man kan fråga sig varför ingen diskussion förs om alternativ. Finns det verkligen ingen annan riktning, andra banor att tänka i?
Pia Josefsson, konstnär och bildlärare (som Erling) påpekade: ”Konstnärer är inte arbetslösa men inkomstlösa.” Henning Olänge: ”Det är så mycket snack om utbildning. Visst behöver man utbilda sig men det ä svårt att motivera alltmer dyr utbildning, medan arbetslösheten ökar; och det blir svårt att betala tillbaka studielånen.”
L E upprepade att formell utbildning nu tillmäts mindre värde än tidigare. Basen är svår för många, därför att ej så få unga saknar förutsättningar för högre studier. EU pläderar för social kompetens, flexibilitet och livslångt lärande. De orden har en positiv laddning men döljer också en bister verklighet. Kan man för övrigt tänka sig ”social inkompetens? Nej.
L E återkom till tanken på en ”frihetsrörelse”. Tvångstankefiguren kommer att försvinna. En allvarlig kris driver fram ett annorlunda tänkande. Det var åtskilliga år sedan han vistades i Berlin och kom till insikt om att det existerade en permanent arbetslöshet. Han betonade nu att alla behövs – men alla behöver inte lönearbeta.
L E ställde frågan: ”Hur ska då försörjningen ske?” Han jämförde med hur man gärna förbereder sig inför en resa: man läser på först, i böcker etc. Den befriade tankefiguren är inte ny. Aristoteles filosoferade om det goda livet, men de som åtnjöt detta arbetade ju inte – det gjorde slavarna. Sedan visade L E en lista med i detta sammanhang viktiga författare + böcker: 1) Paul Lafargue, Rätten till lättja; 2) Ivan Illich, The Right to useful Unemployment; 3)André Gorz, Det arbetsbefriade samhället; 4) Danmark (landet), Sällskapet för medvetet arbetsskygga element; 5) Gunnar Adler-Karlsson, Full sysselsättning – en utopi.
L E kommenterade listan en smula. På tal om Aristoteles: Vilka skulle vara våra slavar? Varför inte maskinerna? (( Det låter logiskt – och humant. Min anm.)) Apropå bok nr 1: Den översattes till svenska för länge sedan, men försvann plötsligt, gick inte att få tag på - Varför?. Lika oväntat dök den emellertid upp igen 1980. Vem ville dölja den? Var den månne farlig? Nr 2: Illich var mexikan. Märk boktiteln! Vad skulle Arbetsförmedlingen säga om den!? Nr 4: Danmark är piggare än Sverige på sociala experiment (Jämför ”De galna”: dansk organisation) Nr 5: G A-K, professor i ekonomi, innehade tidigare en professur i Danmark. Står nära arbetar-rörelsen. Redan på 1970-talet var han på det klara med att industrisamhället inte skulle bestå – en då hädisk tanke. Numera är han fritänkare i ett eget institut.
Frigörande idéer hade även den tyske konstnären Joseph Beuys som hävdade att varje människa är en konstnär. Men hur ska man kunna frigöra denna inneboende potential? Nu för tiden talar andra om att vi måste ta till vara vårt humankapital.
Men den stående frågan är: Hur ska man fixa försörjningen? En lösning skulle vara en garanterad grundtrygghet. Det skulle röra sig om en grundsumma, skattefritt. Alla skulle få denna grundtrygghet som skulle kunna leda till en individuell frigörelse. Alla skulle få välja mellan lönearbete och frivilliga projekt. En sådan reform skulle verka frigörande för hela samhället, trodde L E. Annars hotar som sagt 20/80%-samhället. Han kallade grundsumman för medborgarlön (termen är inte ny). Den skulle vara ett väsentligt led i en plan att återupprätta människan. Det är faktiskt möjligt, menade L E optimistiskt.
”Men varför görs då ingenting åt saken?” (( Frågan riktades mot publiken, som tvekade om svaret. Min anm. )) Vad finns det för hot? Är det lättja man är rädd för? undrade L E. Erling tyckte att det är så vanligt med en negativ människosyn nu. Men det finns ett mycket tydligt behov av att växa, att göra något. L E medgav att det är en hemsk människosyn som är vanlig nu. Vi måste skapa en frivillig grund… Henning: ”Har vi råd då?” L E genmälde att idag är frågan tvärtom denna: Har vi råd att låta så många stå utanför samhället? Ska många fortsätta att bära en så tung börda? För övrigt kom tanken på medborgarlön på tapeten redan 1994. Henning ansåg att man kunde jämföra förslaget med studielön.
Vad är man rädd för? frågade L E. När man ser arbetet som det enda saliggörande, vittnar ju det om en låg syn på arbetet. Det behövs valfrihet, den finns inte nu. Man måste sätta press på arbetsgivarna, inte bara gå ”piskans” väg, utan pröva en annan väg. ”Osäker”, menade någon. En annan åhörare frågade: ”Var det inte Martin Luther som lade grunden till att det måste vara en plikt att arbeta?” L E: Jo, fast Luther har också beskrivits som sensualist! I ännu högre grad än Luther var det Calvin som hade ett asketiskt ideal. Calvinismen sköt upp människans belöning till efter döden. L E sade också att Max Webers verk Protestantismens etik och kapitalismens anda hade haft betydelse. Han såg alltså ett samband mellan religion och arbetsmoral. Även Folkskolans ideal att fostra lydiga arbetare har självfallet spelat roll.
Vilka faror kan urskiljas om man vill uppnå en förändring av antytt slag? Fruktar man en utbredd arbetsskygghet? Skulle en grundtrygghet försvåra genomförandet av livsprojekt? Kanske. L E behövde bara gå till sig själv, han brukade nog gärna skjuta på sina projekt. Varför inte göra vad man helst vill? L E var i alla fall övertygad om att förslaget om grundtrygghet/medborgarlön inte bara är en utopi utan en vision som är politiskt genomförbar. Kan man tänka sig 7000 per månad? (Den summan ligger nära studielånsnormen.) Det vore faktiskt möjligt att ge denna grundtrygghet i dagens läge, menade L E.
Men det är förstås svårt att veta hur mycket pengar som behövs. Tycker ni att det här låter orealistiskt? frågade L E som samtidigt poängterade att det ännu bara rör sig om ett ofärdigt utkast. Han betonade åter att det skulle medföra frihet för individen. Det skulle vara ett kreativt val. Det är värt ett försök – och skulle kunna förverkliga drömmen om ett livsprojekt! Henning: Visst är det en tilltalande vision, men försörjningen då? Vem vill eller kan köpa våra varor? Har det här förslaget inte något att göra med andra, ursprungliga problem? Hur ställer sig andra länder, om detta skulle börja genomföras i Sverige?
L E informerade om att det ute i Europa finns ett närverk kallat ”Basic Income” som diskuterar sådana här frågor. I Sverige tycks det vara förbjudet att diskutera möjligheter. Ett alternativt samhälle måste förr eller senare komma. Alla verkar nu åläggas ett slags konsensus, en konformism. Åhörare: ”Ett system med medborgarlön skulle innebära kapitulation! Då har vi gett upp.” L E svarade att det kanske är en risk att flera partier skulle köpa sig fria för säg 2000-3000 i månaden. Men visst skulle det vara ett krav på mottagaren av medborgarlön; man skulle fordra en motprestation i form av en samhällsinsats.
Erling: ”Det känns som om vi står vid en skiljeväg. 1/5-delssamhället är ett mörkt perspektiv. Kanske Göteborgskravallerna bara var en försmak?” L E: Det vi sett på TV blottar verkligen olika världar. Det finns tre vägar att gå: 1) Nyliberalismens (marknadens) väg; 2) En alternativ väg, t.ex. den som skissats ovan; 3) Vilken väg – frihetssökande? Det är farligt när många unga tycker att livet saknar mening och inte heller känner solidaritet med andra. Om 20/80-samhället blir verklighet fullt ut kommer många att slås ut. Det är bäddat för extremism: ”Du har en plats i vår rörelse – om du underkastar dig…”
Det är bråttom! Låt verkligheten slå igenom på retorikens bekostnad. Det går inte att fortsätta som om det i längden vore möjligt med all denna retorik. Hur är det med studenterna på Högskolan t.ex.? De verkar leva i en ”fixad” tillvaro, åtminstone på kort sikt. Andra drömmer om en fast anställning (en illusion?). Vad är ungdomen för respektive emot? L E hade intrycket att många unga är förstenade. Ganska många människor är beroende av socialbidrag, och de känner ofta frustration. En åhörare påpekade: ”Tänk vad Stockholm har förändrats på senare år. Det finns tiggare överallt. Och soppkök. Trygghet förefaller bara tillhöra det förflutna.”
I USA och England har många 2-3 jobb samtidigt medan andra är arbetslösa. Erling kände oro (se ovan): ”Alla önskar ju ett gott liv. Kanske man ändå vågar hoppas på ett demokratiskt samhälle i slutändan?” L E hade fler obesvarade frågor: När upphör ett demokratiskt samhälle? Är 1/5-delssamhället längre demokratiskt? När upphör ett samhälle att alls vara ett samhälle? Den kände tyske författaren Hans Magnus Enzensberger har i sin bok Inbördeskrig skildrat ett samhälle utan syften, endast med ”frustrationsuppdämmare”. Varför är det så mycket våld? Svar: Vet ej. Boken visar ett samhälle i upplösning.
De ungas subkulturer ökar. Med alla sina symboler bildar de en egen värld. Är det val eller tvång som driver de unga dit? Det är i varje fall tecken på ett marginaliserande. Det är idag en hel del ungdomar som inte socialiseras in (inlemmas) i samhället. Förr var det en uppfostringsprocess, men nu…? Hur ska man göra? Jag vet inte.
Apropå kriminalitet: Kan t.ex. ett inbrott tolkas som utslag av frustration, en utpräglad brist på samhällssolidaritet? L E vägrade i vilket fall som helst att ge upp idén om ett bättre samhälle. Han jämförde med f.d. DDR som i lagen faktiskt krävde tolerans – men till vilken verkan!? Våld förekom naturligtvis där också. Väldigt många känner idag inget ansvar för samhället, ingen tillhörighet. Detta förhållande betecknade L E som en tickande bomb. Somliga ser inget samhälle alls. På slutet återkom L E till den kära bonaden: ”Den förföljer mig!” Någon undrade om ”vilan” i dess text (ovan i början) kanske betydde den sista vilan, döden? För övrigt upplystes om att Dahlénmuseet i Stenstorp har en samling fina bonader. En sista gång blev det tal om lönearbete igen. L E sade att han var expert på att slå ihjäl tiden emellanåt när han jobbade på Sandvikens Järnverk. Det var när han och många andra tog rökpaus en gång i timmen. Erling tackade för ett mycket givande seminarium, en kväll som med sitt mycket intressanta tema utan tvivel kunde väcka vidare samtal.
Kommentar (2001) Jag tyckte precis som Erling Öhrnell: föreläsningen var mycket intresseväckande. En huvudpunkt i framställningen var förslaget om medborgarlön eller grundtrygghet om man så vill. Det verkar väldigt bra i teorin, men det är naturligt att det möter invändningar. Vi fick ju tydliga exempel på gamla tankefigurer som visar hur svårt det är att tänka om. Förresten hörde jag talas om idén med medborgarlön redan på 1980-talet.
Apropå behovet av en grundlön av detta slag så skulle det vara mycket välkommet för dem som i olika avseenden betecknas som svaga, inte bara ekonomiskt utan även psykologiskt: se ovan: ”upprätta människan”. Men vi har ju olika behov och krav på livet. Hur definieras för. övrigt det goda livet? De rika skulle väl fnysa föraktfullt åt ”spottstyvern”. Vi i västvärlden har blivit mycket bortskämda med allt det materiella. Den globala klyftan mellan rika och fattiga är ju enorm – även lokalt ser vi den vidgas i Sverige. Ojämlikhet förefaller vara en inbyggd faktor i systemet. Går det verkligen att genomföra grundtrygghet i ett enda land? Knappast, så beroende som alla länder i ”elitserien” blivit av varandra. Trots dessa invändningar och tvivel tycker jag ändå det är ett lovvärt projekt om det grundligt genomarbetas.
Men hur skulle det trots alla hinder kunna genomföras? En grundförutsättning är att det gradvis sker en inre sinnesförändring hos ett stort antal människor. Väldigt många negativa företeelser i världen idag bottnar i brister och tillkortakommanden hos människan själv som klamrar sig fast vid gamla tankefigurer. Det är etik och moral som behöver återskapas; med andra ord måste vi låta samvetet tala högt. Vad som är rätt eller fel känner eller vet vi faktiskt ofta. En förutsättning för att man ska komma någon vart är förstås att man gör något. Om girigheten kunde reduceras radikalt hos ett större antal människor skulle säkert mycket vara vunnet. Egentligen vet vi ju alla att hänsynslös egoism är destruktiv. Ändå har den länge fått härska nästa oinskränkt i det kapitalistiska systemet.
Visserligen finns det givetvis motsatta tendenser – utslag av altruism såsom hjälp till nödlidande t.ex. – men man kan ändå inte komma ifrån att grundstrukturen i systemet uppmuntrar. Ja rentav bygger på själviskhet, varför ojämlikheten ökar. Förakt för de svaga och utslagna hör till den trista bilden. Därför är det så viktigt att ett förbättrat förhållningssätt utbreder sig hos många människor. En väsentlig förändring måste komma inifrån, positivt och känslomässigt. Det räcker inte med kall logik. Det är dock inte lätt att vara optimist nu, när hämnarna har anfallit Afghanistan. Är hämnden ljuv!?
Kort kommentar 2015 Huvudämnet medborgarlön lockade till invändningar, men det finns säkert en rad andra synpunkter än de som jag refererat. Genomförandet av en så omvälvande reform anser jag vore möjligt endast om hela samhällssystemet ändrades. Något sådant är väl otänkbart inom överskådlig tid, men måste komma i sinom tid.
Beträffande arbetslösheten kommer den säkert att länge än ligga på en hög nivå, även om vissa åtgärder nog kan förhindra att den stiger så kraftigt som Lars Ekstrand befarar. Men läget verkar vara svårbedömt nu liksom tidigare, åtminstone för en lekman som jag. Även om robotiseringen har tagit bort många arbetstillfällen, och kommer att göra det så länge lönsamheten är den allt överskuggande prioriteten, så skapas ändå en hel del nya jobb i samband med teknikutvecklingen. Som vanligt är det en fråga om minus och plus (märk att – här går före +!).
Slutligen vill jag tillägga att ovanstående text (fram till denna Kort kommentar 2015) är så gott som identiskt med den ursprungliga, som uteslutande grundar sig på förda anteckningar 4/10 2001.
Sture Alfredson