Dilemma

Inte många är som jag mycket hemma. / Om borta är bäst är väl en annan femma. / Kan jag välja? Ej säkert att jag själv får bestämma. / De flesta tror jag har rätt fasta rutiner, / fast en del låter allt gå för lösa boliner. / En person är nog i trångmål som fått trikiner. / Mycket är det som oss gräsligt kan skrämma. / Ödet kan oss drabba, som en slägga drämma! / Till dyster eftertanke brukar sånt mig stämma. / Godis är ju gott, men mer nytta gör vitaminer. / Botemedel är ju bra, men det finns mediciner / med biverkan som sprids likt vilda lupiner. / Den panke kan inte klara sig ur sin klämma, / för pengabrist är för denne ett skulddilemma. / Fordringsägare är för det mesta så slemma. / De hotar dock knappast med laddade karbiner, / för att bistert kräva åter sina lånade sekiner. / De rika kan slösa sina pengar på ett harem blondiner . / Nu hör jag några ryta med vredgad stämma! / Alla vill förstås ej i mina tirader instämma. / Som ilskna bin ska orden dem översvämma. / Men humöret blir mycket bättre när solen skiner. / Då får man kanske lust att prova några viner. / Livslusten spritter igen som hoppande delfiner / med en levande kraft som hos stora laviner. Då försvinner allt som kan en dysterkvist beklämma. / Så går det absolut att ens leda uppdämma. / Rentav vill man en lovsång till livet uppstämma! / Vad gör det att i nunan lyser en röd blemma! / Fåglarna struntar i om man liknar en fågelskrämma!

Jag har det bestämda intrycket att dilemman ansätter oss lite till mans. Ordet låter lite främmande, eller hur? De gamla grekerna kände förvisso av månget dilemma, vilket ju i deras berömda dramer utnyttjades med briljans i intrigerna. Dilemma (trångmål, knipa, svårt val) är sammansatt av di: dubbel + lemma: sats, antagande. Rätt ofta känner jag mig mycket riktigt som åsnan mellan hötapparna. Man kan mycket väl vara i valet och kvalet mellan ”pest och kolera”. Jag kan inte låta bli att tänka på den jätteroliga sketchen ”Aftonbladet eller Expressen?” med Hasse Ekman. Dels spelar han ju väldigt bra, dels är valsituationen så löjligt trivial, så sammantaget upplevet jag det hela hejdlöst roligt.

Apropå val: Jag har tidigare haft Val som rubrik, då rörande riksdags- & kommunval, men vi väljer alltid på andra nivåer. Det sägs att vi gör hundratals val varenda dag – låter det rimligt? Ja kanske, om man räknar alla dessa, ofta omedvetna, pyttesmå val i vardagen. Jag tycker det mest är fråga om rutiner (bra och dåliga) som nästan inte alls fordrar någon tankeverksamhet. Naturligtvis finns det svåra, t.o.m. livsavgörande val. Det handlar då ofta om ett vägval, som kan bestämma ens framtid, t.ex. yrkesval, inriktning, livsstil etc.

Förr var yrket i regel något som man skulle ägna sig åt nästan hela livet. Det var då samhället var mer stabilt och statiskt. Nu sker ju all utveckling i snabbare tempo – tiden rusar, skenar förbi – och man byter riktning mer än en gång i livet. Den rörliga arbetsmarknaden bidrar till detta. Att byta livsstil är svårare; vi har alla våra preferenser och att ändra matvanor verkar kosta (!) på särskilt. Men visst sker förbättringar, när det gäller friskvård, motionering osv. Samtidigt är det trist att somliga mer eller mindre medvetet missköter hälsan. Det finns många förklaringar; en är helt enkelt att man är pressad av jäkt och stress och inte orkar ta tag i sitt utnötande levnadssätt, som borde förbättras. Lättare sagt än gjort: ett svårlöst dilemma alltså.

En del till synes jobbiga lägen skulle egentligen inte behöva ses som dilemman. Eftersom allting har (minst) två sidor (även medaljen har ju både fram- och baksida), så borde man försöka acceptera det och ta det onda med det goda och inte enbart se det negativa i en tuff situation. Jovisst, lätt att säga när man är mitt i den och är fastlåst liksom i ett skruvstäd; som förlamad är man inbäddad i känslan av maktlöshet. Trots allt brukar man ändå snart trassla sig ur knipan, måhända lite tilltufsad men i stort sett oskadd. I ”eftertankens kranka blekhet” (Shakespeare i Hagbergs sv. övers.) inser man att det inte blev någon katastrof som man fruktade. Det kan t.o.m. tänkas att man lärt sig en nyttig läxa även om det sved i skinnet. Jag tycker att jag själv har gått igenom pärser som när allt kommer omkring givit något positivt. Ändå måste jag göra en reservation (typiskt mig!): det är ju långt ifrån alltid som lär av det förflutna och undviker att göra om fel eller dumheter.

I Tankar för dager i P1 nämnde Håkan Sandvik häromsistens ”ogräs, tistlar och sly”. I överförd bemärkelse syftade han på diverse hotbilder som framträder, främst onyanserad främlingsskräck. I polarisering hyser man svart-vita åsikter, som förstärker oron. I stället måste man så frön i positiv anda för en bättre framtid. Min tanke är här: då skulle man slippa många dilemman. En annan av mina favoriter i Tankar för dagen, poeten Bob Hansson, konstaterade nyligen att media skildrar världen som ond, men att ”den lågmälda godheten” ändå alltid finns. Någon frågade honom: Är världen ond eller god? Bob visste inte vad han skulle svara. Min kommentar är förstås: Världen är både ond och god. Det svaret (fast onyanserat) tar hänsyn till bägge sidor, visar på en vidare värld, där t.ex. omfattande hjälpverksamhet pågår. Bob sa också att vi helst ”pratar om andra i stället för att prata med varandra”.

Det talas ofta om berättelse (i vid bemärkelse): exempelvis historia, novell, redogörelse. En litterär skildring har förutom en viss faktabas – även science fiction kan ej undvara en sådan – många inslag av spänningsskapande och intresseväckande fantasi. Dessutom skildras starka känslor, attityder och värderingar som fångar läsarens uppmärksamhet. Att dilemman uppstår är hart när oundvikligt; om läsaren känner igen sig, kan man nog tala om inlevelse. Dokumentära berättelser håller sig mer till faktaredogörelse; det ligger i sakens natur, men nyss nämnda ingredienser lyser inte heller med sin frånvaro i något av en mix. Jag menar att dokumentärer som i stort sett håller sig till den s.k. verkligheten är populära, därför att de ligger rätt i tiden, vår tuffa era med tonvikt på gruvligheter.

Diktaren Dag ”Dikto” Diktovsky deklamerade demoniskt dramatiska diktcykler. Dags diaboliska daktyliska diktsekvenser dokumenterade dödsbringande dolkstötar, dräpande drakoniska dödsdomar, dråpares demoniska drivkraft, den drastiska dödslängtans dynamiska drift, dödsstraffets dehumanisering (dekapitering) – dessa deformerande defekter demonstrerades, då demonpoeten Dag detaljerat dissekerade dagens dekadans. Den depraverade demokratin i den demoraliserade diktaturen Dragonia destabiliserades, desinformationen dominerade, demokratibegreppet dog definitivt. Den dolske demente diktatorn Dragilos dekret deklarerade Dags diffusa dom: deportation dit där Domedagen dvaldes i dystra dilemman. Denna Domens dag doldes dock delvis; den dröjde där i dånande detonationer i Dagestans demolerade dammbyggen. – Dragilos devis: Demaskera delinkventerna!

Varför denna mollton, varför ej spela i dur? / Tidens dova grundton hörs i all litteratur. / Jag blir som andra på denna trista visa sur. / Jag visar det hemska som ligger på lur. / Får jag för detta av ovett en skur? / OK, men livet är så klart aldrig en sinekur. / Då och då stöter jag på en osynlig mur. / Då känner jag mig allt som en löjlig figur. / OK. Jag får skoja till det, är väl en lustig filur. / Vem är jag? Jag saknar en tydlig kontur, / svår att artbestämma, bör nog sättas i bur / på vatten och bröd – en verksam kur! / Det är alltså jag som står på tur! / Aj då! Se där min vanliga otur.

Sture Alfredsons hemsida