Djurens läten och människans språk
Sverre Sjölander
4/12 2002 Högskolan i Skövde
Kvällens gästföreläsare professor Sverre Sjölander hälsades välkommen. Många åhörare hade infunnit sig till en, som det strax skulle visa sig, både lärorik och underhållande perspektivföreläsning.
S S förklarade att han var speciellt intresserad av frågor kring djurens kommunikation sinsemellan. Hur de kommunicerar med varandra beror på vad det är för slags djur. Det är självfallet en väldig skillnad mellan t.ex. schimpanser och myror med avseende på kommunikationssätt och mycket annat som utmärker resp. art. Arttillhörigheten är således den primära faktorn. Därefter skrev S S ordet revir. ”Vem är jag?” är frågan som en arts individer besvarar genom att inmuta ett visst område som försvaras mot inkräktare av samma art. Reviren varierar givetvis mycket; fjärilar på land och fiskar vid korallrev i havet uppför sig naturligtvis olika. ((S S nämnde flera exempel. En del lustiga sådana måste tyvärr utelämnas i denna resumé. Min anm.))
Somliga arter har av naturliga skäl svårt att entydigt signalera sin egenart. Optiska signaler är en vanlig typ av kommunikation, varvid bl.a. vackra färger, former och mönster förmedlar tydliga synintryck. Men det finns förstås miljöer där individerna inte syns så lätt, t.ex. i djungeln, och då är inte polkagrisränder (som hos en korallrevsfisk) till stor hjälp. I stället är det akustiska signaler som gäller; fågelsången är ett självklart exempel. Avstånder får dock ej vara alltför stort för att låten ska nå fram till artfränderna.
Det signaleras också olfaktoriskt, d.v.s. med hjälp av dofter. Även här finns många varianter, eftersom det förekommer en mängd olika dofter som bryts ner olika fort. En åkersorks doftspår kan finnas kvar upp till två timmar. Hundar har som bekant ett mycket bra luktsinne med vilket de urskiljer många olika dofter; dessa är olika starka och dröjer kvar kortare eller längre tid – de svaga kanske bara några minuter.
Nästa sätt att signalera är elektriskt, t.ex. hos en del fiskarter. F.ö. kan nattaktiva djur använda flera av nämnda signalsystem förutom det optiska. Ytterligare en viktig faktor som kännetecknar många arter är geografiskt betingad, nämligen deras härkomst. Exempelvis är en bofink i Skövde inte exakt lika en som är hemmahörande på Sicilien. Det kan vara en optisk skillnad, d.v.s. utseendet skiljer sig något, då en liten fläck särskiljer varianterna åt.
Kopplat till härkomsten är det akustiska uttryck som finns i fågelsången inom ett geografiskt område: fåglarna har en speciell lokal dialekt. S S nämnde som exempel rödvingetrasten och jämförde hur mänskliga dialekter lärs in i späd ålder. En sådan dialekt ändras inte och sitter i livet ut.
S S tog skämtsamt sig själv som exempel: vi kunde ju alla höra att han inte talade som Linköpings inhemska befolkning. Icke desto mindre gav han exempel på denna östgötska dialekt – det lät faktiskt väldigt autentiskt. ”Nej, det hörs ju att jag är från Stockholm, eller hur?” sa han och imiterade perfekt (tyckte jag) det karaktäristiska i det uttalet (lite som Mona Sahlin, fast inte Söder-varianten). ”Fel”, tillade han då, ”jag är från Göteborg”, yttrade han på det idiomet som verkligen lät helt äkta. På 1950-talet kallades han också för ”ett vandrande dialektmuseum!” Förresten vore det för åtskilliga personer en fördel att kunna byta dialekt – men det går ofta inte för alla kan inte härma så bra. ((Hoppas jag inte förvanskar innehållet alltför mycket, talet var snabbt och jag måste förstås utelämna en del. Förutom att S S imiterade skickligt var det mesta mycket humoristiskt framfört. Min anm.))
Ordet flock var nästa nyckelord. När vi ser djur i flock förefaller alla lika. Och ett enstaka exemplar av en djurart har alltid likadant utseende, medan det är bara människan som kan förändra sitt yttre, t.ex. med diverse klädesplagg. Och det mänskliga talet kan verkligen skifta gestalt. Papegojor är bra på att härma andras läten och som bekant imiterar även en del papegojor människans tal.
S S återkom till doftens betydelse; varje art har sin lukt: en sork, en råtta, en katt luktar olika, för alla utsänder varierande doftsignaler. De är hela tiden i färd med att dofta in varandras speciella lukt, då doftkörtlarna är i ständig verksamhet. S S:s egen katt identifierar en massa doftstråk och vet precis hur han luktar: ”Det här är min människa”. Vilka hör till den närmaste kretsen eller familjen? Det känns naturligtvis på lukten, ty de har samma hud- och pälsbakterier. S S jämförde: När vi själva går hem till en annan familj, så känner vi visst en annan doft än hemma hos oss. Rättare sagt: vi är inte medvetna om vår egen lukt, däremot känner vi andras som vi kanske tycker starka ”familjelukt”. Detta är en uråldrig, primitiv reaktion som människan har gemensam med djuren, vilka dock brukar ha mycket bättre luktsinne. Jämför vidare hotellrum: där bäddas rent, städas och tvättas efter varje gästbesök – det få ju inte lukta ”annan”!
Nästa betydelsefulla ord var individ: ”Vem är jag?” lyder frågan. Den enskilda individen ska kunna kännas igen, identifieras av andra i gruppen. S S nämnde åter människans utseende, som ju växlar mycket från individ till individ. Det existerar uppenbarligen ett program för igenkänning. Men hur går det till när en person ofta omedelbart känner igen en annan – eller omvänt säger/tänker: ”Dig känner jag inte igen, har aldrig sett dig förut.” Tyvärr, tillfogade S S, saknas det en sådan programmering när det gäller namn! Naturligtvis finns det andra kännetecken än ansikten för att kunna identifiera andra, t.ex. sättet att gå och/eller föra sig – för att inte tala om rösten. Exempel från djurvärlden: kajor, kråkor, skator osv. känner igen varandra på sina individuella läten som signalerar: ”Här är jag”! Denna metod fungerar utmärkt på kortare avstånd.
S S refererade åter till vår egen värld: han var säker på att de flesta av oss på rösten skulle kunna känna igen ett 30-tal personer som ringer oss på telefon. Hundar, i varje fall spårhundar, identifierar den individuella lukten hos varje människa. Att en tik alltid känner igen sina valpar på den speciella doften hos var och en är naturligt.
Därpå skrev S S upp kön. I princip är det så, att båda könen hos de fågelarter som bildar livslånga par, exempelvis tranor, svanar, kråkor och skator, ser likadana ut. Ändå känner de igen varandra individuellt. Däremot är det så, att hos de fåglar som inte bildar samma par hela livet, såsom fasan, orre, tjäder m.fl., liknar hanen och honan inte varandra.
Så en blick på människovärlden igen: parbildningen kopplas här till fenomenet förälskelse. En tumregel: om ingen unge (=barn) fötts efter två års parförhållande är det dags för en ny förälskelse – i en ny relation! Vardera könet har skilda uppgifter, ty männen resp. kvinnorna gör ju delvis olika saker. När det handlar om att män och kvinnor utför samma uppgift, utförs den lite olika beroende på könet. Ett exempel är hur de kastar boll på olika sätt. Visst har män större kroppskrafter, men varför är det så? Tänk om människan vore som djuren – om de hade brunst bara en gång om året! Varför inte…?
Ålder var nästa ord. Socialt sett åtnjuter gamla djur mer respekt än unga. Yngre individer brukar inte slåss med äldre, vilket självfallet är bra för gruppen. Hur märks stigande ålder hos oss? Givetvis syns det mycket väl i vårt hårlösa (?) ansikte att vi åldras; det klaraste optiska beviset är rynkor. Ett annat tecken är ju att pigmenteringen i håret minskar så att man blir gråhårig. Hundar får föresten också gråa hår. Vidare är det påtagligt att äldre herrar tappar hår – är det genetiskt betingat?
Arg var nästa nyckelord. Att starka känslor spelar stor roll är självklart. Genom att markera/tala om att man är arg går det kanske att undvika konflikter: ”Jag är farlig!” Men varning för björnar (!): de är opålitliga, menade S S, för de brukar inte tydligt visa sitt dåliga humör (innan de anfaller?). Människan kan förstås visa olika grader, från att vara sur, arg, ilsken, rasande till ursinnig! Det är alltså fråga om skilda nivåer, där också syn och lukt m.m. ingår. Pokerspel nämndes också: ”Ska jag syna motparten? Eller höja budet?” Det gäller således i detta spel att tygla eller dölja sina känslor, kanske bluffa. Begreppet pokeransikte passade f.ö. in på sovjettidens Brezjnev, tyckte S S. Gör måhända ett pokerface intryck av att vederbörande är farlig?
Medan ilska hos människor kan ta sig uttryck som att man blir röd i ansiktet, vilket kanske skrämmer andra, så är rädsla en signal som det också kan löna sig att visa. Rädslan åtföljs ofta av en viss typ av läten. En annan, mänsklig, reaktion är t.ex. att den rädde kallsvettas. Hundar känner mycket väl när en människa i närheten är rädd, de förnimmer faktiskt en lukt av rädsla. Vi människor söker ofta konstlad rädsla i form av skräckfilmer, dito romaner etc. Det är väl förresten roligare att se en otäck film på bio än hemma på tv; i biosalongen kan vi också se fler andra personer som blir uppskrämda, vilket förhöjer den egna känslan av skräckblandad njutning.
Nästa centrala ord var sexig. Det talas så mycket om att se sexig ut, om speciella vibrationer, magi osv. Men det är inget särskilt magiskt i att pupillerna förstoras eller att hundens öron förs bakåt. Läten hör också till bilden av olika sexsignaler som visar att djuret ifråga är redo för fortplantning; kattens jamande i marsnatten känner alla till. Sexlukt är givetvis också en viktig ingrediens. Hos en tik utsöndras en speciell doftsubstans dagarna innan brunsten kommer igång, då först bara ett eller två ägg släpps loss, fler nästa gång. Honan brukar ha flera beundrare men till slut blir det bara en kvar. Samtidigt är det fullt möjligt att det blir flera olika pappor under djurets brunsttid. Det sägs f.ö. att var åttonde (8:e!) människa har en annan far än hon/han tror!
Biologiskt sett har vi allt det som djuren har – hela det biologiska systemet som vi ärvt av djuren. Dessa saknar visserligen talets gåva, men att kunna tala är inte livsviktigt. Det sägs att det finns människor som lever ett helt liv utan att säga ett ord! Äktenskapet är inte sällan exempel på det (d.v.s. ordlöshet)! skämtade S S. Känslor är viktiga, de uttrycker t.ex. en viss stämning. Dessutom är kroppsspråket ofta uttrycksfullt.
När det gäller talet kan man fråga sig varför det är bara människan som äger den förmågan. Klart är i vart fall att det handlar om ett medfött program. Talförmågan är en oerhörd tillgång, men prat eller pladder utan känslor är något som S S betecknade som dåligt, för prat är inte detsamma som verklig kommunikation. Känslor, liksom andra primära upplevelser, är det svårt att tala om, i stort sett omöjligt att beskriva. Hur ska man beskriva vad t.ex. ”rött” är?
Talet är naturligtvis det ursprungliga, det primära i varje språk. Det som är så bra är att språket effektivt kan kommunicera om sådant som ej är här. Jämför t.ex. en hund som ser något intressant i köket här och nu; då kan han vifta på svansen för att meddela det. Men det mänskliga språket förmår även behandla framtiden; vi kan alltså planera och fantisera. Hundar visar sina känslor, men de är inte i stånd att beskriva sociala konflikter, vilket ju språket gör. Det mänskliga talet kan t.o.m. vara bra på att lösa konflikter, påstod S S, även om det alltför ofta bara babblas om att göra det. Visst, det pratas tyvärr en massa smörja.
Talspråket är som antytts det grundläggande. Märk att de människor som levde på stenåldern troligen aldrig hörde något annat språk än sitt eget. Människorna höll då ihop flockvis och talade alla samma språk i den egna gruppen eller klanen. Därför kom de aldrig i beröring med något vilt främmande tungomål. Med tiden uppkom olika språkbruk för att uttrycka nyanser; ett medel kunde vara att man inför en rik granne ville vara hövlig i talet, medan man i andra fall betedde sig språkligt på ett annat sätt, kanske med uttryck för avståndstagande eller dylikt.
Exempel på språkliga enskildheter är bl.a. skillnaden mellan singular och plural av verb; den existerar ännu i ett flertal språk (den fanns (ganska nyligen även i svenskan) – varför? Ett annat grepp i språket skulle enligt S S vara att man hänvisade till andra, d.v.s. att den talande låtsades vara utan ansvar, t.ex. ”det sägs att…” Man vill inte själv gå i god för en viss utsaga, exempelvis i stil med att ”det kanske inte har hänt, men det kunde ändå hända/ha hänt”. Kunde=skulle kunna är här konjunktiv. Konjunktiven är nu nästan försvunnen i modernt svenskt språkbruk, men den lever ännu i hög grad i tyskan, där ju också nämnda sing. och plur. av verb tillämpas. Konjunktiven är ett finstämt instrument som förmår – i den mån den används – att uttrycka ganska subtila nyanser.
Det utvecklades förr så många som sex olika sätt (några har dött ut) att förhöra sig om en samtalspartners hälsa: Hur mår du? – Hur mår ni/Ni? – Hur mår (herr) doktorn? – Hur står det till? -- Hur mås (!) det? Ni som hövlighetstilltal blev aldrig riktigt ”fint”. Det var oftast chefens tilltal till underlydande. Däremot var och är ”ni” fullt gångbart som kollektivt tilltal, alltså ”=”flera du”. Förr användes 3:e person i hövligt tilltal + titel (+ namn). Denna komiska tilltalsform kallade S S för ”0-tilltal” (”Hur mår doktorn?”). Det opersonliga ”Hur står det till?” låter dock fullt acceptabelt. Apropå ”du”: förr var det vanligt att svenska barn sa ”mamma/mor”, inte du, till sin mor. Och frun kunde tilltala sin man med ”Svensson” – inte med ”du”! Du-tilltal var reserverat enbart för vänskapsband, så i Bohuslän enligt S S:s egen erfarenhet.
Nu träffar vi främlingar var och varannan dag, och hövlighetsfraser anses inte längre nödvändiga. Det är utan tvivel en förlust av social kompetens. Det gäller bl.a. ovanstående om konjunktiv och pluralformer som försvunnit. Ibland kan det dock vara praktiskt med endast en form, som eng. you (jämför om du/ni/Ni ovan). Förändringar i språket är oundvikliga, nya språkliga företeelser kommer till, särskilt vad beträffar vokabulären som ökar väldigt mycket. Behovet att definiera nya ord är stort, inte minst på det ekonomiska området.
Skriften är som bekant en sen företeelse – bara ca. 5000-6000 år gammal. Skrift begagnades först till att fastställa lagar, kontrakt o.d. Skriften uppstod således när det förelåg ett starkt behov. Det hade gått minst 10.000 år utan att något skriftsystem uppfanns; det räckte länge med det talade ordet. Skriftspråket kom sedan att påverka även talspråket. Vid alfabetiseringskampanjer i u-länder har man upptäckt att undervisning i läs- och skrivkunnighet förblir ineffektiv, om det inte finns någon litteratur att läsa på språket ifråga.
Talspråket är fortfarande grunden, även om skriftspråket ökat enormt i betydelse. Vi kan alltjämt tala om framtiden, planera för den, likaså minns vi och kan prata om det förgångna – förutom att allt detta kan återges i skrift. Är människan avsevärt klyftigare än schimpansen? Nej, men vi har en fond av gemensam kunskap tillgänglig. Ja hela jordens kunskap finns att tillgå – det är den ofantliga skillnaden. Därför är vi kulturvarelser. Vi kan i skriftlig form ta del av kunskap om mänskligheten för så långt tillbaka som 50.000 år sedan; stenåldersmänniskan var inte heller så olik oss. Nutidens språk tenderar att förenklas (se konjunktivens utdöende ovan). Avslutningsvis nämnde prof. Sverre Sjölander sin senaste bok: Naturens budbärare.
Kommentar december 2002
Angående nyssnämnda bok: Jag hann inte anteckna dess undertitel. -- Jag tycker föreläsningen var mycket givande: både lärorik och underhållande, fast jag rätt ofta missade de humoristiska inslagen i min resumé.
Det är värt att nämna att Obs! Kulturkvarten i P1 2/12 2002 innehöll en kort anmälan av S S:s bok (som jag ej läst än). Jag vill bara nämna att recensenten framförde viss kritik mot hans syn, som förenklat uttryckt sades innebära att språket styrs av symbolsystem via ett resonans- och harmonisystem i hjärnan, vilken hos människan är biologiskt förprogrammerad för språkförmåga. Symboler ß> verkligheten. Recensenten menade att Sjölanders harmoniteori ger olika svar som skulle strida mot verkligheten. Kort sagt satte anmälaren frågetecken för S S:s språksyn. Han hänvisade till Sartre och vidare till Witgenstein samt till nyare medvetandeforskning m.m. Recensenten G Odner, lärare, sa att kartan ju inte är lika med terrängen och att medvetandet inte är någon karta och att vi aldrig riktigt kan förstå vad vi är. Människan känner främlingskap i tillvaron men söker en identitet. ”Naturvetarens kunskaper räcker inte för att förstå att språket egentligen ej går att förstå”, sa Odner bl.a.
Som språkman och f.d. språklärare (i engelska, tyska franska och ryska) finner jag detta mycket intressant, men jag går inte mer in på det då jag inte är nog insatt i detta sammanhang. Jag har dock funderat (om än inte som lingvist) på det mänskliga språkets natur. Jag anser att det i första hand är språkförmågan som skiljer människan från djuren (se ovan om schimpansen kontra människan). Eftersom hjärnan är ett verktyg, ja ett i sanning underbart instrument, kan den materiella hjärnan inte vara samma sak som tankarna. Medvetandet måste vara av mental eller andlig natur. På liknande sätt sätter jag ju inte likhetstecken mellan tv-apparaten (som i och för sig kan vara alldeles utmärkt) och tv-programmen (vars innehåll kan uppfattas som bra eller dåliga).
Mina idéer må vara banala men jag tycker de håller logiskt sett. Dessutom måste väl människohjärnan ha utvecklats genom det medfödda språkprogrammet, så att vi främst med språkets hjälp generellt har blivit intelligentare, i synnerhet under den accelererande utvecklingen av vetenskap och teknik. Hjärnforskarna kan steg för steg förklara en del av hjärnans mycket komplicerade funktion baserad på dess konstruktion, men aldrig till fullo förstå den fenomenala samverkan mellan många miljarder celler i hela organismen. Även om man noga studerar de oerhört komplicerade hjärnfunktionerna, kommer man med nuvarande medicinska och naturvetenskapliga tekniker inte åt det nog så viktiga själsliga området.
Jag vill slutligen anknyta till S S:s tal om dialekter. Jag brukar tidiga vårmorgnar lyssna till näktergalarna på berget Billingen. Jag har läst att det finns till utseendet lite olika varianter på andra håll i världen. Säkert låter de en smula olika också (men själv har jag inte kunnat undersöka saken). Men det slår mig hur ryska och engelska äldre poeter som ofta besjungit näktergalen uppfattar dess sång som klagande, trånande, smäktande. Själv har jag en annan uppfattning av de sångare jag hört: den ytterst variationsrika repertoaren omfattar t.ex. muntra drillar, oväntat trumpetande, flöjttoner, gäcksamt eller fräckt hoande. Och alla sekvenser är sonort och kraftfullt artikulerade. (Mästersångaren är f.ö. en dikt jag skrivit om näktergalen.) Jag har alltså långt ifrån upplevt den nostalgiska längtan som t.ex. ryska poeter tolkar in i sången. Kan det möjligen vara en sorts antropomorfism där poeten använder sångfågeln som symbol för sin egen längtan? Kanske. Men jag tror att det snarare är fråga om olika näktergalar med något skilda dialekter. De ryska näktergalarna kan nog mycket väl låta en aning trånsjuka – vilket jag inte tycker ”mina” gör!
Kort kommentar september 2017
Det finns rester av konjunktiven i svenskan: Exempel: ”Han/Hon leve!(Hurra!”...)= må leva! Jämför verbformerna i den äldre versionen av Fader vår! Ett par andra religiösa uttryck som blivit profana: ”Gud ske lov!” & ”Gud sig förbarme!”
Tips: Googla gärna på den färgstarke zoologiprofessorn Sverre Sjölander.