DÖdligt

Självklart vet vi alla att vi ska dö. / Men när är det dags för ett sista adjö? / Människolivet är ju skört som ett rö. / Övergången sker lite pö om pö. / I naturens omlopp vi står i kö, / som när vintertäckets kalla snö / ger vika för milda vårens tö. / Då livas själen, känns ej mer vinterslö. / Förvandling sker som genom ett trollspö.

"DÖ är död!" löd den kraftfulla löpsedelsrubriken som gjorde mig först förbryllad. Det stod dock klart för mig att versalerna måste vara en säregen förkortning. Förkortningar kan nog vara obegripliga när man träffar på dem första gången, så var fallet med DÖ. Gäller det frekventa dylika med flera bokstäver (ofta stora) lär man sig snart innebörden. Ofta vet man inte eller kommer ej ihåg hur det oavkortade uttrycket lyder, speciellt inte om det är krångliga engelska ord. Slår man upp en vanlig förkortning kan den dessutom stå för olika begrepp. Ex: m.a.o. uttyds vanligen med andra ord men kan också betyda med andra ordnar (ovanligt). En mängd firmanamn skrivs med versaler, typ SAS.

Uttalar man DÖ som "deö" eller "dö"? Jag hörde "dö", vilket strax förklarades som Decemberöverenskommelsen. Denna hade nu sensationellt (?) brutits av kd (eller KD?), och därmed var överenskommelsens saga all. (Jag skriver inte om partipolitik och avstår alltså från kommentarer). Slutligen tror jag att det tilltagande förkortningsraseriet ligger i tiden: tempot har ökat, och därför (för)kortar man gärna i många andra fall också. Vem säger applikationer numera? Nej appar heter det nästan hundraprocentigt (100%).

Jag skiftar från formella ting till det innehållsmässiga. Mina inledande rimrader innebär att naturens gång visar oss att allt hänger samman. Kretsloppet är otänkbart utan växlingen mellan liv och död. Ändock kvarstår för de flesta dödens gåtfullhet. Vad händer egentligen när döden beseglat ett liv; vem vet? Visserligen finns många mer eller mindre tvärsäkra skildringar, men enligt mitt förmenande är dessa i hög grad baserade på tro. I ett starkt sekulariserat samhälle som vårt tror sig många kunna helt bortse från trosuppfattningar, vilket är ett misstag. Åtskilliga trosriktningar existerar och kan aldrig de facto "rationaliseras bort". Ateism är i grunden också ett slags tro, rättare sagt icke-tro, alltså ett val av ståndpunkt, vars hållbarhet knappast är större än de troendes. Tragisk är slutligen antagonismen mellan trossamfund, något som ännu vållar mycket ont, lidande och död.

När Mefisto med sitt jaktlag går på jakt, / är vapnen toppmoderna och osvikligt dödande. / Minns hur Faust med den onde ingick en pakt. / Ett svek blev för offret alldeles förödande. / Den lede söker ständigt gripa all makt. / Han skyr förvisso inget bemödande / att skriva oss bindande kontrakt. Detta påtvingar människor elände och nöd. / De förvägras då ett skäligt levebröd. / Mäktiga män skänker djävulen sitt stöd. / Krig är för satan en fest med ond bråd död. / Jorden då av spillda liv färgas röd.

Som kontrast till all bråd död i kaos och strid finns givetvis den långsamma döden som också åsamkar många utdraget lidande. Borttynande i sjukdom under en längre period är onekligen mycket svårt att få bukt med. Modern sjukvård i all ära, men slutet är ändå alltid givet. Medicinsk teknik, vars syfte naturligtvis är att lindra, i bästa fall tillfälligt bota, kan tyvärr inte sällan bara förlänga lidandet; långvarig smärtsam behandling hör till lidandets syndrom. Emellertid vill jag absolut tillägga: Den ojämna kampen får ej ges upp! Uppgivenhet och resignation får trots allt aldrig leda till villkorslös kapitulation.

Mot bakgrund av min lilla snabbskiss är det inte ägnat att förvåna att rädslan för döden ofta är väldigt stor. Medias bilder och snabba skildringar av krig och andra katastrofer spär säkerligen på skräcken för vad som komma skall. I varje fall är oron stor även i Sverige som dock i stort sett förskonats från katastroftillstånd. Spridningseffekten är avsevärd på en mängd områden, i synnerhet på det psykiska planet. Ett farligt tecken är det ökande antalet självmord.

Jag är medveten om att problemen hopas på mycket skilda nivåer; generellt sett är världsläget den högsta nivån, där miljö- och klimatförändringarna inger farhågor, liksom ekonomin mer kortsiktigt vållar bekymmer på många håll. Detta tillstånd kan man till nöds åtminstone delvis slå ifrån sig: skygglappar finns, tänk på något trevligt. Däremot förefaller det nästan ogörligt att frigöra sig från stora problem på det privata planet. I materialismens och individualismens förlovade (?) epok är det här som den enskilda individen erfar mest svårigheter, samtidigt som den globala situationen i bakgrunden skrämmer och förstärker oro och rädsla. Min utopiska önskan är att hela mänskligheten borde få åtnjuta sann gemenskap och mänsklighet. Botemedlet mot ondskans makt är äkta människokärlek, ej blott ren och skär sexism. Låt mig till sist ge ett slående exempel på skräck och list i djurens värld. "Man måste vara smart om man ska klara sig", tänkte nog räven i följande urgamla kinesiska anekdot som jag översatt alldeles själv från en moderniserad version på originalspråket:

Räven utnyttjar tigerns prestige Tigern sökte efter alla slags vilda djur för att få mat, och en gång när han hade fått tag i en räv, sade denne: "Hur vågar du äta upp mig? Gud har låtit mig bli ledare för alla djuren, och nu tänker du äta upp mig - det är ju att bryta mot Guds befallning. Om du anser att jag inte talar sanning, så ska jag gå framför dig, och när du går bakom mig, så får vi väl se om inte de andra djuren springer sin väg." Räven hade tänkt ut detta helt rätt: han promenerade alltså fram med tigern efter sig. När djuren såg dem komma, flydde de alla. Men tigern visste inte, att djuren sprang sin väg, därför att de var rädda för just honom, utan han trodde att de fruktade räven.

Sture Alfredsons hemsida