Eftertanke

För själlöst jäkt vi måste sätta stopp. / När skadlig stress nått en topp / har hotet ökat för en propp / som stockar blodet i sitt lopp. / Livet kan bli en förskräcklig flopp. / Tiden liksom livet förrinner i galopp. / Tiden ryms aldrig i en kaffekopp. / Den tär förfärligt på ens kropp. / Ingen stoppar förfallets förlopp. / Problemen tågar i samlad tropp. / Det skulle ej ens hjälpa med miljardbelopp. / Hoppet dränks som i värsta snöglopp. / Själen drunknar i modden med ett plopp!

Maktens och marknadens räknenissar / sällan några siffror nånsin missar / när de summor upp och ner trissar. / På vår framtids väl och ve de skissar. / Ibland de ytan nog snyggt fernissar / så att folk utan tillit fnissar / mens några nissar andra förvissar / att statistiken alltid rätt gissar. / Fy den som i forskning skiter och pissar!

Nämen vi är visst alla vinnarskallar! / Det är vi som muntert trallar / "Segern är vår!" och glatt sprallar / medan ropen runtom skallar: /"Hurra vad vi är bra!" Ej vallar, / ej murar stoppar oss som man kallar / "Stormarna"! Visst, högt då känslorna svallar. / Vi är hästar som bryter sig ur sina stallar. / Något i hästväg -- här gäller inga mallar. / Vi jublar till segerraketers knallar. / Vi är de som för allting pallar / och på segersången lustfyllt trallar! / V i är jättestarka som ryska nallar!

De andra förlorade bittert och stort. / För dem gick det alls ej som smort. / De gjorde inte vad de hade bort. / Nu först vet de hur de skulle ha gjort. / Men då var allt liksom förgjort. / Försvaret blev sorgligt nedgjort. / De kunde ändå fått oavgjort. / Var nederlaget av ödet innan uppgjort?

Något enhetligt mönster är förstås svårt att urskilja här ovan. Innehållet skiftar från stycke till stycke. Vid närmare eftertanke (!) är det ju så livet är: det går upp och ner i vågor, det ena är inte det andra likt. Att det förhåller sig på det sättet ( bortsett från vissa överdrifter i rimmen), ger faktiskt texten en viss sanningshalt, tycker jag.

Vad formen beträffar förmedlar upprepningen av samma rim + rytm ett slags ihärdigt insisterande, typ 'Så här är det och därmed jämt!' Till innehållet sant eller ej, så skapas på så vis en komisk effekt. Märk för övrigt att jag i prosa undviker upprepningar. Min prosa bryter medvetet av mot rimsekvenserna, som bortsett från ordföljden är mer talspråksmässiga beträffande ordvalet. Jämför f.ö. också hur man i vardagsspråket ofta upprepar sig, men då gäller det samma ord ett par gånger.

Det sagda bekräftar att jag syftar till att innehåll och form tillsammans ska bilda en enhet om möjligt. Visst kan detta verka alltför konstruerat, men faktum är att tankevärlden -- åtminstone min -- söker strukturer. Eftertankar, det blir en hel del, försöker skapa ordning ur ett mer eller mindre utpräglat kaos som utmärker både tankar, känslor och den hårda s.k. verkligheten.

En detalj som uppmärksamma läsare naturligtvis märkt, är att jag nästan alltid utgår från en rubrik med ett enda ord. Fördelen är att texten som sedan växer fram kan erbjuda en stor innehållsmässig bredd. Eftertanke = Att tänka efter ger mig frihet att ta upp åtskilliga olika ting. Därigenom närmar jag mig målet mångfald som är mitt motto. Variation motverkar långrandighet. Ganska korta betraktelser hör också till den medvetet framkallade bilden i tanke och skrift. -- Nu är det nog dags för ett "stilbrott" igen = skifte till favoritformen:

Själv är jag inte nån fena på appar. / Ej heller nån proffs som rappar. / Vanligt är att jag koncepterna tappar. / Alla papper försvinner i fel mappar. / Roliga ord jag uppsnappar / men sen de från mig schappar. / Håller ej ordning på många lappar. / Vad stod där? Minnet glappar. / Ner jag det hela snart trappar. / Svårt att trycka på rätt knappar. / Ger bra råd på vilka ingen nappar. / Bäst att jag nu tar och slappar. / För rimsmide mitt hjärta dock ännu klappar. / Rim är för mig som småbarns nappar.

Sture Alfredsons hemsida