En kunskapsresa om jämställdhet
Föreläsare är forskaren och VD:n för Ordfront Gertrud Åström
26/11 2003 i Hörsal A, Västerhöjdsgymnasiet Skövde
Arrangörer: Skara Stift, Sensus studieförbund och Skövde pastorat i samarbete med Olof Franck, Västerhöjdsgymnasiet
Detta är ytterligare en resumé av en föreläsning i serien ”Den värdera(n)de människan”. Resuméer finns även av två andra föreläsningar i denna serie: Våga se, våga ge av Lars H Gustavsson och Måste skolan älska alla elever? Av Lars Åke Lundberg.
Gertrud Åström sade att hon jämt arbetat med jämställdhetsfrågor – hela tiden, nu i 25 års tid. Sedan början på 1960-talet hade hon hunnit läsa många SOU (Statens offentliga utredningar). ”Dem läser ni väl?” (Nja…) G Å kunde urskilja olika stadier, hur samhället förändrats efterhand. Sedan gäller det att förstå vart samhället är på väg. Vad är då samhället? frågade hon och gav svaret: Det är summan av alla fenomen som finns där. Och så uppstår det problem förstås. Vad gör då myndigheterna när det dyker upp problem? Javisst, man tillsätter naturligtvis utredningar. Per definition!
När man utreder måste man tänka till; man föreslår än det ena, än det andra. Det blir en proposition som i sinom tid kan leda till en lag. Det där med utredningar osv är dock ingenting för makthungriga, sade G Å. Sist men inte minst gäller det förstås att åtgärda, att få det utredda gjort. Nya förutsättningar kommer till och påverkar särskilt maktförhållanden och demokrati, liksom även högre utbildning. Här träder jämlikhets-perspektivet in i bilden, även fritiden påverkas.
G Å berättade att hon utfört jämställdhetsarbete på många håll, bl.a. inom olika departement i Sverige och i Kommunförbundet, samt också varit verksam utomlands. – Så kom ett par av G Å:s karaktäristiska drastiska uttalanden: ”Svenska folket är drabbat av kollektiv demens!” Och: ”Sverige är världens mest jämställda land.” ((G Å gillade att komma med oväntade utsagor som ofta slog huvudet på spiken. Hennes humor lockade till förlösande skratt. Hennes formuleringar kan jag tyvärr inte göra full rättvisa i detta sammandrag. Min anm.))
Med syftning på nämnda något överraskande påståenden fortsatte G Å: ”Men svenska folket vet inte hur det blivit så.” Hon förklarade att jämställdhet är normativ. Det är alltså en strävan mot ett visst mål. Med andra ord: det är något som man ännu inte har. Förvisso finns motsatsen ojämställdhet. Är då jämställdhet inte något naturligt? Ack nej, den är någonting onaturligt – den har faktiskt aldrig funnits! Så det gäller att alltid jobba med förändringsperspektiv när det handlar om kommande (?) jämställdhet.
Politik och kultur hör ihop. ”Är ni filosofer?” frågade hon publiken. ”Har ni frågat er: Hur är det att vara människa?” Här dök G Å oväntat ner i en fråga som rör det djupast mänskliga. Man bör kunna tänka sig vad livet innebär, men ännu bättre är att föreställa sig hur det skulle kunna vara. Det gäller överhuvud allt möjligt som nu inte finns, saker som kunde förändras till det bättre. Om framtiden utlät hon sig: ”Det är en förmån jag alltid har haft: att tycka att framtiden är något underbart!” Hon tog sedan ett raskt kliv tillbaka till stenåldern: ”Där satt en kvinna och skrapade en djurhud. Hon var sur för hon var trött på att alltid göra det här tråkiga jobbet. Hon tänkte: Varför ska just jag göra det här? Hon tyckte inte om det – och ville ha en annan ordning.”
Apropå jobb: ”Jag är inte pervers, men jag lever faktiskt inte för att göra planer!” upplyste G Å. Hon frågade om vi visste vad som var det främsta begreppet i Sverige idag, alltså det mest centrala. Knappast någon vågade gissa. ”Jo det är mainstreaming”. Vad det betyder? Mainstream=huvudfåra (i vattendrag). Begreppet mainstreaming är en fråga om perspektiv, det gäller att förflytta sig. Man kan se det som en del av huvudfåran, av professionaliteten, inte minst lärarnas. Det är inget litet projekt, detta att ”mainstreama”. Det utövar ett tryck på normaliteten i riktning mot förändring. Uttrycket som det nu används är naturligtvis från Amerika och är rätt nytt; ”mainstream jazz” är kanske äldst. ”Mainstream pop” är däremot trist, menade G Å; den är alltför förutsägbar. Horisontella frågor ”mainstreamas” så att de blir vertikala strukturer (?). Till och med en rännil kan bli en ”mainstream”. T.ex. oljeborrning (?) kan väl ”mainstreamas”. ((Mina frågetecken inom parentes anger att jag inte riktigt förstår. Delvis beror det nog på otydliga anteckningar eller att jag missat något förklarande tillägg. Min anm.))
1995 var det en stor kvinnokonferens i Peking i FN:s regi. Det var en stor satsning från svensk sida: 800 svenska kvinnor. ”A platform for action – motion – mainstream”, så ungefär löd en paroll. ”Ni som är lärare läser väl FN-dokument? Från Genèvekonferenser? Jaså, inte så mycket. Jag rekommenderar er att läsa sådana dokument”. Där finns viktiga teman; i slutet av FN-dokumentet om de mänskliga rättigheterna finns en paragraf om jämställdhet. Det är en text med en massa formler. G Å citerade ett långt stycke på engelska. I alla sakfrågor skall jämställdhet ta plats. Det var faktiskt ett svenskt initiativ som ledde till denna skrivning. I texten talas om ”shared power and shared responsibility”.
Det var på 1980-talet som man bytte fokus och Sverige började driva jämlikhetsfrågan. 1995, när vi gick med i EU, skulle det bli ”mainstreaming” mellan Sverige och EU. Ja, Sverige prisades som världens mest jämställda land! Mona Sahlin var jämställdhetsminister och utarbetade ett handlingsprogram för 1996-2000. G Å ansåg att det inte var särskilt bra, snarast ett svagt dokument. Mona Sahlin sände ett särskilt meddelande till EU i Bryssel för att få veta vad Kommissionen menade med talet om att införliva jämställdhet för både män och kvinnor i alla verksamheter.
Nu pågår det femte handlingsprogrammet som skall gälla till och med 2005. ”Har ni det?” Ibland utförs riktade projekt, t.ex. avseende tjej- eller pojkgrupper. I Sverige och EU utfärdades ett policydokument 1994, som fastslår att ”jämställdhet skall genomsyra all politik”. I den svenska propositionen 93/94 finns detta inskrivet, upprepat som ett mantra…”delad makt, delad jämställdhet… på alla samhällsområden”. G Å jämförde Peking-dokumentet som hon just citerat ur: ungefär samma ordval: ”Jämställdhet skall genomsyra etc.” Så det svenska dokumentet var ingen isolerad företeelse. Emellertid känner inte många politiker till detta, som annars kunde vara till nytta och glädje. G Å lät politiker jämföra olika system och dokument. Då de började med det nyaste – om jämställdhet – sa en politiker: ”Äh, sånt där skilt!” G Å frågade: ”Vilket parti tillhör du?” – ”Folkpartiet”. G.Å: ”Då är det ju din egen skit!” Politiker åker slalom, tyckte hon.
Internationellt talar man ofta om gender mainstream. Men alla vet inte vad det betyder – gender, vad är det? Vi måste hela tiden lära oss nya ord, men behöver förklaringar. G Å översatte gender för en person: genus. Men det visade sig att vederbörande inte heller visste vad genus var! Hon påpekade att det är svårt att låta bli att arbeta med analytiska begrepp som gender/genus. Men alla vet inte vad genussystem är. Är det naturligt? Det går att göra något åt det. G Å hade kontakt med en kommunalgubbe och hon skulle komma och tala om mainstreaming. Datumet passade emellertid inte, så han meddelade henne ”Kom en annan dag och tala om jämställdhet och ”mensdreaming”. G Å frågade nu under glada skratt om det var ett slag under bältet, eller? ((Mycket lustigt att men's dreaming uttalas nästan likadant som mainstreaming! Min anm.))
Apropå ord igen: G Å har själv hittat på korsningen ”jämtegrering”. Man har frågat henne: ”Är det inte konstruerat?” Hennes svar: ”Jovisst, alla ord är konstruerade”. Det är meningen att det normativa ska integreras utifrån ett förändringsperspektiv. Det är ju så att det inte är fråga om ett fast vetande; detta måste ändras och utökas. Och språket är det mest mänskliga som finns, konstaterade hon. Att hitta på nya ord är ju nödvändigt när mycket förändras, det brukar särskilt begåvade människor göra. Då samhället förändras, förändras språket också. Språk är nämligen levande materia. Se bara tio år tillbaka: Vem kunde chatta då? Människor är påhittiga, särskilt barn hittar jämt på nya ord. ”Hör ni att jag pratar dialekt? Jo jag är från Kalix”, sa G Å och tillade att hon kunde ord som vi inte kunde. ”Vet ni vad skvålt är? Det har något med luften där uppe att göra, ljudet bärs långt, ett hundskall hörs mil bort… Våga hitta på nya ord”, uppmanade hon. ((Jag är inte säker, men tror att ”skvålt” betyder lyhört. Min anm.))
Jämställdhet, hel integration m.m. ingår i en strategi. Det grekiska ordet är ett militärt begrepp: ’härförar-konst’. Det intressanta med sådana abstrakta ord är att de först hade en alldeles konkret innebörd. Strategi innebar hur man skulle ställa upp trupperna till fältslag. Vilket ”slag” är det numera fråga om? Naturligtvis kampen för jämställdhet i samhället, likaså givetvis för jämställdhet i skolan. Hur kommer man dit? G Å tänkte på en film av den store japanske filmskaparen Kurosawa. En scen i vidvinkelvy visar en tom ödslig slätt där vinden klagande viner. Plötsligt dyker samurajkrigare upp, fler och fler, väller fram och gör chock över slagfältet. En samlad massrörelse – vilken ”mainstream”!
Hur gör och beter sig individer? G Å förberedde sig vid ett tillfälle för ett framträdande på UD. Där pratade hon och visade filmen med ryttare och en massa hästar. Någon deltagare i mötet kommenterade: ”Jag känner mig som om jag inte ens hade en häst.” Varför reagerade han så? Jag vet inte, erkände hon. Nu gäller det en ny fas: ”operalisering” –men hur? Det krävs en bred uppställning, och att finna huvudfåran. Strategin är att alla sakfrågor är liksom soldater. Alla, vi också, ska vara med på slagfältet! Men hur ska alla fatta? ((operalisera: i vetenskap definiera begrepp så att de kan användas i empiriska undersökningar, såsom experiment, mätningar, statistiska undersökningar o.d. /enligt Bonniers svenska ordbok. Min anm.))
G Å gjorde följande indelning: Tre ingredienser: 1) Styrning; 2) Kunskap; 3) Metod. Om det finns bra styrning, tar fullmäktige beslut om ”jämtegrering”; alla politiska nämnder ska ”jämtegrera”- och ni med! Styrning innebär att någon talar om vad du ska göra. Det gäller att föra ihop makt och ansvar. Förut har det varit åtskillnad mellan dem. Ett exempel på en person utan makt: den yngsta tjejen som jobbar på kommunkontoret. G Å vet, hon har undersökt hur det är. En gång frågade hon: ”Vilka krav har ni på personalens meriter och kompetens?” Svar: ”Inga” (!) – ”Hur är det med budgeten då?” – ”Har ingen (!). Inte ens för en kopp kaffe.”
”Jämtegration” innefattar linjeansvar. Chefer i ”linje” –”Är det ni det? Finns det någon rektor här?” (Tystnad) G A förklarade att chefer i linje är alla i ordinarie arbete; linjeansvar är ett uppdrag för alla. Alla vill likväl inte ta till sig detta. Jovisst, det är viktigt – men inte här, tycks man mena. Som någon på kommunen sa: ”Här är det bara kvinnor som jobbar, här behövs ingen jämställdhet”. Fast i Östersund blev ”jämtegrering” populärt, man tolkade det som ”jämteregering”!
Uppdraget är alltså att med hjälp av ”jämtegrering” bryta könsdiskrimineringen i arbetslivet. Invändningar hörs: ”Vi kan inget göra, folk är som dom är. Men börja i skolan”. Vad säger då skolan? ”För sent.” – Men dagis då? ”För sent. Börja tidigare, i hemmet”. Det här är inte naturligt. Det ger oss en läxa. Alla är alltid på rätt tid och plats, underströk G Å. Alla är på rätt plats för att jobba med detta. Jämställdhet skapas i varje handling. Jämställdheten upprätthålls av beslut och verkställighet. Det är vårt uppdrag, men det finns som bekant dystopier, dvs. negativa framtidsvisioner (motsats: utopier). Då kan ojämställdhet åter skapas. ”Bedriver ni speciell ojämställdhet? Nej, den är ju integrerad i verksamheten, påstod G Å. Det är på det sättet att när ni agerar som vanligt, så är det faktiskt ojämställt.
Har man ett kunskapsbaserat jobb hjälper det inte att bara tycka. Man ska beskriva förhållandena enligt ett könsperspektiv. En bra ingång är att systematiskt öka sin kunskap och att lära av kollegorna och personalen. Professionellt vetande förenar och det kan bli givande möten – men det är inte alltid lätt. – G Å berättade att hon en gång var på en skola i Linköping. Det var fysiklektion (?), något sades om ”elevers rörelser”. Det är svårt att se något könsperspektiv i detta, sades det. ”Nej, du är befriad. Fiskeri!” – ”Ska jag räkna hon- och hanflundror?” – ”Ja, om det är dina normala kollegor. Vi andra räknar människor”. ((En dråplig händelse som nu framkallade skratt,, men jag tappade kanske poängen, jag hängde inte med riktigt. Min anm.))
Vilka människors behov blir egentligen tillgodosedda? För G Å var exempelvis parkeringshus en styggelse; busstiderna passade henne ej heller. Det finns mycket som fungerar tekniskt dåligt för människan. Man bör inte behandla människor stereotypiskt. Vi har en kommunallag och vi har en grundlag – det är verkligen inget skämt. Vi har också förbundit oss att följa FN:s bestämmelser, och där talas det som sagt om jämställdhet. När det gäller metod så bör man ju välja ett tillvägagångssätt som är effektivt. Problemet är: Vad ska man undersöka? Ett exempel på en knasig metod: Att göra en statistisk undersökning baserad på tre (3!) personer. Hur stort bör antalet vara då? Det beror på. 5000 djupintervjuer är inte att rekommendera – sammanställningen skulle bli en livsuppgift.
I Näringsdepartementet sade man när G Å var där: ”Nu är det jämställt.” Det finns modeller för balanserad styrning. G Å har tjänstgjort som en sorts lots för ledningssystem för miljön; där handlade det också om jämställdhetsarbete. ”Har ni använt checklista?” Hon ansåg att den som gör en checklista lär sig en hel del, men andra kanske inte gör det, i varje fall inte om den inte används så ofta. Vi måste kolla att vi gjort saker enligt en uppgjord plan, annars kan vi inte ”lyfta”. Här associerade hon till den procedur som föregår en flygresa, alltså när man checkar in.
Vad är genus/gender-system? Ett exempel: Det var i Skåne, i en kommun i Lunds stift, där ett antal kyrkligt förtroendevalda kvinnor pratade om frågor kring kyrkan. Det var tämligen gamla kvinnor vilkas tankar inte oväntat kretsade kring jordnära ting. Med på mötet var G Å som lade in en dynamisk oförberedd liten övning. ”Vet ni vad mainstreaming är?” Dynamisk tystnad! Apropå ”tomma” stunder: det gäller att uthärda. Man kan utnyttja dem också.. Så klack det till, en kvinna sa: ”Vi måste se till gravstenarna på kyrkogården.” En annan: ”Var ligger kyrkogården?” Olika uppfattningar hördes. ”Går det buss dit?” Olika svar. ”Kan man ta färdtjänst om det inte går nån buss? Kan någon skjutsa?” – ”Vilka är på kyrkogården?” (G Å anmärkte: ”Levande alltså.”) ”Hur ser det ut där? Finns det bänkar? Regnskydd?”
Var det viktiga frågor? Kyrkogården är en viktig plats, konstaterade G Å. Diskussionen bland kvinnorna fortsatte, det blev en rätt hetsig debatt. Det handlade om hur kyrkogården skulle planeras. En sa: ”Planera efter bredden på gräsklipparen Belos.” G Å avslutade detta pass med: ”Man ska tänka på och ta hänsyn till den konkreta situationen. Man ska vara noga med att identifiera sin tes.
Efter pausen skulle det vara dags för frågor – men det verkade trögt att komma igång. Därför frågade G Å om hon bara skulle fortsätta att berätta i stället. Naturligtvis blev det ett samstämmigt ”Ja!” ((Kanske är det så, att man inte gärna vill avbryta en bra berättare. Det blir flyt och sammanhang i framställningen om talaren själv bestämmer hela innehållet. Svar på frågor är dock ofta givande, efter vad jag själv erfarit under många föreläsningar som jag refererat. Personligen är jag emellertid tom i huvudet vid dessa tillfällen, kommer inte på någon vettig fråga att ställa. Så var det kanske för de andra åhörarna i det här fallet? Min anm.))
I Sverige är alltså jämställdhet ett politiskt mål. ”Känner vi det?” Det hördes ett tveksamt ”nja”. Det är klart att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter. I början av 1970-talet var målet att både kvinnor och män skulle ha såväl arbete som ekonomiskt oberoende. 1972 började den svenska jämställdhetspolitiken ta form. Frågan var: Hur skulle relationen kvinnor – män se ut i samhället? Olof Palme blev statsminister 1972 och då bildades Kommittén för jämställdhet mellan män och kvinnor. Ordförande blev (”Gissa vem?”) Thage G Pettersson.
G Å har minsann haft statsminister Göran Persson på skolbänken. Denne sa då att det var Thage som började jämställdhetsarbetet i Sverige. Det året (1972) beslöts att detta arbete skulle utföras; det var ett officiellt normativ. Tidigare, ända sedan mitten av 1800-talet – ja faktiskt redan på 1700-talet - var det däremot en stridsfråga då man förde en debatt i ämnet. Den Franska revolutionen och senare den Amerikanska hade satt igång den. Mary Wollstonecrafts bok ”On the indication of the Rights of Women” kom att spela en mycket stor roll framöver.
Det var samma remarkabla kvinna som sedan bar namnet Mary Shelley, alltså som gift. Och det är också hon som skrev den berömda ”Frankenstein”(1818). I den boken finns en feministisk kritik, men Frankensteins monster blev känd som en verklig rysare och gjordes sedermera till en klassisk film: Frankensteins brud 1935. Ett lik sömmas ihop och med hjälp av elektricitet får liket liv och blir ett monster. Det var naturvetenskapens dröm: göra liv utan kvinnor! Det var ju männen som stod för förnuft och logik; kvinnorna var inga ”riktiga” människor! På 1700-talet sade tänkaren Jean Jacques Rousseau: ”Kvinnor är kvinnor hela sitt liv, medan människor är män endast vid vissa tillfällen.” Vid vissa tillfällen måste betyda ”i rent sexuella stunder”, tolkade G Å. Däremellan måste alltså män vara människor, drog hon slutsatsen. Hon frågade också: ”Är männen idag översexualiserade?”
Reproduktion (fortplantning) ansågs vara kvinnans enda uppgift. Det skulle betyda att halva mänskligheten vore onödig och överflödig! Kvinnoförakt kom till uttryck hos åtskilliga kända personer, t.ex. hos filosofen Schopenhauer. Men i slutet av 1700-talet kunde man således se ett hopp för kvinnorna. Men de var ännu ej med i beslutande organ. Religiösa män (bl.a. Adam Horschildt /?/) började protestera mot slaveriet. Det pågick en mycket lukrativ handel med vapen – slavar – socker på Europa. En grupp kvinnor beslöt bojkotta denna handel. Bojkott var visserligen ingen ny ide, men 1793 gick engelska kvinnor samman och vägrade köpa socker.
Under 1800-talet var det demokratiska idéer som fick fotfäste. Särskilt 1840-talet var en intressant tid. I Sverige grundades folkskolan. ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist kom ut 1839. Det var också på 1840-talet som den moderna kvinnorörelsen föddes, nämligen 1848 i New York, USA. Den första köpbojkotten i antislaveri-rörelsen gav upphov till feminismen. Tidigare hade kvinnorna betraktats nästan som slavar, ej som ”riktiga” människor (se ovan). Feministerna protesterade mot biologismen. Det hölls en antislaverikongress på 1840-talet, men kvinnorna fick inte vara med. Emellertid var det ett 100-tal kvinnor som sa Stopp! Och bildade en särskild organisation som drev kvinnokrav.
Revolutionsåret 1848 satte fart på nya idéer som kom i rörelse. Samma år proklamerades som bekant Det kommunistiska manifestet. Fackförbundsrörelsen föddes samma år i London. Reformer kom till stånd i Sverige på 1840-talet; kvinnlig arvsrätt och kvinnlig näringsfrihet stadfästes (delvis). Det var en omdanande tid. 1858 blev ogifta kvinnor myndiga – men först efter domstolsutslag. Men fortfarande var gifta kvinnor omyndiga! ”Vet ni när gifta kvinnor blev myndigförklarade?” Just det: 1921. Inte förrän då, alltså samtidigt som allmän rösträtt infördes. Den reformen gällde således alla. Äntligen var det slut på att göra undantag för kvinnor: alla sågs som människor, gemensamt! Kvinnornas position hade flyttats fram rejält.
!864 förlorade männen rätten att slå sin hustru; dessförinnan var de i sin fulla rätt att göra det! ”När gick hustrumisshandel till allmänt åtal för första gången?” G Å visste besked: ”Det var inte förrän 1982!” Det gick alltså hela 120 år mellan förbud och åtal! För övrigt kan noteras att förbud att slå tjänstefolk trädde i kraft 1921 (samma år som rösträtten). Rätten att slå barn avskaffades först 1979. Men det sattes stopp för skolagan bra mycket tidigare: 1958. Emellertid är det känt att det är i hemmen som den största våldstoleransen finns.
Det har hänt en del under de senaste tio åren, men det var på 1970-talet som kvinnofrågor började tas upp på allvar. I början av 1980-talet bildades Kvinnojouren i Skövde. Våldet har blivit en väldigt viktig fråga. Utbildningen tar främst sikte på intellektuella prestationer. Kvinnlig kapacitet måste mycket mer få komma till sin rätt. Från 1800-talets mitt är en sociobiologisk debatt väl dokumenterad; 1880-1920 var den som livligast. John Stuart Mill skrev 1869: ”Om förtrycket av kvinnor”. Han sa bl.a.: ”Det kvinnan kan av naturen behöver man ej förbjuda.” Mill var emellertid för en demokratisk ordning. Det förekom då, och långt framöver, åtskilliga lagar som gick emot kvinnor.
Svenska universitet och högskolor gav kvinnor tillträde på 1870-talet; den första kvinnliga filosofie doktorn promoverades 1883. Ellen Fries hette hon och den historiska händelsen ägde rum i Uppsala. Efter disputationen höll universitetsrektorn ett tal till Ellen – det var kort och kärnfullt: ”Gratulerar till Sveriges första kvinnliga fil. dr. – och hoppas det är den sista!”
Förr fanns det många fördomar gentemot kvinnor och kvinnlig förmåga, t.ex. att de ej klarade studier mentalt. När de krävde jobb och högre lön, var det sociobiologer som såg ett reellt hot i detta. En påhittad hotbild kunde se ut så här: ”När kvinnor tänker aktiveras hjärnan. Då sugs kraft från livmodern. Det som blir kvar av kraft duger inte till barnafödsel.” (Skratt) Men det stod dock klart att det existerade intelligenta kvinnor, ehuru de betraktades som undantag. ”Naturen är nyckfull”, sa man.
1911 var det en kvinna som sökte en professur. Uppsala universitet kunde i nåder tillstyrka ansökan – med det tillägget att det ”ej var tal om någon rättighet”. Det var som att driva med de stackars kvinnorna, tyckte G Å. Det är som att säga till en rullstolsbunden: ”Spring!” Det är män som identifierar vad som ska vara undantag men inte vad som är rätt. Vi har inte lång tid på oss att rätta till många saker, framhöll hon och tillade: ”Men vi har ändå hunnit en bra bit på väg, eller hur?”
Inte förrän 1950 tilläts mammor att bli förmyndare för sina egna barn. ”Tycker ni att jag är för optimistisk?” frågade G Å. Det måste få råda pluralism i jämställdhetsfrågor. Kommunala myndigheters favoritmetod är: information uppifrån och ner. Man trycker en broschyr (som snart blir inaktuell) över kommunen. Alla kommuner i Norrbotten har en sådan, Pajala är berömt för sin! Gällivare framhåller det goda hälsoläget – men enligt statistiken är invånarna där sjukast i landet!
Man talar i min hemkommun om ”det kreativa Kalix” – och det är allvar! ”Kalle i Kalix” står det på broschyren och man förstår av innehållet vilken fin kommun det måste vara. För Kalle börjar på gymnasiet (”världsberömt”), får goda betyg, tar bussen till Lule, gör militärtjänsten där, läser på universitetet där, blir civilingenjör, återvänder till Kalix, jobbar i den elektroniska industrin där som når ut globalt! Ja, allt kan Kalle från Kalix göra. Men man blir ändå sur: ingen enda kvinna återfinns i broschyren! ((Här nämndes också något om sjukhus – men inte om kvinnor.. Sammanhanget blir här lite oklart för mig; hängde inte med riktigt i det skämtet. Min anm.))
I en tillbakablick måste man dra slutsatsen att Kalle i Kalix kom till världen med hjälp av en stork! Alltnog. Kalle blev med tiden kommunalråd och hade framgång i livet – fast utan kvinna. ”Men vad såg jag!?” utropade G Å. På baksidan av broschyren står att Kalle var gift ! Med en kvinna. Varifrån hon kom vet ingen. Var det en ängel? Slutligen förmanade G Å: ”Gå hem och jobba. Det är mycket kvar att göra.” Med de orden avslutades detta föredrag som belönades med livliga applåder samt ett varmt tack från Skara stift.
Kommentar (2003)
Egentligen behövs igen längre kommentar till denna givande föreläsning, vars innehåll jag här sökt återge. Det var en lektion som man säkert kommer att minnas. Som framgått av mina inströdda anmärkningar finns det enstaka brister i referatet, som jag dock min vana trogen försökt göra fylligt och läsbart. Naturligtvis går det ej att naturtroget ”härma” Gertruds speciella stil och humoristiska framtoning, men på något sätt kanske den ändå lyser igenom i referatet. – Det var nyttigt att ta del av kvinnors kamp i manssamhället – dessutom på ett underhållande sätt. Det var vad man kallar ”infotainment” (information + entertainment). Gertruds kreativa känsla för ord tilltalade förstås mig, jämför hennes ”jämtegration”. Och jag beundrar alla som utan manus och till synes utan stolpar kan hålla så långa anföranden med så mycket substans hela tiden – och samtidigt med en aldrig sinande ”fluency”.
Man hör ju ständigt rapporter om ökade klyftor på snart sagt alla områden; det sker följaktligen en allt djupare polarisering. När välfärdssamhället är på väg att rasa ihop, uppstår först förvirring: ”Hur kan det ha blivit så här?” I botten finns alltid den tilltagande ekonomiska ojämlikheten, som drabbar de svaga i samhället hårdast. Många kvinnors situation är prekär, ej bara ekonomiskt utan därför att de pressas av dubbelarbete i arbetslivet och i hemmet. Stressen ökar och därmed likaså sjukskrivningarna. Männen drabbas givetvis också, ja ännu mer än kvinnorna, av utbrändhet. Skilsmässofrekvensen är mycket hög. Allt löper in i en ond cirkel. Naturligtvis hör arbetslösheten till den negativa bilden.
Varför har det blivit så här? Jag kan här endast välja ut ett par av alla faktorer som påverkat utvecklingen i fel riktning. Nummer ett måste vara marknadens snedvridning. Jag tycker att detta fenomen knappast behöver närmare kommenteras; se på alla skandaler som avslöjats. Samtidigt vill jag understryka att vi bara ser toppen av isberget.
Jag ser här ett samband med manssamhällets förtyck av kvinnor En ”macho”-mentalitet dröjer envist kvar. Det handlar ej sällan om mäns dyrkan av den råa styrkan och förakt för svaghet – Übermensch-spöket! Den patriarkaliska attityden konserverar en mängd fördomar, både hos svenskar och invandrare. De senare diskrimineras mest i arbetslivet.
Finns det då inga positiva drag? Givetvis, de hör också till bilden i ett polariserat samhälle, där extremfallen alltmer dominerar, förefaller det. Jag är dock medveten om att det existerar ett otal nyanser mellan ytterligheterna. I media fokuseras mest på det extrema, framför allt våld av alla slag. Å andra sidan utförs många positiva handlingar också; det är lätt att glömma allt det goda som görs i tysthet – utan braskande rubriker. Det finns faktiskt även god moral.
Mitt egentliga gebit är språk, men jag försöker som icke-expert att sätta in jämställdhetstanken i ett vidare perspektiv. Faran är att jag då generaliser för mycket. Min förhoppning är i alla fall att alltfler människor reagerar mot våld riktat mot kvinnor. Girighet och profithunger driver samvetslösa individer att hänsynslöst utnyttja andra, inte minst det s.k. svaga könet. Tyvärr återfinns giriga individer likaledes högt upp i den ekonomiska och politiska hierarkin. Och det handlar om män och åter män…
Vi kan ej bortse från att penningstarka krafter söker bevara det ojämlika samhället, ja de strävar efter att göra det ännu mer orättvist. En del av hela komplexet är ojämställdheten. Ser man på historien får man gå mycket långt tillbaka innan man hittar spår av matriarkat. Det finns belägg för gudinnedyrkan för många tusen år sedan. Men läser man Qong-zi (Konfucius, ca. 2500 år f.kr.) tycks patriarkatet redan då ha existerat en längre tid. Samtidigt finns det ännu idag ursprungsfolk, där det sedan urminnes tider råder jämlikhet och jämställdhet, samt ett slags matriarkat. Kanske är vi när allt kommer omkring på väg mot något sådant – på lång sikt? En önskedröm förbinder jag med detta: Att då en gång för alla få slut på krigen. Även männen måste självfallet tänka om, så att en balans i relationerna mellan könen kunde komma till stånd. Det vore det bästa: utan arrogant överlägsenhet för någon part.
Sture Alfredson
December 2003
Nu, i januari 2015, önskar jag endast påpeka att ovanstående version nästan till punkt och pricka stämmer överens med den ursprungliga. Jag överlämnar åt läsaren att – i den mån det går – jämföra med dagens läge.