En resa in i den japanska zenbuddhismen
Föreläsning av Sten Barnekow 6 mars 2007
Arrangör: Sensus studieförbund Skövde
i samarbete med Folkhälsorådet
"Föreläsaren Sten Barnekow är religionsvetare och har besökt många japanska zenkloster Han har skrivit avhandlingen "Erfarenheter av zen". Buddhismen är populär i väst. I Japan menar åtskilliga att det är "zens anda och insikt" som ska genomsyra raden av specifika kulturella uttryck, såsom kalligrafin, kampsporterna, svärdskonsten, tecermonin och blomsterarrangemangen. En hel del företag skickar återkommande sina anställda på retreats i zenkloster. Många musiker och konstnärer (exempelvis Ulf Lundell och Leonard Cohen) har inspirerats av zen." (citerat ur Sensus Studieprogram våren 2007 Skaraborg)
Innan föreläsningen började stod följande text att läsa som jag skrev av: "En guide till Antaiji (Temple of Peace) Antaiji är en plats ägnad åt zenpraktik som ett naturligt uttryck för liv Zazen och arbete praktiseras inte bara som en del av livet, utan ditt dygns samtliga 24 timmar ska vara en manifestation i zen. Antaiji har ingen annan speciell praktik, lära, insikt eller andlig vägledning att erbjuda dig; Inte heller är det en plats för att komma i kontakt med den österländska kulturens mysterier, för ockulta erfarenheter eller för ett smakprov på japansk zen. Det är en plats där du kan skapa ditt eget liv som bodhisattva-praktik. Även om du förväntas leva harmoniskt med andra utövare i Antaiji kommer du i stor utsträckning att lämnas på egen hand i denna praktik. Det finns ingen som kontrollerar eller driver dig framåt. Därför måste du vara klar över villkoren för din praktik och motiven som fört dig hit. Om du förväntar dig något annat än vad livets aktivitet har att erbjuda dig i det här mycket speciella ögonblicket, då kommer du omedelbart att bli besviken. Försäkra dig om att du vet varför du är här -- lura inte dig själv eller någon annan."
Studiekonsult Andreas Brand hälsade kvällens gästföreläsare Sten Barnekow från Lund välkommen. Denne visade en bild på Antaijiklostret som ligger i en naturskön trakt. S B disputerade 1993; han lät sin digra avhandling "Erfarenheter av zen" omfattande 1237 (!) sidor gå runt bland åhörarna. Han berättade att han hittills "bara" skrivit denna bok som påbörjades 1989. Han sa att han arbetade långsamt. Det ska emellertid bli en ny bok och han reser snart till Japan igen.På en fråga från publiken om han kunde japanska, sa han att det var en svaghet att inte kunna språket men att han hade planer på att lära sig det. Nu behövde han alltså tolk; det var trist att bara kunna några få ord. Det var inte heller lätt att redigera intervjuer som han hade gjort.
S B är fil. doktor i religionshistoria och har praktiserat zenbuddhism, men ser sig inte som utövande. Han har ej möjlighet att leva som munk. "Det är inte mitt liv", har han insett. I Japan har han velat uppleva hur zenutövande männisor har det. Vilka är deras erfarenheter bakom zenbuddhismen? Avhandlingens titel visar just denna ambition. Han förde samtal med munkar och tog del av deras erfarenheter samtidigt som han själv praktiserade. "Jag skriver och skriver och hoppas träffa rätt någon gång," bekände han blygsamt.
Det är för S B:s del fråga om ett lärlingskap som han använder som vetenskaplig metod. Grunden är kommunikation på ett erfarenhetsplan. Akademiska texter är oftast teoretiska och ger sig ut för att vara objektiva. Hans resor har ingått i ett vetenskapligt program som varit underlag för arbetet som tagit 11-12 år! Hans handledare vid universitetet i Lund betecknade detta arbete som "helt unikt". S B blev naturligtvis mycket glad över de orden."Tur att du inte strök med!" tillade professorn.
S B var nöjd att han så att säga investerat av sig själv och gjort avtryck. Det var också ett annat skäl till att han kände tillfredsställelse efteråt: Han har känt sig utanför i den akademiska världen. Han hade komplex för att alla andra var så lärda, tyckte han. Han kom inte heller ihåg saker så bra; han mindes inte ens riktigt vad han själv skrivit, så han måste läsa om delar av sin egen bok. ((Jag tycker inte det är konstigt att han glömt exakt vad som där stod -- i ett så oerhört omfattande verk. Min anm.))
Som tröst kom S B att tänka på Jonas Gardell som sa att han inte kunde minnas vad han nyligen ätit. Vad som verkligen gäller är här och nu -- alltså att vara fullkomligt närvarande i nuet. Den konsten kan förstås Jonas Gardell. S B beskrev sig själv som "disträ men utan minne!" Vad som gav honom självförtroende var att han är så specialiserad på sitt område: "Just det här kan jag." Men han tycker fortfarande att det är rätt svårt att hålla föreläsningar -- boken är ju så mycket större, och det uppstår så lätt oklarheter. "Jag kan inte min egen bok!" erkände han. Därför behövde han läsa om, i synnerhet som ämnet är undflyende. Zenbuddhismen är en gäckande ideologi, konstaterade han och tillade: "Boken är bättre än jag."
S B var glad att så många hade kommit denna kväll. Det visade sig att ganska många bland publiken hade läst om zenbuddhismen, och en del hade även praktiserat. På S B:s fråga om de tyckte zen var bra blev svaret ja. Han sa att ingen tidigare heller hade svarat nej på frågan, och han undrade stilla varför inte alla i så fall ägnade sig åt zen. Antaiji, vackert beläget i ett lummigt bergslandskap, besöks av många för att stanna där en tid, men det även åtskilliga som lämnar klostret. För den som på allvar söker ro finns dock möjlighet till lugn och koncentration i klostret. Det kan bli en positiv upplevelse.
S B berättade allmänt om möten mellan lärare och elev. Mästaren prövar lärljungen som ska visa om han förstått vad mästaren vill ha sagt. Zen innebär ett avsevärt mått av gåtfullhet. S B gav några exempel på frågor som kan ställas, t.ex: "Hur såg du ut innan du föddes?" Det övergripande syftet är att bryta ner intellektets logik. Man vill skapa plötsliga aha!upplevelser. Ibland förekommer riktigt fysiska möten med lättare slag från läraren mot eleven. S B påpekade att det inte går att läsa sig till zen, ty den måste praktiseras.
S B gav ett exempel: Två munkar färdades och kom fram till en flod som hade svämmat över. En ung kvinna befann sig där i nöd. Den äldre munken hjälpte henne och bar henne i land. Det var naturligtvis strängt förbjudet för varje munk att vara nära en kvinna, och därför var den yngre skrämd över den andres handling. Den äldre frågade då: "Bär du fortfarande på kvinnan?"
Har zenbuddhismen speciella kvaliteter och ideal? I viss mening ja. Det existerar inget inre tillstånd som är specifikt för för just zenmeditation. Detta är viktigt: Innehållet i meditationen skapar du själv. I "Erfarenheter av zen" finns två frågor som bildar ett grundackord: teori kontra praktik. Doktrinen (läran) står mot erfarenheter, upplevda händelser. Det är en helt annorlunda värld i praktiken än i litteraturen. S B framhöll att han är en existentiellt sökande människa. Han ägnar sig åt stora eviga frågor som: Varför lever vi? För vem? etc.
Sådana frågor kom plötsligt att framstå som viktiga för S B -- han som hade tänkt bli fotbollspelare! Existentiella frågor har därefter sysselsatt honom varje dag, han släpper dem aldrig. Han ser den teoretiserande litteraturen som det största sveket, emedan den delar upp allting i typer, kategorier, abstrakta resonemang. I skarp kontrast till allt detta står denna konkreta frågeställning som intresserar honom i högsta grad: Vad händer med zenpraktiserande människors liv?
Buddha betyder som bekant Den Upplyste. Upplysning innebär här att tillvaron genomskådas och att vederbörande själv förvandlas av denna djupa insikt. Under rubriken Meditation hade S B listat flera termer. Zen är japanska för det kinesiska ordet Ch'an. Begreppet Ch'an uppstod i Kina på 700-talet som en sammansmältning av konfucianism och taoism med buddhism. Den indiske munken Bodhidharma introducerade mahayana-buddhismen i Kina omkring år 500. Sanskrittermen Dhyana (andligt nedsänkande) blev i Kina Ch'an som sedan spreds till Japan som döpte denna form av buddhism till Zen. Vägen var alltså Indien ---> Kina ---> Japan.
Viktiga frågor vad gäller undervisning är: Hur lär man ut religionstro och därmed sammanhängande beteenden? Hur är relationen mellan lärare och elev? Är det möjligt att förändra människan? Då zen utövas förekommer en rad ceremonier och ritualer. Frågan är vad som händer under dessa handlingar som man måste underkasta sig. Observera att vi alla är olika. Om tusen människor genomgår samma ritualisering, blir det självfallet också tusen olika resultat. Riter studeras för övrigt inte mer intellektuellt nu. "Erfarenheter av zen" växte fram från 1989, med utgångspunkt i en ansenlig mängd förkunskaper som sedan hela tiden kompletterades med massor av nya kunskaper byggda på gjorda erfarenheter.
En bild visade en japansk familj som S B lärde känna väl. Det blev en lång vänskap. Man, fru och barn var generösa, öppna och bjöd på sig själva. Han var en lärd religiös ledare men ganska blyg, medan hustrun var mer öppen. En intressant fråga: Hur beter sig en buddhistledare privat? Denna prästfamilj vistades en tid i USA. Mannen ville klargöra livet, studerade existentiella frågor utifrån zenperspektiv. Men i USA blev hustrun feminist, och det uppkom en intressant spänning i familjerelationerna. Det blev svårt för hustrun att leva med en präst när det i privatlivet uppstod slitningar, samtidigt som hans elever dyrkade honom. I sammanhanget nämnde S B en läsvärd bok av en tibetansk författare, "Dragon Thunder, My Life With...(?)"
Livet är större än alla principer, hävdade S B. Livet pågår ju ständigt, det är närvaro i nuet som gäller. Vad du har under dina fötter innefattar allt föregående i livet. Det händer ju alltid saker hela tiden... Att säga: "Det kan jag göra sedan" är en illusion. S B talade även om Soto -- Rinzai som han kopplade till D Tsuzuki (1870-1966), " japansk kännare av zen- och mahayanabuddhismen, verksam mest i USA som föreläsare och lärare. Hans skrifter och översättningar har haft avgörande betydelse för västvärldens kännedom om zen och mahayana." ((Citerat ur NE. Min anm.))
S B berättade också om zenbuddhistiska rebeller eller anarkister. De framstod som galna, bl.a. brände de buddhistiska texter. Sutror och dylikt skulle bort! De spottade på traditioner... Den kompletta vanvördighet som de visade kunde verka lockande på en del individer. S B sa att han kände en viss sympati med rebellerna. De hade en hemlig lära som överförts från generation till generation men som ej var grundad på ord och skrift. De befann sig utanför undervisning, bortom etablerade traditioner. "Alla är buddha," hävdade man. Deras budskap var riktat direkt till det mänskliga medvetandet. "Se in i din natur och uppnå buddhaskap."
Buddha samlade lärljungar och undervisade till sin död. Det berättas att han befann sig bland en stor skara på ett berg. Vem skulle bli hans efterträdare? Buddha satt tyst, men böjde sig ner och plockade en blomma som han höll upp. Alla var tysta och allvarliga. Mahakashyapa bara log. Då sade Buddha: "Jag har det sanna Dharmas allseende öga, det ojämförliga Nirvanas hemliga hjärta, den formlösa formens sanna aspekt. Det förlitar sig ej på ord utan överförs utan skrifterna. Jag överlämnar det nu till Mahakashyapa." ((S B berättade detta men jag hann inte anteckna allt. Så jag gick till tidskriften Buddhism-nu 1/2007 för att korrekt kunna återge Buddhas yttrande när han utsåg Mahakashyapa till sin efterträdare. Min anm.))
S B hade skrivit upp namnen på några platser där han varit i perioder: Shoring (1989-90), Antaiji (1995), Minnesota Zen Center (1994 och 1995-96). Han hade studerat Soto-teori, och därefter var det obligatoriskt att vistas i ett kloster under ett år. Han nämnde förresten att många japaner kan vara både shintoister och buddhister samtidigt. Det är praktiskt: Shintoismen har med livet att göra, buddhismen ägnar sig åt döden. Religionen utövas utan teori eller teologi. Man frågar inte hela tiden "Varför?" som man gör i väst.
S B berättade sedan om hur han landade i det medeltida klostret Antaiji. Där var allting noga reglerat, från klockan fyra på morgonen till nio på kvällen. Buddhismens tre pelare var av största vikt. All vaken tid användes till meditation och hårt arbete. "Dessutom söp man mycket," meddelade S B. (Detta förvånade uppenbarligen publiken.) -- Vi såg sedan en bild på en mediterande munk i lotusställning. Zenmeditation förknippas för övrigt mest med Sotozen, grundad av japanen Dogen. Syftet är att "nå bortom sådant medvetandeinnehåll som normalt strukturerar människans liv." ((Citerat ur NE. Min anm.))
Här cikteras ett par nyckelord i S B:s lista: Zazen ("bara sitta"), alltså sittande i lotusställning med benen i kors); satori (upplysning, plötslig insikt). S B förklarade för övrigt att det rådde en riktig machokultur i klostret (det var inte hans stil). Någon bland publiken återkom till nyss nämnda alkoholbruk: "Är det rätt att bli berusad i ett kloster?" Man kom också in på frågan om munkarna tålde sprit bra eller ej. I vart fall är det klart att "ingen lever sina ideal", slog S B fast.
Klosteretiketten är sträng, det är noga föreskrivet vad som är ett riktigt beteende. Man är dock bra på att maskera sina svagheter och visar då inte sitt "sanna" ansikte. Munkarna lever tätt inpå varandra. Var och en förfogar bara över en cellyta på 2,5 kvm. Även i klostren uppstår lätt konflikter, intriger och politiskt spel -- samtidigt som munkarna betraktas som "buddhor". S B menade att människor är sig lika överallt, det finns samma problem hemma i Lund, i den akademiska världen. Kyrkan har ju också problem. Alla har fel och brister, de räcker helt enkelt inte till.
Antijiklostret som bekänner sig till Soto-zenbuddhismen grundades omkring 1900. Det riktades kritik mot huvudskolan eftersom prästutbildningen bara omfattade en timmes meditation per dag, vilket ansågs alldeles för lite. Utökad tid för meditation gavs bara som straff för förseelser! Då valde enskilda präster att ge en tyngre betoning på meditation, typ taiji.
Konkurrensen på arbetsmarknaden har blivit mycket hårdare även i Japan, så utslagning är vanlig. Det händer att utslagna som förlorat jobbet tar sin tillflykt till tempel. Arbetet vid Antaiji består av jordbruks- och skogsarbete varvat med meditation. Dessutom ingår retreats under 5 dagar i rad, 14 timmar om dygnet. Allt detta tröttar naturligtvis; man ser munkar som somnar under meditation, sitter och sover, ja till och med stående. S B påpekade att allt inte är så "heligt" när allt kommer omkring - samtidigt som han konstaterade att munkarna i allmänhet ändå är "osannolika" människor.
S B berättade om en mycket intelligent ung man som lyckades bli antagen för studier på Kyotouniversitetet där det är oerhört svårt att komma in. Av någon anledning hamnade han i stället i Antaijiklostret. Han var mycket rastlös, hade inte alls några zenideal. Ändå praktiserade han i klostret, för det var hans rika föräldrar som bestämde det. S B själv kände att han inte kunde stå ut alltför länge -- tänk 14-timmarsdag! Han såg också att en del bara stack iväg - någon på scooter! ((Jag vet inte om ynglingen studerade i Kyoto före eller efter. Det var väl meningen att Antaiji skulle göra honom gott. Min anm.))
Ibland blev det fest i Antaiji. Då slog man på stora dånande trummor, åt och drack förstås. En publikfråga: Är inte zenbuddhismen i förfall? Det verkar nästan så av din beskrivning, Svar: Det förekommer traditionellt mycket drickande i den japanska kulturen. Men inte så mycket i t.ex. Sri Lanka där theravadabuddhismen råder. En annan åhörare undrade om inte också Kina hade en liberal syn på supandet? Svar: Jag vet inte så noga hur det är där. Alkohol fördunklar i alla fall sinnet, upplyste någon i publiken.
S B talade om att att det fanns en ko och några getter när han var i Antaiji. En gång när det skulle bli fest slaktade man en get. Alla (?) deltog med liv och lust i slakten och åt sedan getkött med frisk aptit. Man festade och drack öl och vodka, och en del rökte. För övrigt var det inte fråga om celibat. S B konstaterade lugnt att man faktiskt bröt mot varje föreskrift! Buddhister är mänskliga, även de har ju sina svagheter. En i publiken menade att det inte går att jämföra Sverige och Japan. "Jodå," tyckte en annan åhörare, "åk bara till någon svensk campingplats och se vad som försiggår där," förelsog denne.
S B medgav att det kan hända att någon är redlöst berusad även i Japan, men det är ovanligt, sa han. Men ofta kan man dricka ett antal öl (4-8?) efter jobbet. Jämför för övrigt sufi, en särskild gren av islam. De kan använda alkohol för att komma i kontakt med Gud. Som S B tidigare antytt finner han sådant tilltalande som inte anses "fint"; renta av vanvördnad är på sätt och vis lockande. ((Uppenbarligen fann många bland publiken det där festandet och supandet oväntat, för att inte säga lite chockerande i den miljön. För att inte tala om alla regelbrott! Min anm.))
Efter en kort bensträckare visade S B ännu en bild av en mediterande, en god vän i halv lotusställning. Han kommenterade att mediterandet självfallet är fundamentet i zen. S B uppmärksammade publiken på bl.a. handställningen som har två möjligheter, alltid med tummarna mot varandra. Sedan visades en kort videofilm som åskådliggjorde det ceremoniella bugandet, klädseln med flera lager kimonos m.m. En meditationsperiod varar 50 minuter (som kan verka som en evighet!). Därpå ljuder en klocka.
S B nämnde också vad som liknar en gudstjänst, den hålls ofta på gammaldags kinesiska eller sanskrit (urgammalt språk!) som ingen egentligen förstår. Jämför mässor på latin i Sverige förr. En annan videosekvens visade hela meditationssalen med många mediterande munkar samtidigt. En långsam, egendomligt recitativ sång hördes. S B pekade på en av munkarna som var tysk och som senare blev abbot. Det är högst ovanligt att en utlänning kan bli chef för ett japanskt kloster.
Vad beträffar den pedagogiska inställningen så har man en exakt form för allting, sa S B. Det är inte förklaringar som är det viktiga. Lärarna anser att lärljungarna inte nödvändigtvis behöver förstå mentalt, utan det väsentliga är att öva färdighet i kroppen. Jämför hur man i väst alltid måste fråga efter orsaker (jfr ovan "Varför?") När du har tränat kalligrafi* i tio år, först då kan du börja fråga... Allt skall vara grundat på erfarenhet, dvs. att lära sig göra saker. S B hänvisade även till zenbuddhismens "Tre pelare". ((*Både i Kina och Japan hör skönskrift intimt ihop med diktkonst och måleri. Stora konstnärer är ofta skickliga kalligrafer och diktare. Konstverk brukar förena allt på en gång: Bild+ kalligrafisk dikt. Min anm.))
Meditationen i Antaiji bestod vanligen av tre pass à 50 minuter i ett sträck. Man räknar inte andetagen, och man mediterar under tystnad."Iaktta och imitera" är för övrigt en regel som skall följas och resultera i att all färdighet gradvis lagras i kroppen. Detta kräver naturligtvis sträng kroppslig och mental disciplin. Varje zenlärljunge har sin mästare som leder -- och ibland också fysiskt tuktar -- den felande. Målet är att uppnå insikten om varats enhet.
S B visade hur en vanlig arbetsdag ser ut: Kl 5--6: Zazen (sittande meditation). Kl 6--6.10: Kinhin (gående meditation). Kl 6.10--7: Zazen. Kl 7: Frukost. Kl 8.30--12: Samu (arbete i jordbruk och skog). Kl 12: Lunch. Kl13--16: Samu. Kl 16: Bad (i heta källor). Kl 17: Middiag. Kl 17.20: Diskning. Kl 17.30: Temöte. Kl 18--20: Zazen. Kl 20: Ledig. **Sesshin: Kl 4--6: Zazen. Kl 6: Frukost. Kl 7--12: Zazen. Kl 12: Lunch. Kl 13--18: Zazn. Kl 18: Middag. Kl 19--21: Zazen. Kl 21: Släckt. Sesshin var oerhört intensiv, "mördande"! utbrast S B. ((**Har ej noterat vad den japanska termen betyder. Schemat gällde väl retreatprogrammet. Min anm.))
S B gav en kommentar rörande ceremonier och riter. Han beskrev vidare hur han upplevt den påfrestande praktiken. Ofta kände han en infernalisk smärta under de långa passen. Trots att han tyckte att det var outhärdligt och var beredd att ge upp, så klarade han det i alla fall. Någon sa till honom när han klagade: "Visst härdar du ut. Du dör i varje fall inte!" S B ser det nu som ett privilegium att ha varit med om allt detta som självfallet var omtumlande.
Det gällde som sagt att träna fullkomlig närvaro i nuet. Under mediterandet kan man känna hur tankarna löper, utan att man kan göra något åt det, sa S B. Och det gör ont att länge sitta blick stilla. Du får inte röra dig alls. Minnen från det förgångna avlägsnar dig från detta här och nu. Det handlar om att släppa taget, dvs. ge upp sitt ego. Det är lättare sagt än gjort att gilla läget". Kontroll? Nej. Fantasier? Fel. S B nämnde att han hade haft sexuella fantasier, kände svartsjuka som dök upp i sinnet efter en relation tidigare.
Han hade alltså känt att fem dagar med ovanstående stenhårda schema helt enkelt var för mycket för honom: "Det går bara inte!" Kruxet var att kunna acceptera smärta, att uthärda och stanna i den. Och det gick! Han kom trots allt över smärttröskeln. Syftet med allt detta är bl.a. att vakna upp till medvetande. Och att känna tillit till livets egen kraft. Liksom vi litar på vårt hjärtas slag, andningen och alla organ som normalt fungerar oklanderligt utan att vi ens tänker på det.
Somliga har beskyllt zen för antiintellektualism, men S B avvisade den kritiken som orättvis. Intellektet rår ju bara över en liten del av livet. I praktiserandet av zen sker ett avskalat, påtagligt möte med dig själv, hävdade S B. Det gäller inte relationer med andra människor. Det må vara ett kyligt klimat där du är helt och hållet hänvisad till dig själv. Du måste själv upptäcka vad som händer inom dig. S B talade vidare om erfarenheten att vara buren.
"Meditation är en färskvara," förklarade S B till sist. "Därför måste du alltid återvända, ständigt komma tillbaka till erfarenheten av ömsesidighet. Förankra ditt liv i detta, gör det intensivt!"
Kommentar (2007) Med ovanstående ord avslutade Sten Barnekow sin fascinerande skildring. Givetvis har jag formulerat om ett och annat, men hoppas ändå att jag fått med det väsentliga i framställningen. Ett litet tillägg kan jag notera här: I hans lista med nyckelord ovan fanns även "Let go", ett begrepp som han kom in på mot slutet, alltså släppa taget. Han hade också listat termen "koan" som han betecknade som som små berättelser eller prejudikat med paradoxer (exempel ovan). Slutligen stod: Zazen är "värdelöst". Innebörden i detta förstår jag inte riktigt klart. Kanske menas att denna meditationsform i sig saknar värde, utan endast är ett medel att nå ett högre mål? Min anm.))
Jag är ganska okunnig om zenbuddhismen; vill hänvisa till tidskriften Buddhism-nu som åter börjat utkomma. Nr 1 2007 behandlar bl.a. zenbuddhismen; ett bra nummer, är mitt omdöme. Innehållet i tidigare nummer (1-4 2005) finns angivet i http://www.buddhism-nu.se/innehall.htm. Jag har också tittat i bl.a. NE och läst om de båda japanska skolorna Rinzai och Soto-zen (caodong på kinesiska). I Sverige har Hans Hof, professor i religionsfilosofi, varit förespråkare för utövandet av zenmeditation. En bok av H H: "Bli mer människa: Meditation och terapi enligt Zenmetoden." Naturligtvis finns en hel del litteraturhänvisningar i nämnda tidskrift. Säkert kan S B: avhandling också sökas på Nätet. (Jag har inte kollat än.) Jag vill också nämna Sensus Studieprogram våren 2007:.."lyfter fram livsfrågor och mångfald". Se även www.sensus.se
Nu när Kina är så i ropet får säkert fler människor i väst upp ögonen för den gamla kinesiska kulturen också. Zen kommer alltså från Kina, liksom en stor del av de kinesiska tecknen som är inlånade i japanskan. Jag måste nämna "Qin" av prof. Cecilia Lindqvist, som tilldelades Augustpriset för facklitteratur 2006. Hennes "Tecknens rike" fick tidigare samma utmärkelse. Till "Qin" hör en skiva med klassiska musikstycken -- meditationsmusik!
Jag kan en del kinesiska och vet något om kinesisk kultur, litteratur etc. Om Japan vet jag föga, men jag känner igen vissa drag i zen från Kina, t.ex. det "asiatiska" tålamodet, förmågan att uthärda umbäranden, underkasta sig långvarig träning under ständig upprepning av samma moment tills man, dvs. en elit, når oanade höjder av fulländning. Visst påverkas Kina såväl som Japan fortfarande av väst, men förändringens vind har redan vänt.
Kort kommentar 2015 Jag har knappast något att tillägga till min kommentar för mer än åtta år sedan. Vissa detaljer har förändrats över tid, som t.ex. angivna hemsidor; det finns givetvis fler sajter nu, inte minst om buddhism. Jag beklagar att nämnda förnämliga tidskrift senare upphörde för gott.
Sture Alfredson.