Ensamhet

Kan någon vara ensammare än en eremit? / Hans ensliga plats liknar ett eremitage. / Det är dock inget lustslott. Ingen hittar dit / där han får skydd mot hämnd och sabotage. / För gott han lämnat världens kiv och split./ Nu finns han ej mer i något reportage. / Nu är det slut på strapatser och slit.

N N hörde tidigare till den sorts elit / som levde farligt med hårda bandage. / På äventyr och spänning hade han god aptit. / Klart att livets tårta i stora bitar skars. / Nervigt var jobbet som ledde till gastrit. / Hemlig kontakt togs på mången vernissage. / Som fjantig kuf han uppträdde med flit. / Ingen anade vad han bar i sitt bagage. / Till sitt skarpa hjärna han satte sin lit. / Hans uppdrag krävde även mycket kurage. / Han var vaksam, gick ej på en nit. / ”Jag klarar allt!” Av den tanken han bars. /

Men han drabbades av ödet som ej gav respit. / N N hittades halvdöd i ett buskage. / Var brottet beställt? Var det en yrkesbandit / som med löfte om ett rikligt gage / högg med kniven som vore det en rit? / Senare greps han genom en tjallares läckage. / Redigt full var han på stark akvavit /när han körde en bil ur ett garage. / Då satte polisen stopp för hans brottliga svit. / Det blev ingen mer resa till en solig plage. / Sedan på kåken slogs han ner av en plit. / Det liknade ett sannskyldigt karambolage. / Inte underligt att han tyckte livet var ”shit”.

N N fick bra vård men kroppens slitage / var stort. Den kändes stel som ebonit. / Han räddades till livet av hjärtmassage./ Vad hade jobbet varit för gebit? / Ryktet gick att det var hemligt spionage! / Svar på frågor man sökte bit för bit. / Hans namn var okänt. Han kallades bara Lars. / Nu var han på hemlig ort – likt en ensam eremit.

”Ensam är stark” säger ordstävet. Är det sant? I den extrema individualismens epok är det nog många som lever efter den maximen. Det är ju vinna eller förlora som den hårda kampen/konkurrensen går ut på. Nr 1, guldmedaljören, står där i ensamt majestät på prispallen, alla andra utslagna (ganska OK för silver och brons kanske, det är en värderingsfråga). Segraren , speciellt i elitidrotten, höjs till skyarna. Även livet i allmänhet är förstås en kamp; materiell lycka (?) och framgång har sina vinnare – och naturligtvis sina förlorare, som man gärna ser ner på då empatin tryter.

Förresten skulle man vid första påseendet kunna tro att segra och segregation ordmässigt hör ihop, men det förstår alla att så ej är fallet. Men vad sägs om meningen: ”Om segregationen segrar så är det en förlust för samhället”. Är det inte så det är? Innehållsmässigt kan det mycket väl vara sant, fast då är det fråga om värdering igen.

I min lilla fiktiva rimhistoria skulle säkerligen en stor del av berättelsen vara trovärdig i levande livet. Det som kan verka konstigt är formen med dess stela rimsschema: så berättar man ju inte muntligt i vardagslag, och knappast heller i skrift nu för tiden. Jag tycker mig dock ha hittat en egen nisch här, som jag gillar. Rimparterna får då nästan en litterär anstrykning. Emellertid vill jag med rimmen främst uppnå en viss komisk effekt. I bästa fall lyckas jag med det, bl.a. genom överdrifter, satir och ironi.

Det kan i dessa korta sekvenser självfallet inte handla om någon djupare personteckning – absolut inte i fallet med den ansiktslöse N N. Hans namnlöshet – ”Lars” är bara ett kodnamn – för tanken till alla dessa människor som ofta med livet som insats utför farliga handlingar, vare sig det är fråga om illdåd av terrorister eller hjältedåd utförda av frihetskämpar. Mitt medvetna ordval här visar (över)tydligt hur talaren/skribenten här i verkligheten tvingas förhåller sig på vitt skilda sätt till helt olika kontexter.

Både den mer eller mindre legale aktören (spionen?) och den laglöse förövaren (knivmannen), liksom den terroristiske självmordsbombaren, är absolut ensamma just i det ögonblick då gärningen/brottet begås. Nästa alltid ingår denne då i något slags organisation, den må vara laglig eller ej; jag tror inte på teorin om den ensamme galningen som förövare. Visserligen finns en hel del individer med galna idéer, samt sådana som är berusade av knark och/ eller sprit och då kapabla till närapå vad som helst, men det är få som har mod och tankekraft att utföra mycket destruktiva aktioner. F.ö. är det massor med personer som umgåtts med tanken på självmord; ändå är det förhållandevis få som kommer till skott (!). Det manar dock till eftertanke att självmordsstatistiken visar på en ökning.

Den ultimata individuella ensamheten inträder troligen i samband med döden; dödsögonblicket är ju det mest personliga som existerar. Vånda och ångest kan vara en långt utdragen process som föregår detta. Allt beror självfallet på situationen; det går ej att riktigt jämföra ond bråd död tidigt eller mitt i livet med åldringens sista strid i slutändan. Hur terroristen som offrar livet tänker strax innan dådet är alltför svårt att föreställa sig. Är han inte helt enkelt hjärntvättad? – Jag bryter tankegången här, känner att jag beträtt särdeles osäker mark.

Jag brukar lyfta blicken för att få syn på större sammanhang, och av det skälet måste jag åter generalisera lite. Forskare i sociologi och psykologi m.m. har funnit att svenskarna i gemen kanske är världens ensammaste folk! Kort sagt: ensamheten är här ett gissel. Orsakerna är flera, jag plockar endast upp ett par som förefaller plausibla. Vår i många fall extremt individualistiska livsstil bidrar förvisso till att många människor hamnar i ett utanförskap som upplevs som plågsamt. De är mer eller mindre utstötta ur samhällsgemenskapen, som även försvagats i och med ekonomismens och den individualiserande materialismens framfart. Det är bara ekonomin som räknas i slutändan, ej humana hänsyn. Och de som till äventyrs inte passar in i mallen ”politisk korrekthet” slängs ut i ensamhetens öken.

Jag anser att ekonomisk styrka och maktfullkomlighet sänder kärva budskap till t.ex. ensamma gamlingar och till unga, speciellt kvinnor, däribland ensamma mammor, som ofta likaså är ekonomiskt utsatta. Det stora antalet skilsmässor bildar en mörk fond (jämför min sammanfattning av föredraget ”Har äktenskapet spelat ut sin roll?”) Samhällets allmänna sexualisering och sexism bör också framhållas som en faktor med övervägande negativa inslag: se aktuella rapporter om ökande sexuella trakasserier. Det är definitivt en fråga om uppfostran och moral – eller rättare sagt omoral, när polisen rentav ignorerar detta trista fenomen.

Det finns massor med föreningar och organisationer av alla slag, som bör erbjuda viss gemenskap, men antalet föreningsmedlemmar tynar och kommunikationen är ett dilemma. Detta är en paradox i datorsamhället som ger möjligheter till att kommunicera över alla gränser. Men dels är det ett övermått av informationsflöde (inkl. telefon) som stressar, dels lider de flesta av tidsbrist, vilket försvårar verklig samvaro ”face to face”. -- Det förekommer många länkar i orsakskedjan, där jag bara valt ut ovanstående. Sammanfattningsvis: Det är inte många som frivilligt sjunger ensamhetens lov, även om en minoritet söker och får en positiv ensamhet i lugn och ro som betyder mycket i en larmande omvärld. Men faktum kvarstår: singlar har det för det mesta inte så lätt med relationer heller.

Ensamhetens expanderande egenskaper

Estradören erbjuder ej etiska etiketter.-- Ensamstående erfar en euforisk effekt efter enastående energitillskott.-- Enslingens ensamhetskänsla existerar egentligen endast efemärt. -- Enligt egna erfarenheter emotser ensamvargar eller enstöringar ej extra extern empati. – Ensamhetens emotionella efterverkningar eskalerar. -- Egoistens egocentricitet ekar egendomligt ensidigt. – Existensens eskatologiska egenheter evalueras extremt engagerat. – Ekologin enar ej enhälligt ekonomiska enheter. – Enbart entusiasm etablerar ej etermedias etik. – Eftertankar erfordrar extraordinär exponering. – Ernår erotiken evinnerligen erektil eufori? – Erkänns essäkonstens essentiella egenvärde?

Känns det ensligt och ensamt i livets labyrinter? / Är du trött på folks alla krumbukter och finter? / Vem är ej ledsen när foten slinter / när man ska bestiga branta klinter. / Ensamheten gnager och tär på själen. / Kanske är boten att åka slalom i Sälen? / Då gör du slut på de dumma grälen / som helt saknar de goda skälen. / Men människan är sårbar som Akilles i hälen. / Kan den ensamma få en riktigt trofast vän / kan hon glädjas riktigt som förr igen! / Det ska ni veta, goda kvinnor och män. / ”Gammal kärlek rostar ej” – det stävet håller än / vare sig man råkar heta Sven eller Gwen.

Sture Alfredsons hemsida