Erfarenheter från biståndsprojekt inom sjuk- och hälsovård, vatten, kvinnor och barn
Ashok Patil, företagsledare och mikrobiolog från Indien
11/11 2003. Högskolan i skövde
Detta är en resumé av en av de tre föreläsaningar som november 2002 ingick i serien Biståndsarbete i praktiken. ((Jag har tidigare refererat föreläsningen Erfarenheter som biståndsingenjör och politiks flykting i Sverige av Carlos Claret. /Referatet finns på hemsidan/ Min Anm,))
Per Hellström, som leder utbildningen på programmet för biståndsingenjörer vid Högskolan i Skövde, hälsade gästföreläsaren Ashok Patil välkommen. P H sa att de känner varandra då de tidigare arbetat tillsammans med mikrovågsapplikationer. På duken stod att läsa: Ashok Vikhe Patil, President Internnational Association of Agriculture, Medicine and Rural Health, CEO, Pravara Medical Trust.
Ashok Patil började med att säga att han föreläser på svenska men ibland får ta till engelska ord. (( A P visade sig behärska svenska väldigt bra med mycket gott uttal. Min anm.)) A P visade engelsk text, tabeller med en mängd statistik, allt mycket snabbt – inte lätt att hinna anteckna. Han relaterade bara huvuddragen för tiden var knapp (trots 2 tim!).
A P fattade sig kort om sin bakgrund; den var kanske något svår att förstå, sa han. Bl.a. hade han arbetat 18 år med olika projekt i Indien. Sedan två år är han sysselsatt med att förbättra hälsotillståndet hos folk på landsbygden (rural health). Han är företagsledare, förestår en indisk biståndsorganisation, en stiftelse som driver ett sjukhus, anordnar kurser och utbildning m.m. (jämför ovan). Han samarbetar med universitet i Indien och andra länder, även med Högskolan i Skövde. I A P:s egen omfattande utbildning ingår också bioteknik och ingenjörsvetenskap.
Som ung hade A P funnit det självklart att börja arbeta med bistånd. Det stod tidigt klart för honom att problem rörande hälsa, utveckling och vatten inte kunde lösas var för sig utan måste ses kopplade till varandra och åtgärdas integrerat. Han har deltagit i många olika projekt i Indien; nu skulle han beskriva tre projekt som han lett.
Introduktion * Behov av utvärdering: påtaglig, upplevd, faktisk; * Spridingseffekt (Multiplyer effect); * Kvalitativ och kvantitativ; * Ej subjektiv utan objektiv; * Tagit ställning, engagerad (committed, engaged) & berörd (involved); * Professionell inställning (approach), planering; *Samordnande, anställande av personal, övervakande & kontroll. VINSTMAXIMERING.
A P var mycket konkret i sin muntliga framställning och gav många exempel, även negativa. Att t.ex. tillverka skor för en afrikansk befolkning var inget bra projekt. I en indisk by (lkisom i många andra) var det stor vattenbrist. Samtidigt ville byborna här ha bl.a. böcker, bibliotek etc. Det fanns en skola men det kom inga barn. Varför? Folket var fattigt, maten bestod mest av hirs. Barnen fick gå en lång väg till en kvarn som malde hirs. De kom hem till byn med den malda säden först framåt kvällen. Det blev alltså dåligt med skolgången. Men med bistånd, till en kostnad motsvarande bara 5.000 kronor, ordnades saken; pengarna räckte även till underhåll av kvarnen.
A P nämnde spridningseffekten; kort sagt: det ena ger det andra. De fattiga förblir fattiga om man inte når upp till en viss kvantitet i hjälparbetet. Saknas kvantitet, kan man inte heller erhålla någon god kvalitet. Men pengar till bistånd är alltid nödvändigt. Om man satsar på bistånd är det möjligt att nå erforderlig kvantitet.
Det begås lätt misstag om man är subjektiv i sin analys av läget. Arbetet ger bättre resultat om man har en bestämd målinriktning. A P skilde mellan att vara engagerad och involverad. Det handlar om att verkligen vara där, som en del av helheten. Det är viktigt att kunna lyssna till lokalbefolkningens synpunkter. Det är risk att biståndsgivarna pratar för mycket. Det är bäst om dessa lyssnar dubbelt så länge som de pratar. I allt professionellt arbete är vinsten det viktigaste. Därför är också bra planering, personal och kontroll betydelsefulla komponenter.
Nästa rubrik som gällde aidsproblematiken återger jag här på engelska: ”Knowledge attitude, and behavior regarding HIV/aids for its prevention among rural adolescents in rural India.” A P sa: Anta att om bara 1 % av Indiens befolkning är HIV-smittade, blir det ändå så många som 10 miljoner människor. I en by kan t.o.m. 6 % vara smittade. De redan infekterade är inte mycket att göra åt, så det gäller att försöka hindra nya generationer att få aids. A P har sålunda formulerat detta projekt: ”HIV/aids and Family Life Education Program”. Motiveringen (Justification) för projektet var bl.a. att den genomsnittliga giftasåldern skulle höjas till 20 år för män och 18 för kvinnor. 40 % av gifta är nu under 25 år. Detta och flera långsiktiga mål sattes upp.
A P förklarade att någon sexualundervisning inte förekommer i indiska skolor. Projektet ifråga omfattade 100 byar med sammanlagt 220.000 invånare. Unga i åldern 10—24 år berördes direkt: det var studerande och medlemmar i ungdomsklubbar. I varje skola valdes lärare och studenter som skulle hjälpa till. Upplysning behövdes, för många av ungdomarna var inte medvetna om HIV-problemet.
Metoder som användes var att kvinnliga vårdarbetare och unga medlemmar ordnade gruppdiskussioner och demonstrationer. Det var hela tiden fråga om en process. Deltagarna uppmanades att ställa frågor; en del av dessa var lite konstiga, så t.ex. frågades om myggor kunde sprida HIV-virus. Vidare var det byaktiviteter som exempelvis gatuskådespel om HIV i vilka lokala grupper medverkade. Audiovisuella shower gavs också. Hela projektet drevs i två år med hjälp av endast 200.000 kr från Sverige (Linköpings stift).
Det tog 8—10 månader att verkligen komma igång i byarna med denna upplysningsverksamhet. Först gjordes en undersökning av läget och vid slutet av 2-årsperioden företogs en ny sådan. Böcker saknades, det fanns nästan inga info-källor när projektet startade. Man hade alltså mycket lite information om ämnet. Genom utbildning och upplysning kunde med tiden procenttalet HIV-smittade sänkas med 3,9 % för män och 5,5 % för kvinnor. Man lyckades höja giftasåldern med ett par år till i snitt 20 för män och 18 för kvinnor(såsom planerat).
Man informerade om lagar som gällde; i allmänhet visste man ingenting om dessa. De hade således inte heller kunskap om sina rättigheter. Barn och unga var helt ”i mörkret”, som A P sa. En fråga löd t.ex.: ”Is masturbation a mental disorder?” Forskare har funnit att unga mellan 16 och 20 år får sin första kontakt med prostitution. I utbildningskampanjen ingick i börjar frågeformulär som eleverna fick fylla i efter bästa förmåga Exempel på frågor: Vad är aids? Hur blir man infekterad? (Olika svar) Vilka är riskgrupper? Hur hög kan koncentrationen av HIV-virus i blodet vara maximalt? Utifrån svaren gjordes statistik som låg till grund för en indelning i kategorier.
Ett annat projekt, också genomfört på landsbygden, handlade bl.a. om födslar och barndödlighet: ”Partnership in reproductive (...?) child health” ((Ofullständig rubrik p.g.a. tidsbrist vid avskrift. Min anm.)) I genomsnitt fick kvinnorna i undersökningen fyra barn före 20 års ålder. Spädbarnsdödligheten var 92 per 1.000 (i Sverige 3/1.000). Egentligen är dödligheten för små barn ännu högre, eftersom långt ifrån alla fall rapporteras. A P trodde att siffran för hela Indien ligger någonstans kring 200 per 1.000. En annan företeelse är att flickor ofta är oönskade. På olika sätt, bl.a. givetvis genom aborter, resulterar detta i ett överskott av pojkfödslar.
Partners i projektet var den indiska regeringen, nationella statliga organisationer samt Världsbanken (WB). A P betonade att det är nödvändigt att samhället är engagerat i sådana projekt. Det är väsentligt att så långt möjligt skapa enighet kring frågor om fortplantningen (reproduction). Målgrupper för bistånd är kvinnor, fattiga och diverse stammar (tribes). Totalt 16 miljoner människor berördes. Metoder som dessa tillämpades: kvinnliga volontärer utbildades, liksom ungdomsklubbar. Dessutom anlitades informella ledare, t.ex. lärare. Det gällde att sätta tryck på beslutsfattarna. För att lyckas med projektet behövde man ha staten med sig men också involvera traditionella healers som har en avsevärd makt i Indien. Minimiåldern för äktenskap (jämför ovan) sattes till 18 år för kvinnor (nu 15-16).
Indiska kvinnor har en väldig arbetsbörda på landsbygden: de gör allt. Det har uppgivits att kvinnor i uländer får gå 500 mil om året för att hämta ved! 66 % av barnen föds i hemmen utan professionell hjälp. Genom utbildning gick det att minska sjukdomarna. Man fokuserade på träning och utbildning av kvinnor, varvid innovativa grepp prövades. Kondomer är inte så lätt att få tag i. A P berättade att en apotekare i byn tillhandahöll dem endast i smyg. Under projektet fick folk i byn lära sig hur man skulle använda dem.
I projektet ingick även att undervisa i hur man kan utnyttja en del skräp eller sopor (waste) för tillverkning av annan materiel eller saker. Detta integrerades med andra verksamheter som det anslagits pengar till. Utbildnings/träningsprogram utarbetades för att tillgodose framför allt samhälleliga behov. Folk brukar inte veta vad de själva behöver, därför är det viktigt med upplysning. Resultat av skilda verksamheter måste noga dokumenteras och utvärderas. Programmet för det här projektet var rikhaltigt, och med tyngdpunkt på unga mödrars behov. Kostnaderna som uppgick till 360.000 kr måste anses låga. Som jämförelse visade en lista över många projekt med ett totalbelopp på 1 miljon kr.
Man har ambitionen att öka registreringen av havandeskap och moderskap. Statistiken är ganska bristfällig. Det handlar om att säkra ordentlig utbildning av personal. Kraven på kunskaper är ännu förhållandevis låga, ty det är bäst att vara realistisk och inte ha för höga krav i början. På så sätt vill man först uppnå en större kvantitet. Först därefter kan man satsa på bättre kvalitet. Ett mål är att öka antalet (kontrollerade*) förlossningar med 30-40 %. Världsbanken finansierar. ((Något ord tycks vara utelämnat, förmodligen ”kontrollerade” e. d. Min anm.))
Ytterligare ett projekt redovisades översiktligt. Rubrik: ”Watershed* Prevention Project. An Evaluation and Impact**.” ((* Watershed=avrinningsområde, flodområde; ** Impact=inverkan. Min anm.)) Jag citerar (delvis): “Rapidly degrading ecology of watershed can be stopped(?). Reduction in soil erosion and excessive runoff through planned package (?)” ((Tydligen kan det snabbt försämrade ekologiska tillståndet med jorderosion och omåttlig avrinning på något sätt förbättras. (Min fria tolkning – osäker om ”package”: paketlösning?) Min anm.))
I Indien är mer än 60 % av alla sjukdomar vattenberoende. 70 % av hela befolkningen bor på landsbygden. Grundvattennivån ligger på sina håll 100 m under det normala. Under sådana förhållanden är det en fråga om överlevnad; vatten är fullkomligt livsnödvändigt. I Afrika är situationen på många håll ännu värre. Det kan vara stora problem att skaffa mat. Basen för födan kan förstöras genom erosion (se ovan).
Varför startades detta projekt? Bakgrunden framgår delvis av följande klargörande citat: ”A watershed is an area enclosed in a catchment (flodområde) of a river basin. It is an ecosystem or bio-geo-physical unit. There are two zones: Recharge (uppladdning) zone and Harvest zone.” Avverkning (läs:skogsskövling) och felaktiga kulturbruk är orsaker till mljöförstöringen. Vi fick se bilder från området då det skulle vara regntid – men inget regn föll. A P ledde detta projekt som kallades PIRENS, en stiftelse. Finansiärer var en tysk bank KfW och en indisk bank.
Förutsättningar: ”1) Capacity; 2) Feasibility (genomförbarhet)… ((Jag missade förutsättning nr 3. Jag hann ej heller med alla olika mål (objectives). Se dock nedan. Min anm.)) Det viktigaste var att stärka befintliga resurser: mark, vatten och människor. Vidare gällde det att öka folkets inkomster samt förbättra ekologin, så att självdrift skulle nås med tiden. Mindre arbetslöshet eftersträvades naturligtvis. Det byggdes vattenreservoarer och hjälp till självhjälp gavs.
Bilder + en karta visade vilka områden som fick regn och vilka som var utsatta för ständig torka. Det största problemet var kronisk torka. Där kunde nästan inget jordbruk bedrivas, ty det blev mycket dåliga eller inga skördar alls (jämför ovan: Harvest zone). Marken var där eroderad och dricksvatten stod ej att få. Projektet omfattade 3.000 ha mark. Enligt avtal skulle man där ej få använda yxa under fem år, dvs. inga träd skulle få fällas. Vidare sades det i avtalet att kor måste hållas inne i stallen. Detta vann dock ingen förståelse.
Strategin gick ut på att höja medvetandet hos folket. Beträffande markanvändningen fanns varierande lösningar, olika inkomstkällor angavs. Infrastrukturen -- kommunikationer, energiförsörjning, utbildning – måste utvecklas. Kvinnoorganisationer skulle aktiveras; kvinnorna ville att pengarna främst skulle gå till mat och böcker: barnen måste ju lära sig läsa. Männen ville däremot ofta spendera pengar på alkohol… Kort sagt pågick det en omfattande kollektiv verksamhet.
Det handlade om flera väldefinierade avrinningsområden (watersheds) som tillsammans bildade en hanterbar enhet. Projektet sträckte sig över 5 år. Under hela perioden kom endast 500 mm regn. Hela projektet täckte 2.800 hektar, med 5.000 personer i 5 byar, till en totalkostnad av 1,5 miljoner kr. Angående topografi och klimat: Bilder visade ett landskap med kullar och sluttningar; medeltemperatur vintertid: 7-8 grader C. Det var 66 familjer som var helt utan land; några få hade ca.10 ha. Alla var fattiga eftersom tillräckligt med regn och mark saknades.
De åtgärder som vidtogs var av två slag: 1) För arbetet med omläggningen betalades halva lönen. Bilder visade: 2) hur representanter från de fem byarna höll rådslag och diskuterade. Lokalbefolkningen visste ju bäst vad som behövdes: trädplantering och odling av grödor (crop cultivation) prioriterades. Andra bilder visade låga berg i flodområdet där fördämningar (bundings, cement bunds) uppförts för att stoppa vattnet. En avrinningslinje (drainage line) skapades. På 2.800 ha mark arbetade 2.300 människor.
Vidare angav en tabell nederbördens fördelning. 1997 började man gräva brunnar som gav ökad vattentillgång. Sommaren, som börjar i mars, innebär torka. Trots att det inte kom mer regn blev det tack vare projektet en bra vattennivå i brunnarna. En bild visade brunnsborrning. Arealen ofruktbar mark (wasteland) minskade. A P gav exempel på hur en odlad yta av 30 hektar ökade till 47 ha uppodlad mark. Odlingen av skilda sädesslag, t.ex. hirs och vete, steg också per hektar, liksom grönsaker, exempelvis lök. 1997—2000 steg invånarnas inkomst en hel del. Under de fem åren utvecklades särskilt grönsaksodlingen. ((En mängd siffror kunde jag ej anteckna. Min anm.))
Fråga: Ökade antal kor och getter också? Fanns det pengar till det? Svar: Ja. (( Svaret var nog längre. Min anm.)) Fråga: Användes konstgödsel? Svar: Nej, konstgödsel kräver mycket vatten och det var svår vattenbrist. Dessutom är den för dyr. A P hänvisade till en tabell över ökningen av grödor m.m. per ton, likaså till siffror för minskat ”wasteland” (se ovan).
Djurfoder, mest lucern, odlas men kräver vatten. En bild visade en sådan odling, jämte mangoträd och granatäppleträd. Antalet arbetsdjur gick ner, medan det blev fler kor under perioden. Mängden får och getter fördubblades. Mjölkproduktionen steg från 1.000 till 5.000 l/dag. En bild visade olika djur och fjäderfä; en del skulle gå på export. Kycklinguppfödning var däremot inte lönsam, i stället satsade man på ökad äggproduktion. När den allmänna standarden gick upp, ville de unga männen spendera pengar på köp av motorcykel.
Projektet som alltså löpte över fem år gav 250.000 mandagar (mandays). Bankerna var aktiva och fick i slutändan pengar tillbaka. Migrationen avtog. Pumpar – elektriska eller framför allt dieseldrivna – steg i antal från 300 till 400. Marken blev naturligtvis också dyrare genom de framsteg som gjordes. Biogasproduktionen ökade. Toaletter (WC) kom i bruk. Inköp av TV-apparater ökade kraftigt: från 5 till 80; cyklar likaså: från 150 till 225. Antalet traktorer gick förstås också upp.
Därmed hade A P snabbt gått igenom tre framgångsrika biståndsprojekt. Efter några sammanfattande allmänna reflexioner av A P fanns gott om tid för frågor. Han sa bl.a. dessförinnan: Vänta er inte tacksamhet – inte i början i varje fall – för allt det som görs under biståndsarbetet. Folk ser nämligen inte någon nämnvärd förbättring på kort sikt. Vi kan få ett bättre samhälle här också, om vi bara inte är så själviska. Hjälp ges genom kunskaper och resurser. Under hjälpaktioner är det ej blott engagemang som fordras, det är också fråga om att vara involverad. Slutord: ”Och det är ni studenter som ska bli det!”
Fråga (Per Hellström, chef för utbildningen på HiS): Du har också mycket konkret beskrivit de olika projekten. Jag kan också nämna att en person här i sitt examensarbete sysslar med att beskriva ett ”watershed project”. Det är samarbete som är viktigt. Hur ska då samarbetet se ut? Svar: Ja, samarbete måste alltid till. Det gäller att medvetet engagera folk för att genom dem nå goda resultat. Stora ambitioner är nog bra, men de får inte bli för stora. Utvecklingseffekten är den konkreta basen.
Fråga: Är det problem för västerlänningar som kommer till Indien? Lyssnar lokalbefolkningen hellre till sina egna? Svar: Jag har talat med studenter vid Linköpings universitet som varit där och de tyckte inte att de haft problem med detta. Men de behövde tolk ibland eftersom inte alla bybor kunde engelska. Folk ser hur man tänker. Utbyte (Exchange) av studenter och forskare är betydelsefullt. Man tänker annorlunda i uländer, en annan kultur med andra attityder råder. Men det har aldrig varit problem i arbetet, efter vad jag hört. Biståndsfrågor väcker intresse och ör populära i Linköping. Allmänt sett är vi bortskämda i Sverige, vi har det bra här. I Indien är perspektivet ett annat. Många biståndsarbetare har kommit tillbaka därifrån med friska idéer.
Fråga: Kan det vara problem för kvinnor som kommer till Indien? Svar: Nej. Gästvänligheten är stor. Men kvinnor från väst bör tänka på klädseln. F.ö. är 60-70 % av dem som får sin utbildning vid universitetet i Linköping kvinnor. Det kan vara en fördel i biståndsarbetet att vara kvinna: hon har lättare att prata med kvinnorna på platsen. Kvinnor litar mer till känslor och det fungerar bra i sådana sammanhang. ”Macho-”fenomenet spelar inte så stor roll.
Fråga: Du talade om 15 traktorer i det tredje projektet. Kunde bönderna hyra dem? Svar: Ja, de som ägde mer än 10 ha jord behövde använda traktor. För mindre tegar användes oxar. Själv hade jag en gång 30 oxar! Till ett biståndsprojekt i Vietnam sökte man via SIDA faktiskt en ”oxexpert”!
Fråga: Hur var attityden på arbetsplatsen, när det skulle delas på pengar, arbete och resurser? Svar: I början fick de inte pengar, alla fick jobba på projektet ett tag först. De kunde få lån till att hyra en traktor som var för dyr för bönderna att köpa.
Fråga: Var traktorerna gamla eller nya? Svar: Det fanns både gamla och nya. Jämför: När det gäller bilköp brukar det vara 0 % ränta på banklån till bil; det är egentligen bilhandlaren som lånar ut pengarna, inte banken. Men när det är fråga om inköp av en traktor blir det hela !2 % ränta. Det blir så mycket dyrare, därför att det är banken som lånar ut då.
Fråga: Blev watershedprojektet bättre än väntat? Svar: Delvis blev det bättre, delvis sämre. Det planterades inte så många träd som beräknat. Under perioden kom det också särskilt lite regn, inte mer än 2-3 mm per dag i snitt.
Fråga: Kan man applicera dessa erfarenheter och resultat på andra projekt? Svar: Om folket har känslan att de jobbar för sin egen kommande välfärd accepterar de att arbeta för projektet för halva lönen. Om de har traditionen att arbeta kollektivt går det att göra likadant i andra projekt.
Inlägg (P H): Finns det tillräckligt med vatten kan man få upp till fem skördar om året i Indien. Att det oftast är små arealer spelar då mindre roll. Tillägg (A P): 48 % av markarealen var i snitt under1,5 hektar per innehavare; de hade alltså nästan ingen mark alls. 50 % av byinvånarna tjänade under 200 kr/månad, inklusive familjer. Utveckling kan åstadkommas även med litet stöd.
Fråga: Det finns så många projekt. Är det någon metod som är bättre än andra? Svar: Ja, en som kallas ”Base Line Survey”. Den kan användas i olika kontexter. Det gjordes en sådan ”survey” (undersökning) i ett av projekten. Men det blev bättre svar i en annan enkät: ”Community Base Survey”. Undersökningar som initieras uppifrån, av staten är inte så bra; den statistiken är ofta missvisande. Det är bättre att det kommer initiativ nerifrån, på gräsrotsnivå.
Fråga: Hur är då strategin om du inte frågar själv och ger direktiv? Svar: De är de på platsen som måste jobba själva, de vet hur allting är, t.ex. hur det funkar med vattnet. De har en samlad erfarenhet från många generationer.
Fråga: Vilken utbildning har du själv? Svar: Jag har studerat många områden, främst inom hälsovård och ekonomi.
Fråga(P H): Det går väl bra med biståndsingenjörer från Skövde också i kommande projekt? Svar: Javisst. Arbetet för bättre hälsa är det viktigaste; hälsotillstånd går också ätt att mäta. Mycket viktigt är förstås att minska småbarnsdödligheten. Sedan behövs ju bra utbildning, tillgång på vatten, bättre inkomst. Om dessa villkor uppfylls, blir också folks hälsa bättre. Kvinnans ställning i samhället har likaså samband med hälsoläget. I uländer är det en nära koppling mellan produktivitet och hälsa. Därför är det rätt att säga att hälsan är allra väsentligast.
Fråga: Var de som ställde frågor och de som gav svar i frågeformulären anonyma? Svar: Ja, de fick alla vara anonyma. HIV är ett kulturellt problem i Indien, medan det däremot är ett socialt i Afrika.
Fråga: Skulle du vilja förklara lite mer om projektet med aidsbekämpning? Svar: Vi har en videofilm som ger mycket mer info om detta. Jag ska sända en filmkopia till er. Vi hade bussar som for ut i byarna och visade den. – P H (?) upplyste om att det hade varit motigt att få visa den i SVT, men förhoppningsvis kommer videon att visas där framöver. Därmed avslutades föreläsningens givande frågestund, varefter avtackning följde med varma applåder.
Kommentar 2003
Det var en utomordentligt intressant föreläsning av den mycket kunnige Ashok Patil. Särskilt imponerad blev man av hans mångsidighet och hans uppenbara både teoretiska och praktiska skicklighet. Dessutom behärskade han svenska språket riktigt bra. Jag är inte så insatt i ulandsproblem och har inte varit i Indien, men är allmänt intresserad av tillståndet i världen. Jag bl.a. besökt Kina och Algeriet, och efter språkstudier i kinesiska och arabiska känner jag till problemen i stort i resp. länder. I denna sammanfattning saknas naturligtvis många detaljer, även om referatet är relativt fylligt. Vissa uppgifter kan ibland vara något osäkra.
Indien kännetecknas väl framför allt av pluralism. Den indiska identiteten förknippas i hög grad med religionen. Jag tänker i första hand på hinduismen med dess myller av indiska gudar och gudomar, av vilka jag bara känner några få till namnet och som jag endast har en svag aning om. Inte minst buddhismen med sina rötter i Indien tilltalar mig. Det urgamla språket sanskrit är på många sätt fantastiskt (jag har inte studerat det, men känner dess språkhistoriska betydelse). Annars har man mest hört talas om den sociala hierarkin med sitt – nu uppluckrade – kastsystem med de stackars kastlösa i botten.
Det finns naturligtvis oerhörda ekonomiska klyftor, och jag vill i det här sammanhanget förutom den rika överklassen nämna den numerärt stora medelklass som växt fram i Indien. Det kan vara värt att framhålla detta när det ovan bara varit tal om de mycket fattiga. Givetvis har jag sympati för de beundransvärda ansträngningar som görs för att lyfta upp dessa breda massor till en bättre tillvaro.
Mycket har hänt sedan självständigheten som erövrades 1947. Trots detta bryr sig media nästan inte om att rapportera från det indiska jätteriket (över 900 miljoner invånare, skulle jag tro). De få reportage som görs av väst tar fasta på de negativa sidorna, främst en bottenlös fattigdom. Jag ger här bara något enstaka faktum som pekar i en annan riktning: Livslängen har fördubblats sedan 1947. Läs- och skrivkunnigheten har gått upp till 65 %. Visserligen är Indien konservativt i många avseenden. Utvecklingen går dock stadigt framåt i det stora hela. Någon har liknat Indiens förhållandevis långsamma framåskridande vid den indiska elefantens gravitetiska gångart – till skillnad från den kinesiska tigerns språng. Även om liknelsen haltar säger den något om skillnaden mellan dessa bägge giganter. Emellertid är tigrar numera ovanliga i Kina; det ”Stora språnget” i slutet av 1950-talet blev som bekant ett misslyckande.
Vad som nu händer i Indien är att idéer utifrån alltmer accepteras; det har hänt tidigare i historien men ej så tydligt som nu. Se bara på IT-branschen: programmerare från Indien är eftersökta i väst för att ta ett exempel. Den indiska marknaden påverkas naturligtvis av globaliseringen. Dess handelsförbindelser med den s.k. tredje världen, som ju även Indien delvis tillhör trots sin höga standard inom viss teknologi, ökar avsevärt. Man kan då fråga sig hur EU ställer sig till de jättelika marknaderna i Indien och Kina. (Om Kina vet jag mer än om Indien.) Förmodligen blir det allt fler bi- eller multilaterala avtal.
Sverige, som förutom jättar som Ericson m. f., sägs ha så många duktiga mindre företag, borde utan tvivel satsa på den indiska marknaden. Det är svårt att förklara varför inga nämnvärda initiativ tagits tidigare. Förhoppningsvis kommer fler, såvida inte EU lägger hinder i vägen.