Erfarenheter som biståndsingenjör och politisk flykting i Sverige
Carlos Claret, civ. ing. Från Argentina, biståndskonsult
4/11 2003 kl 16.00-18.00 Högskolan i Skövde
”Programmet för biståndsingenjörer på Högskolan i Skövde ordnar under november 2003 en föreläsningsserie om Biståndsarbete i praktiken. Föreläsningarna är öppna för allmänheten och gratis. Alla föreläsningar hålls på svenska.” (Annons)
Per Hellström som arbetar med utbildningsprogrammet för biståndsingenjörer hälsade dagens gästföreläsare välkommen. P H upplyste att serien om tre föreläsningar var ett led i ambitionen att hämta erfarenhet utifrån. Tre föreläsningar planeras även under vårterminen 2004 med resp. Anders Wijkman, Stefan de Wylder och Mia Horn.
Carlos Claret från Argentina är maskiningenjör och kom som politisk flykting till Sverige. C C är företagsledare, konsult, entreprenör, uppfinnare och lärare. ”Personliga erfarenheter av 30 års internationellt bistånd” kunde man läsa. Han påpekade att även lokalt bistånd är möjligt; han har jobbat tillsammans med andra biståndsarbetare i Latinamerika. När han ombads att berätta om sitt liv under alla dessa år tyckte han att det skulle bli roligt. Han angav två linjer: dels ge ett personligt perspektiv, dels berätta om biståndsinsatser.
Upplägg: * Personligt historiskt perspektiv * Bistånd – vad är det? * Hur kan man leva på bistånd? *Hur är det att leva i uländer?
Carlos Claret är född 1948 i Gualeguachir (?) i Argentina. Han firade alltså sin 55-årsdag just idag! (Men det stämmer inte exakt, för hans födelse registrerades en dag för sent!) Det finns olika slags länder; Argentina hör till dem som är både rika och fattiga. Men hur man än indelar länder, så är inget som på pappret: verkligheten är en annan. Argentina var ett bondesamhälle vars jordbruk alltmer mekaniserades när han var ung. Han växte upp bland jordbruksredskap och dito maskiner. Därför föll det sig naturligt att han valde maskinteknisk inriktning på sin utbildning. 1971 blev han civilingenjör. Sedan dess har det naturligtvis skett en väldig teknisk utveckling.
C C var under studieåren i ledningen för ett förbund av kristna studenter, han grundade CUDEGUA (?), en organisation för hjälp till de fattiga, den delade ut 15 stipendier per år. Hans första jobb var som produktutvecklingschef för jordbruksmaskiner. Han testades: på tre månader gjorde han en broschyr med 100 bilder. Vidare var han universitetslärare i maskinteknik och materiallära. 1968 inträffade den s.k. universitetsvåren; i Paris ägde den välkända studentrevolten rum. C C var med och upplevde studentprotesterna i Los Angeles.
1973 blev Argentina åter demokratiskt. C C blev dekan vid Rio Cuartos-universitetet och ansvarig för civilingenjörsutbildningen på agronom- och veterinärlinjen. 1976 kom militärkuppen; det var bl.a. flyganfall och på universitetet dödades två, en del togs tillfånga. Många drabbades av förföljelse, en del dödades, andra bara försvann. Många flydde och gick i exil. C C kom till Brasilien och var med om det första internationella joint venture-projektet.
1978-81 var C C politisk flykting i Sverige; han lärde sig svenska då. Därefter vara han som SIDA-anställd verksam i Moḉambique, som nyligen blivit ett självständigt land (1975) efter att ha varit en portugisisk koloni. I sex år var han vid jordbruksministeriet där som ansvarig för den tekniska utbildningen. I utkanten av huvudstaden Maputo startade han Matola-skolan. Det var mycket ont om kunnig personal, ty de portugisiska experterna hade ju lämnat landet. T. ex. presidenten hade varit sjuksköterska. Folk visste knappt vad en traktor var, ingen kunde köra bil etc.
C C sa att de närvarande studenter som här studerar till biståndsingenjörer, kommer att kunna välja mellan att bli anställda med hygglig lön eller att arbeta som volontär – utan lön. Vid Matola-skolan jobbade C C som expert och hade bra betalt. Hans lön var större än alla anställda tillsammans! Man bildade ett moḉambiqueiskt systerbolag till svenska Överums Bruk AB. Det nya företaget med sitt industriprogram var lika duktigt som det i Sverige – men det gick ändå inte bra i Moḉambique. Biståndsmål och företagsmål var nämligen olika. Han åkte sedan tillbaka till Sverige.
C C berättade en episod från firman i Moḉambique: En man kom tre timmar för sent till jobbet och blev utskälld. På frågan varför han var så försenad sa han att hans son hade dött kvällen före. C C påpekade att det är lätt att tappa perspektivet. Det är inte bara en fråga om teknik, man behöver utbildning och erfarenhet av annat slag också. Hur löser man problem som gäller mänskliga relationer? Den mänskliga kontakten är viktigast.
Att jobba på universitet är viktigt, för där forskas kring sådant som ännu inte finns ute i det praktiska livet men som görs och förbereds för detta. C C har även varit konsult för Swedish Industry som verkar för industriell utveckling. På frågan om en biståndsarbetare behöver arbeta utomlands svarade han nej, inte hela tiden i varje fall. Han gjorde en viktig distinktion mellan flykting och invandrare; själv kom han som sagt som flykting till Sverige 1978 men förvandlades därefter till invandrare. Han har alltså båda perspektiven. Han beskrev en flykting som ”en fånge på utsidan av fängelset”. Denne kan inte komma tillbaka till sitt land. C C var själv ett talande exempel på problemet att få arbete i Sverige: sökte 150 jobb utan att få ett enda!
1995-96 bildades EuroLatina AB (tidigare Prosolvia AB). Där hade man en vision om att bli bra ”problem solvers”. Det var vid den tiden Sverige gick med i EU. ”Svenskarna har ännu inte uppfattat den förändringen”, hävdade C C. Han uppmanade de närvarande att sätta sig in i och plugga europeiskt bistånd. Nuvarande EuroLatina har genom Europakommissionen uppdrag för Värdsbanken (WB) och Internationella Utvecklingsbanken (IDB). SIDA och WB är EuroLatinas kunder. Det handlar om industriutveckling och tekniköverföring.
Det finns jätteduktiga småföretagare här i Sverige som kan komma in på den sydamerikanska marknaden. Se bl.a. artikeln ”Gränslösa giftemål” som mest handlar om miljöteknik i Chile (kopia med flera tidningsartiklar erhölls i samband med föreläsningen). Motto för EuroLatina: ”People – Technology – Business”. C C påminde om Che Guevaras vision om att en ny människa skulle se dagens ljus (efter 1968). Vi vet hur det gick. Nu är det bara ”business” som gäller. Även bistånd ska vara vinstgivande (det är bara volontärer som inte tjänar pengar). Att göra affärer är bra för båda sidor, ja bra för alla, sägs det. Affärsvolymen är förstås olika; C C pratade om ”blandad framgång”.
I Moḉambique gällde 1994-99 ett projekt med en systerindustri (se ovan) och C C hade ett konsultkontrakt. Systerföretaget i Maputo var Agro-Alpha. Första gången han var där var det som SIDA-anställd. Andra gången han jobbade på företaget hade han tredubbel lön enligt kontraktet. Lönen var dessutom skattefri! Målet var nu att omvandla befintliga produktionsanläggningar till moderna industrier, med hjälp av svenska företag. Det gick emellertid inte så bra, ty det blev luckor i produktionen på grund av för gamla maskiner.
I Nicaragua 1988-91 arbetade C C med omvandling av bomullsrester till briketter. Det gällde att ta vara på dessa rester som annars bränns på fälten efter skörden. En massa energi går naturligtvis till spillo. Samtidigt skövlas nämligen regionens skog för att få bränsle. Målet var nu att göra en utvärdering av de maskiner som användes för att skörda bomull. C C visade bilder på maskiner som var specialbyggda för 26 miljoner kronor! De var alltså byggda i Sverige – av ingenjörer som aldrig hade sett en bomullsbuske! Det var verkligen ingenjörskonst med bl.a. servohydralik. C C åkte dit för att studera det hela. Egentligen hade han inte behövt fara dit; han visste från början vad som var fel. Men han uppmanades åka: ”Annars tror ingen dig.” C C kom dit och löste problemet; det var enkla maskiner som behövdes. Dessa togs också från Sverige. Ledningen för Beijerinstitutet kunde inte smälta att C C löste problemet på detta sätt.
I Chile var C C sysselsatt med joint venture-företag åren1991-93. Det gällde en utvärdering av 120 projekt. 1991 hade det blivit demokrati i Chile igen; folket sa nej till Pinochet. C C upplyste om att efter Argentina var den största kolonin i Sverige chilensk; de hade flytt undan Pinochets våldsdiktatur. Det var naturligt att Chile nu sökte svenska partners för att skapa former för nya kontakter mellan Sverige och Chile. Basen var CPI: Investments Promotive Center. Detta centrum bildades i Chile efter det att C C och andra tagit initiativet till detta. Men allt var inte frid och fröjd: Chile ville på detta sätt få möjlighet att sälja ut sina dåliga företag.
På Kuba startades år 2000 det första svenska företaget. Det var ett kontrakt på 8 milj. kronor som ordnades på en vecka. Det skedde en samordning med den Europeiska paviljongen vid Mässan Havanna Fair. 80 europeiska organisationer deltog.
I Chile under 1992-96 var det träindustrin som stod i fokus. Det var ett samarbete som gällde tekniköverföring och institutionella allianser. Mål: överföring av teknik och kunskaper till Chile genom skapandet av gemensamma affärer inom träindustrin. 300 chilenska företag besökte Sverige och 50 svenska for till Chile. I Bolivia 1992-96: samma sak där, dvs. samarbete med den privata sektorn; målet var att öka handelsutbytet.
1996-2001: Samarbetsformer etablerades med SIDA i Chile där ett pilotprojekt drevs. Det handlade om miljön och en allians av svenska företag deltog. Tekniskt bidrag erhölls från Stat Syd. Mål: öka miljömedvetandet i Chile och skapa allianser med svenska miljöföretag.
Framtidsspegeln
Teknik- och affärsutvecklingsmetod för att skapa allianser, med förberedelser i Chile och i Sverige. Studiebesök företogs under en vecka. Uppföljning gjordes sedan, 25 allianser etablerades mellan chilenska och svenska företag. C C framhöll att entreprenörer behövs i sådana projekt – och pengar naturligtvis. Märk också att nya arbetstillfällen skapas i såväl Sverige som Chile. 0,5 milj kr i bidrag tillhandahölls av Stat Syd som hjälp till Chile. Bilder från Framtdsspegeln visades: kurser, seminarier och mötesplatser fanns på denna miljömässa.
Det gavs en introduktion i svenskt bistånd: detta var något nytt. ”Generating B4P” (Business for People), vilket är det nyaste verktyget inom ”B2P” (Business to People). C C inskärpte än en gång: Det är människorna som är viktigast, inte maskinerna. Syftet är att kombinera modern teknik med interkulturell förhandlingsteknik. Goda resultat har nåtts under affärssammankomster i Stockholm med deltagande av mer än 100 latinamerikanska företag. Pengar har erhållits av Europeiska kommissionen. Internet har också spelat en roll, då mer än 20 allianser bildats. Svensk teknik har kunnat etableras i Latinamerika men Ericson kör sitt eget race, sa C C som tillade att det gäller mest mindre företag. Bilder från en mässa i Stockholm visades.
Efter en kort paus var temat bistånd, dvs. C C:s idéer kring detta. Varför ge bistånd? Kanske för att lugna vårt medvetande? undrade han och ställde fler frågor som rörde biståndsmotiv: Ges bistånd för att folks ska stanna kvar i biståndslandet? Eller för att bidra till att skapa en bättre värld? Och vad ger man som bistånd? Mat? Vård? Materiel? Han nämnde i förbigående Svenska institutet som konstaterat att Sverige hade dåligt rykte efter 1945 eftersom Sverige sagt sig vara neutralt under kriget, men det är känt att Sverige inte var det i själva verket.
Det är fråga om att omvandla sitt tänkesätt. C C berättade hur han under ett av sina besök i Chile fick klart för sig hur viktigt det lokala perspektivet är. En chilensk tomatodlare hade en egen idé: ”Ni kommer hit och presenterar era fina projekt, nu ska jag visa er något annat”, sa han och ritade direkt en vattenpump som kunde pumpa upp vatten varje gång en bil passerade! C C tänkte då: ”Vi gjorde fel, hade fel publik för vår presentation.” Man måste lyssna till lokala initiativ.
Gör det som ingen vet, uppmanade C C Forska! Svenskt bistånd kan ge en länk till det svenska samhället. Pengar kan däremot vem som helst ge, menade han. Svenskt bistånd är för institutionaliserat. 18 milj. kr/år avsätts i snitt, resten går till projekt.
Fråga: Det handlar väl inte om att välja mellan att ge till fattiga i Sverige och att ge bistånd till uländer? Svar: Nej, det är inte fråga om val. Det övergripande målet är att minska fattigdomen i världen med hälften fram till 2015. Frågan är till vilka länder bistånd ska gå. Sverige har höga krav. SIDA bidrar med 80 % , hjälporganisationer m.fl. ger 20 % av biståndskostnaderna. Men det är svårt att hitta kvalificerat folk som jobbar med bistånd och kan skapa nya projekt. F.ö. finns det både bilaterala och multilaterala avtal.
När det råder brist på mat, ska man då ge ”en fisk” till de hungriga? Eller lära dem ”fiska”? Eller både – och? Och hur gör man ”både – och”? Att lära andra ”fiska” är det bästa utvecklingsbiståndet men det är ofta svårt. Vid katastroftillstånd måste det dock ges hjälp direkt. C C påpekade att uppdrag inte ges till konsulter, men de deltar i projekt. Han nämnde att Margareta Axén erhållit ett biståndspris för sina insatser.
Aids är det största problemet i många uländer. Det händer att lärare dör snabbare än man hinner utbilda nya. Mycket fler aidstester måste göras. Katastrof kontra utveckling; den sämsta underutvecklingen är den mänskliga nöden och misären. Korruptionen är på många håll mycket utbredd, i de flesta uländer utgör mutor stora problem. Som sagt: det är inte maskiner som är viktigast.
Decentralisering är ett nytt mode, som i Europa lanserats av framför allt Bryssel. Alla beslut om bistånd tas i Sverige, t.ex. när det gäller Bolivia osv. Sverige har en lag för offentlig upphandling som måste följas. C C menade att decentraliseringen lett till en riktig ”soppa”. En regel för ”good governance” säger att mer bistånd ska ges till länder som vill ha ett rättvist samhälle. Vidare gäller riktlinjer som fattigdomsbekämpning samt den privata sektorns utveckling. Det är viktigt att hjälpa fattiga länder att få tillgång till marknader utomlands. Ofta hindras de att komma ut på marknaden av en idiotisk samhällsorganisation. T. Ex. Kunde man bränna havre och köpa dyra pellets. Det finns faktiskt ett överskott på mat men det är fel distribution.
I februari 2004 ska det hållas en konferens i Stockholm kring problemet att skapa en jämlik marknad för fattiga länder. Frågor som ska behandlas är bl.a. Hur går man in i biståndet? Det ska likaså handla om svenskt bistånd jämte internationella organisationer. C C sa att han blir arg när unga arbetar för svältlön medan det finns de som får 50 gånger mer betalt. Frågan är om volontärer vill arbeta ideellt. Eller är det girigheten som får styra? I Bryssel sitter många pampar; det är inte ovanligt att en bra volontär avancerat till rik pamp med tiden. Både SIDA och EU behövs, men det är få som jobbar med europeiskt bistånd till icke-EUländer.
I Forum Syd är alla ideella organisationer samlade som sysslar med bistånd. Angående konsulter kontra volontärer: det finns 25 konsultbolag som arbetar med bistånd från Sverige. Man kan nästan kalla det för en maffia, sa C C. Det är dels privata konsultbolag, dels enskilda konsulter. Men existerar det någon volontärorganisation? Ett gott råd: ”Gift er med en pamp på UD! Det gäller att sikta högt!” skämtade C C. Annars är det den långa vägen som gäller. Själv startade han som enskild konsult. Först av allt handlar det om att skaffa sig arbetslivserfarenhet, annars blir det svårt. Att hänge sig åt drömmar går inte.
Ta och titta på SIDA:s hemsida; där finns exempelvis olika projekt beskrivna, bl.a. ett om Costa Rica. Man kan söka info om olika teman. RYK (Rekrytering av inre konsulter) finns där. Nya konsulter söks och offert kan lämnas. Utifrån SIDA finns länkar till konsultbolag. Pengar utanför anställningslagen kan ibland ordnas. Det är möjligt att få en hygglig lön som konsult (20.000/mån.) med bra arbetsuppgifter under en längre period i något uland. Dock finns det som bekant på Internet en hel del ”hokuspokus”, dvs. värdelös info som det gäller att se upp för.
Man måste ta ställning om man vill arbeta i ett uland eller i Sverige. Huvudsaken är att skaffa sig erfarenhet. Det är vanligen en tuff värld man möter där ute. Exempelvis går det inte bra att arbeta om man får diarré. C C nämnde flera organisationer, t.ex. BBE (Biträdande bilaterala experter), WUFF och JPO som det kan vara värt att kontakta. Vidare nämndes Sri Lanka där SIDA är verksamt och har ett kontor. Svenska ambassaden kan kontaktas liksom organisationen Svalorna. För att bli anställd som BBE-expert behövs två års arbetslivserfarenhet.
Apropå fonder: FN har JPO (Junior Professional Office); sökande män får vara max 32 år, kvinnor max 35. Vill du arbeta i statens tjänst eller på fältet? Det är två skilda världar. Det är lättare för en ung person att jobba ute på fältet, t.ex. vid en ambassad. Man lär sig förstå skillnaden mellan Sverige och uland. Man får ett annat perspektiv när man sett och förstått t.ex. vattenpumparnas betydelse på den afrikanska landsbygden. Som konsult får man livserfarenhet, det finns egentligen inga regler att ange. Det personliga intresset är basen, alltså biståndsengagemang. Människor måste påverkas så att de kan hjälpa sig själva sedan: Lär dem ”fiska”. Att vara välmenande ger inte alltid bra resultat. Människosynen bakom biståndsarbetet är naturligtvis väsentlig; vanliga företeelser är idealism och korruption. Till slut ett citat: ”Rädslan att göra fel är grogrunden för all byråkrati och all utvecklings fiende”.
Slutligen ställdes en och annan fråga: Var kommer den tekniska utbildningen in? Svar (av Hellström): Först är förstås en examen nödvändig. Det krävs tekniska ämnen som ska kompletteras med ulands- och samhällskunskap. Teknisk kunskap går att köpa men inte erfarenhet. Svar(av C C): För att få kontrakt måste man ha en teknisk grund. Åker man till Afrika är aids ett av de största problemen. Då är frågan: Hur använder man kondom? Ett annat exempel: Under en traktorförarkurs på en månad i ett uland undrade en deltagare, när man talade om traktorns olika tankar för resp. diesel, olja och vatten: ”Varför ska man ha olika tankar?” Man måste vara klar över att det förekommer skilda nivåer av teknisk kunskap. C C gav exempel på hög nivå, nämligen brobygge som kan vara mycket komplicerat. -- Ungas problem idag är den stora frågan: Hur bör samhället vara organiserat? Och är det rätt att bomba andra? Social kunskap är något mycket viktigt för biståndsarbetare, avslutade C C.
Kommentar 2003
Det var en mycket intressant föreläsning som gav i varje fall mig nya fakta och delvis nytt perspektiv på bistånd. Jag är inte särskilt insatt i problematiken men har länge intresserat mig för internationella frågor eftersom jag mycket länge ägnat mig åt främmande språk, vilket ju ger utblickar mot andra länder, och i bästa fall också viss inblick i några av dem.
Carlos Claret gav med sin långa erfarenhet en omfattande redogörelse som jag i ett ganska fylligt urval sökt återge. Naturligtvis är det oundvikligt att texten inte alltid är helt korrekt, då mina anteckningar bitvis är rätt fragmentariska.
Bara någon personlig reflexion eller fråga i efterhand: Kan inte bistånd vara ett instrument för kontroll av uländer? Att tala om jämlikhet i handelsförbindelser mellan iländer och uländer är väl mest en önskedröm. Såvitt jag förstår är ordet bistånd mest en fråga om (ojämlik?) handel; ekonomin styr ju praktiskt taget allt. Vinstintresse finns säkert på ömse håll (bilateralt), men styrkeförhållandena mellan rika och fattiga länder är verkligen mycket ojämlika. Jag anser att det gamla europeiska koloniala arvet och den kvardröjande attityden (”superman”) ännu spökar.
Den borgerliga demokratin med alla dess brister har ej ekonomin/marknaden under full kontroll. Det skulle föra för långt att utveckla resonemanget här. Det rör sig om mycket komplexa förhållanden i samspelet politik – ekonomi. Men globaliseringen har onekligen nackdelar som gör att det nuvarande systemet inte håller i längden. Emellertid är förändringar hela tiden på gång.
Kommentar februari 2016
Visst har mycket förändrats sedan ovanstående avlyssnades och antecknades. Jag googlade nyss på Sida och ögnade igenom en del fakta förstås. m.fl. hemsidor rekommenderas; rubriker som Sidas ”Så arbetar vi” och ”Det här är svenskt bistånd” ger förstås en mycket mer aktuell bild än ovanstående referat. Det nyligen kraftiga inflödet av flyktingar har påverkat användningen av vissa biståndsmedel (debatten kring detta speglas nog också på webben någonstans).
Helt klart visade Carlos Claret värdet av de högutbildade flyktingar som nu kommit till Sverige. De utgör här en eftersökt arbetskraft som måste tas till vara; exempelvis har den redan avsevärda bristen på kvalificerade lärare m.fl. nu ökat. Därför är det så viktigt att de nykomna efter snabbutbildning i svenska och viss kunskapskomplettering i övrigt kommer i arbete på riktigt, och det så fort som möjligt. Lågutbildade behövs också för enklare jobb, även om det tyvärr blir låg lön till en början. Kort sagt: Visserligen uppstår det problem, men jag tror möjligheterna överväger. Ett mycket bättre förhållningssätt gentemot nyanlända krävs, misstänksamhet och rädsla måste minska – det gäller inte minst hos många arbetsgivare. Man bör ta lärdom av hur immigration av tidigare flyktingar/invandrare kommit svenskt samhälle och kulturliv till godo.