Europeiska språkdagen 26/9 2005
Språk i förändring
Vilka är de stora språkliga förändringarna? Vad tycker vi om dem?
Öppen föreläsning med Lars-Gunnar Andersson
professor i svenska, Göteborgs universitet
26 september 2005, Högskolan i Skövde
Arr.: Institutionen för kommunikation och information
Prof. Lars-Gunnar Andersson hälsades välkommen av prefekten för institutionen för kommunikation och information vid Högskolan i Skövde. L-G A inledde med en kort översikt över innehållet i följande föreläsning. Dagens ämne "Språk i förändring" kan vinklas på olika sätt, t.ex. med inriktning på språkvård eller språkplanering. Vårdbegreppet har ju en speciell status, så även språkvård liksom dito inlärning. Han förklarade emellertid att han här främst skulle tala om korpusplanering ur ett språkvetenskapligt perspektiv. Det handlar alltså om språkets "kropp", d.v.s. om vokabulär och syntax. ((Lat. corpus=kropp. Enligt Bonniers sv. ordbok sv. korpus en språkvetenskaplig term: "Textmängd som gås igenom som grundval för en ordbok, avhandling osv." Jfr. kår <-- fr. corps <-- lat. corpus. Min anm.))
L-G A nämnde radioprogrammet "Språket" (P1), där 95 % av de insända breven gäller den svenska "språkkroppen", d.v.s. ord och meningsbyggnad. Det handlar också om hur ord förhåller sig till varandra. Frågor som rör det svenska språket behandlas ur ett brett allmänt perspektiv.
L-G A utgick från frågan: Var talas svenska? och citerade ur Nationalencyklopedin. Förutom baslandet Sverige nämndes en rad länder där svenska talas som minoritetsspråk, bl.a. i Finland: finlandssvenska, Estland: estlandssvenska, nu decimerad, USA: utvandrare till "svenskbygderna", Kanada m.fl. länder. Är detta sant? frågade L-G A själv. Nja; betänk att 45.000 svensktalande bor enbart i London -- nästan som hela Skövdes folkmängd! På många andra håll finns svenska bosatta, t.ex. en hel del i Thailand. De nämns inte i NE.
Var talas svenska förutom i Sverige? En närmare granskning har resulterat i en längre lista med följande geografiska namn, indelade i tre grupper: 1) Gamla svensktalande bygder: Finland, Estland, Gammalsvenskby i Ukraina, USA, Kanada, Argentina. 2) Nya svenska bosättningar: Södra Spanien, Kanarieöarna, Bryssel, London, New York. 3) Resmål: Thailand, Bali, Australien, S:t Anton. ((Möjligen saknas något namn i listan. Min anm.))
Av ovanstående att döma tycks Sverige vara en stor stat; det är det intryck man får efter resor runt om i världen. Svenska talas också på helt andra ställen än man väntar sig. Språket är förstås inte lika överallt. Wilhelm Moberg visade i Utvandrarna att svenskan påverkades av amerikansk engelska, och i brev från svenskamerikaner som skriver på svenska kan man se att vart och vartannat ord är lite fel och att engelska ord förekommer här och där.
Grammatiska kombinationer -- ogrammatiska dito I språkutvecklingen hos svenskamerikanerna kan olika stadier urskiljas: 1. Svenskengelska --> 2. Engelsk-svenska --> 3. Engelska. Det var knappast några klara gränser mellan dessa stadier som lappade över varandra och kombinerades sinsemellan. Denna process, som vanligen slutade med att det svenska modersmålet upphörde att talas, gick fort. (( Det förekommer givetvis en blandning av grammtiskt korrekta och felaktigt konstruerade kombinationer. Min anm.))
L-G A skisserade ett tankeexperiment. Anta att en liten grupp bohusländska schartauaner på grund av vantrivsel med kriminalitet m.m. i Sverige skulle emigrera till Turkiet. Skulle då samma utveckling inträffa som i Amerika? Nej, hävdade han, ty nu råder helt andra villkor än för de utvandrade svenskarna på 1800-talet. De oerhört förbättrade kommunikationerna nuförtiden gör att man inte alls behöver resa ifrån sitt modersmål.
Sveriges Radios sändningar når långt ut i världen, man kan ringa i telefon över hela världen; stora svenska dagstidningar är tillgängliga i väldigt många länder, det finns ett utbud av billiga resor etc. En skog av parabolantenner i t.ex. Hammarkullen visar hur många nysvenskar håller kontakt med sina hemländers språk via TV. Och tänk vilka svindlande snabba förbindelser som Internet tillhandahåller. Allt detta bevisar att det inte är nödvändigt att förlora sitt eget språk, även om man befinner sig långt borta i världen. Det förhåller sig naturligtvis på samma sätt med andra språk.
Det framgick alltså att L-G A ifrågasatte vissa uppgifter om var svenska talas, då dessa är ofullständiga eller inaktuella. Var undervisar man i svenska utomlands? Han citerade en text om Svenska institutet som bedriver verksamhet på olika håll. Undervisning i svenska i andra länder förmedlas dels av inhemska lärare, dels av svenska. Jobb för svenskar som svensklärare förekommer bl.a. i Tyskland, Frankrike och Ryssland. Information finns på Internet. (( Åtskilliga europeiska universitet -- några få i andra världsdelar också -- erbjuder svenskundervisning. Då och då hör man talas om studenter som läser svenska i Baltikum och Ryssland. I mitten på 1950-talet hade vi, några svenska franskstuderande på kurs i Provence, förmånen att vid flera tillfällen umgås med en fransman som studerade svenska som han talade bra. Under flera resor i Sovjetunionen förvånades jag över hur pass bra svensktalande guider -- mest kvinnliga studenter -- behärskade svenska, utan att ha varit i Sverige! Min anm.))
Det är förstås olika skäl till att man i andra länder intresserar sig för vårt språk. Ett citament kan vara att man sett filmer av Ingmar Bergman och då fått lust att studera det främmande språket. Berömda författare som skriver på ett annat språk än svenska läser du först i översättning och sedan kanske i original -- efter studier i språket i fråga. T.ex. Goethe inspirerade på sin tid en hel del bildade personer att lära sig tyska. ((Är det verkligen mödan värt att lära sig ryska för att kunna läsa romaner av Tolstoj och Dostojevskij på originalspråket? Jag tycker det; man får mycket mer än språket på köpet: inblick i en annorlunda kultursfär.Min anm. ))
L-G A kom helt kort in på hälsningsfraser med anledning av hur svenska språket presenteras i läroböcker. "God dag. Hur står det till?" låter numera ganska gammalmodigt. Svenska grammatikböcker behandlar ej vissa saker i svenskan, som de med annat modersmål har problem med. Han nämnde Holmes & Hincliffe, A Comprehensive Swedish Grammar, som t.ex. tar upp vilka substantiv som tenderar att ha det- resp. dengenus (neutrum eller reale). Det är ju sådant som vi svenskar kan och därför ser vi inte svårigheterna. ((När jag undervisade i ryska och en del elever hade serbiska/kroatiska som hemspråk, var det naturligt för dem att bestämd och obestämd artikel saknas i ryskan (liksom i andra slaviska språk). Men artikelbruket i engelska vållade ofta stora problem, mycket större än för "vanliga" svenskar, trots att de var födda i Sverige (men inte föräldrarna). Däremot är det ryska genussystemet inget konstigt för dem med slavisk bakgrund: tre genus som i tyska. Det är påfallande hur skiftande svårigheterna är för studerande med olika modersmål. Min anm.)
L-G A tog exempel från TV-programmen "När och fjärran" och "Packat oh klart". Reslystna informerades i ett program om att "många i Brasilien talar inte engelska". En lite märklig upplysning, tyckte han; i stället borde man ha sagt: De flesta talar portugisiska i Brasilien. Tanken bakom det citerade yttrandet var underförstått att svenska turister talar engelska som de säkert tror är gångbart i Brasilien också (vilket alltså ofta inte är fallet). Man ska ej förutsätta att man klarar sig med engelska överallt. L-G A sa att när han var i Italien prövade han alla främmande språk han kunde -- franska, engelska, tyska samt svenska -- och det var till slut just svenska som funkade!
L-G A hämtade uppgifter ur en bok av Bradow (?) The Future of English, som uppgav att det finns ca. 375 miljoner som talar engelska. Ungefär lika många har engelska som andra språk. Dubbelt så många har det som främmande språk. Gränserna dem emellan är självfallet oklara. En lista upplyste bl.a att de nordiska länderna har engelska som andra språk. Är det sant? L-G A berättade att han som ung såg sig som enbart svensk. Nuförtiden ingår i barnens identitet att de tycker sig kunna både svenska och engelska. Unga universitetsstuderande brukar anse sig tvåspråkiga. Är det sant? Hursomhelst ser vi oss själva gärna som tvåspråkiga.
Detta förhållande utgör en stor förändring i språkens status och roll i Sverige. Här nämndes den språkvetenskapliga termen "lingua franca" (lat.) som är ett språk som används sinsemellan av människor som inte talar varandras modersmål. L-G A visade schematiskt hur personer utan gemensamt modersmål kan kommunicera med varandra. Infödda svensktalande använder svenska som lingua franca i samtal med norrmän och danskar, som i sin tur då talar sitt eget språk. Det brukar fungera. Finska går inte med svenskar, det blir (finlands)svenska, eventuellt engelska som lingua franca. Ibland tar man till engelska då en svensk och en dansk försöker prata med varandra, eftersom många svenskar har svårt att förstå danska. Han sa också att danskarnas uttal, i varje fall de ungas, faktiskt blivit mindre tydligt på senare år: Han visste dock inte varför det tycks vara så. (( S.k. nysvenskar har i regel ännu svårare än infödda svenskar att förstå danska, om de ej har läst detta grannspråk (vilket ju sällan är fallet). Danskar och norrmän har lättare för svenska än vice versa; norska är ju för oss mycket lättare att förstå än danska. Det är f.ö. alltid lättare att läsa och förstå ett närbesläktat språk än att höra och förstå det. Jag förutsätter i bägge fallen att inga särskilda språkstudier förekommit. Bara få svenskar som vistas i grannlandet lär sig tala dess språk, då man klarar sig gott med svenska där. Att förstå isländska kräver dock mycket mer. Min anm. ))
Före andra världskriget (egentligen ända till dess slut 1945) var tyska första främmande språk i skolan, Den politiska förändringen gjorde att engelska blev nummer ett ej bara i Sverige; faktum är många tysktalande talar engelska bra nu. Alla vet att engelskan vinner terräng. En åhörare sa efter ett besök i Danmark att det var tokigt att unga danskar pratade engelska med svenska turister där. LG A höll med och föreslog att man i en sådan situation kunde kontra med: "Ursäkta, men jag är dålig på engelska så var snäll och säg det där på svenska". (Munterhet!)
Skolspråken förlorar terräng -- utom engelska naturligtvis. Förr talade man om "främmande" språk, nu skiljer myndigheterna på engelska, ett av skolans kärnämnen, å ena sidan och moderna språk å andra sidan .. alltså resten. Samma mönster, där engelskan är suverän vinnare, går igen på t.ex. Volvo och Chalmers. Vidare talade L-G A om invandrartäta områden som Rinkeby i Stockholm, Rosengård i Malmö och Hammakullen i Göteborg. Där är det svenskan som vinner terräng genom att svenska, jämte engelska, oftast fungerar som lingua franca, när det handlar om kommunikation mellan turkar, araber, somalier m.fl. På Internet kan man följa denna utveckling ("Mål i mun"). (( S.k. rinkebysvenska är kontroversiell för många vanliga svenskar. Men kanske vårt språk i vissa avseenden kan berikas av influenser utifrån? Det är inte uteslutet att vissa nya uttryck från det hållet kommer att accepteras. Min anm.))
Det är många svenskar som är rädda att svenska språket håller på att förlora alltför mycket mark till engelskan; det talas om "domänförluster". L-G A urskilde två sfärer: 1/ Högre utbildning och forskning. 2/ Näringsliv. På Volvo är engelska koncernspråk, men på fabriksgolvet talas självklart svenska. På universiteten råder stor skillnad mellan fakulteterna. Vad beträffar naturvetenskapliga och tekniska ämnen samt media skrivs avhandlingarna regelmässigt på engelska. När det gäller vården skrivs en del även på svenska. Det varierar även när det handlar om humaniora och samhällsvetenskap. Teologiska avhandlingar avfattas mestadels på svenska. Klart är emellertid att engelskan har en speciell status. Göteborgs universitet har föreslagit att alla avhandlingar på engelska skall ha en sammanfattning på svenska. Det anses ligga en potentiell fara i att inte riktigt kunna beskriva sitt eget ämne på svenska. (( Det omvända gäller också: Avhandlingar på svenska förses med en engelsk resumé: abstract. Min anm ))
L-G A jämförde med några speciella fall då man räknar och använder sig av ett mycket begränsat antal siffror, t.ex. 1--5, när man räknar på ett språk, och sedan fortsätter (6, 7...) på ett annat. Det finns bland Göteborgs naturvetare en tendens att anse det "provinsiellt" att behöva skriva om sina ämnen på svenska. De har ibland problem att uttrycka sitt fack på sitt svenska modersmål. Han konstaterade att det är en styrka att ha tillgång till Nationalencyklopedin som omfattar hela 20 band -- allt på svenska. Han nämnde vidare en artikel där ett antal uppsalalärare var bekymrade över att "svenskan dör i högskolevärlden". En av åhörarna uppgav att de tjocka kursböckerna på engelska i exempelvis ekonomi är svårtillgängliga för många som kommer till dessa studier med enbart sin gynmnasieengelska i bagaget.
Apropå invandrarområdena: De fylls på med "nya" svenskar; i Göteborg var det först nästan bara utländska chefer i näringslivet, men nu är det många välutbildades barn som är födda i Sverige och kommer att kunna rycka in. Beträffande diskussionen om nyttan av att undervisa flera skolämnen på engelska, menade L-G A att när det gäller matematik, exempelvis Pythagoras sats, så fattar man bättre innebörden om undervisningen sker på svenska. Om man vill kan man ju därefter översätta (en del) till svenska. Vad beträffar engelsk facklitteratur på universitet och högskolor är det av kostnadsskäl ej möjligt att översätta den.
Det är dumt att klanka på engelskan och framställa den som ett hot mot svenska språket. I undervisningen kan det vara bra att eleverna läser en engelskspråkig lärobok i ett ämne och att läraren sedan för samtal med dem om innehållet på svenska. L-G A ansåg att missförstånd annars lätt kan uppstå. Han sa att han själv som ung språkstuderande ofta träffade på uttrycket "parts of speech" utan att riktigt förstå vad det stod för. Han läste nog gott och väl 100 sidor i boken innan han kom på att det betydde ordklasser. Kanske det är bästa lösningen att kombinera mellan språken. En del elever (främst invandrare) kan ha lätt för att läsa engelska men samtidigt ha svårt att förstå talad svenska. (Jämför inlägget ovan.)
Kursböcker på tyska och franska försvann praktiskt taget under det tidiga 70-talet. Därmed försvann också kravet på kvalificerade läskunskaper i dessa språk. Naturvetenskapliga ämnen gick i spetsen för den utveckling som gav engelskan hegemoni. En person i publiken hävdade att åtskilliga från utlandet nyanlända elever inte bara har problem med att följa undervisningen på svenska utan även i stort sett saknar kunskaper i engelska. Att lära ut bara via svenskan tar då mycket tid.
L-G A gav ett citat: "Only before God and linguists are all languages equal". I ett språkvetenskapligt fågelperspektiv sägs ingen kvalitetsskillnad föreligga! Skulle verkligen hottentottska och zulu alltså vara likvärdiga med svenska? Ja, faktum är att alla språk generellt sett är likartade beträffande typologi, grammatiska strukturer m.m. Man ser mönster som i grunden liknar varandra. Även när det handlar om förmågan att tillägna sig språk ser man likheter. Likaså urskiljer man samma mönster i hur det lilla barnet lär sig modersmålet, och det sker i en likartad ordningsföljd. Vad beträffar språkinnehållet gäller principiellt att vad som kan sägas på ett språk kan sägas på ett annat.
Utöver denna huvudregel kan tilläggas att ordval och ordförråd varierar starkt skilda språk emellan på speciella områden. Samiskan är t.ex. överlägsen svenskan när det gäller en rad ord för olika sorters snö, vilket är naturligt nog. Likaså har en jagande bushman i Kalahariöknen en mycket differentierad vokabulär för jakt. Vad gäller uttryckssidan i en jämförelse mellan svenska och engelska måste den senare anses överlägsen i kraft av sitt stora ordförråd. (( Det är svårt att exakt ange antalet ord i ett språk bl.a. på grund av hur man ser på alla sammansättningar. Svenskan har liksom tyskan enorma mängder sammansatta ord och har en stor potential att bild nya komposita. Engelskan har ej alls så många dylika (åtminstone om man utgår ifrån skriftbilden). Franskan har mycket få. Min anm.))
Någon i publiken anmärkte att engelskan varierar på olika håll i världen. Ja, svarade L-G A, men skillnaderna är små. En engelsktalande indisk invånare och en indier bosatt i Sydafrika har ett språk som är mycket mer likartat än rikssvenska och älvdalsmål (som är obegripligt för andra svenskar). Man bör således inte undervärdera skillnaderna inom samma språk. Kanske även engelska kan indelas i flera "språk"? (( De bör väl i så fall benämnas dialekter. Är inte norska och svenska egentligen två dialekter, ej skilda språk? Gränsfall? Min anm.))
En artikel i amerikanska Newsweek har haft ett nummer med språk som huvudtema.Titeln var (hör och häpna) "Who owns English?" Vem bestämmer alltså hur engelskan ska vara och om dess framtid? En i och för sig mycket välbehövlig stavningsreform låter likväl vänta på sig. Man talar ibland om "Global English"; det har ifrågasatts om engelsmännen ska ha ensamrätt till god engelska. "British English" är inte längre normbildande utanför Europa. En person undrade i ett annat inlägg om inte brittisk engelska påverkats också. Jo, smärre amerikanska egenheter har anammats i Storbrittanien, mest gällande ordförådet. (( G B Shaw ivrade kraftfullt men förgäves för en stavningsreform. Han jämförde ryskans nästan ljudenliga stavning. Min anm.))
Språk förändras och mest märks förändringar i talspråket, inte alls så mycket i officiellt språk. När det handlar om den svenska "språkkroppen" så förekommer en tendens till läsuttal, dvs. skriftbilden påverkar uttalet, nu mer än för 50--100 år sedan. Det är en tydlig tendens till standardisering av språket, inte minst av uttalet. Vi har aldrig talat så "ordentligt" som nu. Unga människor uttalar ofta "och" med k-ljud, gamla säger "å". Skriftspråksuttal blir vanligare. Andra exempel: "gator" uttalas nu oftare med o i stället för med e: "gater". Det gäller förstås även liknande ord som flickor etc. Det är f.ö. en rätt långsam förändring. En tendens till vokalförlängning i vissa ord noteras också: "vän" med kort ä-ljud, men "vänlig" uttalas numer ofta med långt ä. L-G A nämnde också att "länspumpa" med långt ä blir komiskt! Assimilering förekommer inte så mycket om språkgemenskapen är tät.
L-G A travesterade skämtsamt ett känt yttrande i Orwells "Animal Farm": "Some languages are more equal than others". Språk är komplexa och det finns en lång rad faktorer som påverkar. Man skönjer bl.a. olika psykologiska komponenter. Lärare och elever har vidare skilda språkliga positioner, som ju är antingen starka eller svaga alltefter situationen. Det sägs att svenska är ett litet språk (jfr. ovan) och att Europa har många språk. Nej, tvärtom, det är fel slog L-G A fast. "Det trodde ni inte!" tillade han glatt. Boken Ethnologic Languages of the World har tillkommit under medverkan av kristen mission och som innehåller en mycket lång lista som anger vilka språk som talas i varje land.
Denna publikation redovisar inalles 6.528 språk, och en cirkelfigur anger procentuellt fördelningen av språken i stora drag: Stillahavsregionen (Pacific): 15 %; Nord- & Sydamerika (Americas): 30 %; Afrika: 30 %. Europa har en ytterst liten del av kakan: bara 209 språk. (( Som antytt är gränserna mellan dialekt och språk oklara. (Jämför även nedan.) Jag vet inte heller vilka kriterier som här använts. Jag har sett varierande siffror om det totala antalet språk. Procenttalen ger dock en viss antydan om fördelningen (tyvärr hann jag ej anteckna allt; jag saknar Asien, tråkigt nog). Det är klart att dessa siffror bara är en grov uppskattning; statistikens procenttal är f.ö. sällan så exakta som man kan förledas tro. Min anm.))
L-G A visade hastigt resultatet av en egen "köksbordsforskning", nämligen en lista där han plottat in uppskattat antal talare av många språk på en skala: 100 miljoner, 50 miljoner osv. Ett anmärkningsvärt resultat var att 98-99 % av jordens alla språk har färre talare än svenska! Medianen i undersökningen befanns vara endast 10.000 talare! Grunden för språkräkningen är: Vad menas med språk? Hur definierar man språk? Tyska forskare brukar använda termerna Abstandsprache resp. Ausbausprache (ung. konstruktionsspråk). Ett hjälpmedel är A Basic Wordlist som upprättats för många språk, där de allra vanligaste orden listats.
När det gäller att fastställa vad svenska språket är, anses den rikhaltiga Svenska Akademins ordbok med rätta vara en rikslikare, åtminsone beträffande stavning. En uttalsordbok finns också; ny är Språkriktighetsboken som väntas ersätta Welanders välkända Riktig svenska från 1939. För att bara nämna ett par exempel på språkriktighetsfrågor: När används varken...eller resp. vare sig...eller? Är meningen "Man har börjat bli oroliga" riktig svenska? Denna böjning efter innehållet i stället för enligt grammatiken är ju vanlig i talspråk. L-G A uppgav att det finns mycket litteratur som behandlar språkriktighet.
L-G A talade vidare om att mäta ett språks styrka. Härvid bör man förstås veta: 1) det totala antalet talare, samt hur många som är: a)modersmålstalare, b) andraspråkstalare -- stort antal ger hög status. 2) språkvetenskaplig aspekt: a) ortografi, b) ordlistor, ordböcker; c) grammatikböcker, språkbeskrivningar; d)språkvetenskapliga analyser. Många normerande skrifter finns som syftar till att göra det lättare att skriva. 3) Litterär aspekt: a) Bibeln, delar av Bibeln; b) skönlitteratur (romaner, noveller, pjäser, dikter etc.). Någon i publiken föreslog att man ej får bortse från film.
Vart går svenskan? L-G A tyckte att det var lite märkligt att somliga är så bekymrade för svenska språkets framtid. Visserligen inträffar en del domänförluster, men det är inte så konstigt eftersom svenska används i många sammanhang. Han angav en modell för språklig förändring: 1/ Samhällsförändringar påverkar språket som förändras i sin tur. Det kan ofta vara fråga om tekniska saker. Exempel: telefonsvararen, som dock bara möjliggör envägskommunikation. I början kändes det väldigt ovant, då man var van vid tvåvägskommunikation via telefon. Men efter ett tag hanterade de flesta den på ett riktigt sätt. 2/ Villkor för kommunikation; se nämnda exempel. 3/ Språkbruk. Kanske nämnda tekniska innovation har främjat ett tydligare uttal? 4/ Språksystem. Det har nog uppkommit mer skriftspråksuttal. Datorn, Internet, mobilen influerar språket. Exempelvis SMS-meddelanden har skapat en speciell, koncis stil, delvis beroende på litet utrymme. Förkortningar, s.k. smileys och ordrebusar typ "B4" (eng. before) brukas av många ungdomar när de chattar. L-G A nämnde Hermanssons välkända ord: "Nån jävla ordning får det lov att vara!"(1968) Han förklarade att på 1960-talet uppstod en tendens med auktoritetsförluster och krav på minoritetsrättigheter. MBL var också ett uttryck för denna strömning som krävde medbestämmande. Slutsats: Mentala och sociala förändringar betyder mer än tekniska nyheter.
Pragmatik, stil, språkbruksfrågor Den strikta hälsningsfrasen "Goddag" har i hög grad kommit att ersättas med "Hej!" En undersökning med en mängd inspelade samtal innehöll massor av "Hej" som är den normala inledningsfrasen och som är helt neutral idag. L-G A nämnde termen informaliserat språk och det gäller både tal- och skriftspråk. Politiker och tjänstemän talar som mina grannar, sa han. Det kan man också höra i TV:s soffprogram.
Dutilltal till (nästan) alla slog igenom förbluffande snabbt under tidigt 70-tal och kom att ersätta "ni" i stor utsträckning; likaså försvann "titelsjukan". Emellertid har ett nytt niande uppstått. Vissa släktord har blivit mindre frekventa. Sålunda är "tant" och "farbror" i barns tilltal till äldre så gott som borta. (( Nog kändes det ovant i början att bli duad av vem som helst. Visst låg denna "reform underifrån" i tiden. Jämför den politiska vindkantring som sedan följde och småningom även gav ett förnyat niande, som dock knappast slagit rot annat än möjligen i yngres tilltal till äldre (mest i butiker?). Utan att gå in på "ni":s speciella ursprung vill jag tillägga att att ni, liksom du förstås, var tabu i underordnades tilltal till överordnad: "Kan doktorn säga mig...?"(direkt tilltal!) Min anm.))
Det är påfallade hur snabbt utvecklingen mot "du" gått: processen tog bara 20-25 år. Det är en apart förändring, menade L-G A , man frågar sig varför en så pass stor förändring av hövlighetssysstemet gått så fort. Det svenska skriftspråket tog däremot god tid på sig att slopa verbens pluralformer. Först omkring 1940 blev det vanligt att skriva "de ser" i stället för "de se" och "de såg" i st. f. "de sågo", samtidigt som man redan 100 år tidigare gått över till singularformer i talspråket. En mindre förändring är att man numera färedrar att säga "Jag och Olle" i st.f. "Olle och jag".
Andra exempel: "Jag är professor" ersätts gärna av "Jag arbetar som professor". Kan detta vara en ideologisk språkförändring? L-G A berättade att han fått arga brev från dem som ogillar att man säger "Ni är ...(yrke)." I uttrycket "arbetar som..." identifierar man sig tydligt med sitt arbete. Säger man "Jag är Markus" i st. f. Jag heter Markus är det OK. Vidare: "Jag är GAISare"/ punkare" eller: "Jag är hundägare." Jämför: "Jag är språkvetare." Vad säger det om vederbörande? Helt olika saker... Tittar man i telefonkatalogen ser man inte ofta titlar numera. Vem sätter då ut sin titel? Där bruket ännu förekommer, är det mest äldre som använder titel. Här har skett en förändring; man stoltserar inte med titlar längre, viklet man fortfarande gör i Tyskland (titelsjuka!). ((Jag fattade inte poängen med "ideologisk" språkförändring. Och vad slags olika identifikation är det? Min anm.))
L-G A kom in på det ökade bruket av talspråksvändningar och "pragmatiska" fraser i officiella sammanhang. Han nämnde den politiks Junilistan, om vilken man först skrev en hel del kritiska artiklar. Vem saknar nu Jan och Bert i politiken (Ny demokrati)? Men då blåste det nya vindar vad gäller politiskt agerande. En stilförändring kan skönjas som kännetecknas av ett slags "prat" med läsaren: "Men hallå!" Det är en sorts dialogisering av texten. Ibland är det en risk att man förutsätter att "alla" sett "alla" dokusåpor t.ex. Det är skumt, tyckte han. Tidigare rekapitulerade man mer i texten, påstod han.
När det handlar om tabumönster uppträder också förändringar. Svärord och könsord (i viss mån) är nu mindre förbjudna i skilda sammanhang. Bland de "farligaste" orden idag kan nämnas neger -- för att inte tala om nigger! -- samt utlänning, invandrare. Intressant är den diskussion som blossade upp kring glassnamnet "Black Nogger" (nu omdöpt?). Man aktar sig att tala om"negerbollar", så hette de ju förr. En åhörare hade på ett museum (!) i Stockholm sett benämningen "afrobollar" för samma vara. Allt detta visade hur laddade vissa ord är -- och det hojtas: "Ta bort dem!" Till de nyare känsloladdade orden hör "blatte". (L-G A antydde något samband med forna Jugoslavien.) Ordet anses oftast fult och tabu, men det har förekommit i t.ex. gratistidningen Metro. ((Det var en liten debatt i P1 med anledning av radioföljetongen Ännu talar träden, i vilken den kamerunsk-franska författarinnan använde "nègre", som översattes med neger. Det blev för mycket för en del personer som inte förstått att denna beteckning var fullt adekvat förr och alltid användes under den tyska kolonialtiden. Min anm. ))
En åhörare påpekade att man ofta ser /hör syftningsfel som gör meningen tvetydig, exempelvis i frasen "tala om bråk med lärare..." eller "prata om vulkaner i Skövde..." L-G A förmodade att det kunde bero på en förändrad attityd: skribenten/talaren lägger ner mindre tankemöda på att uttrycka sig klart. ((eller på grund av jäkt och slarv också. Min anm. )) Radioprogrammet Språket får massor med brev -- ca. 40.000 på 8 år! Populärt är att fråga: Hur blir det språkförändringar? Då brukar ordet förändringar vara synonymt med "försämringar".Om man undrar vad för sorts brev vi fått är det omöjligt att svara kortfattat, sa L-G A. Fråga hellre vilka vi inte fått! Det är kort sagt brev som uttrycker glädje över förändringar!
Det finns mycket att reta sig på. Ingen säger att det är bra att säga bara "kommer" i st.f. kommer att: "Jag kommer prata om det sen". Jämför de modala hjälpverben; de används ju alla utan infinitivmärke + infinitiv: "Jag ska/skall göra det."(alltså endast "ren" infinitiv) L-G A var övertygad om att "kommer" utan "att" kommer (!) slå igenom fullt ut och blir standard inom 10-15 år. Denna konstruktion är redan på frammarsch. F.ö. finns det ganska många exempel på två möjligheter, typ: "Han slutade (att) röka." (( Jag tror personligen att påverkan från de modala hjälpverben blir för stark. Som äldre tycker jag inte om "kommer" utan "att" men man vänjer sig. Tendensen är klar: ej "att". Min anm.))
Ytterligare exempel: "Vi måste bestämma om vilken politik skall vi föra." Det är naturligtvis en konstig ordföljd. Jämför: "Vilken politik skall vi föra?": direkt fråga. Prov på felaktigt använd ordföljd är ganska vanligt i talspråk, förmodligen rätt sällan i skrift. (( Många nysvenskar som talar svenska hyggligt gör tvärtom, dvs. använder rak ordföljd i fall som: "Igår jag såg honom." Inte bara engelskan utan en rad andra språk har rak ordföljd i sådana fall. Min anm. ))
Efter dessa exempel på korpusfrågor som rör förändringar i språkuttrycket, som hänger ihop med samhällsutvecklingen, framförde L-G A tre alternativa perspektiv: 1) Utrotning; 2) Bidialektism och pluralism; 3) Uppskattning. Kommentar: Alt. 1 är numera helt borta ur bilden. Det är en klar tendens till ett flerspråkigt perspektiv i Sverige, alltså alt. 2. Detta kan sägas vara villkorligt då två eller fler språk används i vissa situationer. Språkminoriteter har ställt anspråk på fullt erkännande. Kravet på det 3:e alternativet, alltså uppskattning, är kategoriskt. En tidigare utrotningspolitik, nämligen förtryck av talare av minoritetsspråk, har fått ge vika för en tvåspråkspolitik. Det var på 1970-talet som man ställde en aktiv tvåspråkspolitik som mål. Språkvården bytte inriktning och utrotningspolitiken övergavs till förmån för ett bidialektiskt, senare pluralistiskt perspektiv.
Hur ska man ställa sig till rådande språkbruk? Det förefaller rimligt att man bör döma efter språkanvändningen. Någon i publiken återkom till beteckningen "blatte" och framhöll att de personer som anser sig höra till den kategorin också själva kallar sig blattar, medan det är fult när andra använder det ordet om dem! L-G A tyckte frågan var knepig. De kanske själva vinner på att utnyttja det laddade ordet på det sättet. (( Jag kommer att tänka på det känsloladdade "bög" som tidigt kom i bruk bland bögarna själva. Bög är nu allmänt erkänt som synonym till homosexuell. Min anm.))
L-G A menade att krönikörer inte sällan vill göra sig och försöker överglänsa varandra med "häftiga" ord och slangartade uttryck för att väcka uppmärksamhet. Ett annat område som i regel är tabubelagt är etnicitet. Detv är ett problem och ingen vinner på tabun. En åhörare berättade att han fått ett SMS från sin son i Spanien. Denne omtalade att det finns ett slags "judespanska" (blandspråk?) som överlevt i 700 år, samt att det fortfarande talas medeltidsspanska i Nordafrika. L-G A fann detta egendomligt och refererade till de svenska emigranter som utvandrade till Amerika; efter bara tre generationer var svenskan i stort sett borta där. Det är ett helt annat historiskt perspektiv.
L-G A kom att tänka på romerna (förr kallade zigenare) som härstammade från Indien och utvandrade till västerlandet för tusen år sedan. Deras språk romani talas ju ännu. F.ö. har jiddisch (nu även officiellt minoritetsspråk i Sverige) funnits i 500 år. Så i vissa fall kan minoritetsspråk bevaras under lång tid, trots tryck utifrån och rena förföljelser. Idag finns lyckligtvis tekniska hjälpmedel som gör det möjligt för människor i förskingringen* att hålla kontakt med sitt hemspråk. Lättare är det också för dem som vistas utomlands att bevara sitt modersmål om de bor på samma plats eller i ghetton**. (( * grek. diasporá: judarnas förskingring i främmande länder. ** namnet på ett judiskt kvarter i Venedig. Ordet har en dålig klang sedan 2:a världskriget. Tala om språklig & kulturell överlevnad! Min anm.))
En fråga från publiken: Det är svårt att motivera svenska gymnasieelever att läsa danska. Finns det någon hjälp att få, ett slags nordism som främjar de nordiska språken? Svar: Vi har Nordiska rådet men där hör man mest bara vackra ord. Det är märkligt att man inte kan vara överens om flera saker. Varför har man t.ex. ingen gemensam TV-kanal? Det vore alls ingen omöjlighet a tt gemensamt bekosta en nordisk TV-satellit. Vi vet förresten att norrmän och danskar är bättre på svenska än vi är på norska och danska -- speciellt det senare är vi rätt dåliga på.
Fotboll, i synnerhet cupmatcher, kan nog främja språkkunskaper över gränserna. Det kunde kanske t.o.m. vara roligt att lära sig danska! Det var väl mer så förr i tiden, nu knorrar svenska elever. Invandrare kräver mer redundans (överskott av information) i texten för att någorlunda förstå ett nytt språk (i första hand svenska). Hur ska man då göra för att öka viljan att läsa språk? Generellt rekommenderas att göra det så lustfyllt som möjligt. Filmvisning är ett av många sätt.
En ordfråga från en i auditoriet: Varför säger så många ungdomar "kolla" på TV i st.f. titta på TV? Kolla betyder ju kontrollera --> se efter --> titta,se på /TV/. En märklig semantisk förändring uppvisar däremot sv. "rolig" som ju kommer av subst. ro, medan rolig på danska mycket riktigt betyder lugn. En säregen betydelseförskjutning ser man också i "hemsk" som är avlett av subst. hem. Generellt kan sägas att ord som har flera hundra år på nacken har fått en förändrad innebörd.
En frågare ville veta vad "dorma" betyder, ett ord som hon hört i samband med färger. Förslagsvis betyder ordet ung. dov, men L-G A kände ej till det. Man skulle gissa på franskt eller spanskt ursprung. En sista åhörarfråga gällde tabuord. Vilka får man inte använda? L-G A hade en doktorand som bedrivit medvetandestudier; det vore kanske värt att fråga honom om saken. Tabu är ju något som man inte ska prata om, det är helt enkelt fråga om förbud. Förresten existerar vissa företeelser som man saknar termer för. Vi känner alltför väl uttrycket "politiskt korrekt" -- tyvärr en realitet idag, avslutade L-G A. ((Jag kommer osökt att tänka på ett korancitat på arabiska som jag råkar ha framför mig. Jag översätter: "Allt kan icke sägas." Jag tänker även på okända fenomen som tycks oförklarliga eller ännu oförklarade. Inte underligt om det då saknas ord för det obeskrivliga. F.ö. har jag inte kunnat hitta något ord "dorma" eller liknande. Former av fr. dormir kan nog inte vara ursprunget. Är det möjligen fråga om ett slaviskt ord? Men jag känner inget i den stilen. Min anm.))
Min kommentar 2005 Det var alltså just på Europeiska språkdagen 2005 som professor Lars-Gunnar Andersson höll denna innehållsrika föreläsning på Högskolan i Skövde. Som mycket språkintresserad är jag glad att jag hade möjlighet att närvara under det nära två timmar långa föredraget. Åhörarskaran var inte så stor som man kunde väntat om fler känt till denna gästföreläsning. Publiken fick säkert gott utbyte av den intressanta framställningen.
Jag följer med intresse det populära radioprogrammet Språket. Att väldigt många gör det vittnar den enorma brevskörden om (kanske mest mejl). Svaren på de ibland knepiga frågorna är oftast klargörande. Det är då naturligt att jag såg fram mot föreläsningen med stora förväntningar -- och de kom inte på skam! Då jag själv undervisat i moderna språk (och som pensionär sysslar jag med flera), var det särskilt givande att nu även få utblickar mot andra språk, med svenska som utgångspunkt.
Självfallet kan det finnas brister och kanske fel i min sammanfattning. Ibland önskar jag att jag kunde stenografera för att hinna med riktigt. Jag har som synes ofta infogat egna reflexioner här och där i referatet; jag hoppas de har substans. Eftersom språk är mitt huvudintresse har det denna gång blivit rätt många iakttagelser inströdda i texten.
Jag skulle här vilja anknyta till språkfrågor. L-G A kom ju in på bl.a. svordomar. I ett "Språket"-program nyligen sa han att svärord naturligtvis används mer försiktigt i radio/TV än t.ex. på en fotbollsmatch. Kan syftet under matchen vara att väcka ilska? Liksom våld föder våld ger ilska och frustration upphov till irritation eller vrede hos motparten som ger igen genom att svära och stå i -- förhoppningsvis stannar det vid verbala utgjutelser. Påståendet "Svordomar är ett fattigdomsbevis" förenklar för mycket. En hel del människor med bra språkförmåga svär faktiskt rätt ofta, sas det i programmet. Det är en risk att det blir slentrian att slänga ur sig både svordomar och könsord i tid och otid; vanesvärande alltså (enligt programmet). Jag håller med, men jag gillar inte den slapphet som detta beteende avslöjar. Jag anser att man borde "sila snacket" mer i media.
Annars tycker jag om L-G A:s liberala attityd, uppenbarligen till skillnad från många arga brevskrivare som absolut vill slå fast vad som är rätt resp. fel. Emellertid förändras ju språket hela tiden -- även om processen inte märks så mycket i det flyktiga nuet -- och det som anses fel idag blir rätt i morgon, grovt uttryckt. Exemplet med "kommer /att/" tycker jag bedömdes riktigt. Allt är föränderligt, men därmed inte sagt att det skulle vara omöjligt att avgöra vad som f.n. är god resp. dålig svenska.
Kan man påverka språket uppifrån? Är inte språket ett slags levande organism som av egen kraft lever sitt eget liv? Ja i någon mening är det så, tror jag. Men influenser kommer in från olika håll; språkhistoren visar detta tydligt. Det gäller inte minst engelska, som jag skämtsamt kallar för "blandspråk" och som nu gör sitt segertåg över världen. Engelskans ordförråd är faktiskt väldigt heterogent. Om det är bra eller dåligt må vara osagt, men otvivelaktigt hör svenska till de mest utsatta språken för engelskt påverkan. Denna effekt har nära samband med den ekonomiska och politiska omdaning som i hög grad styrs av globala krafter.
Jag har just läst om ett regeringsförslag om ökad intenationalisering av forskningsresultat och att en ny myndighet skall inrättas för att vårda det svenska språket. Redan finns idéella föreningar som Svenska språknämnden och Svensk-finska språknämnden med flera. Man vill bl.a. verka för att myndighetsspråket skall bli bättre och tydligare; enkel och lättbegriplig svenska är målet. Svenska skall vara huvudspråk för alla ; man ämnar satsa på språkundervisning för elever med svenska som andra språk. Minoritetsspråken samt teckenspråk för döva nämns också. En miljon har svenska som andra språk i Sverige. Detta är exempel på försök till reglering uppifrån, till den verkan det hava kan.
Formfrågor i all ära, men innehållet i texterna är allra viktigast. Det är lätt att kritisera och hänga upp sig på vad man tycker är något tvivelaktigt ordval. Fokusering på än form än innehåll har skiftat över tid. Själv har jag alltid intresserat mig för formfrågor, eftersom grundläggande språkstudier förutsätter mycket formpluggande. Förutom inpräntande av paradigm (ryska har en uppsjö av dem) lär man sig småningom urskilja en rad mönster även vad gäller ordbyggnad och syntax. Genom att studera främmande språk främjar man dessutom språkkänslan i modersmålet samtidigt. En fråga som är svår att besvara är: Är ryska / arabiska / kinesiska svårt?"
Ett kort svar blir intetsägande: "Det beror på..." Det är verkligen vanskligt att jämföra olika språks svårighetsgrad. Det är så många aspekter att ta hänsyn till i varje språk. Jag måste nämna professor emeritus Göran Malmqvists lilla bok Kinesiska är inte svårt; är inte titeln missvisande? Både ja och nej. Det beror på ur vilken synvinkel man betraktar detta fantastiska sptåk -- för att inte tala om jätterikets långa historia och kultur! Varje språk är sannerligen mångfacetterat. Vill man helt kort ge en "bild" av det måste man välja ett eller ett par perspektiv bland många.
Jag kunde här ta upp några fler drag i svenska språket, men utrymmet tillåter ej detta. Dock vill jag anföra ett par exempel till: Modeordet"okej" (OK/ok) blir allt vanligare överallt. Vidare hör man väldigt ofta det bekräftande "absolut". Från engelskan har vi "event" som ofta ersätter franska evenemang. Jag undrar även om svenskan lider brist på substantiv, särskilt abstrakta som ersätts med omskrivningar. Men det är nog en stilfråga: "substantivsjukan" är än tydligare i tyskan: Substantivsäuche; substantiviska konstruktioner är kortare men tyngre, vanliga i byråkratsvenska (kanslistil), medan talspråket använder en mening med verb. Jämför: "Avgift erlägges vid påstigning/påstigandet" och: .. när man stiger på. Jämför jag med svenska tycker jag mig ha märkt ett vanligare bruk av dylika substantivkonstruktioner i engelska, tyska, franska, ryska -- och arabiska inte att förglömma.
Allmän anmärkning 2015 Jag vill endast tillägga att ovanstående version är nästan identisk med det referat inkl. min kommentar som jag producerade för drygt tio år sedan.