Fack

Vänliga ord kan ju inte anses dumma. / De hörs sällan då många är stumma. / Trist att vissa aldrig tycks försumma / att då och då kränka nån stackars gumma. / Skitsnack är för dem smaskens som mumma! / Att vara snäll är för dem att flumma. / På heder och hyfts vill dessa elakt tumma. / Det finns absolut de som är skumma. / Andra bryr sig om inget, är helt ljumma. / Några har en lön som är en jättesumma. / De har råg i sina ryggar, som ej är krumma. / De skryter och slår stolta på sin trumma. / De ler självgott och hörs aldrig brumma. / Jag får ej glämma dem som älskar kardemumma! / Jag hyllar de kloka som kan mig förstumma / när de hindrar dem som vill landet förslumma.

Visst är det så: Vi grovsorterar gärna folk, stoppar in dem i fack där man tror att de med rätta hör hemma. Sedan ska man förstås se till att de förblir där, en gång för alla. Det skulle ju bara ställa till oreda om man fick för sig att oförhappandes börja flytta om dem. Vi har så att säga satt dem på rätt(?) plats. Ändå undrar jag om det inte finns goda skäl att tänka till och stuva om lite i fack- och rangordningen. Det händer faktiskt att man upptäcker att vissa personer, ja hela grupper, förändras, till och med utvecklas och förbättras. (Det sistnämnda är förstås inte särskilt vanligt.)

Förförståelse är sådant man tidigare upplevt, erfarit och känt, alltså basen för hur ens inställning är till personer och företeelser överhuvud taget. Det mesta som man grundar sina värderingar på tror jag man tar till sig genom påverkan utifrån. Fördomar hör till det "förprogrammerade bagage" som man gärna tar för givet och knappast reflekterar över. Struntar man i att tänka efter och bara lungt simmar med strömmen är det bekvämt att omedvetet fastna i gamla mönster och vanor. Visserligen är förmodligen en hel del av det gamla tankegodset värt att bevara, men utvecklingen rymmer både gott och ont och går obönhörligen vidare, så att man ofrivilligt måste ta ställning till vad som är bra respektive dåligt. Då är det dags att tänka om, vilket inte är det lättaste

Rubriken Fack har jag i rimmen först och främst valt som beteckning för en slags skämtsam gruppindelning. Den här är mycket grov och schematisk, men jag är övertygad om att det är ungefär så här det funkar i verkligheten. Det är så lätt att kategorisera, inlemma folk i mer eller mindre låsta fack. På liknande sätt sätter vi brådstörtat etiketter på enskilda medmänniskor, "prislappar" som ofta klistras på fel person. ("Prislapp" passar väl bra i ekonomismens tidevarv!) Lönen - ingen självklarhet för rätt många ens i vårt land - är emellertid en mycket svag markör för individens människovärde. Kapitalismen prioriterar glättad yta, medan det som är under ytan negligeras, ty det underliggande, s.a.s. inneboende anses ej viktigt.

Det går visserligen att kombinera mängd/volym och kvalitet, men det ligger i sakens natur att det som går att mätas dominerar stort, medan den ofta omätbara kvaliteten kommer i andra hand. Samtidigt tänker jag mig att kvalitén främjas i viss mån i rådande hård konkurrens, fastän kort hållbarhet hos en produkt kan också få fler kunder att köpa nytt. I så fall är lågpriskonkurens allenarådande. Men som vanligt finns flera tendenser samtidigt, vilket inte precis underlättar val i "valfrihetens" tecken.

Det är förstås en naturlig strävan att söka uppnå en godtagbar ordning i tillvaron som ju kan te sig så kaotisk många gånger. Blott en blick ut i stora världen avslöjar mångenstädes en förfärlig oreda. Jag associerar till "Den stora oredan" i den ryska historien. Och från nära dåtid minns jag Nixons favorituttryck "law and order" -- men som bekant fick "tricky Dick" sota för sin dubbelmoral, milt uttryckt.

Enligt min mening måste man försöka förenkla den trassliga tillvaron en smula. Samhället harju blivit väldigt komplicerat; makt och myndighet medverkar till att skapa bilden av en rad motstridiga fenomen. Samtidigt som datorer utför operationer blixtsnabbt, tuggar sig byråkrater mödosamt igenom pappersberg av betänkanden, utredningar, remisser etc. Man hoppades allmänt att digitaliseringen i slutändan skulle avskaffa papperseländet (i sig också ett miljöproblem). Vederbörande borde stanna upp ett ögonblick: "vad är det vi sysslar med egentligen?"

Det vimlar av absurditeter, t.ex. en händelsekedja på olika nivåer som denna: Rationalisera företag/myndigheter (i viss mån) ---> sparka anställda (drabbas hårt) ---> lönsamt (för företagen ifråga) ---> problem för sparkade att få nytt jobb (jobbigt!). För dem som ännu (för hur länge?) har jobbet kvar efter "utrensningen" återstår att arbeta ännu hårdare. Man gallrar med andra ord bort olönsamma individer -- sådan är den hårda ekonomiska verkligheten, även om även min bild här nödvändigt blir förenklad.

Det är i regel ett måste att bortse från mindre väsentliga drag och detaljer för att alls kunna få överblick, så att man någorlunda begriper sammanhangen. Det finns då onekligen risk för alltför långtgående generalisering, i likhet med mina "etikettrim". Märk dock att man aldrig kan greppa hela sanningen, och då är det visst fog för lite drastiska formuleringar som förhoppningsvis kan ge upphov till skämt. Satir och ironi är förvisso ett svårt gebit med många fallgropar. M.a.o. en utmaning.

Vart är vi på väg? är en s.k. bra fråga. Förresten sägs att vägen till helvetet är kantad med goda föresatser. Vidare: Rätt du tänkt fast det blev fel. Sorry. Så nog finns anledning att klaga. Hör bara:

De finns som bara gnäller och gnölar. / Folk som likt ilskna tjurar brölar. / Som plaskar runt i gyttjiga gölar. / Eller trampar snett i dyiga pölar. / Som skepp på grund med för djupa kölar. / Eller skriar som ston som i smärta fölar. / Eller som kon i för trånga båset bölar. / Sen finns de som med flit bara sölar. / Sist men inte minst finns allsköns knölar.

Poeten sitter i sitt elfenbenstorn. / Den bilden är för sliten och forn. / Aha! på golvet hittar han ett sanningens korn.

Tåget måste dras av ett lok. / Fisken dras upp på en krok. / Kunskap hämtas ur en bok. / Den person är ingen galen tok / som faktiskt vågar köpa en bok. / Är du nyfiken är du riktigt klok. / Nu råder tyvärr en konstig bokfobi / som ger mig verkligt bryderi. / Ska bokförakt spridas likt smittsamt difteri?

Sture Alfredsons hemsida