Fördomar - främlingsfietlighet eller förförståelse

av Klas Grinell, doktorand i idéhistoria, Göteborgs universitet

9/3 2004 kl 19.00-20.00. Odeon, Kulturhuset i Skövde

Detta är ett referat av en av de öppna Filosofiska föreläsningar som Folkuniversitetet inbjöd till. Då jag nu saknar informationsbladet citerar jag i stället som inledning den intervju med Klas Grinell som stod att läsa i Skövde Nyheter 11/3 2004. K G: "Vi har alla fördomar -- ingen idé att försöka förneka det." Detta var ett av budskapen då K G , doktorand vid Göteborgs universitet, föreläste i Odeon.

" Det är ofrånkomligt att vi har fördomar -- alla är fördomsfulla. Oftast är dessa fördomar förförståelse, säger han. Med förförståelse menas att man tror sig veta hur saker och ting förhåller sig -- men man gör det utan att ha fakta. -- Vi dömer alltid före. Ser ni mig så har ni en bild av vem jag är, säger han och fortsätter: -- Och så måste det vara. Utan förförståelse skulle inget fungera. När vi går över en gata och det är röd gubbe vet vi att vi inte ska göra det.

Men Klas menar att förförståelse är bra även i kontakter människor emellan. -- Vi måste ju börja någonstans och då har vi en bild av personen vi har framför osss och tror oss veta hur vi ska uppföra oss. Är det en ungdom blir det på ett annat sätt än om det är en äldre människa.

Ordet fördom har en negativ klang för de flesta. -- Men i filosofin är det ett neutralt ord så där måste man tänka om. Det fungerar alltså inte att möta världen med öppna ögon -- men vi behöver ju inte vara främlingsfientliga för den skull. Att kunskap skulle vara saliggörande då det gäller att bekämpa främlingsfientlighet tror inte Klas. -- Nej, det är inte alltid ny kunskap som behövs. Risken finns att vi inte tar till oss den utan än mer försvarar den åsikt som vi hade från början. Så utbildning hjälper inte hela vägen."

Klas inledde föreläsningen med att säga att hans doktorsavhandling i idéhistoria beräknas vara klar i oktober (2004). Ämnet berör allmänt sett Sveriges relationer med omvärlden. Nu ämnade K G föra ett resonemang med förförståelse resp. fördomar som utgångspunkt. Vissa föreställningar om världen omkring oss är ju alltid nödvändiga. Han framhöll att det finns fördomar/förförståelse hos alla kategorier av människor, svenskar såväl som andra nationaliteter. Slutligen skulle han ta upp frågan varför fördomar etc. kan leda till fientlighet.

Vad gäller fördomar sade K G att detta negativa begrepp har utretts inom hermeneutiken; man konstaterar att det faktiskt föreligger behov av fördomar. Förförståelse betyder ungefär samma sak men har i motsats till fördomar en neutral eller positiv klang. Man tror sig veta hur något förhåller sig -- men utan att bry sig om fakta. Man har från början en viss bild eller föreställning om någon/något. Det handlar om att tolka den men sedan är det också fråga om att omtolka och revidera den ursprungligen oftast mindre välgrundade mentala bilden.

Alla vet av erfarenhet vad röd gubbe betyder vid ett övergångsställe, även om en och annan ignorerar stopptecknet. ((Enligt Bonniers svenska ordbok är hermeneutik "läran om hur man tolkar texter; ev. en filosofisk riktning enligt vilken humanistiska vetenskaper måste grundas på 'förstående' tolkning." Begreppet förförståelse är för mig rätt nytt och jag associerar till förkunskaper, men det inte riktigt samma sak. Min anm.))

Vi klarar oss inte utan förförståelse, menade K G. Men när människor som inte känner varandra träffas är det förstås en ömsesidig brist på sådan i början. Genom att hälsa på varandra och samtala bildar sig respektive parter en uppfattning om de(n) andra. Vi är emellertid fångade i våra fördomar, betonade K G som också sade att vi dömer mer eller mindre omedvetet innan vi egentligen har någon kunskap i det enskilda fallet -- det gäller både personer, saker och företeelser.

((På tal om att döma: Jag tänker på ordspråket "Man ska inte döma hunden efter håren." Men det är ju det vi ofta gör, dvs. vi ser automatiskt till det yttre i första hand. Att uppskatta inre egenskaper betyder att man måste gå mer på djupet. Det kan ta tid -- och tid är ju vad vi mycket ofta saknar. F.ö. har ju verbet bedöma en betydligt mildare innebörd än döma, som brukar ha en negativ klang ( men inte i "Domaren dömer"). Jämför fördöma som ju är ännu hårdare. Förresten sades nyligen i radio att jurister påstås ha fördomar beträffande kvinnor, eftersom de i stor utsträckning inte behandlar våldtäktsfall. Min anm.))

K G nämnde en bok av H G Gardener (?), Förförståelsens förstruktur. Eftersom språket har en avgörande betydelse för människan kan man säga att hon är en fånge i orden. Vissa ord har som bekant också en speciell laddning. Dock kan ett och samma ord uppfattas olika i olika kretsar; i allmänhet uppfattas ordet fördomar som något negativt, medan det i filosofisk mening är neutralt. Det går som sagt inte att hålla sig utanför fördomar. Som sociala varelser måste vi möta världen och då får vi redan tidigt en viss erfarenhet, som givetvis ökar med åldern. Erfarenhet ger förförståelse som i sin tur ger (eller kan räknas som) fördomar. Här nämndes i förbigående ännu en bok av Gordon Alfort, Prejudgement -- Prejudice. Det ligger storhet i att möta andra människor med respekt.

När människor får ny information eller exponeras för sådan, vill inte en del personer ta till sig denna. De vägrar att anpassa sig, avvisar förändring av förförståelsen. Exempel: Någon påstår: "Greker är högljudda." Om denne håller fast vid yttrandet trots att det uppenbarligen inte stämmer för alla eller ens flertalet greker, är det fel. Om personen däremot rättar sin felaktiga förförståelse är det ju okej. Många psykologer hävdar att fördomar är mer en känslosak än att de skulle vara förnuftstyrda. Att förvärva en hållbar identitet är viktigt. Självfallet gäller det också att upprätthålla den. Då är det möjligt att i viss mening skydda sig mot fördomar.

Apropå vikten av att försvara sin identitet: Många män frågar om kvinnor är lika rationella som de själva. När man vill befästa sin identitet ska man inte bara säga: "Jag är si eller så" utan också "Jag är inte..." Det kan onekligen bli en smula komplicerat att tydligt svara på frågan "Vem är jag?" Det handlar om att jag kan ändra förståelsen av mig själv. I så fall blir det lättare att försvara min självförståelse. Den franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascal som sökte förena tro (religion) och vetenskap (han var även matematiker) litade inte bara till förnuftet. Han ansåga det vara svårt att behandla fördomar med hjälp av förnuftet. Han betonade i stället intuitionens och helhetens roll. En helhetssyn var svårt att uppnå enbart med hjälp av förnuftet. När diverse kunskapsprojekt inte fungerar som de ska, kan det bero på att man inte tar till sig ny information; man orkar ej sätta sig in i förändrade villkor.'

Sverige av idag har som bekant blivit multietniskt. Vad finns det då för olika sätt att komma fram till ett fördomsfritt Sverige? Att läsa om olika nationaliteter räcker inte -- lika lite som man lär känna ett främmande land bara genom att studera fakta kring det, utan att besöka det och vistas där en tid. Det är naturligtvis verkliga möten som gäller. Det finns förstås människor som försäkrar att det inte existerar någon främlingsfientlighet här i landet. Man förnekar kanske att det inte är några "skinheads" i farten. Men det finns också en aggressiv främlingsfientlighet; den kan nog delvis förklaras av identitetsproblem. Alla har som sagt mer eller mindre fördomar som i sämsta fall blir kränkande gentemot andra människor. K G anmärkte att det här snarast hör till moralfilosofin, men att han aldrig givit sig ut för att vara någon expert på det området.

Det förekommer en hel del så kallad vardagsrasism i det svenska samhället men den är vanligen ej aggressiv. Dock kan den inte sällan upplevas som främlingsfientlig. Ändå kanske vardagsrasismen bara bottnar i en missriktad välvilja. Begreppet är centralt och innebär en benägenhet att sortera människor i skilda kategorier. Det talas ju om det mångkulturella samhället.

Vad är då kultur? Detta så vanliga begrepp är belastat, eftersom det betyder olika saker: konst, teater, litteratur etc. Medn ordet kultur används även i många andra sammanhang och i sammansättningar somkulturmönster,umgängeskultur, motions- och idrottskultur osv. På liknade sätt talar man om både lokal och global kultur. Ordet kommer från latinet och betyder odling (inkl. djurhållning), vilket visar dess ursprungligen konkreta jordnära innebörd. Från att beteckna ett yttre tillstånd har det kommit att ange ett inre landskap eller bildningsbegrepp. ((Min far var handelsträdgårdsmästare och typiskt jordnära. Han talade om olika slags krukväxter som kulturer, ett konkret fackord alltså. Min anm.))

Samhället är inte bara beroende av ekonomi utan även kultur för att vi ska kunna leva tillsammans på ett mänskligt sätt. Kulturbegreppet har blivit ungefär synonymt med civilisation. Praktiskt taget alla är för civilisation och mot dess motsats barbari. Under 1700-talet föddes ju den moderna vetenskapen; företrädare för kulturen såg positivt på utvecklingen. Det förekom -- ända in i vår tid -- att "bönder" föraktades och rent av sågs som "barbarer". Vid 1800-talets början förändrades tidsandan så att romantiken på många håll i Europa avlöste upplysningstiden. Den romantiska reaktionen hade en andlig aspekt och var för konst och litteratur. Den innebar kritik av den alltför förnuftsinriktade civilisationen.

I Tyskland, liksom i Sverige, böjade man studera etnologi under 1800-talt. Genom folklivsforskningen kom civilisation och kultur att betyda nästan samma sak. Man gjorde sig en föreställning om den mänskliga utvecklingen. Man utgick emellertid från frågan: "Vem är mest kultiverad? Vilken kultur är bäst?" Kulturförståelse trodde man sig kunna förvärva genom att rangordna. I bakgrunden till denna syn finns kolonialismen; de makthavande föreställde sig att kolonisering skulle leda till "civilisering"! De koloniserade folken ansågs naturligtvis ociviliserade. Få européer tyckte annorlunda. ((Jag erinrar mig det förfärliga uttrycket "the white man's burden". Det var ju mest färgade folk i de vita herrarnas kolonier i olika världsdelar. Européerna tog sin "civilisatoriska" uppgift ("börda") på blodigt allvar. En rasistisk attityd gentemot de i de flesta avseenden "underlägsna" (inferior) folkslagen och stammarna föreföll då fullt naturlig. Inte underligt om denna starkt manifesterade rasism har övervintrat, fast i delvis andra former. Min anm.))

Efter 1945 kom från de av kolonialmakterna ännu behärskade områdena alltmer högljudda krav på frigörelse. Makthavarna försökte hålla de otåliga massorna tillbaka: "Vänta! Ni är fortfarande för ociviliserade!" Men en ofta bräcklig självständighet uppnåddes som bekant till slut på många håll i världen, trots hårt motstånd och förbittrade strider. Hur blev det då med kulturen? Naturligtvis förekom det kulturkrockar -- men vad ledde de till? Det visade sig svårt att försvara den egna, inhemska kulturen, även efter att ha uppnått formellt oberoende. Människor blev osams helt enkelt. Begreppet nationell kultur blev allt vanligare.

Johan Gottfried Herder (1744-1803) hade i folkdiktningen, speciellt i folkvisorna, funnit fog för idén om "ett land, ett folk, en kultur". Han pläderade för att denna enhet skulle komma till uttryck: ett sätt att vara, tala och bo. Varje kultur skulle alltså stå för sig, vara självständig. ((Herders huvudverk är "Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit", där han djärvt söker se "människan i skapelsens totala sammanhang" (W Clauss, Deutsche Literatur) Min anm.))

En fråga från en åhörare gällde talesättet att "ta seden dit man kommer". K G sad bl.a. att om du far till ett land med en annan kultur får du anpassa dig. Herder var f.ö. ingen rasist. Om svarta är olika oss har de givetvis samma rätt som vi att ha en egen kultur. Frågeställaren var något tveksam: "Är det rätt att tycka så?" K G lovade att strax återkomma till saken och påpekade vidare att det självfallet är mycket enklare att umgås över kulturgränser om språket är samma och eller nästan lika. Som exempel tog han svenska och norska: Var börjar det ena språket och var slutar det andra? Här har skapats en gräns som inte är alls skarp. Ofta är det fråga om glidande övergångar, kulturellt och språkligt, även på andra håll. En annan i publiken inflikade att det numera är en nästan global musikkultur, matkultur m m. K G höll med. Allt flyter, och det är nog inte så bra att stilarna överlappar varandra. (( Apropå språk: svenska och norska är snarast olika dialekter, ej skilda språk, anser språkforskare. Min anm.))

Fortfarande gäller i princip -- även enligt FN -- samma syn på kulturen som Herder förordade: stat, nation och kultur betraktas som en enhet, med gränser mellar skilda enheter. Men under 1800-talet var kulturen beständig på ett helt annat sätt. Då kunde vikingatiden ses som ett ideal, vilket nu verkar konstigt. Kulturen utgörs i mångt och mycket av umgängesmönster. Filosofen Hegel menade t.ex. att "folkanden" bestämde människornas beteende. ((Ännu idag har de flesta svenskar en idealiserad bild av vikingatiden. Frans G Bengtssons berömda roman Röde Orm är stor dikt men återger knappast vikingarnas liv realistiskt. Hegel (1770-1831) är mest känd för dialektiken: Tes --> antites --> syntes. Min anm.))

Att människor umgås med varandra är ett självklart faktum som är grunden för en levande dynamisk kultur. Man talar också om en performativ kultur, som alltså iscensätts eller utförs. Kan då viktiga element i kulturen ständigt återuppföras likadant? Nej, eftersom kulturen förändras. Ta t.ex. julfirandet: en majoritet svenskar kämpar för att det ska vara beständigt, lika år från år. Men flyttar man och bor på olika platser skiftar till och med julsederna; i exempelvis Turkiet finner vi ett helt annat mönster.

I någon mån är kulturen materiellt betingad. Vidare är den bunden till vissa platser, nu eller förr. Musik och musikinstrument uppvisar viss beständighet; det är svårt att byta och bryta traditionen. En modern fast nu knappt använd apparat är skivspelaren som är gjord för att återskapa (reproducera) bl.a. musik. Samtidigt kan man konstatera att en del saker inte fungerar om man är strikt bunden vid tidigare traditioner och generaliseringar.

På 1970-talet blev nya umgängesformer och stilar på modet; man började "klippa och klistra". K G nämnde här "hiphopgenerationen". Ett bestämt kulturfenomen genomgick förändring genom att nya behov uppkom. Man märkte då liksom nu att förändring är det enda beständiga -- eller, för att tala med Herakleitos: "Man stiger aldrig ner två gånger i samma flod." Världen, och med den kulturen, är med andra ord föränderlig. Det är ej fråga om ett statiskt umgängesmönster. Men hur ska ett kulturområde eller en stats kultur vara för att bli livskraftig?

Numera hör man ibland ordet etnicitet (grek ethnos=folk) eller oftare etnisk tillhörighet. Det bukar då gälla mindre folkgrupper,t.ex. samer. När är här umgängesmönstret tillräckligt stort för att sådana folkminoriteteter ska bestå? Det är en viktig fråga. Ej lika viktiga är vissa attribut och kännemärken. En del ungdomar ingår i s.k. subkulturer, vanligtvis musikstilar som hiphop-grupper. De kanske känns igen på att de bär keps (men den är inte obligatorisk). Däremot är bärande av slöja utmärkande för många -- ej alla -- muslimska kvinnor; slöjan hör till kulturen.

Mat är ett av kulturuttrycken som ofta överförs till andra kulturer. Vi har olika roller i varierande umgängesmönster där identiteten är olika. I samband med detta nämndes språkspel à la Wittgenstein. I ungdomsgrupper och andra grupperingar talar man på ett visst sätt; det kan nog liknas vid ett slags språkspel. Man urskiljer en mängd grupper eller kategorier som var och en har sitt identitetsmönster och antar olika roller, ibland flera samtidigt. Exempel är barn, föräldrar, personer i alla slags yrken och jobb, de med en viss religion etc. Förvisso existerar här olika kulturer sida vid sida. Vem kan då avgöra vilka mönster som är viktigast?

K G tog sig själv som exempel: Här har jag akademikerrollen, hemma antar jag papparollen osv. För att återkomma till att fira jul: vissa personer tycker några bestämda seder är viktigare än andra, det är en individuell eller personlig inställning. Jag vet ju att jag inte kan bestämma vad som ska gälla för andra. Vad som hör till det mest problematiska idag är världspolitiken, speciellt efter det som hände 11/9 2001. Amerikanen Samuel Huntington (som f.ö. tidigare jobbade för Bush senior) skrev 1993 en artikel som sedan följdes av en mycket uppmärksammad bok i samma ämne: "Civilisationernas kamp". Han anger sju eller åtta olika kulturkretsar, och den viktigaste (?) är den västerländska: The West and the rest". Jämför frasen som först (?) uttalades av Ronald Reagan och upprepats av George Bush: "The Axis of Evil" med syfte på namngivna "skurkstater".

Huntington var i sin bok mycket angelägen om att framhäva behovet av att "skydda vår kultur", inklusive västerländsk individualism, liberalism, frihet, demokrati... Sådana värden existerar ej i den muslimska världen, hävdar han bestämt. -- Vi hämtar våra ideal från vår kultur, hävdade en åhörare och citerade: "Vi har våra ideal, andra har sin praktik." Svepande generaliseringar ska man vara försiktig med, påpekade K G. Lösa påståenden som "i arabvärlden tror ingen på demokrati" kan man inte ta på allvar. Hur vore det möjligt att inte någon av en miljard muslimer gillar demokrati?

Problemet är emellertid att de flesta muslimer är emot demokrati, enligt Huntington. Därför menar han att vi måste skaffa vapen och försvara oss mot dem. K G anmärkte att det måste gå att hitta lösningar utan att gå i krig. Det är dock inte lätt att föra en diskussion med förnuftsargument; det ges förklaringar som pekar åt olika håll. När man går bakåt i historien för att bevisa för Huntington att det faktiskt finns gemensamma objektiva element som gäller både väst och öst, så avfärdar han detta som bara påhitt. Politiker har försökt skapa stater där värden från olika kulturkretsar skulle förenas -- men de har misslyckats, säger Huntington, och därför måste vi förlita oss på bestämda inhemska normkällor.

Varifrån stammar då de västerländska idealen? Naturligtvis måst man då se på det antika Greklands kultur, där demokratiska värden har sitt ursprung Men Grekland kom småningom i skuggan av det mäktiga Rom, som i sinom tid invaderades av germaner. Men den grekiska kulturen var inte död; delar av den kom att leva kvar från tidig medeltid i bl.a. Syrien -- tack vare islam! K G poängterade att att det grekiska arvet är lika starkt i islam som i kristendomen! Vem bevarade det kulturarvet bättre? ((Detta var väl en retorisk fråga. Hur många i väst är medvetna om att det var arabiska lärde som översatte klassisk grekisk litteratur till arabiska och vidare till latin. Så bevarades texter som annars säkert skulle gått förlorade under medeltidens tumult och krig. I vart fall var okunnigheten då stor i Europa. Min anm.))

K G rådde oss att ifrågasätta vanliga generaliseringar som florerar kring kulturen. Vad betyder etniciteten i samhället idag? Den diskussionen är inte slut än. Vad är det som bestämmer vårt kulturella förhållningssätt? Är det inte i hög grad den amerikanska kulturen? K G erinrade om äldre filmer, särskilt cowboyfilmerna. Där var det de vita som var de "goda idolerna", som besegrade de grymma "rödskinnen". Idag är dessa "good native Americans", i varje fall på pappret. Och visst har synen på både kvinnor och svarta förändrats en hel del. Detta visar ju att kulturen är föränderlig i ett ej alltför kort perspektiv.

K G fortsatte med att beröra våra val. "Vad jag här tar upp tycker jag självklart är viktigt. Frågan är: Vad väljer vi? Inte heller det vi väljer är beständigt. De västliga värden som i retoriken förefaller så stabila ändras. Går vi bakåt till 1950-talet märks det tydligt att vi i allmänhet reviderat våra uppfattningar. Vem hör nu påståendet "Negrer är lata"? Det förekom då men är nu borta. Det var framför allt på 60-talet och en kortare tid därefter som en förändrad hållning började märkas. Insikten mognade att det inte skulle vara en kamp mllan skilda kulturer. Om man valde kamp -- vem skulle i så fall bestämma vad som är "rätt" kultur?

Vi formas av världspolitiska händelser, media täcker dem ständigt. Det är nödvändigt med förkunskaper, och det gäller i synnerhet i möten med andra människor. När vi i bild ser förödelsen efter hemska bombattentat där förövarna kommer från den islamiska världen, glömmer vi lätt att sådana inträffar förhållandevis sällan och på få platser. det är lätt att glömma att vardagen förflyter lugnt och relativt odramatiskt på de allra flesta håll. Minst lika lätt är det att utifrån bombdåden och liknande otäcka händelser förledas tro att "så lever de i den där förfärliga kulturen". Det är naturligtvis fel. Media har här förvisso ett stort ansvar. "Folk tror sig veta för mycket", sa K G och tillade: "Vi måste inse att det är svårt att rätt bedöma i många saker". Vi saknar för det mesta en del viktiga pusselbitar.

((Jag vill här ett ögonblick anknyta till vad som sagts om val ovan. Medias ansvar hänger också samman med urvalet av bild och ord. Vi serveras nästan hela tiden ett ensidigt västperspektiv, vilket i och för sig är naturligt. Men det som upprör mig är att det är så lätt att låta sig luras av en förment objektivitet, när det i själva verket handlar om en mer eller mindre förtäckt propagandabild som förmedlas. Glöm inte hur Irakkriget motiverades: "Hotet från irakiska massförstörelsevapen" hamrades ständigt in i allas (?) medvetande. Min anm.))

Får man säga: "Du är svensk, alltså?" och bemöta vederbörande på ett sätt som skulle skilja sig från hur man skulle bete sig gentemot en icke-svensk? Ja, när det gäller att ta hänsyn till relevanta fakta, dvs. vad som kan förutsättas var väl känt. Den som växt upp i Sverige känner säkert till Lennart Hyland. Men den som kommer från Kina har kanske aldrig hört talas om Beatles; i alla bör man nog inte ta för givet att han/hon känner till dem. Kulturbakgrunden betyder självfallet mycket för vad som är gemensamt eller ej.

Att det ofta är si och så med förståelsen mellan unga och äldre är knappast förvånande. Men även inom ungefär samma åldersgrupp finns det naturligtvis många skilda åsikter, beroende på bakgrund och erfarenheter. K G sa: "Om jag säger att jag är bonde är det i någon mening relevant eftersom jag har den bakgrunden". Han påpekade att beteckningen bonde ibland kan uppfattas negativt (se ovan). Det händer förstås att någon tar illa upp, utan att man själv haft en tanke på att så skulle bli fallet.

Det välkända fallet med "negerbollar" kom upp. Får man säga "negerbollar"? Ordet uppfattas nu nedsättande bara därför att "neger" numera uppfattas så. Är det inte att referera till fördomar, om man förbjuder benämningen negerbollar? Och hur ska man hitta en lämplig synonym? Om vissa personer tycker ordet är kränkande får man väl sluta upp med att använda det. I svenskan är "neger" ingen neutral beskrivning av en person med mörk/svart hudfärg. Beteckningen uppstod under kolonialtidden med dess rasistiska tänkesätt. Det har alltid varit de socialt lägst stående som fått nedsättande epitet. F.ö. upplystes om att "negro" närmast kommer från portugisiskan och betyder helt enkelt svart. Det är alltså först på senare årtionden som ordet fått en nedsättande klang.

En i publiken ansåg att det viktiga ju är hur det uppfattas idag. Men också det kan ändras. Helt klart är i alla fall att det råder olika uppfattning om detta och mycket annat förstås. Fransmännen började tala om "négritude", ett begrepp med positiv innebörd; det var på 40--50-talet då flera franska kolonier höll på att upplösas. Senare kom detta ord alltmer ur bruk. Man kan undra om man kan få en objektiv bild av någon/något ifall nedsättande ord används om personen/saken ifråga. Allmänt kan man säga att man inte ska behålla en benämning om den uppfattas som kränkande. ((Det blev en liten diskussion om "negerbollar" mitt föreläsningen. Märkligt nog såg jag i dagens tidning (12/3) rubriken "Negerbollar förbjudna" (på DO:s förslag). I notisen fick man även veta att det finns en kulturväxt som heter "negerhirs", men den firma som saluför fröpåsar av det slaget har ändrat namnet till pärlhirs (Pearl Millet) Min anm.))

K G talade sedan mer utifrån ett filosofiskt perspektiv. Problemet är att kultur ofta används för att sortera människor, vilket i många fall leder till främlingsfientlighet. Inom filosofin blev det så småningom alltmer problematiskt efter det att René Descartes på 1600-talet formulerat den vetenskapliga moderniteten. Hans berömda slutsats "Jag tänker, alltså finns jag" ( lat. Cogito, ergo sum) visade att han tvivlade på allt i sitt sökande efter säker kunskap. Världen kunde ju vara en illusion, men nämnda utsaga bevisade ändå hans egen existens. Descartes ansåg att varje sak hade en existentiell egenskap plus mindre viktiga sidoegenskaper. Essentiellt (väsentligt) för en stol är naturligtvis att den ska gå att sitta på. Att tänka är en essentiell egenskap för människan: bara hon kan göra det.

Den moderna vetenskapens första skede förknippas i första hand med den berömde matematikern Isaac Newton, som var något yngre än Descartes. Forskandet efter orsak och verkan (kausalitet) utgjorde en viktig del i naturvetenskapens grundstruktur, ur vilken en mekanistisk världsåskådning växte fram. Man fann att förbränning av kol gav värme, som med fördel kunde brukas till uppvärmning av hus. Efterhand dämpades vetenskapsmännens optimism, när man upptäckte att miljöproblem uppstod.

Descartes'och Newtons läror har senare kritiserats då de (tillsammans med andra) givit upphov till en ensidigt materialistisk världsbild. Men världen har också blivit så mycket mer komplex. Den under senare delen av 1900-talet utarbetade kaosteorin gjorde det i många fall svårt att upptäcka någon tydlig orsakskedja. Kaos tycktes dessutom kunna uppstå på en rad nivåer. Orsaken (sic!), eller bättre: ursprunget till detta tillstånd verkar vara en s.k. överdeterminering. Detta är en brandteknisk term (eg. överbestämning), som används när en brand är överdeterminerad. Därmed menas att ingen enstaka brandhärd kan ha vållat branden. Med andra ord: det måste ha funnits flera samverkande orsaker. Det går då ej att ange endast en viss brandorsak.

Begreppet överdeterminering har spritts till andra områden; så använde Freud det i sina psykoanalytiska arbeten. Språket är i stort sett rationellt men det finns undermedvetna faktorer som inverkar. Överdeterminering har via filosofin kommit att bilda ett modernt sätt att uppfatta vetenskapen. Benämningen har kopplats till begreppet identitet, då det sker ett samspel mellan orsak och identitet. Här presenterade K G en annan term: phârmakón, som är grekiska (jämför farmakologi). På 70-talet utbröt i Frankrike en livlig diskussion kring en Platon-översättning. I en av Platons dialoger (Phaidros) finns detta ord: pharmakon. Den postmoderne filosofen Jacques Dérida deltog f.ö. i diskussionen om dess tolkning. Det betyder både gift och medicin. Man kom fram till att ordet i detta sammanhang skulle översättas med medicin.

Sambandet gift -- medicin existerar förvisso; huruvida man ska anse ett visst preparat vara ett gift eller en medicin beror helt på dosen. Detta har ej uppmärksammats i den cartesianska filosofin. Det mesta är faktiskt "farmakon" -- bra eller dåligt. Många saker kan anses bra, så länge de använs med måtta. Tvärtom är överdosering självfallet skadlig eller farlig. Då bli medlet -- eller i förlängningen praktiskt taget allt -- ett gift. Med bakgund av detta resonemang blir det lättare att besvara frågan: Är mångkultur bra eller dåligt? Mycket vanligt är att man överdoserar; alla har nog svårt att dosera rätt. Överdosering/överanvändning ger oönskade resultat. Exempel: Om invandrare tvingas bo inom ett visst begränsat bostadsområde, utan närmare kontakt med ursprungliga svenskar eller andra medmänniskor, uppstår lätt en ghettobildning.

Det cartesianska tänkandet innefattar en del egenheter; det går inte att här kortfattat förklara dem. Som sagt, nutiden har blivit komplicerad. Vad gäller diskussioner som legat i tiden nämndes steriliseringsdebatten och den om det s.k. folkhemmet. Utan att närmare gå in på dessa företeelser konstaterade K G att det rådde en övertro på vetenskapen när de var aktuella. Mottot var: "Så mycket som möjligt -- då blir det bättre". ((Det var inte så länge sedan som man i en debatt aktualiserade den förskräckliga steriliseringsvågen under 30-40-talet. Det gällde ersättning till ännu överlevande kvinnor. Och "folkhemmet" finns inte längre (om det alls funnits i sinnevärlden). Min reflexionär: det är bra att se tillbaka på historien igen -- historia har varit ett nedvärderat skolämnet ett bra tag. Bäst vore förstås att undvika att upprepa tidigare misstag -- men även att se det som var bättre förr. Min anm.))

Idag hotar andra faror, menade K G, till exempel fördomar som skadar andra. Det är sättet vi behandlar våra medmänniskor på som avslöjar om vår attityd är fördomsfull eller ej. Det är svårt att ange tydliga kategorier; det är ej heller lätt att komma åt vad som är äkta kunskap. Vad är egentligen "sanning"? (Jämför "farmakon ovan) En bland publiken menade att Descartes & co. drog en skarp gräns: antingen -- eller. Den västerländska dualismen skiljer mycket klart mellan gott å ena sidan, ont å den andra. Österländsk filosofi gör väl inte det? K G svarade att det finns många olika riktningar både i öst och väst, man bör inte generalisera för mycket. Men visst, man kan urskilja en huvudfåra (mainstream) i väst respektive öst.

Det förekommer dock kritik på ömse håll. I Persien (nu Iran) uppstod t.ex. manikeismen*, upplyste K G. I manekeismen verkar två självständiga krafter: ont och gott. I kristendomen finns ju båda dessa. På tal om dualism: jämför dialektik, där varje sak slår över i sin motsats. Det innebär att det inte finns några absoluta motsatser som "ont" resp. "gott". Begreppet dialektik kan dock ha olika innebörd hos olika filosofer; K G:s förklaring hänför sig till Hegel. (*Manikeism: upphovsmannen hette Mani. Manikéerna var anhängare av en gnostisk religionsform, kännetecknad av utpräglad dualism med huvudmotsättning mellan ljus och mörker (enligt Bonniers svenska ordbok. Jag hann förstås inte anteckna allt vad K G sa. Detta gäller genomgående hela föredraget som blev ganska långt. Man anm.))

Persien var egentligen inte något österland; Indusdalen bildade gränsen mellan väst och öst, genmälde någon i publiken och tillade att att Yin/Yang symboliserar en balanserad dualism till skillnad från den med skarpa gränser i väst. K G kom en smula in på Aristoteles och vardagsbegreppet "lagom". Denne beskrev himmelska rörelser i cirklar medan de jordiska var rätlinjiga. K G varnade åter för svepande generaliseringar; det går alltid att hitta motexempel. Hur definierar man t.ex. "svensk kultur"? Det finns ju så många delkulturer. Naturvetenskapens cartesianska program fungerade bra fram till genombrottet för kärnfysiken och relativitetsteorin. Trots att den gamla världsbilden från 1600-talet inte längre höll, såg vissa vetenskapliga kretsar fortfarande bara goda effekter av den traditionella vetenskapen.

K G berörde kort den svenska invandrarpolitiken. Den är i stort sett bra, men det finns frön till den negativa tendensen att liksom låsa fast invandrarna. Han jämförde med hur det är i Amerika, där är det annorlunda. Här kan ibland fördomsfullhet visavi invandrare vara missriktad välvilja. Invandrarfrågor berör oss alla -- utom "vettvillingar" (=rasister?). En åhörare kommenterade att eftersom det handlar om så många skiftande kulturmönster, så vore det kanske dags att förkasta kulturbegreppet? K G svarade att även om mönstren är olika så existerar det värden som bör bibehållas. Vidare framhöll han att nations- och språktillhörighet säkert kommer att spela stor roll länge än. Det finns f.ö. flera referensramar; klimatet är en sådan, beteendet en annan.

När det gäller etnicitet så löser det inte problemet genom att "ta bort" ordet. Vad hjälper det om man säger: "Det finns inga raser." Här nämndes Balkankrigen (det har varit många). Är det möjligt att t.ex. en turk verkligen förändras genom namnbyte? Det finns så många kategorier: vissa musikstilar spids globalt, medan andra suddas ut. Apropå språk: genom engelskan kan väldigt många idag anses vara tvåspråkiga. Dessutom har invandrare ofta med sig två eller tre språk med sig hemifrån. Kulturen har internationaliserats, inte minst genom allt resande utomlands numera. Jämför hur det var på 50-talet: Det behövdes en utförlig beskrivning i en svensk kokbok för att förklara vad en pizza var för något. Många som hörde talas om pizza tyckte inte att det var någon "riktig" mat.

En annan fråga var: Ligger det något egenvärde i att bevara en kultur? Svaret var att det är rätt komplicerat. Det i varje fall inget egenvärde i själva mångfalden. Sedan är det viktigt att söka sätta sig in i hur man tänkte och kände i det förgångna. Det som existerade under en viss period var nog bra då, medan det inte är det nu längre. Språket som ju förändras formar oss också ständigt. Vad händer när vi förlorar traditioner? Om exempelvis det svenska jordbruket nästan försvinner, blir usprunget till många metaforer obegripligt. Ta t.ex. uttrycket "hänga ihop som ler och långhalm" -- Vad betyder orden egentligen? Man har lorat en referensram, ty den ursprungliga betydelsen av de enskilda orden är borta. Reklamslogans nämndes också; de är minst sagt flyktiga.

I idéhistorien ser man hur förlust av många traditioner leder till utarmning på flera sätt. I sämsta fall resulterar den i förförisk demagogi. Det är inte alls lätt att våga välja en annan väg än den gängse. Det finns ändå goda argument för att följa huvudfåran: bredd och kontinuitet. Känslan av oavbrutet sammanhang ger kontakt bakåt i tiden. En publikröst undrade om inte hembygdsrörelsen har en viktig uppgift att fylla i det fallet. K G svarade ja men tillade att det kan förekomma inslag av inskränkthet och bymentalitet bland dess medlemmar.

Ytterligare frågor: Den biologiska mångfalden blir tyvärr mindre då arter försvinner. Går det inte att skapa nya arter på konstlad väg? Är det alls värt att försöka bevara arter? Språk försvinner ju också; hur ska man kunna bevara alla små språk, nämligen sådana som talas av mycket få människor? Svaret innehöll bl.a.: Språk har vuxit fram successivt, knutna till geografiska och kulturella förhållanden. Givetvis innebär det en förklust när ett språk försvinner. Åtskilliga har dött ut, och nu är många fler utrotningshotade. Jämför talesättet om ler och långhalm: delar av levande språk försvinner hela tiden långsamt och ersätts av nya ord -- nuförtiden i allt snabbare takt. Någon påpekade att anglicismer i svenskan gör att många svenskar inte klart förstår deras betydelse. Sammanhanget blir otydligt, språket "halvsmält", det liknar ett slags språkspel. Jämför: " Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".

Det handlar om att nya uttryck och termer ska bli meningsfyllda. Nya datatermer och dito metaforer har mer eller mindre införlivats i svenskan men är ännu ej begripligt för alla. Ett språk är som sagt alltid i förvandling. En del kanske klagar: "Förr kunde alla förstå varandra mycket bättre!" Det är inte helt sant, för gruppspråk har alltid funnits. K G berättade att han bor på en ö utanför Göteborg. Det har varit en diskussion med kommunen som vill resonera "skärgårdsmässigt"... En fråga som gäller där och på många håll är: Vad är värt att bevara? Det är inte lätt att prioritera, i synnerhet i tider av ekonomisk åtstramning. Jämför ovan om val; kanske valfriheten ej sällan blir illusorisk?

Ensidigt ekonomiskt tänkande och handlande har drivit på utvecklingen. Den har i åtskilliga fall spårat ur, som t.ex. när man häller ut olja i havet så att fåglar utrotas och stränder förstörs; det är i högsta grad onaturligt. Det gäller självklart att avhålla sig från skadliga ingrepp i naturen. Vad är gott? Det beror som antytts på tillämpningen. Varje dag dyker det upp nya problem som man måste ta itu med. Förändringen gör att vi måste tänka om. Ifall människan berikas har detta ett positivt värde. Men man måste ställa frågan: "Till vilket pris?" Är det inte rätt att kräva att "svenskheten" bevaras? Svar: Det är inte fel. Vi har behov av trygghet. När tryggheten känns hotad märks ju detta särskilt väl. Det är hotet från det som upplevs som främmande, det okända som gör oss rädda.

Kommentar 2004 (något förkortad) Denna föreläsning gav mig mycket; jag tror de flesta i publiken -- tyvärr fåtalig -- tyckte likadant. Det var tydligen de mest intresserade och insatta som kommit, för det blev ganska många frågor och inlägg som interfolierade föredraget, vilket Klas Grinell framförde på ett ledigt och naturligtvis kunnigt sätt.

Bl.a. filosofi och idéhistoria intresserar mig mycket. Om man vill försöka följa med vad som händer i världen idag så tror jag dessa områden är en god hjälp. Populärvetenskapliga föreläsningar i olika ämnen har utan tvivel en viktig funktion att fylla. Då och då hör man talas om önskvärdheten av bildning, inte bara hårt specialiserad utbildning. Därför bör de som har möjlighet utnyttja sådana här tillfällen. Tyvärr går det ofta inte på grund av tidsbrist.

Så fort jag fick se rubriken på föreläsningen Fördomar osv. blev jag extra intresserad. Det är mycket lätt att skylla andra människors "felaktiga" åsikter på vederbörandes fördomar, brist på kunskaper, dåligt omdöme, ja gud vet vad. Jag läser gärna insändare i tidningar och vad som irriterar mig är inte så mycket en "dum" uppfattning som jag inte delar, utan personangrepp. Jag tycker alltså att man absolut ska skilja på sak och person. Mitt intryck är att respektlösa påhopp blir allt vanligare. Det verkar som om man i dylika fall till varje pris måste projicera sin ilska över ett "felaktigt" synsätt på en person som man till på köpet kanske inte alls känner.

Jag tycker det var bra att K G redan från början gjorde klart att alla har fördomar. Det är ju så enkelt att fria sig själv: "Jag vet precis vad som är rätt, alla andra har fel!" Vem vill inte emellanåt utse syndabockar? Man ser ju bjälken i grannens öga, men bara grandet i sit eget. Fördomar brukar vara mer förknippade med känslor, mest negativa och oftast agressiva, än med logiska tankar. Otillräcklig kunskap hör också ihop med fördomar. Förresten: hur ofta händer det inte att något "dåligt" blir "bra" i slutändan. Detta är skäl nog att ej i all hast döma ut någon/något.

Det var också bra att K G var så nyanserad i sin syn på vad som är ont" respektive "gott". Många personer har en benägenhet att uttala sig kategoriskt utan att ha så mycket "på fötterna". Min -- och troligen de flestas -- erfarenhet är att ju mer man vet, ju mindre tvärsäker blir man på att dra entydiga slutsatser. Hur ofta ser man inte tidningsrubriker som "Vinnare är X" och "Förlorare är Y". I idrottssammanhang må det vara okej, men i andra fall lyser det ej sällan fram förakt för förlorare: dessa är de svaga, de på något vis "undermåliga" (inferior), medan vinnarna givetvis framstår som starka, beundransvärda, överlägsna (superior, jämför Superman!).

Detta är helt i överensstämmelse med det hårdnade samhällsklimatet. Rent språkligt kommer jag att tänka på detta med "överdeterminism", överdosering etc. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det också heter "supermarket" Hur som helst råder det en påtaglig överproduktion och överkonsumtion. Jag vill tillfoga ordet övermod som inte så få makthavare och direktörer lider av.

Supermaterialismen kännetecknas förstås av ytlighet (superficiality). Det är den påtagliga ytan som leder till snabba beslut av skilda slag -- "döma hunden efter håren"-metoden. Om orden döma och i än högre grad fördöma uttrycker en negativ hållning, så är bedöma neutralt. Vi jämför jämt och ständigt människor och ting, vi mäter och bedömer; förhoppningsvis har vi som bedömare ett gott omdöm, men vet vi då egentligen så mycket om andras inre företräden? Och vem har tid att gå på djupet och tänka efter ordentligt?

Inte sällan är uppgiften ganska omöjlig. Jag tänker närmast på urval av litterära verk och konstverk för att "det absolut bästa" ska få pris, eller överhuvud platsa på en utställning eller ranglista. Det är ofta som att jämföra " äpplen med päron". Materialismen har drivit fram en mani på att mäta -- men många saker går ej att mäta objektivt. Det handlar om ojämförbara kvaliteter när det gäller stora författare. Vem kan avgöra om Dostojevskij är "större" än Shakespeare -- eller tvärtom? Räcker det inte att konstatera att bägge är stora tidlösa andar?

Sture Alfredsons hemsida