Förlorare

Vem älskar ej att slaget vinna? / Deppigt är det att förlora. / Vunnit har ju de penningstinna. / De kan sin rikedom lätt förstora. / En svår förlust får tårar att rinna. / En storvinst får vinnaren att skratta. / De med otur får ta nya tag. / Panka är i svår knipa försatta. / De får kämpa hårt var dag. / Poeten som skriver som en kratta /-- en sån är till exempel dumma jag -- / kan ju ingen alls uppskatta. / Det är nog ödets hårda lag. / Usch! mina påhitt är så platta. / Då kommer nån med ett förslag: / "Lägg av! Du måste väl fatta / att du är alldeles ur slag."

Va'? Lägga av?! Nej aldrig. Nu får det vara nog. Då känner han inte mig, den där med det snorkiga förslaget. Man får inte ge sig för en och annan motgång. Envishet lönar sig i längden, ibland i alla fall. I långa loppet lever man på hoppet.

Det där påhoppet (nåja, så var det kanske inte menat) gör mig lite sur. Först vill jag en smula kränkt försvara mig: Inte är jag väl så kass, ändå! Men sedan undrar jag: Vem är jag som kommer och påstår att jag är bra? Tänk om alla andra som skakar på huvudet åt mig -- har rätt? Det vore sorgligt -- men än sen? Man får inte sticka opp, inte ut heller för den delen. Så det så. Förresten: Förslagsställaren har nog rätt i att jag inte är i slag. Inte för tillfället i alla fall... Men vänta bara! Jag ska allt visa dom!

Från det ena till det andra, något helt annat (någon kanske ser något samband): På tv framträdde Sveriges författarförbund nyligen och sa att boken är i kris. Det är nämligen bara deckare som fortfarande säljer bra. Och det på alla andra genrers bekostnad; det blir en slagsida så att annan litteratur inte får en rimlig chans. Man sa vidare att t.o.m. många kvalitetsböcker inte säljer. "Demokratin är i fara!" lät det. Talet om demokratiunderskott är säkert befogat i andra sammanhang också. Nu har jag lugnat ner mig och tänker efter... Just det: Jag har ju skrivit om behovet att tänka efter. Apropå: Kungen talade allvar i sitt jultal och efterlyste eftertanke. Bra jobbat! Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Jag kan alltså känna mig i gott sällskap vad gäller attityd och insikt. Är jag då rojalist? Någon dyrkare av kungahuset är jag inte, men jag tycker att angreppen tidigare mot kungen inte varit fair play. Ingen är felfri -- men "skjut inte på pianisten"! Personangrepp visar ofta raljant respektlöshet gentemot äldre. Däremot kan systemet med det föråldrade kungadömet kritiseras. Om nu demokratin bör värnas, så passar den illa ihop med monarkin. Offentliga personer är naturligtvis speciellt utsatta. T.ex. politiker lär sig emellertid att visa upp en oberörd fasad.

I varje statsskick förekommer både vinnare och förlorare; sedan beror det på hur värderingarna skiftar. Begreppet vinst brukas förstås i första hand inom ekonomin, där tillväxtmani råder. När ekonomer talar får jag intrycket att samhället står och faller med så och så många procent i tillväxttakt. Helt klart är att de verkligt stora vinnarna är förhållandevis få, medan flertalet är förlorare. Se bara på sporten; i varje fall inom elitidrotten gäller ju bara att vinna eller försvinna. Jag tror att detta nästan är ett axiom, då konkurrensen är stenhård på de flesta områden.

Forskning med god hjälp av statistik har en funktion att fylla. Med jämlikhetstanken för ögonen är det lätt att se hur utslagning och allehanda orättvisor tilltar både lokalt och globalt. Så ock miljö- och klimatproblemen. Likaså konflikter som växer till krig. Med flyktingströmmar som följd som genererar enormt lidande. En olycka kommer sällan ensam. Tala om elände! Korrupta regimer lägger lök på laxen. Den demokrati som trots allt finns, om än urholkad, är i fara att bli ännu en samhällsförlust.

På det sociala och psykologiska planet är problematiken svårbemästrad, när samhällsklimatet hårdnar. Likt det svårstoppade ebolaviruset sprids oro, misstro och hat i många sinnen, där förmågan till eftersinning dock ännu finns. Om man alls skulle vilja utse en speciell sorts vinnare i ett samhälle på glid, så måste man nämna de stora brottslingarna, de skickliga bedragarna osv. De ligger alltid steget före i datorsamhället. De framgångsrika maffialedarna styr med järnhand välorganiserade brottssyndikat med enorma stulna tillgångar, något som vållar hela världssamfundet ofattbar skada. Det nya "kalifatet" IS utnyttjar den vittförgrenade undre världen i sin hänsynslösa politik och krigföring. Tala om en överväldigande majoritet av förlorare!

På vinst och förlust Det finns väl ingen som har lust / att satsa så galet att det blir förlust. / En sån känns nog som en våldsam pust. / Jag hörde talas om en man på Orust, / en fiskare vid vår fina Västkust. / Klok, stor och kaxig var denne Max / som börjat odla världens bästa lax. / En spelvinst var grunden -- vilkern flax! / Miljoner yngel vimlade där strax. / De matades med mjöl från Finax. / De växte snabbt så fenorna stacks. / Och köttet från laxen blev mört som vax. / Från olyckskorpar hördes skratt och krax. / "Din odling går säkert alldeles åt skogen! / Din lax är oätlig, serveras ej på krogen. / För dig är nog tiden nu mogen / att lägga av. På den här bogen / är laxen ej värd en simpel spätta!" / Men Max ville till snacket ej tilltro sätta. / Han visste redan och det med rätta / att i Kina finns ett otal munnar att mätta. / Regler för export dit är ej lätta. / Fiffige Max fick dock pappren klara. / Sen var laxexporten alls ingen mara. / Nej, många ton lax lät han så fara / till Kina där den åts av en månghövdad skara. / Det är absolut sant och visst / att Max kom på riktigt grön kvist. / I affärer ska man komma först, ej sist. / En god idé och gärna lite list / plus en redig portion mod. / Det var en kombination som Max förstod / att nyttja. Och hans lax var ju god!

Sture Alfredsons hemsida