Forskning utan djurförsök -- Är den möjlig?
Karin Gabrielsson från Stiftelsen Forskning utan djurförsök
föreläser om djurförsök och om de alternativ som finns
22/4 2002 kl 17.30-19.30 Högskolan Skövde.
Arr: Skövde Humanistiska Förening
Karin Gabrielsson är sedan 1996 ordförande i Stiftelsen Forskning utan djurförsök, en privat organisation som bildades 1964. ”Vårt mål är att djurförsöken i Sverige ska bort, utan att de vetenskapliga framstegen hämmas. Vi delar årligen ut cirka en miljon kronor till forskningsprojekt som kan bidra till att minska eller helt ersätta djurförsök med andra metoder. Varje år används omkring 500.000 djur i djurförsök i Sverige. Vår verksamhet är helt beroende av gåvor. ...Vårt mål är att djurförsök ersätts med moderna djurfria metoder. Ny kunskap måste nås utan att djur utsätts för lidande... Styrelsen, där det ingår både forskare och lekmän, driver frågorna och fördelar de årliga anslagen. Även externa experter anlitas vid bedömning av ansökningarna...” (Ur Med andra metoder 1/2000).
Pengar till verksamheten och anslag till nämnda projekt kommer alltså mest från allmänheten (stiftelsen erhåller inga statliga bidrag). Man vill främja nya alternativa metoder och söker informera på olika sätt: bl.a. genom föredrag, informationsbladet Med andra metoder (Mam) och Internet. Vi åhörare fick flera nummer av Mam. Karin skisserade inledningsvis föredragets uppläggning: Vad är djurförsök? Deras omfattning, trender och alternativ m.m.
Karin berättade att hennes intresse för ämnet väcktes i gymnasiet då hon utförde en uppgift som handlade om djurförsök. Hon blev snabbt engagerad, och hon undrade t.ex. vem som hade ansvar för denna verksamhet. Likaså frågade hon sig varför katter försvann hemma –de kanske samlades in för att användas vid djurförsök? Detta var på 1970-talet. Hon insåg snart att djurförsöken var dåligt reglerade i lagstiftningen, och hon fick veta mer i Föreningen mot plågsamma djurförsök. I 11 år var Karin verksam inom organisationen Djurens rätt. Det gällde fr.a. den speciella handel med djur som skulle användas i försök Man avslöjade att dödligheten hos apor som var vildfångade var 90 % ! (Nu föds de vanligen upp i fångenskap.)
Kosmetikaindustrin använder sig ofta av djurförsök; Stiftelsen Forskning utan djurförsök publicerar toxicitetstester på dessa produkter för att ingående undersöka kemikaliers giftighet. Man utövar påtryckningar för att stoppa de plågsamma kemikalietesterna på djur. Djurtransporter och fångster av blivande försöksdjur är andra områden som studeras; t.ex. har upprörande användning av bensax vid fångst avslöjats. Vidare följer man noga internationella projekt och vad som händer utomlands. Man samarbetar med internationella organisationer, som också har minskad användning av djur samt smärtlindring på sina program.
Karin anmärkte att hon själv inte har en vetenskaplig bakgrund som forskare men har mångåriga kontakter inom forskarvärlden. Däremot är hon i viss mening politisk verksam, förklarade hon. Ibland är faktiskt något av en konfrontation nödvändig för att söka nå en lösning. Dessutom är Karin ledamot i Centrala Försöksdjursnämndens alternativutskott. ”...Utskottet delar ut anslag till alternativ till djurförsök med medel från staten och läkemedelsindustrin...” (Mam 1/2001)
EU har som bekant ett miljöprogram; i detta angavs att det 1990-2000 skulle bli 50 % minskning av djurförsöken. Så har ej skett. Det brister mycket i fråga om kontroll, statistik och ansvar. Enligt en EU-konferens kommer det att ta ytterligare 5-6 år att nå målet. Stiftelsen har en strategi för minskat antal djurförsök i samarbete med ett EU-organ (ECUPA). Det finns där flera parter ed olika synsätt, bl.a. representanter för djurrätt resp. olika företag Stiftelsens strategi har flera alternativ. Eftersom Karin också arbetar i CFN (Centrala Försöksdjursnämnden) finns det större möjligheter att påverka alternativutvecklingen i Sverige. Och framsteg har gjorts för att minska lidandet hos djur. Det gäller t.ex. riktlinjer, granskning av förslag och prövning av anslag. CFN delar årligen ut 4-4,5 miljoner av statliga medel till forskningsprojekt. Karin är rådgivande.
CFN har valt ut särskilda projekt som man ämnar satsa 30 miljoner extra på under en treårsperiod. Stiftelsen är däremot som nämnt privat och förlitar sig på insamlade medel; man hoppas på mer stöd från företag.
1964 grundades också Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. 1971 delades de första forskningsanslagen ut av Stiftelsen. Därefter har ca. 20 miljoner fördelats till olika projekt. Vid ansökan om anslag skall på blanketten noga anges syfte och metod(er), vetenskaplig kompetens m.m. Det finns alltså en plan för att gradvis ersätta djurförsök. I förbigående sagt: Man ska inte ha någon övertro på anslag; Totalt 4 milj./år att dela på är ju inte mycket. Det är inte heller lätt att få anslag av en annan anledning: En idé som innebar nytänkande i form av test direkt på cellnivå fick först avslag, emedan toxikologer sa att det var omöjligt att göra sådana test, Men ser man tio år tillbaka konstaterar man att det nu blivit mycket lättare att få anslag.
Jag citerar ur en folder, också utgiven av Stiftelsen Forskning utan djurförsök: ”Djurförsök... Vad tycker du är viktigast – djurens eller människans välfärd? Företag i andra länder utför tester av kosmetika, hygienartiklar och hushållsartiklar på uppdrag av företag i Sverige. Försöken och testerna som djuren utsätts för är ofta mycket plågsamma. Men också förvaringen av djuren kan innebära stort lidande, eftersom djuren ofta sitter i trånga burar utan någon stimulans. En annan nackdel med djurförsök är att det finns risk för att resultaten inte går att överföra från djur till människa... Vi arbetar politiskt för att påverka... Vi anordnar konferenser för att informera och bygga broar mellan forskare, politiker, myndigheter och allmänhet. Varje år delar vi ut ett forskningspris för att uppmuntra den alternativa forskningen...”
För att utröna vissa substansers giftighet vad gäller inverkan direkt på människor har man vänt sig till centraler för akutmottagning där toxiciteten i blodvärden hos akutfall finns registrerade. Dessa data har haft betydelse för forskning rörande toxicitetstest på humana celler. Ett 90-tal laboratorier deltog i studier av kemikaliegifter i människoblod, varvid alla möjliga metoder användes. 40-60 texter rörande resultaten bildade underlag för en utvärderande studie. En viktig slutsats var att studiet av humanceller gav bättre resultat än djurtester! Här ställdes en åhörarfråga: Kan du säga något mer om resultaten? Vad kan man förutsäga enligt dem? - Svar: Det var bara testning av metoder. Det går inte heller att utsätta människor för stora giftdoser i försök.
Karin framhöll vidare att det finns en mängd skilda råttstammar; dessutom är burhållningen väldigt olika vid olika försök, och fodret varierar också. Allt detta m.fl. faktorer gör att resultaten blir olika. Ett exempel på att nya idéer stöter på motstånd: Vid Uppsala universitet testade man att odla mänskliga tarmceller – men ansökan om anslag avslogs. Detta projekt som ingen trodde på först har nu accepterats. På liknande sätt är det med datorn som hjälpmedel; idag är datorsimuleringar vanliga, vilket innebär en enorm kunskapsutveckling. Ny kunskap rörande kroppens immunsystem betyder också väldigt mycket. Det sägs att det idag är omöjligt att erhålla forskningspengar från andra håll, men om 15 år är det säkert möjligt.
Idag utförs standardtest på kaniner då det handlar om att studera ögonskador. Varför används just kaniner? Därför att albinokaniner till skillnad från möss har vita stora ögon där skadorna är lättare att iaktta. Dessutom har de ingen tårproduktion. Trotts att det existerar andra bra metoder fortsätter många forskare med kaninmetoden. Det är tydligen svårt att tänka om. Men det krävs nytänkande för att nya alternativ ska slå igenom. I det givna exemplet är det fel att bara fråga: Vad vill vi veta? – och droppa skadlig vätska i kaninens ögon. I stället bör frågan lyda: Vad förorsakar skadorna? – och undersöka ph-värdet, eftersom detta ger utslag om skador finns. Ph-testa alltså först.
Karin gav ytterligare exempel på en bättre teststrategi: I stället för att skada kaninögats hornhinna, vilket ofta sker vid sådana försök, kan man använda hinnan innanför skalet på hönsägg. Droppar man på ägghinnan kan förändring upptäckas lika bra som vid kaninförsök enligt ovan. F.ö. brukar en skadad hornhinna läka ihop, men vid försök med kaniner förstörs proteiner i ögat så att hornhinnan inte läks. Man kan använda ett bönprotein (soja är mindre bra) för att prova proteinlösningen och se hur mycket protein som förstörs. Ibland kan dock patentfrågor lägga hinder i vägen i dylika fall.
Riskbedömning görs stegvis; det kan emellertid uppstå problem. Vem har kompetens att företa nästa steg? Myndigheterna ställer förstås upp bestämda krav för att marknadsföring ska få tillåtas. De har ju ansvar för att en produkt ska kunna anses ofarlig. Hur bevisas att den är riskfri? Myndigheterna rekommenderar flera testmetoder, bl.a. den med dropp i kaninögon, som alltså vållar smärta och ofta även skada. Företag finner det tyvärr vanligen lättare att använda denna olämpliga testmetod. Beträffande riskbedömning har EU en ny kemikalielagstiftning, i vilken redan förefintliga testmetoder för kemiska ämnen tillämpas i första hand, alltså utan riskbedömning; nya alternativ sägs ej räcka till. I 90 % av fallen har icke riskbedömda kemikalier använts, men numera är det vanligt med riskbedömda sådana ämnen. Men dåliga djurförsök utförs naturligtvis om alternativ inte får komma fram ordentligt. Detta är ej acceptabelt.
EU-kommissionen, som sätter press på Ministerrådet, har bokfört 3.600 kemikalier; år 2005 ska alla ha bedömts, men det dröjer troligen ytterligare flera år innan allt blir klart. Det förekommer många alternativa metoder utan bruk av giftiga ämnen, bl.a. hudsimulering och hudmetabolism (enl. visad bild) ger möjlighet till strukturanalys (molekylanalys). Här kan reaktioner i cellkulturer lätt observeras: Vilka inre effekter uppkommer vid hudpenetrering? Om allergiska reaktioner iakttas ska ett medel som framkallar sådana givetvis inte få marknadsföras. Ev. Kan det användas i produkter utan hudkontakt.
En annan fråga i sammanhanget: Hur många drabbas av allergi? En eller två av tio? En bild illustrerade ett annat system än med dagens djurtester. Utnyttjas marsvin vid allergiundersökning går det åt 4-16 marsvin per test. I stället kan lymftest på möss brukas, vilket vållar mindre lidande. Något som kallas plastbubbla kan appliceras på levande mänsklig hud för att undersöka allergi. Utvärderingen är dock ännu ej klar, och det är inte fastställt att metoden är riskfri. Men man tror inte att persontesten är allergiframkallande.
Vad vill Stiftelsen? Strategin är entydig: forskning utan användning av djur. Grundläggande är naturligtvis frågorna: Vad är djurförsök? Vad används djuren till? Sverige har en delvis annan definition av begreppet djurförsök än andra länder. Den svenska definitionen säger att det är ”användning av djur för vetenskaplig forskning eller undervisning, för diagnosticering av sjukdomar, samt för framställning av läkemedel eller kemiska produkter o.d.”
Här kan tilläggas att olika beteendestadier hos djuren studeras och att nya uppfödnings- och utfodringsmetoder prövas. Exempel: Nya system för att hålla värphöns. Vidare nämnde Karin avlivning av djur för att ta till vara organvävnad och/eller celler för senare bruk. Många olika djurslag används generellt sett vid forskning och för många skilda syften. I försöken förekommer mest däggdjur som hundar, katter, marsvin, möss och apor, men även fiskar, kräldjur, groddjur och rundmunnar.
EU-definition av djurförsök: ”Varje användning av djur för försök eller andra vetenskapliga ändamål, som hos djur kan vålla smärta, lidande, ångest eller bestående skada, men med undantag av avlivning och märkning av djur med skonsamma metoder.” Djur som används: ”Varje levande vertebrat, jämte(?) bl.a. fritt levande larvformer.” ((Sannolikt saknas ett eller annat ord. Min anm.))
Vad används djurförsök till? Grundforskning och tillämpad forskning, sjukdomsdiagnos (t.ex. cancer), biologiska produkter, riskbedömning av ämnen och produkter (t.ex. test av kemiska substanser, miljögifter, strålning, tungmetaller), utbildning, veterinärmedicin och etologisk forskning m.m. Vidare: Förprövning av nya produktionsmetoder för lantbrukets djur, utfodring etc. Här nämndes den utdragna frågan om hönsburar (bort?).
Antal djurförsök i Sverige: Enl. svensk definition resp. enl. EU-definition: 1990: 493.930 resp. 338.343. 1995: 558.441 resp. 331.201. 1999: 552.091 resp. 324.067. Djurförsök 1999 i Sverige: 1.773282 Användare: Universitet, högskolor & landsting (ökad användning). 111.470 Användare: Läkemedelsindustrin. 39.315 Användare: Övriga företag och myndigheter.
Fråga: Räknas det som djurförsök när skolor dissekerar djur i undervisningen? Svar: Det beror på. Om man köpt in levande djur, är svaret ja. Men det förekommer sällan numera. -- Antal djur i försök enl. definition i EU-direktiv: Allmän anmärkning: Antalet möss ökar i försök, då gener överförs från människa till möss, s.k. knockoutmöss, varvid en gen slås ut. Därigenom erhålls nya modeller av sjukdomstillstånd. Sverige: 324.067 (1999), Danmark: 291.000 (1998), Nederländerna: 66.200, Schweiz: 453.000, Storbritannien: 2.656753, Tyskland: 1.495741, Österrike: 157.268, USA:24—24,5 miljoner (osäkra siffror; bl.a. är fiskar ej inkluderade). En del forskare anser att antalet kan vara det dubbla. Kartläggningen av generna leder till en stor ökning överlag. Nya testförslag skulle kunna betyda 12-50 miljoner under en tioårsperiod! Men det är klart att genförsök i cellkulturer kommer att ersätta vanliga djurförsök i vissa fall.
Genforskningen söker exakt kunskap om hela system. Vävnadsliknande cellodlingar av olika celltyper blir allt vanligare och man kan nog nå ganska långt på den vägen. Detta sätt är emellertid rätt tidsödande, vilket är ett hinder när snabba resultat krävs. Därför håller man rutinmässigt ofta fast vid djurförsök. Det kan röra sig om tusentals djur i veckan. Tid är ju pengar och snabba metoder spelar stor roll, och det brukar bli ett slumpvist förfarande. Vetenskaplig kvalitet saknas då det främst gäller att tjäna mycket pengar. Cellkulturer och undersökning gen för gen är naturligtvis långsammare och således dyrare och än så länge mindre vanligt.
Det är frustrerande och otäckt att mängder av djur dör när det finns alternativ. Karin, som f.ö. gav oss en lista med adresser till hemsidor, rapporterade i förbigående om många hemska bilder på Internet: försöksdjur som efter genmanipulation saknar rörelseförmåga eller inte kan äta samt sådana med allehanda missbildningar; här finns bl.a. avkomma till knockoutmöss. Många hannar dör – varför? Jo, honorna tar livet av missbildade hannar...
Man kan fråga sig: Hur mycket är djurs lidande värt? Många menar att läkemedel måste bli billigare. Vad satsar då läkemedelsindustrin på? Givetvis på forskning och den kostar mycket och följaktligen blir medicinerna dyra. Det är naturligtvis bara den rika delen av världen som har råd att betala. Inte satsas det t.ex. på medel mot den i uländer så vanliga malarian. Dyra mediciner och behandlingsmetoder avpassade för enskilda patienter gör att tredje världen inte har råd med dem.
Kan då inte konsumenter i västländerna göra vissa uppoffringar för att rädda djur? Observera att det nu knappast förs någon samhällsdebatt om djurförsök. Det vore önskvärt , menade Karin, att statsfinansierad forskning, alltså med skattepengar i botten, kunde samarbeta med läkemedelsföretagen. Det sker avknoppning i form av mindre företag, vilka dock brukar köpas upp. En annan viktig sak är att myndigheterna måste kunna garantera säkerheten – en fråga som inte är löst. Idag tillverkas olika mediciner för speciella grupper av patienter.
Karin undrade om det i framtiden kanske blir vanligt med genmanipulerade schimpanser, för individuell användning. Hon kunde tänka sig ett skräckscenario, där man inte vet hur man ska hantera situationen. Hon bad oss också fundera över vad för läkemedel och metoder som borde komma till användning, jämte vilka risker de ev. kunde innebära. Någon frågade: Kan det bli ett förbud mot djurförsök överhuvud taget? Och vad skulle i så fall hända? Hon sa att det skulle vara praktiskt svårt att införa totalförbud. Som det nu är finns alldeles för mycket tilltro till djurförsök. Mer realistiskt är att arbeta med olika metoder parallellt (som nu börjat ske) för att successivt minska försökens omfattning.
Ett förbud skulle kräva stöd i internationell lagstiftning, vilket Karin bedömde som mycket svårt att genomdriva. Däremot finns det säkert en framkomlig väg att minska antalet djurförsök genom att i dator simulera fysiologiska förlopp hos människor. Forskning pågår också för att odla fram inre organ som t.ex. hjärta för transplantation; detta är redan tekniskt möjligt. En del forskare anser att det blir möjligt att odla fram alla organ inom kanske 20 år. Med stöd av datorsimulering skulle man kunna ersätta praktiskt taget alla människans organ på detta sätt. Om 30 år kommer säkert djurförsök att vara förlegade. En sådan utveckling är alltså tekniskt fullt möjlig, men myndigheternas tröghet är ett hinder. Därjämte kan konservativa forskare också fördröja processen.
Karin visade statistik över toxicitetstest. Man har konstaterat att det vid försök som orsakat toxicitet i genomsnitt föreligger en toxicitetseffekt på 25% biverkningar hos både djur och människor. Det förekommer fosterskador som man tidigare inte kände till. Förr sökte man styra fosterutvecklingen med kemikalier, vilket var en hemsk felbedömning. Många minns neurosidinskandalen. Fosterskador konstateras nu i många fall vid vissa försök på möss och kaniner. Genom tester på dessa jämte andra djurarter kan man rensa bort farliga medel som aldrig får nå ut på marknaden som medicin. Därför finns det idag sådana som ger skador på djur men inte på människor.
Stora försök kan omfatta 100.000 djur, men resultaten kan ändå vara osäkra rörande undersökta medels effekter på människor. Djurförsök är ibland bra, ibland dåliga för att utröna ämnens inverkan på människan. När det handlar om cellkulturer i provrör har cellerna inte samma funktion som i en levande kropp. Dagens forskning bör använda alternativ som komplement till djurförsök. Framtidens huvudsakliga metod bör bli en kombination av cellodlingar och datormodeller. Förhoppningsvis kommer de alternativa metoderna att brukas i första hand innan man tillgriper djurförsök, vars troliga resultat i så fall ofta skulle kunna förutses, varför djurförsöken gradvis reduceras för att till slut bli överflödiga.
Stora djurförsök brukar utföras på dagtid, då ju personalen arbetar. Emellertid är exempelvis möss nattdjur, och mycket kan hända då ingen människa är där; en del möss dör på natten, och på morgonen undrar personalen varför. De som dött hade säkert plågor, kanske kramp, ibland inträder medvetslöshet. Klart är i varje fall att i laboratorier planerar man inte efter djurens natur. EU har ett center för evaluering av verksamhet med djurförsök och rapporterar därom. Hur stöder man en förbättrad verksamhet på området?
Det är uppenbart att djurförsök i allmänhet är mycket dåligt planerade och att stor okunskap råder. Antingen ingår det för många eller för få djur i försöken. Statistiken är dessutom mycket bristfällig. Vidare används ofta fel metoder för smärtlindring; försöksledaren vet ej tillräckligt om saken. Ett förhållande som man inte känner till eller bryr sig om är att bl.a. möss är bytesdjur; de beter sig ”som vanligt” tycker okunnig personal som inte förstår att djuren är stressade, fast det inte syns så tydligt. Djuren är alltså utsatta för lidande, vilket den oinvigde knappast märker. Det utsöndras stress- och smärthormoner i deras kroppar, vilket dessutom försämrar testresultaten.
Karin rekommenderade ett standardverk: Russel & Burch, The Priciples of Humane Experimentation (1959), där tre nyckelord är: Replace, Refine, Reduce. Det handlar alltså om att ersätta plågsamma djurförsök: att förfina, dvs. göra dem mindre plågsamma, bl.a. genom bättre djurhållning, samt minska antalet djurförsök. Att planera för mindre lidande jämte utarbeta bättre vetenskapliga metoder bidrar verksamt till att göra verksamheten billigare i längden.
Vid djurförsök delar man upp djuren i två grupper, en kontrollgrupp som får t.ex. vanligt koksalt, och en som injiceras med den substans som ska testas, Det är viktigt att täta hälsokontroller görs, ty djuren lider idag ofta av infektionssjukdomar, som orsakas av stress, t.ex. under transporter och naturligtvis under försöken. Eftersom det saknas debatt om problemen i samband med djurförsök kommer inte de etiska aspekterna fram. Då pengar är det viktigaste kommer djurens tillstånd helt i skymundan. Karin frågade retoriskt: Ska vi då bara strunta i djurens plågor?
Visserligen är det dyrt att kontinuerligt hålla försöksdjur och personalen kostar ju en hel del, men då man resonerar kortsiktigt anses det billigare att fortsätta som förut i stället för att pröva alternativ. Just vid en övergång till nya metoder blir det också dyrare – men inte på sikt. Att tillämpa parallella metoder i avsikt att minska djuranvändningen steg för steg har svårt att slå igenom. Studenter och doktorander i medicinutbildningen borde i större utsträckning lära sig använda cellkulturer. Märk att djurförsök är en obligatorisk del av läkarutbildningen.
Nedan anges två – officiellt ännu ej erkända – EU-direktiv angående verksamhet som bör ändras eller avskaffas: Avstå från (reject) djurförsök med ämnen med direkt skadlig verkan, t.ex. tobak. Det faktum att man utnyttjar skattemedel för att bota cancer rimmar illa med att reklam för tobak tillåts och att bidrag till tobaksodling ges. Det borde här bli en diskussion om hur skattemedel används.
Vad behövs? * Kunskapsspridning om vilka alternativ som finns och hur och till vad de kan användas. * Mer pengar till att utveckla, anpassa, validera och ta alternativ i bruk. * Snabb utrensning av onödiga och/eller gammalmodiga testkrav och riktlinjer. * Nytänkande, ändrad inställning till djur, intresse för alternativ till djurförsök.
Företag i djurförsöksbranschen tillämpar begripligt nog företrädesvis vedertagna metoder som är godkända över hela världen men som nu är gammalmodiga och dåliga. Likväl går det ibland att påverka företag: en bojkott inleddes från svensk sida mot en japansk firma som använde plågsamma djurförsök men som tvingades förbättra metoden, eftersom japanerna ville ha svensk medicin. Djurtestdata måste lämnas ut rörande bekämpningsmedel, medicinska produkter och tandlagningsmedel. Testkrav föreligger också beträffande kosmetika och hygienprodukter, men kraven varierar från land till land. De svenska kraven är desamma som EU:s.
Vad gäller livsmedel nämnde Karin frågan om livsmedelstillsatser; bl.a. vissa färgämnen, som Sverige tidigare klassade som cancerogena men som EU-lagstiftningen ej ansåg farliga – trots att det saknas bevis för dessa ämnens ofarlighet. Sverige fick som bekant rätta sig efter EU. Angående kosmetika- och hygienartiklar: Det åligger tillverkaren att bevisa produkternas oskadlighet -– märkligt nog gäller här högre krav än för livsmedel! Å andra sidan underkastas läkemedel högre krav än kosmetika. Det är ju bekant att mediciner långt ifrån alltid är ofarliga; kunden/patienten måste få veta vilka biverkningar som kan uppkomma.
För djurens skull bör djurförsöken givetvis avskaffas, men detta prioriteras ej, av ekonomiska skäl förstås. Djurförsöken är ofta dåliga, de måste bli bättre. Och de alternativ som finns är både bättre, snabbare och billigare i längden. Det handlar om att söka få bort gamla bestämmelser. Det utförs nog trots allt färre djurförsök idag, men minskningen går mycket långsamt. Karin erinrade om att Samfundet mot plågsamma djurförsök grundades redan 1882. Den viktiga grundforskningen har svårt att få tillräckliga statliga anslag (men får en del stiftelsemedel). Alla läkemedel ska vara testade. Naturprodukter är dock välkända undantag.
Varför bry sig om djur och djurförsök? Dessa försök som vållar djuren lidande är förråande för människorna själva. Tyvärr tycks ej djurs lidande vara något starkt argument idag. Djur har vidare även intressen och känslor, de är individer, därför är det fel att utsätta dem för lidande. De kanske i vissa fall lider i lika hög grad som människan. Det talas numera om s.k. artism (eng. speciesism) men denna är ingen grund för att utsätta djur för samma lidande som människan. – En nyttig övning: Finn skäl till att behandla djur på annat sätt än människor behandlas.
Här hördes en invändning (ett inlägg): Man ska inte ange bara känsloskäl. Tyvärr gör man ofta vad man egentligen inte vill. Karin: Se Djurskyddslagen: ”Djur skall ej utsättas för onödigt lidande”. Annat inlägg: Men det är skillnad mellan människa och djur. Man kan väl inte generalisera och bunta ihop alla, från chimpans till amöba? Och bytesdjuren är en stor grupp för sig. Var ska man dra gränsen?
Till sistnämnda fråga anfördes för människans del en skiljelinje: språk, tradition, kultur. Evolutionen är förstås mycket betydelsefull i sammanhanget. Ursprungsfolken har respekt för djuren, fastän man äter en del av dem. Är det ett förhållningssätt präglat av evolutionen? Djur har känslor, därför kan vi ibland identifiera oss med dem. Var förresten människan ursprungligen köttätare? Karin har frågat åtskilliga forskare men inte fått något entydigt svar. Vi kanske äter djur nu bara av gammal vana. Måhända är det av rädsla: en del säger att vi inte klarar oss utan kött. Men faktum är att vi ej längre har behov av kött (med undantag av eskimåer m.fl.). Någon anmärkte: Människor och kackerlackor uppvisar den största anpassningsförmågan av alla arter.
Man kan fråga sig om inte grymhet mot djur i t.ex. djurförsök gör oss till sämre människor. Har vi gjort allt för att rädda människor? Vilka är fortfarande argumenten för djurförsök? Finns det logiska argument? Eller ska vi strunta i logiken? Varför har vi valt att ha det som det är nu? Är det bara den starkares rätt som gäller? Eller ska vi av etiska skäl hålla på den svages rätt? – Många frågor, färre svar. Karin påpekade att det finns en frivillig överenskommelse angående förhållandet människa – djur i Helsingforsdeklarationen. Man kan ansöka om etiskt tillstånd att delta i försök på människor: frivilliga experiment. Extrema biverkningar ska ej tillåtas.
Parallellt med djurförsök företas en del frivilliga försök på människor, däribland patientförsök. Här kan det föreligga ganska stora risker. Kritik mot läkemedelsindustrin har också framförts. Studenter, som ju vanligen inte har någon lysande ekonomi, lockas till försök mot ersättning. En och annan har velat avbryta försöken men inte fått göra det. F.ö. finns det förstås andra som frivilligt ställer upp men tillstånd ges rätt sällan. Frivillighet eller betalning är inte alltid lätt att bevisa. Det är ändå viktigt att skydda människor från farliga experiment. Respekt för människan krävs och kontrollen är bra idag, åtminstone i Sverige.
Karin hänvisade till ett märkligt inslag i ett av programmen i tvserien Nyfiken på Gud: en kvinna sade sig leva praktiskt taget endast på luft! Det förefaller förstås orimligt – om man inte äter dör man ju. Men kan det ändå vara delvis sant? Borde det inte förekomma forskning kring detta och andra oförstådda fenomen? Det vore givetvis önskvärt att få fram bevis i någon riktning. Emellertid godkänns ingen sådan forskning.
Tendensen idag är att djurförsök minskar till förmån för datorsimulationer och cell- och vävnadskulturer, jämte en del försök på människor som nämnt. ”Djurförsök får utföras om de är nödvändiga för människans säkerhet.” Analysmetoderna är likaså bättre idag. Radioaktivt märkta substanser förs in i kroppen; vad händer i den enskilda cellen? När läkemedel utvecklas, behövs numera inte mycket blod för analys, det räcker med en droppe. Även om det förekommer något gift i blodet är effekten minimal.
I genetiska undersökningar registreras vilka gener som slås på och av med hjälp av signalsubstanser. S.k. nanoteknik spelar en allt större roll: oerhört små mängder av ämnen behövs vid analyser. Vid tester som gäller medel mot diabetes har man undersökt olika substansers effekter. Bl.a. har undersökning av blodflödet i kapillärerna i tånaglar lett till att läkemedel testats. Vi är bara i början av en utveckling med klinisk användning direkt med hjälp av ny teknik, vilket gör att man inte behöver gå en omväg över djurförsök – ett förfarande som även blir billigare.
Karin tog slutligen upp en religiös aspekt: olika religioner visar skilda förhållningssätt rörande djur. Även inom kristendomen förekommer varierande ståndpunkter. Ett citat: ”Alla varelser är bröder och systrar”. Katoliker lär säga något i stil med att det är bättre att älska människor än djur. Kanske karmaläran i hinduistisk religion har betydelse för dessa människors inställning till djur; de som levt ett syndfullt leverne sägs kunna bli djur i nästa inkarnation. Denna tro på återfödelse som djur delas ej av reinkarnationstroende i väst, vilka här menar att människors reinkarnation endast sker inom människosläktet. Karin hänvisade till teologen Helena Röcklingsbergs doktorsavhandling ”Vi är Guds avbild”. Man kan undra: Vilken guds avbild? Av en god gud? Karin avslutade med orden: ”Vi är skyldiga att behandla djuren väl”.
Min kommentar april 2002
Det var ett mycket innehållsrikt och ytterst tankeväckande föredrag som Karin Gabrielsson höll. Den drygt två timmar långa föreläsningen tycker jag motiverar detta utförliga referat (vissa upprepningar kunde dock undvikits). Det är värt att notera att jag händelsevis upptäckte en mycket liten notis i en tidning att 24 april (två dagar efter föreläsningen) var Försöksdjurens dag, faktiskt samtidigt som jag började renskriva referatet. Jag vet inget närmare om saken; jag utgår ifrån att dagen knappast väckt någon uppmärksamhet överhuvud. F.ö. var det samma dag som jag fick i min hand min kollega Olof Francks nya bok om djuretik:” Djurens liv och vårt – om att värdera liv”. Ett märkligt sammanträffande. Här är tyvärr ej plats att gå in på hans slutsatser. Boken är absolut läsvärd; omtanke om de svaga är exempel på god etik.
Jag ska inte heller närmare kommentera djurrättsaktivisternas ibland drastiska aktioner, som allmänt fördöms. Låt mig ändå konstatera att opinionen i viss mening verkar ha svängt till djurens fördel. Uppenbara fall av djurmisshandel som avslöjats har åtminstone vad gäller husdjur och boskap väckt empati, av upprörda reaktioner att döma. Jag undrar bara: Sker verkligen förbättringar på den fronten? Förhoppningsvis, men mörkertalet är säkerligen stort när det gäller djurplågeri. Efter Karins sakliga redogörelse för vad som hindrar snabba förbättringar är jag inte särskilt optimistisk, även om det visst finns positiva tecken också.
Det gäller att inte dra förhastade slutsatser, vare sig om djurförsök eller t.ex. de nu aktuella akrylamiderna i livsmedel. Men omvärldens handlingsförlamning inför de vidriga brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts på sistone (förbrytelser som tydligen tillåts fortsätta) stämmer till sorgsen eftertanke: Bryr vi oss verkligen om djurplågeri när vi inte förmår agera – ej ens kraftigt protestera – mot människoslakt? Människan är bedrövligt nog den enda art som ägnar sig åt att massmörda sina egna artfränder.
Kort kommentar januari 2016
Karin Gabrielsson delade ut en lista med hemsidesadresser som jag återgav som bilaga 2002; denna har jag utelämnat nu då den sannolikt är inaktuell. Det finns naturligtvis många nyare sajter i ämnet på Internet nu. Stiftelsen hade f.ö. ett kompendium med många exempel. Men utvecklingen går fort: ”det som 1995 skrevs om cellodling är till stor del inaktuellt” skrev jag 2002. Annars tycker jag förvånansvärt mycket av innehållet i ovanstående håller streck än idag.