Försök

Den ensamma sitter i sin ensamhet fast, / försöker ivrigt få till ett lyckokast. / Många gånger hon singlar slant, / hoppas att myntet ska ställa sig på kant. / Någon gång sker dock ett under! / Kanske ödets nyck i sällsynta stunder? / Se! Nu står pengen där upprätt lull! /Javisst, ett gott tecken för hennes skull. / Hon blev så lycklig att hon i tårar brast. / Våga! Vi med lyckan ger oss i kast. / Utan försök ingenting kan lyckas. / Det är alldeles självklart, kan tyckas. / Bakslag gör oss rädda att försöka. / Men för varje försök kommer chansen att öka. / Så ge ej upp, till sist går det. / Myntet tvekar, men sen står det!

Vad är då kontentan av denna rimkavalkad? Kort sagt pröva igen och igen; turen, framgången, vinsten, lyckan kommer sällan vid första försöket. Forskare är alltför medvetna om detta. Kanske det någon gång förekommit att en snilleblixt slagit ner direkt och med ett slag förändrat levnadsvillkoren i hela samhället. Inte ens snillet Albert Einstein omvälvande relativitetsteori innebar en omedelbar förändring. Däremot betydde elektriciteten en sådan samhällsförvandling, men det tog århundraden av experiment. Nu tar vi bara elen för given – som om vår ”upplysta” värld alltid hade funnits.

Att försök slår slint hör alltså till vanligheten. Hur många gånger detta händer innan man lyckas, beror givetvis på hur väl förberedd man är. Kommer framgången redan i första försöket, har man kanske varit så gott som 100 procent förberedd, men troligen har man då tur också. Märk väl: man har rätt att misslyckas, för man bör förstås lära av begångna misstag och rätta till ett och annat under följande försök. Vad som kan vara ett hinder är att man av tidsbrist skyndar på processen, vilket lätt kan motverka syftet, d.v.s. ett fullvärdigt slutresultat.

”Trägen vinner” sägs det ju, och helt klart gäller det att inte ge tappt i första taget. Jag tror att det accelererande tempot minskar tålamodet och ihärdigheten, så att man avslutar projekt innan man nått ända fram. Det kan i sin tur ofta bero på penningbrist: för dyrt att hålla på längre. Snäva kortfristiga ramar gör också att man helt enkelt är rädd att ge sig i kast med tidskrävande och/eller kostsam verksamhet. Eftersom tidsandan skapat osäkerhet och allehanda hot är det förståeligt att rädsla och fruktan är ett genomgående drag på snart sagt alla nivåer. Inte konstigt att det s.k. säkerhetstänket är så utbrett, när hoten hopas. I första hand påverkas människans inre, så att psyket vacklar, bildligt uttryckt pågår en inre försurning. Naturen runt om förefaller klara sig hyfsat, men det är en illusion.

Målle mådde inte bra. Hela livet hade han rökt. / Sluta röka hade han ofta försökt./ Men det var alltid liksom förgjort: / Problemet tycktes alltför stort. / Gång på gång blev det återfall. / Snart blev han rädd att dö knall och fall. / Antabuskuren hjälpte ej ett skvatt. / Han höll nästan på att få fnatt. / Läkar'n sa: ”Början till lungemfysem”. / Det var förstås ett allvarligt problem. / Det var faktiskt rädslan för döden / som visade att det var av nöden / att för gott helt sluta röka. / Så skulle livsländen mycket öka. / Och till slut han satte nu stopp/ för lasten som härjat hans kropp. / Humöret gick liksom flaggan i topp.

Vem behöver ej hopp och tröst? / Särskilt de som nått livets höst. / Men det gäller även många unga / som far illa i livets slänggunga. / Försök bromsa en för snabb karusell! / Det är min vädjan och appell!

Sture Alfredsons hemsida