Glatt

Glatt garvande glammade Galans glänsande guldnyckelgäng.
Lovtal levererades lättsamt, lät lagom lustfyllt liva livsandarna.
Animerade applåder, avspända anleten alstrade angenäm atmosfär.
Talrika talare, tacktal, triggande toner - tog tiden tillfälligt timeout?
Trivsam tillställning, toppen! tyckte tillfredsställda totalt tveklöst.

Jajamen, det var klackarna i taket på Kulturgalan, det har jag redan, fast kanske inte i fullt så översvallande ordalag som här ovan, betygat i min text ”Skoj”, som förstås återfinns på hemsidan sture-alfredson.se Förresten kommer ordet gala via franskan från italienska & spanska gala=festdräkt; fest. Mitt allitterationsmönster är lite originellt – och en utmaning. Man kan göra så mycket med språket; prövar man lite annorlunda vägar, dyker det upp oväntade effekter. Jag tror rim av olika slag kan framkalla viss överraskande verkan, nämligen en sorts humor, då vanligen med överdrifter som stilmedel. Lite formexperiment skadar verkligen inte; jag anar att sådana ses lite över axeln, kanske avfärdas med en axelryckning, av kända moderna professionella poeter. De söker och finner visserligen i allmänhet vad de anser som adekvata ord för känslor och värderingar, men inte sällan till men för begripligheten, som ändå måste stå i fokus. Jag finner detta något paradoxalt, ty formen - bl.a. rim, metrik och rytm - får hos en del ofta stå tillbaka för det innehållsmässiga uttrycket.

För mig spelar formen uppenbarligen väldigt stor roll. Men med alltför tunt innehåll faller det formellt utsökta platt till marken. Jag strävar alltid efter meningsfullhet, vilken dock lätt kan bli lidande inom de självpåtagna strama ramar som strikta rim- och rytmstrukturer innebär. En av mina strävansmål är alltså att kunna förmedla något vettigt i tankegångar som läsaren kan känna igen sig i. Samtidigt får orden och fraserna ej bli alltför tungfotade utan skall vara lagom lättlästa. Allt detta (och mer till) är aspekter som långtifrån alla författare har i åtanke. Kort sagt: Min linje är: Form och innehåll i symbios. Associationer, sammanhang och samband hör till bilden, plus en god portion humor, som poppar upp i konfrontation med tillvarons orimligheter. Det absurda i skrönor talar mycket sanning om levande livet. Och mångfald är livets logotyp.

Vilka är de som är skadeglada? / Ingen kan väl bli glad av skada? / Jovisst, om andra råkar illa ut / och ej på olycka ser ett slut, / finns de som med stöddig svada / manar andra gå och bada! / Såna borde hålla sin trut / och hållas kort utan prut. / Modigt i en tuff intifada* / led dock folket mycken skada.

”Skadeglädjen är den enda sanna glädjen”, har någon cyniker sagt. Det är ju ingen riktig glädje värd namnet. Tyvärr är det lätt att raljera över andras olycka: Inställningen ”Sånt där händer andra inte mig” kan förstås slå tillbaka fortare än man anar. Apropå: På tv är det inte svårt att hitta vad jag kallar sjuk humor: Folk ramlar huvudstupa och slår sig fördärvade, tycks det. Det är inte lätt att vara generös i ord och tanke mot dem som är duktigare än jag själv. Jantelagens monster håller mig i ett järngrepp.

Anm. * Arab. ”intifada”= skaka av, resning, uppror. Den första palestinska intifadan började 1987. Nr 2, Al-Aqsa-intifadan, ägde rum år 2000.

Stygga är nattens demoner. / Snygga är festens ljuva damer. / Skygga är jagade vargar. / Trygga tycks de naiva. / Bygga tillit är målet.

Sture Alfredson

16/11 2014

Sture Alfredsons hemsida