Gudsbilder

S:t Lukas-föreläsning

av Göran Bergstrand

21/2 2002 i kyrkans hus Skövde

Arrangörer: S:t Lukas i Skaraborg & Svenska kyrkan i Skövde

”Under sina mer är 40 år som präst har Göran Bergstrand ägnat huvuddelen av sitt arbete åt enskild själavård och andra former av samtal med människor. Göran Bergstrand har varit verksam inom S:t Lukasstiftelsen under många år, som terapeut, lärare och som stiftelsens direktör.

Han arbetar nu med själavård, psykoterapi och handledning. Bergstrand menar att alla människor utvecklar en omedveten gudsbild som man står i relation till. Människan lever inför denna ”gudamakt” eller grundläggande ”livspartner” och söker med sitt sätt att leva tillfredsställa denna.

Den troende människan har en medveten och en omedveten gudsbild och Bergstrand har intresserat sig för hur den omedvetna gudsbilden ser ut, eftersom den enligt honom har så stor inverkan över den enskilda människans liv. Hans erfarenhet tyder även på att det som ger en människa frihet också inger trygghet, gemenskap och mening.

Lösa problem Det ger människan mönster att bruka när hon försöker lösa problem kring sin skuld. Bergstrand har utarbetat en modell för att kunna göra sig en föreställning om hur en persons omedvetna gudsbild är formad, där han använder dessa insikter.” (Förhandsinformation)

Göran Bergstrand började med att framhålla att människans gudsbilder alltid har varit aktuella. Martin Luther t.ex. kämpade för att söka finna ”en nådig Gud”. Det var kanske det allra viktigaste för honom men ingalunda lätt att uppnå.

Sigmund Freud var kritisk mot alla gudsbilder. Han motiverade sin negativa inställning med att människan själv bör ta ansvar för sitt liv. G B jämförde Freud med den amerikanske psykoanalytikern Erik Homburger Erikson, som utövat ett mycket starkt inflytande på modern barnpsykologi genom att hävda att sociala krav och mönster har en avgörande inverkan på barnets psykiska utveckling. Enligt Erikson bör man i terapin vända tillbaka till det barnsliga och undersöka vem man möter i det tidiga barnstadiet. Det gäller i denna återblick inte Gud som sådan utan att söka få fram en gudsbild.

G B betraktar människan med psykologiska ögon; psykoterapins roll är inte att ge någon absolut sanning, ty psykoterapin vet ej om Gud alls finns men undersöker olika gudsbilder. För 20-30 år sedan var det knappast alls tal om gudsbilder – sådant ansågs föråldrat. Nu är däremot läget annorlunda: gudsbilder har fått en både positiv och negativ aktualitet. Något har alltså hänt i kulturlivet. Positivt är förstås det faktum att just detta föredrag hålls i arrangemang av S:t Lukasstiftelsen. G B citerade hur formuleringen av dennas målsättning ändrades för ett antal år sedan: ordet andlig ströks! Idag, när så många är intresserade, inser vi att detta var föga framsynt.

Andlighet har åter blivit något viktigt, t.o.m. företag har fått upp ögonen för den, emedan det nu finns ett andligt sökande. Men bilden, som alltså undergått en så positiv förändring, har erhållit en negativ och skrämmande sida genom det som hände 11/9 2001. Men G B ville faktiskt ange ett annat datum som han fann minnesvärt ur en helt annan synvinkel. 11/8 1999 inträffade en solförmörkelse. Dock var det inte den som var det viktigaste, hävdade G B, som då hörde på tv att myndigheterna i delstaten Kansas i USA hade beslutat att den bibliska skapelse- berättelsen skulle läggas till grund för undervisningen. Det var verkligen förbluffande att en vetenskapligt högtstående amerikansk stat plötsligt ej längre tog evolutionsläran som utgångspunkt.

Utslag av fundamentalism har blivit starkare i alla religioner. Det är farligt när religiösa fanatiker påstår att endast de vet vad som är absolut sant, nämligen att bara de själva sitter inne med den rätta tolkningen av heliga skrifter. I värsta fall kan denna attityd som vi sett leda till religionskrig. Frågan är om världen någonsin varit så illa ute som just nu. G B undrade om inte exempelvis 30-åriga kriget ändå var ”fredligare” än vad läget är för närvarande. Det är naturligtvis skrämmande att det ännu idag, på 2000-talet, finns gudsbilder som innebär att ”Gud låter oss gå ut i krig för den rätta lärans skull”.

Därför, menade G B, är det så viktigt att söka förstå gudsbilden och dess innehåll, även om den allra värsta avarten – att utrota människor ”för Guds skull” – är hart när obegriplig. Därvidlag är det även betydelsefullt att på det enskilda planet försöka leva meningsfullt. Samtidigt måste vi se realistiskt på de svåra globala problemen. Man kan urskilja en kommande kraftmätning i världsskala, med religiösa förtecken.

Psykoterapin gör icke anspråk på att veta hela sanningen, men den kan tillhandahålla en grund för tankar som syftar till att bättre förstå människan. Denna terapi tar sin utgångspunkt i den tidiga barndomen, såsom Erik H Erikson gjort. Till skillnad från Freud som fokuserade på barnsexualitet och betonade psykosexuella faser i utvecklingen, så har Erikson som främsta förklaringsgrund den tidiga barnreligiositeten. Det lilla barnets mycket tidiga behov och erfarenheter har enligt Erikson stor betydelse för utvecklingen av en gudsbild från späd ålder och långt in i vuxenlivet. G B ser liksom en fruktbar dialog mellan dessa två psykoanalytiker, som trots många likheter även uppvisar vissa skillnader i synsätt.

Freud ändrade med tiden sin uppfattning om det mänskliga psyket. Människans utveckling är en ständigt pågående process, hon blir aldrig färdig. Han menade att t.o.m. det lilla barnet förmår uppleva vanmakt. Det är medvetet om en sådan känsla som kan framkalla skräck då det är helt utlämnat åt vuxna för sin överlevnad. Erikson betonar barnets upplevelse av beroende av andra för att kunna överleva. Andra måste finnas i dess närhet, annars klarar det sig ej. Om detta beroende är i fara upplever barnet övergivenhet, en ofta svår upplevelse som kan kopplas till barnreligiositet.

Känslan av skuld utgör enligt Freud det svåraste problemet; det är skulden som redan plågar barnet allra mest. Religionen är en utväg att komma loss från den. Den gamla lösningen, nämligen att ständigt upprepa och rituellt bekänna sina synder, fungerar emellertid inte längre. Skuldproblemet måste i stället bearbetas för att befrielse ska kunna nås. Detta är en grundläggande mänsklig fråga, underströk G B.

Oidipuskomplexets första fas inträffar i 6-7-årsåldern då barnet upptäcker att hen älskar eller hatar en person av motsatt kön, något som brukar ge upphov till en känsla av skuld. Freud anser att två helt motsatta känslor möts – kärlek och hat – gentemot samma person. Skuld uppstår om man gör illa den man älskar. Relationen mellan mor och barn finns förstås redan från och med dessa första levnadsår. Freud framhåller också önskedrömmens roll för att söka skapa en gudsbild som ger en känsla av trygghet.

Erikson tar däremot fasta på att det lilla barnet vid tandsprickningen börjar uppleva ondska hos sig själv. Då det diar biter spädbarnet i moderns bröstvårta och det märker ju på hennes reaktion att det gör ont. Erikson talar å sin sida om drömmen om det fullkomliga livet. Den drömmen påverkar oss alltid. Människans åtta åldrar nämns också; viljan att göra något fullkomligt tar sig olika uttryck i olika åldrar. Det är längtan efter det ideala livet som är drivkraften, dvs. det liv som borde vara: alltså religionens värld. Grunden är barnreligiositeten. Och vi fantiserar faktiskt hela livet!

Freud säger att känslan av vanmakt är en oerhörd upplevelse: likaså kan skulden man känner vara outhärdlig. Alla försvarar sig mot anklagelser från andra: ”Vi är oskyldiga!” Freud menar att vanmakten dock är ännu mera outhärdlig. Den upplevs så starkt när man inte längre är herre över sin hälsa, sitt liv, sina relationer till andra. Att både vanmakt och skuld känns tungt gav G B ett exempel på: När en människa i sorg anklagar sig själv för en närståendes död; dennes sjukdom kunde kanske ha botats, om bara... Det är så många saker som borde ha gjorts ännu medan tid var... Vi tar alltså på oss skuld för vår underlåtenhet att handla, i synnerhet i sorg över en anhörigs död, då skulden t.o.m. förtränger vanmaktskänslan. Det är dock vanmakt plus skuld som känns mest olidligt. Om vi vore herrar över livet skulle detta ej inträffa.

Erikson lägger som sagt tonvikten på övergivenhet och beroende; det är förfärligt att känna sig alldeles utlämnad. Likaså anser han att önskedrömmen, dvs. drömmen om det fullkomligas livet, spelar en väsentlig roll. Det är en mycket stark mänsklig drift att sträva efter att göra livet idealt, med andra ord hur det skulle kunna vara. Då är det inte underligt att det uppstår svåra spänningar mellan den bistra verkligheten och det efterlängtade. Därför framställer Erikson barnreligiositeten som det viktigaste i människans liv, då den växer och alstrar en ofta omedveten gudsbild. Det gäller således att finna något som balanserar livsfrågorna. Då kanske religionen kan vara en lösning. Gud finns då måhända i en kontext som framträder via psykoanalysen, som poängterar bl.a. föräldrarollens utomordentliga vikt. G B har som nämnt utarbetat en modell för att skaffa sig en föreställning om en persons gudsbild.

Den tidigaste skuldbelastningen kan spåras till förnimmelsen av övergivenhet och beroende i spädbarnets mammarelation. Där uppkommer lätt vanmakt hos barnet om det får känslan av att vara utan skydd. Mamman kan ge flertydiga svar på barnets reaktion. Ett realistiskt svar har betydelse för barnets framtid. Om modern ger signalen att hon aldrig kommer att överge sitt barn, känner det hopp om att mammans beskydd består. Även om hon tillfälligt lämnar sitt barn ett tag, finns alltid hoppet kvar att hon ska komma tillbaka. Det skapar en tillräckligt hållbar verklighet för babyn.

Och pappan då, har han möjlighet att lösa upp barnets skuldkänsla? Ja, menar G B. Fadern kommer småningom in i bilden och kan i viss mån göra livet tillförlitligt för barnet. Han har åtminstone förut hållit sig mer på avstånd från sitt barn. Om barnet gör något fel och erkänner felet, brukar det få pappans kärlek som det kanske upplever som oväntad. Det finns helt klart perioder i ett barns liv som upplevs som svåra när det inte har det bra. Det är förståeligt att barnet då ber till Gud, särskilt om det känner skuld.

Erikson menar att babyn redan under det första levnadsåret får ett förhållande till sin mor, en relation med en kvalitet som han kallar numinös (av lat. numen: gudom). Det lilla barnet har en upplevelse av ”helgad närvaro”, dvs. något som är större än människan. Gud finns faktiskt i kulturen, runt omkring oss, sade G B. Det är fråga om en kulturell och psykologisk verklighet som det talas om i alla kulturer. Grunden är den stora frågan: Hur kommer tvååringen (och uppåt) att kunna klara alla livets svårigheter? Förr fick de små höra sagor om allsmäktiga väsen, både onda och goda. Barnet införlivade dessa gestalter i sin föreställningsvärld; de kunde leka med dem och ge dem gudomliga egenskaper. G B nämnde ”fula leksaker”, t.ex. figurer som Fantomen. Ett barn sa: ”Jag ska bli som han!” (dvs. allsmäktig och odödlig!)

”Vad ska du bli, farfar?” Denne (=G B) tyckte inte att han kunde bli som Fantomen i alla fall. Den lille svarade: ”Då får du bli någon annan – odödlig men inte allsmäktig!”

De moderna böckerna om rymdäventyr kan väl också ge en föreställning om makt över döden, sa G B bl.a. Gudsbilden sitter djupt i ett barn som har Gud med i sina tankar. Alla har säkert hört ordet Gud. G B citerade mer ur barnamun: ”Oj, vilket stort hus, det är större än alla andra. Gud bor där!” Det är exempel på att barn förankrar tanken i den yttre verkligheten. Ett barn kan nog se en präst som bokstavligen ”Guds tjänare”. Barn lär sig att leka med sagans figurer, som projiceras i den yttre världen runtom. Men de leker inte med Gud.

Små barn söker fördela sina erfarenheter av en tillgänglig allmakt på såväl mamma som pappa och Gud. De vet att dessa är ”allsmäktiga”. Dessutom har barnen alltid sina önskedrömmar, de fantiserar ständigt. Drömmarna kan alltid användas, för de finns ju jämt till hands. Den som är tillräckligt mäktig och god får ett fullkomligt liv, resonerar de säkert. Gud blir för dem en realitet med hjälp av andra gestalter: mammabild + pappabild à gudsbild. Bilden av Gud kan anta såväl goda som dåliga egenskaper, alltefter hur det lilla barnet upplever sina föräldrar. Därför kan vissa gudsbilder betecknas som goda, andra rentav som farliga. Jämför förresten Luthers kamp för att uppnå övertygelsen om en nådig Gud.

G B hävdade att det svåraste är att bli fri från fantasier och önskedrömmar. Det gäller att lägga dem på en rimlig nivå – liksom makten på jorden. Människan vill ofta att Gud ska kompensera henne för hennes svårigheter. Av det skälet är det även svårt att släppa drömmen om fullkomlighet. Men verklig godhet kan leda till frigörelse. Härvid är mänskliga kontakter och godhet, men också beroende och tillit, väsentliga faktorer. Under förutsättning att man blir upplyst om dessa, är det möjligt att nå fram till en nådig, alldeles ”verklig” gudsbild – i stället för en drömbild av Gud.

Efter en paus med förfriskningar var det lite svårt att få publiken att börja ställa frågor; ändå fanns många åhörare på plats. G B rekapitulerade och kompletterade då sin föreläsning en smula. En ond gudsbild väcker rädsla som framkallar underkastelse. Bakom denna finns vanligen en önskedröm. Det är inte endast fruktan i denna bild utan även önskan eller tron att det goda till sist ska segra. Drömmen gör att man förmår hoppas och att man överlever trots allt.

Efter en stund ställdes en fråga: Är det inte en menlös gudsbild som framträder? Så är det ju ofta i bildkonsten. Svar; Nej, inte menlös, inte hos barn i vart fall. Däremot har vuxna ej sällan sentimentaliserat gudsbilden. Nej, barn är ”friska” i det avseendet. G B tillade: Hur är det med barngudstjänster? De planeras ju aldrig av barn. Han sade vidare att det gåtfulla och paradoxala bör fångas upp. Han erinrade om ett radioprogram, Barn och Gud, som efterhand blev ganska kaotiskt, därför att intervjuaren blev så förbluffad. En fråga var ungefär: Hur tror du Gud är? Är han tjock eller smal, tror du? Barnet svarade: Gud är både tjock och smal. Intervjuaren genmälde: Men det går ju inte! Svaret kom motvilligt: ”Då är han väl smal då”. Barnet uttryckte en paradox – helt genialt!

Ett annat härligt uttalande av G B:s barnbarn var vid ett tillfälle när de var ute. Barnet tittade upp mot huset där han bodde och sa: ”Mitt hem längtar efter mig”. Detta illustrerar det faktum att barns verkligheter förefaller främmande för vuxna.

En ytterligare fråga från publiken: Hur kommer fundamentalismen in i gudsbilden? G B förklarade att det enligt vissa psykologer existerar tre verkligheter: en inre och en yttre samt däremellan en verklighet som befrämjar och befruktar ett möte mellan dessa. Då ett barns mamma för ögonblicket inte är i närheten, måste barnet hitta ”nallar” och trygghet i hennes frånvaro. Under barnets lekperiod får det hjälp av sagor (se ovan), leksaker m.m. för att bearbeta verkligheten. Då frigörs ”troll” m. fl. otäcka gestalter. Varken den yttre eller den inre verkligheten räcker till för det lilla barnet.

Vidare spelar som bekant symboler en viktig roll i tillvaron. De kan hämtas från både vetenskap och konst. De hjälper oss att tolka livet via den s.k. tredje verkligheten. Friska personer kan bearbeta sitt förhållande till Gud bl.a. genom symboler. Men den som inte hyser tillit har svårt att skapa detta tredje område. Då kan det uppkomma en psykotisk inre verklighet, varvid det yttre ter sig blott som skuggor. En psykos är allvarlig, men en konflikt kan vara lika svår.

G B berörde också det motsatta förhållandet; det finns nämligen människor som är alltför faktiska, vilket innebär att de saknar en inre verklighet. Dessa fundamentalister befattar sig enbart med den yttre verkligheten. Symboler i vanlig bemärkelse betyder ingenting för dem. Däremot kan de göra symboler till ”fakta”, vilket är farligt. Det är faktiskt lika stört som att vara psykotisk.

En sista fråga blev denna: Är det inte en flykt från verkligheten, en flykt som kan bli en massflykt? Svar: Makthunger ligger i drömmen om fullkomlighet. Världen är just nu mycket vanmäktig. G B tog al Qa'ida (arabiska: = Basen, Grunden) som exempel på drömmen om att skapa det fulländade, ja drömmen om det goda! Man får heller inte glömma de västerländska svagheter som nu lätt försvinner ur vårt medvetande. G B jämförde också med den kommunistiska revolutionen som skulle skapa ett ”himmelrike” på jorden. Så avslutade G B sin intressanta föreläsning, som av applåderna att döma blev mycket uppskattad.

Min kommentar 2002

Det psykologiska perspektivet med utgångspunkt i Freuds och framför allt i Erik H Eriksons psykoanalytiska modeller tycker jag var givande. Vad jag närmast kommer att tänka på är två föreläsningar på Högskolan i Skövde som jag också refererat. Det var under Öppet hus 10/3 2001 som Lars-Erik Berg verksam vid Högskolan här höll föreläsningen ”Ett socialpsykologiskt perspektiv på barns medvetande” (som ingick i ”Medvetandedagen”). Ytterligare en s.k. perspektivföreläsning hölls av denne 4/4 2001: ”Leksakernas själ”. Dessa bägge föredrag har det gemensamt med G B:s, att de alla tre utgår från barnets tidigaste upplevelser. Vad beträffar skuldbegreppet som G B flera gånger relaterade till, har jag själv behandlat ämnet i min egen essä ”Skuld”.

Som lekman har jag inga djupare kunskaper i ämnet, och därför förstod jag väl inte till fullo allt som sades. I efterhand inställer sig en del frågor. Är det fel att tala om ”synd” i samband med skuld? Är inte synd nästan synonymt med skuld? Man brukar ju tala om underlåtenhetssynder. Sådana är säkert en allt vanligare företeelse idag, när man inte alltid vågar säga vad man innerst inne tänker. Det finns säkerligen goda skäl till att vi ibland underlåter att kritisera det vi känner är fel. För stor ärlighet och uppriktighet i tal kan vara riskabel, om man försöker agera för att få en förbättring till stånd. Jag håller verkligen med G B om att det finns mycket vanmakt även bland vuxna idag då den är fullt medveten , ej omedveten som hos de minsta barnen.

Kort kommentar i augusti 2016

Jag har inte mycket att tillägga, utom att situationen i stort ju skärpts sedan dess, när det är fråga om krig och dess otäcka konsekvenser. Det talas idag mycket om det försämrade läget vad gäller miljö och klimat i allmänhet, men nästan inte alls är det tal om krigshandlingarnas fullkomligt förödande effekt också i det avseendet. Förstörelsen slår gruvligt hårt, inte endast lokalt och temporärt, utan får följder även globalt på lite sikt. Mentalt påverkas vi ju också, psykvården hinner inte med. Resurserna räcker inte på långa vägar, ekonomin är instabil, kraftiga prioritering företas osv. Jag har mycket svårt att se optimistiskt på tillvaron ur ett västligt perspektiv.

.

Sture Alfredsons hemsida