Har lidandet någon mening?

föreläsning av Peter Jansson

24/11 2005 Högskolan i Skövde

Arr: Folkuniversitet i samarbete med Högskolan i Skövde

Peter Jansson är leg. psykolog och leg. terapeut och psykoanalytiker. Fil. dr. i idéhistoria Doktorand i filosofi vid Göteborgs universitet.

Bo Capaldi hälsade ett trettiotal närvarande välkomna till denna föreläsning som ingår i en rad FILOSOFISKA CAFÉER anordnade av Folkuniversitetet, vars kursverksamhet han kort berättade om. "Folkuniversitetet grundades redan på 1940-talet och är en folk- och vuxenutbildningsorganisation med anknytning till universitetet. Vi är politiskt, religiöst och fackligt obundna och ser internationaliseringen som ett viktigt inslag i arbetet." (Citerat av mig från ledarsidan i Kurstidning från Folkuniversitetet.)

Peter Jansson berättade att han som terapeut har en privatpraktik i centrala Göteborg där han alltså arbetar kliniskt. Dessutom undervisar P J på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Han nämnde Chakla (?) Kahn , en fransk psykolog som gjort starkt intryck på honom. Naturligtvis framhävde han Sigmund Freud som vitaliserade psykoanalysen. Andra mycket kända namn som han räknade upp i det sammanhanget var J P Sartre, Kirkegaard och Heidegger.

Lidandet

P J konstaterade att det inte finns någon i hela världen som aldrig lidit. Hans ambition är att i sina föreläsningar få åhörarna att känna igen sig i verkligheten. Han vill inte bara tala om lidande på ett abstrakt sätt. Eftersom han dagligen möter patienter, brukar han hänvisa till erfarenheter från sin praktik. Frågan är alltså: Har lidandet någon mening? Ja, det har en mening, var P J:s svar. Han var väl medveten om att det är en utmaning att påstå detta.

Man kan se lidandet ur olika perspektiv -- och det har i alla tider varit tal om lidande. Först och främst bör man definiera vad tid är, ty lidandets olika problem hänger samman med hur man ser på tiden. P J hävdade att tron på en gudomlig skapelse jämte en kärleksfull högre makt som styr världens öden faktiskt åstadkommer lidandeproblem. Den troende ställer den svåra frågan: Varför måste rättfärdiga människor lida? Det finns som bekant en rad religiösa traditioner. Man kan kanske tycka att de är långt borta och att problem knutna till dem inte angår oss här i Sverige.

Men nej! Exempel: De apatiska barnen och hela exilproblematiken för invandrare berör oss starkt. Än mer komplicerat blir det med religionerna. Ta t.ex. den judisk/kristna världsåskådningen: här uppstår skada genom synd, och sedan uppkommer behov av frälsning från synden. Hur ser man då på krig och farsoter? De betraktas som Guds straff för kungens eller folkets synder. Men märk att det inte rör sig om en kollektiv frågeställning, när Abraham och Isak utsätts för Guds prövning. Det lidande som de upplevde tolkas som Guds fostran av dessa individer.

Man hör ibland talas om ställföreträdande lidande, vilket alltså innebär att en person tar på sig en annans lidande, dvs. den förre lider i stället för den andre. Detta förekommer inte blott i Bibeln; här i vardagen händer det att man identifierar sig med andra människor. I synnerhet föräldrar vet att barnens lidande ofta är värre än deras eget. Då en närstående drabbats av cancer kan man känna att man själv skulle vara beredd att bära lidandet i stället. Lidandet är en gåta för många. P J skisserade bakgrunden: Hur betraktas lidandet i de stora religionerna? Judarna, det utvalda folket -- så ser de sig själva sedan gammalt -- har i alla tider frågat sig: "Varför ska vi behöva lida så?"

I Nya testamentet är tonen en annan. Där uppträder ju Jesus som botar sjuka. Det ger en försmak om framtida frälsning. Kristus fick lida på korset; de kristna tog sedan djupt intryck av passionsdramat. En del var villiga att lida tillsammans med Kristus: "att bära korset i Kristi efterföljd." Man tog till sig NT:s budskap att Gud är närvarande hos alla lidande människor. Därigenom skulle svåra störningar upphävas: "Ingen sorg, smärta eller klagan mer".

Hinduismen lär att den jordiska tillvaron är ett lidande (duka). På grund av fel eller brott som begåtts under tidigare inkarnationer bestäms människans liv. Karman, dvs. summan av en persons (onda) handlingar, åsamkar henne lidande. Enligt buddhismen är det växande och förgängliga människolivet lidandets grund. Skulle möjligen inget lidande existera "utanför livet"? Liv = lidande, t.ex. sjukdom och umbäranden, som är inneboende i själva tillvaron.

Men livslusten binder oss dock vid livet. Kan man uppnå nirvanatillståndet, upphör emellertid lidandet. Nirvana innebär fullständig frid, utslocknande, vilket även betyder att ingen reinkarnation (återfödelse) kan inträffa längre. Islam med profeten Muhammed har i alla tider varnat för Guds straff om människan bryter mot religionens påbud. Guds allmakt betonas i Koranen, som lär att människan prövas av Gud och att hon måste tåla lidande.

Hur ser vi "moderna" människor på lidandet? Har synen på detta försvunnit? Nej, ingalunda! P J gav exempel: En invandrarfamilj från Iran eller Irak har lämnat sin kultur och kommit till Sverige som flyktingar. De upplevde utanförskap redan från början då de var tvungna att lämna hemlandet. Här i Sverige känner de åter främlingskap och exil! Det blir en dubbel exilproblematik som orsakar stort lidande. P J nämnde också s.k. hedersmord; vi kan inte förstå hur sådant kan vara möjligt. Men för invandrare med en helt annan kulturell bakgrund kan det vara naturligt (?).

Vad gäller föräldrars sociala position förklarade P J att de har en hög status i Iran. I Sverige har de däremot ingen position alls! För barnen kan detta kännas smärtsamt. Tänk på när ett barn säger till sina lekkamrater: "Min pappa är..."Barnet vill ju känna stolthet över sin far. En annan sak är förstås språket; det är förvisso inte lätt att lära sig svenska* i vuxen ålder. Detta förstärker naturligtvis deras känsla av utanförskap: de upplever att de inte har någon plats i samhället.

((* Svenska anses kanske inte som speciellt svårt, men hur svårt resp. lätt ett visst språk egentligen är, är ej lätt att avgöra. Det borde vara svårare att lära sig ett främmande språk om det är mycket annorlunda än ens eget. Helt klart är i alla fall att barn har lättare än vuxna att lära sig ett nytt språk. F.ö. inverkar miljön och mycket annat, inte minst känslomässigt. Därför är det knappast möjligt att objektivt mäta svårighetsgraden. Dessutom kan man inte enkelt jämföra olika språk. Min anm.))

P J berättade att han dagligen träffar patienter från någon annan kultur vilka varit utsatta på nämnda sätt. Ej sällan försöker de förneka eller förkasta sin egen historia i hopp om att kunna känna sig mer hemma i det nya landet. Men det är stor risk att de hamnar utanför, i ett slags vacuum. Nej, det gäller att inte helt ge upp den egna kulturen. Om de samtidigt kan finna en viss grad av anpassning här, får de ta del i en dubbel kultur. Äldre har generellt svårt att anpassa sig. Det finns de som enligt sin egen tradition och bakgrund vägrar att söka medicinsk vård, säger nej till blodtransfusion eller operation. Sådant hårdnackat motstånd vållar enormt lidande hos dem själva.

Enskilda människors lidande

Freud, som visserligen ibland kunde framstå som en domedagsprofet, ansåg likväl att människan strävar efter lycka, men i strid med den kosmiska strukturen. Hon söker alltså inte lyckan i skapelsen. Freud hävdar att vi måste känna olycka, smärta och lidande. Han sa 1933 att det finns tre källor till mänskligt lidande: 1) Den egna kroppens bräcklighet. Resultatet blir smärta och ångest. P J strök under att man har gjort enorma medicinska framsteg sedan Freuds tid. Exempelvis är många cancersjuka ej längre dödsdömda, inte heller de med HIV. Men man kommer ändock aldrig ifrån att alla kroppar är dödliga och att åldrandet är oundvikligt, liksom att sjukdomar drabbar så gott som alla.

2) Yttervärldens förstörande krafter. Freud avser naturkatastrofer och andra övermäktiga krafter som drabbar oss. Tsunamivågen är ännu i färskt minne, för att inte tala om jordbävningen i Pakistan nyligen. Det finns en ofantlig dimension hos naturkrafterna som vi inte kan tygla. Fastän långsammare är de våldsamma utbrotten börjar miljöförstöringen anta katastrofala former: Snötillgången minskar för varje vinter, temperaturen stiger... Även av människan orsakade miljöförändringar vållar lidande. Mänskliga ingrepp bidrar delvis också till naturkatastrofer.

3) Vårt förhållande till andra människor. P J framhöll med skärpa att det icke existerar något större lidande än just i samband med detta. Den stora frågan är alltså: Hur ska vi förhålla oss till andra? Han tillade att utan institutioner och regler hamnar vi i barbari, således raka motsatsen till civilisation. Medan det bör vara lätt att förstå de första två källorna till lidande, så förefaller det vara svårt att erkänna denna grund till lidande, nämligen felaktigt förhållningssätt, ja ofta grym behandling av vår nästa. Denna typ av tillfogat lidande bottnar i vantrivsel i kulturen.

Hur ska vi kunna begripa den enskilda människans lidande? Vad beträffar fysiskt lidande, såsom skador eller sjukdomar, är det svårt att se någon mening i det kroppsliga umbärandet. Man ser det som orättvist. Någon som drabbas av cancer undrar: ""Kan det finnas mening i detta?" Personen ifråga befinner sig först i ett chockstadium och känner att han/hon inte i längden kan stå ut med detta hemska. Kan möjligen ett fysiskt sjukdomstillstånd på något sätt ha ett tillfälligt värde? Det är vanligt att man inte kan försona sig med sin sjukdom, ja att man helt enkelt förnekar den. Livet är dock orättvist, det inser man nog. Så drabbas t.ex. goda människor och blir sjuka, medan brottslingar klarar sig.

Vi ser ibland hur barn råkar må mindre bra. Barn älskar att få syskon, men de känner inte bara glädje utan ilska också! Äldre syskon känner nämligen avund när en liten "inkräktare" kommit till världen -- "i soptunnan med honom/henne!" Om det skulle gå så illa att det yngre syskonet omkommer i en olycka, tänker det äldre barnet förkrossat: "Det är mitt fel att olyckan hände!" Lidandet verkar vara hans/hennes (dvs. den äldres) fel Det är förstås inte logiskt men barn har ofta ett magiskt tänkande.

Under P J:s psykologiutbildning i Umeå diskuterades frågan om könsbyte som är mycket komplicerat i Sverige. Det gäller att noga ta reda på vilka psykiska skäl som ligger bakom en persons önskan att byta kön. Han omtalade ett fall då en man ville bli kvinna. Han hade ett starkt minne från barndomen då han lekte med sin lillasyster. Långt senare hände en tragisk olycka i vilken systern omkom. Han inbillade sig att dödsfallet var hans fel. Men nu förstod han varför han ville bli kvinna. Han tog så illa vid sig att han blev sjuk. Fast när han repat sig kom han till insikt om att han inte skulle göra ett könsbyte. Varför hade han velat det? Det hade hos honom funnits en omedveten önskan om att återupprätta sin döda syster, förklarade P J. ((Jag vet inte om jag riktigt förstår denna tolkning; möjligen kan jag ha missat något av vad P J sa. Min anm.))

Frågor av den här typen (bland många andra) möter en psykiater i sin praktik. Trots att människor i allmänhet har mer pengar idag än någonsin, så förekommer mer psykiskt lidande än förr. P J träffar dagligen patienter som lider psykiskt. Den psykiska problematiken omfattar fobier, hysteri, ångest etc. Frågan är: Hur bemöter man patienter med psykiskt lidande? Det finns olika sätt: Som bekant används ofta biologiska medel som psykofarmaka och en rad mediciner. Efterfrågan på s.k. lyckopiller ökar lavinartat i hela västvärlden. Det rör sig alltså om antidepressiva medel. Det har gått så långt att psykofarmaka ibland t.o.m. ges till helt små barn. Det är i varje fall inte ovanligt att 7--8-åringar får det! I USA ger man sådant till "svåra" skolbarn för att lugna ner dem. Skrämmande, menade P J.

Lite äldre, alltså tonåringar som är utagerande brukar få psykofarmaka i dämpande syfte. I Göteborg stöter P J på en del svåra fall i sin praktik. Han undersöker vilken miljö de unga kommer ifrån. Därvid upptäcker han att deras livsförhållanden inte sällan har varit hemska: drogmissbruk och brottslighet hör till bilden. Rätt som det är hör man i media om nya läkemedel som alltid sägs vara bättre än de gamla. Man talar om dem med exalterad optimism, men faktum är att det var samma optimistiska tongångar beträffande nya medel på 70- och 80-talet. Även då var det fråga om schizofreni, manodepression osv.

Patienter som får psykofarmaka och liknande företer därigenom visserligen mindre symptom, men kruxet är att man ej kommer åt orsaken. Exempel: En person som lider av huvudvärk en morgon tar tabletter och värken går bort i bästa fall. Men han glömmer kanske själva orsaken till huvudvärken: Han var på en "blöt" fest kvällen innan! En regelbundet upprepad helghuvudvärk (baksmälla) sätter spår i längden; P J såg rentav en analogi med psykisk sjukdom i svårare fall.

Han kom här in på en annan aspekt än den som består av biologisk behandling av psykiskt lidande medelst läkemedelspreparat. Svåra besvär uppstår nu även av andra skäl. Människan framstår idag som alltmer "maskinlik". Man söker ofta enbart biologiska förklaringar till vårt beteende överhuvud taget. På det sätter skjuts rent mänskliga frågor i bakgrunden. En del patienter riktar kritik mot professionella psykologer m.fl. för att de tenderar att vara för kategoriska. Man söker givetvis alltid eliminera psykiskt lidande, men Johan Kullberg på Socialstyrelsen har sagt att "man glömmer lätt att psykiska sjukdomar har både biologiska och miljögrundade orsaker. Det behövs såväl ett vetenskapligt som ett etiskt perspektiv, framhöll P J.

Man ska vara medveten om att allt liv innehåller ett mått av lidande. Om en patient säger att han/hon mår utmärkt och aldrig någonsin lidit -- då är vederbörande ett allvarligt fall! Psykisk smärta kan ibland ligga så dolt att patienten saknar kontakt med sitt eget lidande. Det är inga garantier för att allt ska fortsätta vara "bra", dvs. personen tror att han/hon mår bra. Även kärleksrelationer hyser ett visst mått av lidande. Ganska många människor vågar inte full ut gå in i en kärleksrelation av rädsla för att bli sårade. Vi kan uppleva kärlek endast om vi vågar möta en annan människa utan förbehåll. P J var säker på att de flesta känner igen en situation där den ena parten väntar och väntar på att den andre ska höra av sig och undrar oroligt vad som har hänt -- varför ringer han/hon inte? Oron kan växa oerhört, bli till ångest.

Punkter för lidande: händelser i livet

1) En viktig händelse är att börja skolan (årskurs 1). Vem minns inte att man var lite rädd inför allt det nya. "Ska jag få någon bästis?" är exempel på en vanlig fråga till sig själv. Eller kanske senare: besvikelse och oro: "Min bästis lämnar mig!" Eller oro igen, efter skolan: "Ska jag få något jobb?" 2) Gymnasiet och ofta vidare studier: Nya utmaningar väntar, sannolikt också en del misslyckanden. 3) Arbetslivet innehåller för det mesta åtskilliga moment av utmaningar. 4) Döden: Särskilt är det senare i livet en prövning när äldre, föräldrar, nära och kära blir sjuka, går bort. Sorgen kan innebära stort lidande för de yngre efterlevande. -- Och slutpunkten: ens egen sjukdom och död.

Kärleksrelationer övergår tyvärr ganska ofta i skilsmässa. Hur möter man kriser? P J tecknade även här en bakgrund och gav olika alternativ. Han poängterade att upprepning är demonisk! Eftersom så många äktenskap upplöses (inemot hälften!) kan man krasst tala om en sannolik skilsmässa i framtiden för par som gifter sig eller har samborelation. Han underströk att en separation är svår för barnen också. De får vara med och betala priset när föräldrarna skiljs -- det gör ont! Vidare sa P J att en eller båda föräldrarna faktiskt ej sällan upprepar samma plågsamma process igen! Alltså: ett annat förhållande/äktenskap med en ny partner kraschar också.

Det är tydligt att många människor har svårt att möta situationer och händelser på ett riktigt sätt. Att bli förälder är inte heller lätt för nutidens unga par. Så var det inte förr. P J söker i sin praktik även hjälpa yngre patienter i en sådan situation. Det är ju svårt att finna mening i tillvaron när media hela tiden överöser oss med ord och bilder fyllda av våld, likgiltighet och nonsens. Det är en utmaning att på djupet ta till sig att lidandet är en del av livet; det är ett allmänt existentiellt problem. Kan psykofarmaka vara en lösning? Nej, slog P J fast. För även om symptomen då går bort, försvinner inte bakomliggande orsaker. Det är allvarligt att man så gott som alltid sätter sitt hopp enbart till medicinsk behandling. Ta inte bara tabletter! Vad saken i grunden gäller är att vi ska kunna växa som människor. Och då är lidande inte alltid av ondo. Det är fråga om att anta lidandets utmaning, när exempelvis en närstående har dött. Då kan det vara en hjälp att försöka sätta ord på händelsen.

Freud såg en viss mening i lidandet. När man upptäcker ett symptom rör det sig egentligen om en kunskapsfråga: Ta reda på orsaken/orsakerna. Den åtgärden har betydelse för att patienten ska kunna få hjälp. Då dennes kroppssymptom fastställts, måste man börja tala om hans/hennes livssituation. Genom att personen får tillfälle att tala ut kan trauman blottas, varefter symptomen gradvis brukar försvinna. Att patienten berättar sin egen historia har således en central betydelse. Någon berättade för P J: "Jag glömde ta tabletter och då gick symptomen bort av sig själv!"

"Vem är jag? Varifrån?" undrar många unga människor idag (och säkert en del äldre med), de känner ej sig själva, saknar en klar identitet. När en ny liten människa kommer till världen lyder frågan förstås: "Pojke eller flicka?" Vad man kanske inte direkt tänker på är att den nyfödda omedelbart inlemmas i en genealogi. Vi föds in i en bestämd kultur som traderas i generationer. "Vi har själva bestämt att födas", sa P J. I vår kultur är självfallet det svenska språket nödvändigt -- t.ex. japanska vore ju omöjligt i Sverige.

P J avslöjade f.ö. att han personligen har en förkärlek för franska tänkare. Det hänger ihop med att han som ung for till Frankrike för att lära sig franska bättre. (Inget lätt språk, tyckte han förresten.) Det är känslor och gester med i spelet när fransmännen talar. Själv har han nog tagit efter dem en del, erkände han, eftersom han gärna gestikulerar. Fransmännen älskar att tala -- och mycket! -- ej så i Sverige. Språket förmedlar myter, en ideologi om ett samhälles kultur. Alla länder har mer eller mindre sin egen kultur. Därför är det naturligt att lidandet också tar sig olika uttryck. Medan man lider på ett sätt i Sverige, dominerar ett annat sätt att lida i Tyskland eller Frankrike. Lidandet kan då sägas ha en viss mening.

P J som tagit avstånd från droger, menade dock att det finns ett behov av dessa. Han medgav att psykofarmaka i särskilda fall är nödvändiga. Men det finns som sagt andra lösningar. Vad är egentligen att vara människa? Tvekan och fruktan ingår alltid i livet, liksom längtan, bitterhet och ångest är en del av oss själva. Och vad är psykiskt lidande? Hur kan det finnas någon mening i det? P J förklarade att det existerar en etymologisk förbindelse mellan lidelse (passion, begär, åtrå) och verbet lida i betydelsen längta, drömma, begära, sakna samt även = känna lust eller aptit. (( Enl. Wessén Våra ord var lidelse i fornsv.= lidande. Jfr danska lidelse= sv. lidande. Däremot har jag svårt att se att lida skulle ha betydelsen längta osv. Kanske önsketänkande från P J? Min anm.))

Många patienter går och "dräller" idag; de känner en stor tomhet, meningslöshet. De gör inget, vill inget... Det är naturligtvis allvarligt, och felet beror på att dessa personer har kapslat in lidandet, de har med andra ord stängt in det inom sig. Förbindelsen lidande -- lidelse med association till längtan, begär uttrycks i Kellgrens dikt Kärlekskonkurs. Alla känner till hur det är: Först kommer förälskelsen då allting upplevs som jättefint. Men sedan börjar man prata med varandra, tänker efter: Vem är jag? Vem är du?

Det är en bristdimension i alla människors kärleksliv, framhöll P J. Ett vanligt inslag är bråk då och då i många äktenskap. För att få distans kanske parterna går isär temporärt, reser bort (inte tillsammans!). Först tycker man det är skönt, men så småningom uppstår saknad och de vill träffas igen. På så sätt kan kärleken komma fram igen, den återvänder i saknaden! Saknad och tillfällig förlust ses då som något bra! Saknad och längtan i förening ger mening och nerv i kärlekslivet. Däri ligger känslan av att kunna förlora sin partner.

Bristen på något väsentligt är allmänt sett grunden till lidande; det upplevs alltid som en brist i tillvaron. Barn dör som lider av svåra fysiologiska brister. Barn som fått allt men som de vuxna försummar och inte pratar med tynar långsamt bort. Det är nämligen absolut väsentligt att man samtalar med varandra. Vår existens är ofrånkomligt bristfällig. Om vi försöker se oss i jämförelse med hela Universum (!) är vi "ej ens som ett sandkorn på stranden". Blaise Pascal hävdade att människor utan vetskap fylls av skräck; de blir vilsna och känner sig eländiga.

Det egna jaget utgör centrum för var och en. Men hur länge blir jag ihågkommen? Märk att bara efter en generation har minnet av de döda bleknat bort och försvunnit. Förvisso kan man som Strindberg betrakta livet som en tragedi: "Det är synd om människorna." Filosofen Heidegger säger att vi är "utkastade i världen"; människan ses som rotlös och sårad. P J nämnde emellertid att döden rentav kan uppfattas som en potentiell existentiell möjlighet! Fast hur skulle vi ställa oss till "odödlighet"? Ingen skulle vilja bli 3.000 år! Vad sägs om ett 247 år långt äktenskap!?

Om vi visste om att vi vore "odödliga" skulle livet vara meningslöst. Det skulle utan tvivel bli så med ett "oändligt" tidsperspektiv, menade P J, som tvärtom strök under: "Faktum är att det är insikten om livet såsom slutpunkt som gör det värt att leva." Döden är faktiskt ständigt närvarande; vi vet inte vad som sker imorgon. Det är omvittnat att människor som lever i livsfara nära döden, får en intensiv livskänsla. P J:s patienter lever idag oftast som om döden ej fanns. Man har så bråttom, och stressen framkallar ångest. "Tänk på döden, förträng den inte,"rådde P J. Även om det är mycket svårt att föreställa sig sin egen död. Livet är kort, gör något allvarligt! Du hinner göra något bra! Fråga från publiken: En hel del människor tror ju på reinkarnation. Hur påverkas människor av den tanken? Svar: Det är ett annorlunda tänk. En viktig fråga! Jag är övertygad om att också de som tror på återfödelse tycker det är viktigt att göra något bra av livet här och nu.

Vi har begär, längtar efter saker, ty vi känner en brist i existensen och lidande i någon form finns där hela tiden. Emellertid lever vi ju i ett samhälle med en viss kultur som bestäms av regler för vad som kan tillåtas. Exempel: "Ingen kan komma fram och slå mig på käften nu!" P J överraskade utan tvivel med detta exempel här och nu. Javisst, det verkade totalt otänkbart att det skulle hända. P J förklarade att människan är inskriven i en symbolkultur som också kräver samtal och förtydliganden. Kulturen sätter alltså gränser som dämpar brister och benägenheten att begå fel. En uppenbar tendens råder nu överlag i samhället: det blir mer gränslöst.

Detta är något allvarligt, ansåg P J och sa att samhället blir alltmer individorienterat och narcissistiskt. Detta fenomen hänger ihop med en utbredd känsla av tomhet, av meningslöshet. En brist på moral är tydlig i många fall. Vi har t.ex. erfarit hur direktörer i ledningen för vissa storföretag agerat. Det hela förefaller faktiskt komplett absurt. Gränslösheten, dvs. normlösheten, visar sig även i en ökande frekvens av grovt våld. Media, för att inte tala om reklambranschen, underblåser draget av hedonism i samhället: njutning och lustupplevelser fokuseras.

Hur förhåller vi oss till gränser? Var går gränserna för vårt handlande? Moraliska frågor har numera kommit i bakgrunden. Många äldre som växt upp under förhållandevis hårda villkor erkänner gränser i högre grad än den yngre generationen. De äldre tycker i allmänhet att det är viktigt att finna en mening med livet. Den yttersta gränsen är självfallet döden. Äldre är ofta tvingade att glömma smärtsamma upplevelser för att kunna gå vidare i livet. De vet sin egen begränsning. Däremot saknar de unga idag i regel en tydlig medvetenhet om gränser. En del lever hämningslöst ut sina begär -- utan respekt för sina medmänniskor. Andra är passionslösa, likgiltiga för det mesta. Gränslöshet är en fara för människorna, konstaterade P J. "Det är som att slå in handen i ett smörpaket," tyckte han.

Begränsa gränslösheten

Att åter börja sätta gränser är en av de viktigaste utmaningarna nu. Fråga: Det krävs ju kontroll. Hur ser du på den kopplingen? Svar: Det är givetvis fråga om omedvetna gränser, symbolgränser. Försvinner känslan för var gränserna bör dras, vill man kontrollera allting. De gränser som t.ex. principfasthet sätter respekteras inte, de löses bara upp. Dagens ungdomar har ej upplevt föräldrarnas gränssättning. "Låt Oskar få sin godis!" Detta är exempel på en småsak, alltså inte så viktigt. Mycket viktigare är däremot att skapa sin egen trygghet -- och inte minst barnens. De bör få sova i eget rum, i egen säng. Mycket betydelsefullt: Samtala! Slåss inte!

Det finns konstlade gränser också, ibland tvångsmässigt fastlagda. Allt har en gräns, således ett slut -- så även denna föreläsning. Till sist berättade P J kort om en fransk psykolog, Didier Enjeu (?). 1999 beskrev han i en bok läget i väst, där han kraftigt underströk att man måste sätta en gräns för kapprustningen i världen, konsumismen, galna projekt, masskommersialismen, våld, föroreningar, biologiskt missbruk, teknologiskt hot -- och samtidigt kämpa för andens frihet och artens överlevnad. "Här fick den franske psykologen med nästan allt", kommenterade P J. ((Jag tror jag missade något i uppräkningen ovan, men det betyder föga. Jag fick inte med någon vettig anteckning om ett par fina vinterfoton som visades allra sist, det ena från 40--50-talet, det andra helt modernt. Kanske det var ytterligare någon publikfråga som jag inte hann återge och då förstås inget svar heller. Min anm.))

Kommentar 2005

Föreläsningen var verkligen mycket bra, innehållet synnerligen intressant och fylligt, samtidigt som det framfördes skickligt och elegant, samt med en stimulerande entusiasm.

Tiden är sen på jorden. Frågan är om det ännu finns tid att ändra attityd och på allvar gå in för en annorlunda livsföring i ett bättre system än ren och skär marknadsekonomi/kapitalism. Man får verkligen hoppas på ett genomgripande skifte av förhållningssätt -- och en uppriktig vilja till handling baserad på etik. Vår västerländska civilisation, exporterad som aldrig förr i global skala, tycks i nuvarande skick vara illa ute. Jag är naturligtvis inte ensam om att frukta detta. Det kommer ju allt tätare signaler om materiell och psykisk miljöförstöring från alla håll. Tortyr, fysisk såväl som mental, är något fruktansvärt. Perversa individer tycks finna njutning i andras lidande -- kanske vanligare än man tror.

Människor kan utan varje tvivel lastas för krig och annat elände som individer och folk tillfogar varandra och som vållar oändligt lidande. Men var ligger ansvaret egentligen? Det går förstås att peka ut vissa toppfigurer inom storpolitiken. Men de vill inte alls vidkännas sitt fulla ansvar och "delegerar" gärna ansvaret neråt i hierarkin. Några som befinner sig närmast på lägre nivå har förstås också ett stort ansvar och utses inte sällan till syndabockar då något går snett -- i någon mening kanske exempel på s.k. ställföreträdande lidande? Detsamma tror jag i huvudsak även gäller näringslivet, fast där rullar väl huvudena lättare i toppen, med täta byten av höga chefer. Många skandaler har passerat revy på senare år, såväl inom den offentliga sektorn som inom den privata. Där är mörkertalet avsevärt; i det fördolda bakom stängda dörrar sker åtskilligt som inte tål en öppen granskning. För att inte tala om världspolitiken -- skandal är nästan ett för milt ord! Överallt öppnas arenor för lidande.

Överdriver jag inte nu? Enligt min mening kan ej hela den s.k. verkligheten fångas in och greppas, inte med aldrig så många ord. Svaret på frågan om överdrift eller ej är både ja och nej. Om jag håller fast vid tanken om lidandesyndromet -- det centrala i hela föredraget -- måste bilden bli mörk, emedan så mycket lidande faktiskt existerar. Detta är bokstavligt talat omätligt. Annars är vår materiella kultur så maniskt inriktad på allt mätbart, att allting som inte går att presentera siffermässigt knappast tillmäts någon betydelse, ja rentav anses obefintligt. Människans inre, hela hennes psykiska sfär går inte att mäta direkt. Min kritik ovan kan måhända betecknas som överdriven. Ändå vill jag hävda att den på sätt och vis är övervägande sann, i vart fall från min avgränsade utgångspunkt och synvinkel.

Medias roll har ofta varit på tapeten. Nyhetsinslag tycks a priori skildra negativa händelser och katastrofer. ”Good news is no news”. Denna policy påverkar oss negativt. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Vi är ju receptiva varelser, eller hur? Man kan förstås välja att avskärma sig, att helt enkelt stänga av. Det kan vara en god idé, åtminstone temporärt. Men det håller inte i längden. Vi är ofrånkomligen en del av samhället, som verkar vara på fallrepet. Är det verkligen så illa? Ja, av rapporteringen att döma. Men man ska komma ihåg att fel och brister alltid förekommer. Allt man ser och hör är inte sant. Hur många gånger hörde vi inte ”sagan” om de irakiska massförstörelsevapnen?

Det är inte lätt att vara kritisk utan att bli en smula cynisk. Det talas ibland föraktfullt om konspirationsteorier som om de alltid vore s.k. myter. (Ordet myt används nästan alltid i betydelsen legend eller lögn, men det grekiska ordet betydde rätt och slätt berättelse.) Men tänk om det verkligen förekommer konspirationer? Why not? Rätt som det är avslöjas häpnadsväckande, alldeles riktiga gigantiska bluffaffärer och listiga spioneriprojekt av olika slag; ”Big Brother is here!”

Det finns onekligen mycket vämjeligt under ytan; det väntar på att i sinom tid se dagens ljus. Visserligen ligger deckarförfattarna rätt i tiden, men verkligheten har ju visat sig överträffa dikten mer än en gång, t.ex. 11/9 2001. Ibland tänker jag att det är en mening, ja faktiskt en avsikt bakom mediarapporteringen också: ett slags skrämselpropaganda som varnar potentiella kritiker och motståndare: ”Så går det för brottslingar... Håll er lugna, annars...” F.ö. är det en ständig uppvisning av den starkes ”rätt” och den svages ”orätt” – eller rättare sagt rättslöshet i ett orättvist samhälle. Det bedrivs en medveten propaganda som milt sagt tummar på sanningen och är förment objektiv. ”Man merkt die Absicht und wird verstimmt”.

Finns då inga ljuspunkter? Jovisst, det finns alltid motkrafter som bekämpar destruktiva beteendemönster, även om dessa positiva energier än så länge förefaller vara i underläge. Men det finns i vår starkt dualistiska värld inget tillstånd som varar för evigt. Just i detta gror hoppet om en bättre värld! Det måste alltid finnas en vändpunkt, frågan är ”bara”: När? Det är alltså en tidsfråga innan man mer allmänt kan se ljuset i tunneln! En ny mentalitet kommer att uppstå; den måste komma inifrån, från hjärtat, och stiga upp nerifrån, från s.k. vanligt folk. Med ett annat, icke-elitistiskt perspektiv för ögonen kan bilden bli en helt annan.

Om jag emellertid i ett tankeexperiment väljer en tankelinje, där jag konsekvent rensar bilden från förståelse av lidandet i världen,, ja t.o.m. vägrar erkänna dess blotta existens, då kan jag mycket väl föra ett logiskt resonemang och i en mycket speciell mening förklara världen. Jag kan teoretiskt beskriva omvärlden i strängt vetenskapliga och tekniska termer, utan att alls engagera mina känslor. Men tar jag på så vis avstånd från empati, solidaritet, medlidande och kärlek har jag förvrängt bilden av ”verkligheten”. Utan mänskliga hänsyn och utan en empatisk grundsyn har jag då hamnat i det kallhamrade rasistiska lägret. Denna tänkta ”världsbild” må vara logiskt korrekt, men är absolut inte sant mänsklig. Alla har förvisso fel och brister, men dem kan vi ändå delvis få bukt med. Lidandet kan minska men inte tänkas bort.

Rädsla, ja fruktan dominerar i hög grad världen idag. Man är rädd för att lida; man kan med eller utan avsikt därigenom orsaka andra människor lidande. Förresten använder jag kanske ordet lidande alltför onyanserat; i vissa fall är det nog för starkt. Det finns olika grader. Vardagens små förtretligheter och obehag bör dock inte räknas in under begreppet lidande. Men ”många bäckar små...”: ett antal smärre misslyckanden kan ackumuleras i mitt medvetande och eventuellt växa till ett verkligt lidande i slutändan.

Man kan vara rädd för ett otal saker, t.o.m. vara rädd för själva rädslan. Att oro alstras när gamla invanda mönster bryts och nya uppstår är begripligt. Ett vanligt exempel: Ett äldre par oroar sig mycket för att flytta. De både vill och inte vill; tilliten är borta. Det förestående uppbrottet har så att säga skapat ett glapp mellan tanke och praktik. Förresten: Hur vet man om ett förslag är bra eller dåligt? Det får man veta först senare – med facit i hand. Till dess har man säkert anledning att oroa sig. I mediavärlden basuneras det ut en mängd planer som förefaller befängda. De kan förstås oroa. Men förmodligen upprör de oss ofta i onödan, ty lyckligtvis genomförs inte alla (bara några) tokiga påhitt. Men egentligen vet man ju aldrig vad framtiden bär i sitt sköte. Har jorden någon framtid? Det vill jag tro.

”You are not good enough!” motsvaras ungefär av “Du ska inte tro att du är nå’t!” Kay Pollak nämnde i ett radioprogram avunden som förgiftar mångas sinne. Det är en form av snålhet som ju ofta är ekonomisk, men som säkert lika ofta är en vanlig inre brist: Man unnar inte andra framgång. För att ta ännu ett typiskt tidens tecken: girighet som givetvis är släkt med snålheten. Dagens profithunger når oanade höjder, samtidigt som de utsattas lidande också slår rekord.

Mycket kort kommentar 2016: Det finns som alla vet färska exempel på omoral – som jag tror slår nya rekord.

Sture Alfredsons hemsida