Hoppet
Vi lever i det längsta på hoppet. / Faktiskt ända till det sista stoppet. / Då kommer det allra sista doppet / ner i underbart välgörande vatten / som tåligt väntade dig den sista natten. / En anings dagas: lent som pälsen på katten / som höll dig sällskap den sista tiden, / gav dig tröst men ej den rätta friden / du hoppats få. Nu är du på väg in i den! / Du har lämnat tiden – den är överskriden!
Så kan det nog vara; med en smula inlevelse kan man allt tänka sig ett dylikt scenario. Hoppet lär vara det sista som lämnar människan. Kring Slutet har en oändlig massa tankar formats, prövats, anammats eller förkastats; nära nog otaliga är också det existentiella temats uttrycksformer. Kanske poesin i sin förtätade form då lämpar sig bättre än långa essäer och avhandlingar som, om än nog så lärda, ger sken av att presentera ovedersägliga sanningar. Samtidigt har jag i litteratur och föredrag funnit likartade upplevelser, ja uppenbarelser (pretentiöst ord!), som pekar i en bestämd riktning. Det är naturligtvis ingalunda fråga om bevis i vetenskaplig mening.
För att komma ner på jorden (terra firma som romarna kallade den fasta marken; de var säkert övervägande rationella realister), väljer jag nu den krassa verkligheten i dagens politiska Sverige. Här finns det mycket att förhålla sig till i det nu uppkomna krisläget. Av det sjudande ordflödet i media att döma verkar Sverige vara världens medelpunkt i denna för landet helt avgörande ödesstund! Apropå och oavsett: paradoxalt nog verkar jag komma den så kallade sanningen närmast genom att överdriva ganska ordentligt. I varje fall pockar överdrifter på uppmärksamhet, och kanske gör de det skedda mer spännande.
Allehanda experter och politiker tillkallas för att förklara det komplicerade krisläge som uppstått. Men framför allt utfrågas de om vad som kommer att ske i framtiden som i varje fall tycks sträcka sig ända till nyvalet 22 mars nästa år – längre än så vågar man inte spekulera. Till och med ”vanliga” människor tillfrågas om vad de tycker och tror, och det visar sig att de kan ”kannstöpa” minst lika bra som förståsigpåarna. (Kannstöperi är alltså löst prat om politik.) Partierna anklagar varandra för det uppkomna krisläget; med rätt eller orätt haglar anklagelserna härs och tvärs – syndabockar utses alltid. Det enda gemensamma för alla parter är väl förhoppningen att det ska ordna upp sig till slut – hoppet finns nog där ändå. Det är ingalunda säkert att omval är en direkt lösning på problemen –man kan mycket väl hamna på ruta 1 igen.
Jag brukar nämna ordet polarisering; nu är det åter på sin plats, ty hoppfullhet och hopplöshet avlöser raskt varandra. Komplexitet är en annan term som platsar i nuläget. Det moderna samhället har blivit allt mer komplicerat i ett forcerat tempo, och mer eller mindre avgörande beslut tas snabbt utan ingående analys. Visst, det förekommer många långa utredningar som säkerligen kan ha utförts kunnigt och noggrant, men jag misstänker att beslutsunderlaget i många fall är för omfattande. Jag menar att digra luntor knappast hinner läsas – på sin höjd skummas delvis – och att framstressade beslut tas mest på ”magkänslan”. Fel är oundvikliga men måste minimeras genom större lugn och ro (tulipanaros?). Vi får i alla fall hoppas (!) att alla i ansvarig ställning tar sitt ansvar – vilket en del bedömare betvivlar.
Med viss anknytning: Det var en gång en känd höjdhoppare som levde på hoppet s.a.s. men alltid misslyckades att slå sitt personliga höjdrekord. ”Det är ändå höjden!” utbrast han. ”Vad kan det vara för fel?” Han förhöll sig alltid rätt till det tilltänkta prestationslyftet, ambitionen var det inget fel på, inte heller kunde man klaga på träningsintensiteten. Ansatsen stämde perfekt, men ändå ville det sig inte: Ribbuslingen darrade till, liksom skälvde av upphetsning – innan den trillade ner och lade sig bekvämt på mattan. Ribban liksom låg och hånlog. I förstone fick han för sig att den helt enkelt jävlades med honom. Men sunda förnuftet förkastade den tanken direkt – den var ju bara ett livlöst ting. Vems var då felet!? Den enda rimliga förklaringen till hans ständiga fiasko slog honom som en blixt: publiken förstås! Han hade gjort allt för att peppa upp publiken så att de klappade i händerna inför hoppet. Att personrekordet ändå uteblev måste ju bero på publikens brist på engagemang! Just det! De hade bara låtsats hjälpa fram honom, medan de i själva verket var helt likgiltiga om han lyckades eller inte. De var fullkomligt renons på deltagande i hans hopplösa ensamma kamp! ”Det är ändå höjden!” upprepade han maniskt, medan hans vältränade kropp invaderades av det förlorade hoppets gift.