Hypnos som väg till självkännedom
Jörgen Sundvall
15/4 1999 i Balder, Kulturhuset i Skövde
Jörgen Sundvall redogjorde dels för vad hypnos är för något, dels för dess användning. Han hänvisade till ett TV-program om hypnos just kvällen före, vilket han ansåg vara sakligt.
Det finns inget övernaturligt i hypnosmetoden, tvärtom är den så naturlig att vi alla faktiskt flera gånger om dagen försätter oss själva i ett hypnosliknande tillstånd. Vi behöver nämligen en lätt trans för att kunna fungera bra. Redan som skolelev dagdrömde Jörgen under lektionerna då och då. Givetvis sanktionerades detta inte av läraren, men Jörgen märkte att han även under dagdrömmandet tog in vad läraren sade. Förklaringen var att hans undermedvetna var aktivt hela tiden. Jämför drömmar under nattsömn: ungefär var 90:e minut drömmer man under parasömnen, vanligen kallad REM-sömn. ((Grek. hýpnos betyder just sömn. Min anm.))
S.k. kravmänniskor har ingen förståelse alls för att pauser med lätta dagdrömmar faktiskt är något sunt; Jörgen påstod att t.o.m. att vi alla (15) i lokalen varit i trans idag! Sådana korta pauser höjer prestationsförmågan. Det är f.ö. lätt att fördjupa detta tillstånd mellan vakenhet och sömn till en verklig hypnos. Hypnoterapi omfattar flera behandlingsformer, t.ex. hypnoanalys. Klienten går in i ett välgörande, behagligt tillstånd vid behandling. Det gäller bl.a. att skilja vad som är rena egot och vad som är ett slags inre visdom, som har djupa rötter.
Alltför ofta får Jörgen höra olika missuppfattningar i samband med hypnos. Exempel: "Jag vill inte att någon annan tar över kontrollen över min vilja" eller: "Söv mig bara, ta bort min ångest och väck mig när jag är botad!" Nu är det ej möjligt att "hypnotisera" någon mot dennes vilja. Och det går inte till så som i det andra fallet (citatet).
Det finns något som kallas selektiv ouppmärksamhet då minnet försvinner. Jörgen gav ett exempel på hur han själv drabbas av denna "åkomma" varje gång han i bil passerar Norrköping -- han minns helt enkelt inte den sträckan! Men bilkörningen har förstås alltid gått bra, fastän ingen effektiv kontroll fanns.
Han inskärpte att det råder samarbete mellan terapeut och klient under en hypnos; man gör gemensamma ansträngningar att nå ett gott resultat. Vid scenhypnos ser det ut som om hypnotisören har fullständig makt över "offret" -- men egentligen är allt överenskommet. En show är naturligtvis något helt annat än hypnoterapi. TV-scenhypnos (av t.ex. McKennan) går till ungefär så här: Innan föreställningen finns ca. 40-50 personer på scenen. Den erfarne hypnotisören ser direkt vilka som inte trivs på scenen (som ställt upp motvilligt). Dessa sorteras bort vartefter, t.ex. genom att de inte klarar en första test. Under showen är bara ett tiotal kvar -- välmotiverade, helt "lydiga". Syftet är att underhålla publiken, gärna med en portion mystik. Det ser ut som om hypnotisören har all makt, när han successivt bygger upp suggestionen. Men någon hypnos behövs egentligen inte alls! Publiken vill underhållas och skrattar åt försökspersonerna. Ett av "offren" får kanske höra efteråt: "Vad du gjorde bort dig!" Denne har då ett klart alibi: "Jag visste inte om något, jag var ju i hypnos!" -- trots att han mycket väl visste vad som försiggick på scenen! Det handlade ju om en överenskommelse. Men visst imponerar det: En knäpp med fingrarna bara; "Somna!" etc. Och till slut likadant + "Vakna!"
Underhållaren/hypnotisören tillåter inte en djup hypnos på scenen, ty det finns då risk för att obehagliga traumata kommer upp till ytan. Försökspersonerna lever sig in i det hela, vissa bara spelar men det blir en bra show ändå, eftersom alla är med på noterna. Och med många miljoner TV-tittare är det svårt att inte lyda. Efteråt säger de t.ex: "Allt bara försvann!" Men så var det inte: de var visst medvetna under seansen. Det är faktiskt rätt enkla knep som används, med eller utan mikrofon -- de berörda vet inte vilket som gäller. Det är inte fråga om några svårförklarliga fenomen, men det är viktigt att ha rätt försöksobjekt.
Här kom en fråga om masspsykos, t.ex. under Hitlers berömda/ökända tal; då spelade förstås situationen och miljön en stor roll, såsom musik, fanor m.m. och väldiga människomassor på plats. Marianne Lidfors' bok Gåvan från stjärnorna nämndes också; hon sade sig inte ha en aning om vad som hände henne under hypnos. Jörgen förnekade inte att så kunde vara fallet, men det händer inte ofta. F.ö. finns det olika stadier: lätt, medium och djup hypnos. Vanligen finns en viss medvetenhet men den behandlade bryr sig inte, kontrollen är svag. Vid chocktillstånd eller trauma efter dödsfall är hypnosbehandling lämplig.
Hypnos är inget farligt i sig, men felaktig användning kan medföra risker. Jörgen kontaktades nyligen av en förtvivlad kvinna som genomgått regressionsterapi. Problemet var att hon inte kommit ur regressionen. Hon befann sig alltså i viss mening fortfarande i ett tidigare liv. Det är inte förvånande att hon råkade i panik, när den oerfarne terapeuten misslyckades med att återföra henne till nuet efter hypnosen. Lyckligtvis kunde Jörgen hjälpa henne.
För den erfarne terapeuten finns varningssignaler som han uppmärksammar i tid. Förresten tillåter inte sinnet att vi skadas; så är ångest faktiskt en skyddsmekanism: "ångesten är din vän". Jämför också: "Vulnerability (Sårbarhet) is perfect protection".
Jörgen menade att man kan skilja mellan kreativt sinne och logiskt sinne. Det senare räknar, planerar, gör sekvenser o.s.v., men är inte bra på djupare inre kontakt. Exempel: Det förekommer ju ofta att man ängslas och är nervös för att uppträda inför publik. Förnuftet säger en: "Det är ju inget farligt." Men vad hjälper det när det kreativa sinnet mycket klart frammanar bilden av en rodnande, generad, stammande person (jag själv!) inför åhörare som skruvar på sig och börjar fnissa generat... obehaget sprider sig! "Farligt!" sa bildsinnet.
Apropå negativa uppmaningar: Försök att inte tänka på en skär elefant! Det går bara inte! Man kan bara tänka sig en skär elefant, ty så fungerar vårt psyke. Därför ska man undvika negationer vid suggestioner. Annars är det som vi sett fantasi och känsla som är starkare än logik. Jämför affirmationer.
Känslor har inga begränsningar i tid och rum, och därför framstår t.ex. barndomsminnen som helt verkliga för bildsinnet. Rädsla är en mycket vanlig känsla som kan gå långt tillbaka. Man frågar sig: Vad är jag nu? Varifrån kommer känslan? Terapi går ut på att rensa bort alla gamla negativa bilder och intryck. Hypnos är en mycket användbar metod, som dock ska tillämpas med urskillning. Det är ett oerhört effektivt instrument, som avslöjar att vi styrs av inre bilder -- ju mer känsla, ju mer bildstyrning.
Föreställ dig att du ligger på en planka på golvet och att du ska gå på den i hela dess längd – inga problem. Men låt oss säga att vi måste passera över (längs) en planka flera meter upp då den lagts mellan två hus – då tar säkert rädslan överhanden. Den mentala bilden varnar omedelbart: ”Du kommer att ramla ner!” Musklerna reagerar då och man tenderar att falla. Viljan styr den inte, snarare gör det undermedvetna det. Det är fråga om ett komplicerat samspel: en mängd muskler är involverade, hjärta, blodtryck etc. Reagerar. Det är ju många autonoma funktioner som inte styrs av logiskt tänkande. Jörgen gav flera exempel på bildstyrning: En äldre dam med huvudvärk hade mycket högt blodtryck, som genom ett knep kunde sänkas radikalt. Hon fick nämligen varje morgon ställa in ett normalvärde på en blodtrycksmätare, och den bilden av ett normaltryck pressade successivt ner hennes i början onormalt höga blodtryck.
Vidare kom Jörgen in på drömmar en smula, speciellt mardrömmar, där ju rädsla spelar huvudrollen. Man vaknar kanske badande i kallsvett, för kroppen ”tror” att drömmen var verklig, en farlig verklighet. Det är naturligtvis tal om bildpåverkan + stark inlevelse. Personer med hjärtbesvär bör givetvis undvika stark sinnesrörelse. Det har hänt att hjärtinfarkt uppstått till följd av rädsla förorsakad av en mardröm.
Jörgen inbjöd en av åhörarna till ett litet experiment. Denna fick avslappnande instruktioner och ombads att föreställa sig en badstrand en fin sommardag. Hon skulle fylla en stor hink med sand, slutligen dessutom med en del vatten. Hinken blev tyngre och tyngre, musklerna spändes alltmer. Försökspersonen visade bra föreställningsförmåga; hon kände verkligen en väldig tyngd + muskelanspänning. (Suggestionen kunde ha gått ännu djupare.) Man måste vilja visualisera, och man kan öva visualisering med hjälp av alla fem sinnena.
Vid djupare hypnos får ofta starka känslor utlopp, spänningar kommer fram -– även skratt kan utlösas. Känslor är som nämnt oberoende av tiden, och alla har bortträngda känslor av något slag. Dessa styr oss också mer än vi tror. Det brukar inte finnas någon logisk förklaring till diverse rädslor. Hur blir man då av med dem? Det undermedvetna säger: ”Nej, det är farligt att ta bort dem!” Det kan uppkomma ett starkt tryck som kan ge upphov till fobier, ångest eller tvångshandlingar – vilka faktiskt är en sorts skyddsmekanism. De är ofta svåra att behandla, sådana besvär kanske bottnar redan i barndomsupplevelser. Så tidigt som från sju månaders ålder är det lilla barnet medvetet om vad som händer runt omkring. Små barn är oerhört lyhörda och påverkbara. En trygg omgivning är väsentlig både före och efter födelsen. Småbarn är fullkomligt narcissistiska: ”Allt är en del av mig.” De pejlar in allt, och om något känns obehagligt och otryggt, blir deras reaktion: ”Det är mitt fel”.
Om man senare i livet känner panik eller något hot man inte förstår, ligger kanske orsaken i tidiga barndomsupplevelser. Av ren självbevarelsedrift trycker man då ner rädslan – och undertryckta känslor vållar ett starkt tryck i hela systemet. En film med titeln ”Att välja bort Gud” uppfattade barnet som att ett straff skulle drabba det, råkade i panik och tog väldigt illa vid sig.
En del personer finner det jättesvårt att välja. De kanske ser en bild som föreställer ”himmel resp. helvete” – hur ska man då kunna välja utan att ångesten griper tag i en? Den inre ”sensorn” kan vara sträng: ”Hur ser jag ut? Rätt eller fel? Vad kommer att hända?” o.s.v. En hypnosmetod, translogik, kan då tillämpas för att släppa fram den ursprungligen betingade känslan, vilket kan ge hjälp. Det bortträngda materialet avlägsnas och klingar av. Det icke önsvärda beteendet försvinner.
Hur använder man hypnos för självkännedom? Vaikunta är sanskrit och betyder sfären utan rädsla. Frågor som jag bör ställa till mig själv: Vad driver mig? Vad krymper mig? Vad expanderar mig? Kärlekens motsats är rädslan som styr oss mycket mer än vi tror. I själens ”löklager” finns åtskilliga rädslor. Teologi, filosofi och andra discipliner är maktlösa och rår ej på rädslan. Men med hjälp av olika tekniker i trans få man ”syn” på rädslan, och därefter kan åtgärder sättas in.
Egot byggs upp, och oanfrätt består det av två delar som säger ungefär så här: ”Jag klarar mig alltid. Vad som än sker har jag självrespekt.” Men tyvärr är självrespekten ofta inte intakt; orsakerna är att söka i tidiga barndomsupplevelser och/ eller i tidigare liv.
Jörgen visade ett schema: Hur en känsla av inre misslyckande kan ge upphov till personlighetsförändringar och kaos. Av detta framgick bl.a: Psykisk oro och obalans har sin grund i en inre, djupt känd känsla av övergivenhet, rädsla för att vara misslyckad. Detta tillstånd betecknas som en primärkänsla, som kan förstärkas eller försvagas av familjen och annan omgivning. Man kan födas in med den, och den kan hanteras genom inre styrka och kärlek.
Det existerar även motstridiga begär samt tillstånd av varierande medvetenhet. Är man otillfredsställd och inte gillar en viss känsla, aktiveras döljande tendenser och mekanismer. Detta kan leda till en psykos – sinnets ”make it or break it”. Undertryckandet är icke ett resultat av någon medveten oärlighet, men försöker man kompromissa, kan även det vara destruktivt. Det finns en hel del negativa steg och knep som tillgrips för att söka behålla sin egen självrespekt, t.ex. genom att förringa andra. Den kritiserande har då vanligen en dålig självuppfattning. En fariseisk attityd är inte ovanlig; bara jag följer lagen till punkt och pricka, så klarar jag mig. Bitterhet och misstänksamhet kan i sämsta fall utveckla sjukliga paranoida föreställningar.
Att försöka bluffa sig själv genom att skylla på andra är en synnerligen vanlig företeelse, när man är illa ute. Jag ”pekar finger”, kanske omedvetet, fast jag själv mår dåligt då. Man ger inte sällan rentav ”djävulen” skulden för att slippa från sitt eget ansvar. Det är självfallet ingen slump att vi gärna utser syndabockar (ursprungligen en gammal hebreisk sed). Djuret (bocken) fick i gammal tid löpa gatlopp, ta emot alla människors synder – och jagas bort. F. ö. kommer man osökt att tänka på Jesus som ”syndabock”!
Vad är verklighet – icke verklighet? Genom hypnos kan den ”verkliga” världen framkallas hos patienten. En metod kallas positiv hallucination. Man kan exempelvis suggerera fram en ros i handen, så att försökspersonen faktiskt både ser och känner beröringen av ”rosen” – ja t.o.m. dess doft! Är detta verklighet eller ren suggestion? Rosen finns ju till för personen ifråga. På samma sätt kan man undra: Är drömmar verkliga eller overkliga? Jag upplever ju en sorts drömverklighet i mitt inre; alla sinnesintryck förmedlas så att säga till en inre central. Ett exempel ur verkligheten (autentiskt sägs det): Filosofen professor Boström frågade kandidaten i en tentamen: ”Är kaminen (pekar i rummet) där eller här? ”(pekar mot huvudet). Kandidaten svarar: ”Där förstås.” Prof. Boström: ”Icke godkänd.” Professorn var övertygad om att kaminen, d.v.s. begreppet kamin, fanns i huvudet.
Det är genom ett slags överenskommelse, som alla ”vet” vad som är verkligt, och vad som är illusion. Men våra fasta föreställningar rubbas genom hypnos, ty då går man bortom sinnesintrycken. Ett drömexempel: Jag drömmer att ”jag är kung”. Då har jag ingen aning om min vanliga identitet när jag ligger där sovande i sängen. Jag är kung då! Men när jag vaknar: Vad är dröm, vad är verklighet? Drömidentiteten kan uppfattas som lika verklig som den vanliga. Från vakenidentiteten har man nämligen överfört något som sedan ingår i drömmen. På liknande sätt tar man med sig vissa element från drömmen tillbaka till den yttre verkligheten.
Vem är jag? Vad? Det högre jaget representerar en högre aspekt av vakenhet. Det är möjligt att se influenser från tidigare liv. Orsak och verkan kan urskiljas både med sitt ursprung i barndomen och i föregående inkarnationer. En prägling, ett eko kan skönjas från det förflutna och kan ge förklaring till nuvarande reaktioner. Genom hypnos frigörs en mängd energi från tidigare skeden. Ibland är det enklare och bekvämare att gå tillbaka till föregående liv.
Vi är som bekant vana att tänka linjärt. Men om man föreställer sig tiden som vertikal, d.v.s. att all tid är nu, får man tillgång till en mycket bättre modell som ger en enorm visdom. Trots att vår nu-medvetenhet bara är en ytterst liten bråkdel av all vertikal verklighet/tid, så förklarar denna tankemodell mycket, t.ex. en medfödd känsla av värdelöshet, skuld m.m. Vi har valt ett visst liv, men materien är trög, det känns i kroppen att det finns ett motstånd och det är ej alltid behagligt; dessutom tar det tid att övervinna svårigheter. Emellertid uppnås under hypnos en frihet utan tung kroppskänsla -- i stället för att känna sig ”utslängd ur paradiset.”(Vad är det för fel på mig?) Under behandling erfar man att all tid är nu, samt att man inte är denna kropp. Vi har ett alltför begränsat synfält och uttrycker oss därefter, som t.ex. ”Ett moln täcker just nu solen”. Vi vet förstås att ett litet moln icke alls förmår täcka den ofantliga solen – men vi har ju en så inskränkt synvinkel.
Det är fel att tro att jag inte duger eller räcker till. Många lever med den livslögnen. Kärlek är det som kan bota. Vi är ett med allt. Som ett alternativ till hypnos och liknande framhölls att t.ex. frigörande andning är ett sätt att få kontakt med rädslor i det förgångna, varvid störande spänningar försvinnar; möjligen kvarstår ett tråkigt minne. Som förut antytts är det fel att snabbehandla enligt schablonen ”söv, ta bort, väck mig”. Man ska komma försiktigt in i en trans, det går inte att forcera, annars kan s.k. skenminnen uppkomma. Sinnet måste känna trygghet. Ett fall gällde en person som redan som treåring haft en traumatisk upplevelse. När den kom fram var klientens befrielsekänsla enorm! Visserligen krävdes en del efterarbete, men det avgörande var upptäckten av orsaken till nuvarande besvär.
Inte sällan är klienten orolig efter en regression att han/hon kanske bara fabulerat under behandlingen. Jörgen påpekade att tvivel som en del av intellektet är något sunt, samtidigt som tvivel ibland också kan vara destruktivt. Under terapi bör man släppa loss: Vågar jag inte göra det, kommer lätt rädslan för att fantisera. Därför är avslappning så viktig, för då sätts förnuftets censor (övervakare) ur funktion. Acceptera fria associationer.
Vid en sorgeprocess efter dödsfall kan det vara lämpligt att anhörig eller nära vän får hypnosbehandling omedelbart, efter individuell bedömning. Vid mag- och tarmproblem kan bilder ge god effekt genom att man visualiserar tarmrörelser; man behöver inte veta hur tarmsystemet anatomiskt riktigt ser ut. Samtidigt arbetar man bort oro. Vid visualisering bör man se så tydligt som möjligt. En del människor ”kännser”, de både känner, anar och upplever med flera sinnen samtidigt. Sådant kan tränas. Det går att använda vilken kanal som helst, huvudsaken är att man accepterar vad som kommer ut. Medan en visuell person, som alltså föredrar synsinnet, beskriver något helt bildmässigt, kan en annan skildra samma sak även med hjälp av känsel och t.o.m. luktsinne. Bästa resultatet nås då flera kanaler anlitas.
På detta sätt kan en ny ”verklighet” konstrueras, och patienten tar fram sin egen sanning, jobbar med sig själv. Terapeuten lotsar därvid fram honom/henne, bistår när han anar problem men ingriper inte i onödan. Patienten brukar gå som katten kring het gröt i början, men vill göra terapeuten nöjd och lägger därför manken till. Förhållandet mellan de båda måste bygga på förtroende,
Problemet med s.k. pinpointing är att det kan uppstå skenbilder. Exempel: Terapeuten pressar klienten tills han får ett tillfredssällande (?) svar; sinnet upplever då ett otillbörligt tvång. ”När uppstod problemet?” – ”Vet inte riktigt.” – ”För tio år sedan?” – ”Nej.” – ”För åtta år sedan?” – ”Nej.” – ”För sex år sedan!” o.s.v. Det förekommer förstås ibland att oetiska terapeuter behandlar fel; det problemet har mest uppmärksammats i USA.
Ett sunt motto är: Det man vill ha ger man till andra. Finns det människor utan omtanke som ger åt andra? Kanske man behöverlära sig att ta emot också. Personer som mobbar andra, parasiterar på dem. Mobbarna mår ju dåligt; de ger sken av att ha ett ”stort ego”, men de har egentligen ingen självaktning, bara tomma gester. Jämför ”Tomma tunnor skramla mest”. Somliga människor talar om att ”överlämna sig åt Gud”. Men om de inte har något ego, alltså alltför svag självkänsla, finns knappast något att lämna över... Självrespekt är ej direkt bunden till nu-jaget. Vi mår inte bra, om vi tas ur självbilden som byggts upp under lång tid, även om den är dålig.
Om en person med svag självuppskattning träffar en annan och stor sympati eller förälskelse uppstår, något som kunde leda till en utmärkt relation, så kan det lätt hända att den med dåligt självförtroende faktiskt saboterar vad som skulle kunna bli en jättefin relation. Men där är det gamla fördömda mönstret igen: ”Jag är inte värd...” I stället för glädje skapar han/hon en massa oro. Självbilden styr nämligen oerhört mycket: det som händer tycks bara bekräfta vad jag tror. Den enda utvägen är att söka ändra den svaga självbilden. Jag måste öka min inre styrka. En person med god självkänsla behöver heller inte visa andra att han/hon är duktig – en inre känsla ger redan trygghet.
Min kommentar 1999 (?)
Ovanstående referat är helt och hållet baserat på mina anteckningar, och naturligtvis har jag någon gång missat något väsentligt, eventuellt missuppfattat något lite. Jag måste berätta att jag fick ta en välskriven broschyr om Hypnoterapi som Jörgen hade sammanställt. Som hypnoanalytiker är han verksam i Jönköping i första hand. Han arbetar både med terapi och utbildning av terapeuter. Broschyren innehåller f.ö. en hel del information som inte framkommit ovan.
Jag vill här tillägga några egna funderingar i efterhand. Jag tänker på de svårt drabbade människorna i kriget om Kosovo. Även om materiell hjälp småningom når fram till dem (fast i åtskilliga fall blir det för sent), kommer hjälpbehovet på det psykiska planet att vara enormt efter den svåra chocken. I Sverige har man ju vid stora olyckor eller katastrofliknande tillstånd upprättat krisgrupper för att ta hand om skadade och chockade. Nu finns förstås ett omättligt behov vad gäller flyktingar från Kosovo, samtidigt som ett försvinnande litet antal kommer att kunna komma i åtnjutande av terapi överhuvud taget. Och de som till äventyrs får sådan hjälp, är säkert svårt psykiskt skadade av de hemska upplevelserna. I hur hög grad de kan botas är väl mycket osäkert – men någon lindring av själssmärtorna hoppas man är möjlig. Hypnos och liknande vore säkert lämpligt.
Här hemma är läget inte heller det allra bästa, även om man inte till närmelsevis kan jämföra med katastrofen i Kosovo. Alarmerande uppgifter, bl.a. via enkäter, visar att många, icke minst ungdomar, mår dåligt i vårt land; den psykiska hälsan försämras, inte minst på grund av det hårda samhällsklimatet. Det finns alltså en väldig marknad för terapeutisk verksamhet av olika slag även på hemmaplan. Men vilka köer det skulle bli, även om det funnes fler terapeuter att tillgå. Kostnaderna sätter så klart en mycket snäv gräns.
När man genom behandling väl dragit fram gamla traumata i ljuset, återstår säkert mycket att göra, även om det värsta redan är avklarat. Det kom ej fram i föredraget hur många behandlingstillfällen som normalt behövs och vad det kan kosta. Visserligen är det individuellt hur stort behovet är, men jag undrar hur varaktigt resultatet kan vara efter avslutad terapibehandling. Förmodligen är det nödvändigt att klienten i fortsättningen arbetar med sig själv under en längre tid. Dessutom uppträder troligen nya svårigheter senare, som måste övervinnas. Emellertid bör samarbetet mellan terapeut och klient ha lagt en god grund för en bättre självkännedom, som kan lösa vederbörandes problem framöver.
Visst måste var och en söka i djupet av sin själ och frigöra dolda energier, men ligger det inte en risk i en långtgående ”privatisering” av problemen? Att förstå orsaken till egna komplex och vilja komma till rätta med dem, innebär givetvis ej alltid att problemen verkligen går att lösa. Som världen ser ut idag vill man gärna hitta syndabockar utanför sig själv. Det är ju inte svårt, men fastän man kanske inser sitt eget ansvar (åtminstone delvis) för tillståndet i världen, är det ytterst svårt att se vad man skulle kunna göra åt det. Eftersom omvärlden speglas i min själ, måste jag arbeta med mig själv – och tålmodigt! Till sist vill jag bara säga att det var ett intressant föredrag, som för min del gav en del nya kunskaper om vad hypnos är, eller inte är.
Kort kommentar oktober 2016
Jag tycker nu att det mesta stämmer än idag, med tillägg av flera negativa inslag i världsläget..Tyvärr har mångt och mycket försämrats och förvärrats, så vitt jag kan bedöma. Det må förekomma en och annan positiv händelse under de sjutton gångna åren, men faran för storkrig har definitivt ökat, framför allt i Mellanöstern.