I terroristens hjärna - extremismens världsbild
av Jan Hjärpe i Kyrkans Hus, Skövde 19/9 2005
Forum Helena: arr. Studieförbundet Sensus och Svenska kyrkan i Skövde
”Jan Hjärpe är professor i islamologi vid Lunds universitet sedan 1984, en av Sveriges mest framstående experter på Mellanöstern.” – ” Kan terrorhandlingar, sådana som de i London den 7 juli, te sig som rationella? I vilken världsbild kan de ingå som en del i det plausibla, det riktiga? Nog är det en viktig fråga att ställa. Om man vill verka för att terrorismens fenomen ska försvinna, så är det i grunden detta det handlar om.”(ur Forum Helenas programfolder)
Nedan följer min resumé baserad på anteckningar förda vid ovan rubricerade föreläsning. Jag återger den in extenso, endast med smärre språkliga korrigeringar. (Min anmärkning november 2014)
Lokalen var som väntat fullsatt när komminister Joachim Leijon hälsade kvällens föreläsare välkommen. Han sade att professor Jan Hjärpe sedan två veckor är emeritus. Denne bekräftade och tillade att han inom kort håller sin avskedföreläsning vid Lunds universitet. Han nämnde även att hans efternamn hade att göra med Järpås i Skaraborg, och att hans dotter Helena hade Stefan Edman (nästa gästföreläsare här) som lärare. (En annan namnassociation: St. Helena/Elin är ju knuten till Skövde.)
Jan Hjärpe skulle i denna föreläsning tala om samband mellan religion och krig. En sådan diskussion skulle inte ha varit möjlig på 1960-talet. Först tog han upp betydelsen av religiösa traditioner. I ljuset av dessa är det intressant att analysera hur terrorister tränas. Religionstillhörighet är en viktig markör; J H återgav en anekdot: I nordirländska Belfast frågade en professor en finländare om konfessionen i Finland. Finländaren svarade att många inte tror på något. Irländaren sade: ”De är alltså ateister. Är de protestantiska eller katolska ateister?”
Trosbekännelse grundas i princip på att man tillhör en viss social och/eller etnisk gruppering. J H anförde som exempel indonesiska Aceh/Atjeh, där antalet tsunamioffer och förödelsen var som störst. Under 2004 dödades där minst 400 i kampen för oberoende. Till bilden hör att Java är överbefolkat och myndigheterna försöker tvinga folk att flytta till den relativt glest befolkade Acehprovinsen. Folkförflyttningen är en av orsakerna till strider mellan muslimer och kristna. Moluckerna med mestadels kristen befolkning nämndes. 90 % av indoneserna anses dock tillhöra islam, men det finns många etniska religionstyper i Indonesien (ca. 13700 öar).
J H gav fler exempel på hur väsentlig religionstillhörigheten är. Under Bosnienkriget på 1990-talet kunde man urskilja tre eller fyra involverade folkgrupper: bosnier, serber och kroater. Alla har i stort sett samma språk, men serbokroatiska fick i och med konflikten benämningen serbiska respektive kroatiska. Det är således inte härstamningen som särskiljer; det är egentligen ej etniska markörer som spelar roll utan religiösa. Serber och bosnienserber är ortodoxt kristna, medan en stor del av Bosniens invånare, bosniakerna, är muslimer. De flesta bosnier ville inte ha krig, hävdade J H. Men det var bara de militanta och stridande som fick makten och som sedan ville bibehålla den etniska uppdelningen efter konflikten.
J H förklarade att man inte ska acceptera de olika parternas mycket subjektiva beskrivning av situationen i konflikt/krig. Han nämnde också Oslokonferensen om Palestinakonflikten. Förhandlingarna misslyckades som bekant, men det pågick en annan process som byggde på speciell samhörighet mellan deltagarna. Det var mödrar vars barn hade dödats och bl.a. lärare som kunde samlas ”i hemlighet” till en sammankomst i Lund, trots olika religionstillhörighet. Idag är en sådan gemensam konferens ej möjlig, även om samma personer skulle delta. Nu är det etniska markörer som bestämmer vad som gäller: israelisk identitet kontra palestinsk..
Den dualistiska världsbild som nu dominerar och som är speciellt viktig för terrorister innebär en skarp uppdelning mellan ont och gott: ”Alla som inte är med oss är emot oss.” De som ej deltar i kampen är fiender; detta är exremistens enkla föreställning. Därmed skulle det inte finnas några oskyldiga civila heller; enligt doktrinen måste man kategoriskt ta ställning för eller emot. Grovt kätteri är ingen acceptabel etnisk skillnad, dvs. etnicitet räknas inte, utan det är religionen som avgör. J H gjorde här det skrattretande tankeexperimentet att Sverige skulle gå i krig mot Danmark. (Sverige har ju faktiskt krigat mot Danmark för länge sedan.) Han skulle absolut inte kunna tänka sig att skjuta en dansk – hellre då möjligen någon svensk minister! (Skratt)
Vi känner alla till åtskilliga stora konflikter som lätt kan trappas upp till krig. Skärmytslingar eller emellanåt krigshandlingar förekommer som vi vet i Kashmir, på Mindanao i Filipinerna och i norra Nigeria. I sistnämnda fallet bor där både muslimer och kristna, men huvudorsaken till antagonismen är inte religionen utan motsättningar mellan bönder och herdefolk. Över huvud taget finns det en rad olika markörer som spelar in vid konflikter, såsom språk, språknivå, hudfärg och härstamning.
Kan vi alls få någon uppfattning om hur en terrorist tolkarsin omvärld? J H menade att människans världsbild börjar uppstå i hennes hjärna alltifrån födseln, och den bilden utvecklas och finns där ända fram till döden. Hon söker förstå det förgångna medelst en kedja av berättelser. Hennes världsbild formas och inarbetas i hjärnan även genom rituellt bruk. T.ex. shiiter i Bagdad har alla hört talas om namnkunniga personer inom sin kultur. Alla vet något om dessas bakgrund och kända berättelser är lätt att referera till, Man kan mycket väl ha olika uppfattning om dem, men hela komplexet kan sammanfattas i några få ord. J H talade om en minnesstund över en mycket välkänd imam som dödats. Det krävdes inte så många ord då alla kände hans berättelse, dvs. bakgrund och gärning. ((Några namn nämndes som jag kände igen men som jag ej rätt kan återge. Min anm. ))
Att associera till något välkänt är naturligtvis ett universellt fenomen. Hör vi t.ex. ordet ”jul” får vi i den västliga kultursfären specifika associationer. Vad gäller Europa är framför allt andra världskriget 1900-talets stora berättelse. Dess betydelse illustreras av hur man firar ”D-Day”, nämligen 6 juni 1944, dagen för invasionen i Normandie. Sådana berättelser har en mytisk funktion i historien. Vi har alltid ”råkat ut för” historiska händelser; frågan är vad dessa ännu har för funktion. J H testade publikens historiska minne: Kunde någon till äventyrs ange vad som tilldrog sig 1389? Nej, inte oväntat var det obekant för de närvarande. Däremot förknippar varje serb detta årtal med slaget på Kosovo polje. Resultatet av detta slag gör att serberna än idag anser att Kosovos invånare inte har i Serbien att göra. Serbien håller sin historia levande till varje pris – ett fruktansvärt högt pris på 1990-talet.
Låt oss jämföra: Vem minns nu slaget vid Falköping? (( Jag visste inte något om det. Förresten vet jag via ryskan att polje i Kosovo polje betyder fält (här=slagfält) Min anm.)) J H framhöll att det endast är vissa saker som stannat kvar i historiska arkiv världen över. Det existerar enorma mängder dokument, kilometervis. Ändå fattas det mesta! Och det är bara en ytterst liten del som alls studeras. Därför ansåg J H att historien och berättelserna mest handlar om nutiden - efter mönster av det förgångna.
Två diametralt motsatta parter hävdar var sin ”sanning”; det är givetvis fråga om olika urval. J H hänvisade till minnet av Auschwitz, som spelar stor roll inte blott i judisk historia utan också i europeisk/västerländsk berättelse. Vid sitt besök där för en tid sedan slogs J H av att vid minnesmuseet var en skärmutställning med bilder av vad som hände 11 september 2001 i New York. Detta belyser klart det faktum att historien används i bestämda syften för att tolka, mobilisera och propagera en viss bild och uppfattning av verkligheten.
Den palestinska nationalismen går tillbaka på al-nakba (katastrofen), dvs. fördrivningen av palestinier 1948, varefter den muslimska vikänslan i hög grad stärktes. EU-projektet är däremot en berättelse med rötter i andra världskriget. Europeiska Unionen legitimerades (och legitimeras alltjämt) som ett fredsprojekt. Vad är då europeisk legitimitet? J H refererade till en forskare Tegborn som gjort en analys. Vi har alla del i det förgångna; i vår kultur är det särskilt tydligt när vi firar jul och påsk. Man finner ett tolkningsmönster i historien/berättelserna, som ger stoff till allehanda myter. Sammantaget har det blivit underlag till mönster för hur man uppfattar läget idag. Det handlar om mig själv!
Föreställningen om legitimt våld är en sofistikerad sak. Hur diskuterade man i Europa och USA detta problem i samband med Afghanistan och de båda Irakkrigen? Bortsett från vad som är rätt eller fel, så kan man urskilja en tankestruktur som faktiskt är präglad av medeltidsfilosofen Tomas av Aquino. Det är en kulturtradition som vi vanligen ej är medvetna om. Enligt denne tänkare finns det tre villkor som skall uppfyllas för att ett krig kan betraktas som rättfärdigt. 1) Auctoritas principis, dvs. Furstens auktoritet, där ledaren har ett legitimt mandat att förklara krig. Med andra ord: Om ledningen inte är legitim, är ej heller kriget det. 2) Justa causa (ett riktigt skäl); J H påminde om president Bushs envisa försök att övertyga FN och världen om Iraks innehav av massförstörelsevapen. USA pläderade alltså för anfall i förebyggande syfte. 3) Recta intentio (den rätta avsikten). Det måste föreligga kongruens mellan skäl och avsikt. Om så ej är fallet, är angriparens argumentation falsk.
J H underströk att denna struktur även har en motsvarighet inom islam, ty ytterst stöder sig Tomas av Aquino på Aristoteles (som under tidig medeltid översattes till arabiska). F.ö. utsattes Medina under profeten Muhammeds tid ständigt för överfall från Qureish-klanen i Mekka. Så frågan om vad man får och inte får göra i krig aktualiserades mycket tidigt. Juridikens syn på krig (harb) kom till uttryck. Samband mellan krigsorsak och intention analyserades; man undersökte huruvida nya intentioner kunde konstateras. Regler beträffande behandlingen av krigsfångar fastställdes.
Ett islamskt särdrag var att krig mellan muslimska stater var förbjudet (muharram). Icke desto mindre kunde krig mellan muslimska stater föras. Takfir* (anklagelse för kätteri) användes i propagandan för att legitimera konflikter mellan muslimer. Hycklare och otrogna (káfir, plur. kuffár) kunde stämplas som fiender, fastän de var muslimer! På så vis var det möjligt att undvika att bryta mot nämnda förbud. Majoriteten av dödade i krig där de ”rättrogna”, dvs. muslimer, deltagit har varit just muslimer. I befrielsekriget mot fransmännen i Algeriet krävdes minst 100 000 dödsoffer, men mindre än en procent var icke-muslimer. ((*takfír även=exegetik i islamsk rätt. Min anm.))
”De som dödar muslimer är ej muslimer”. Usama bin Laden räknar avfällingarna (de styrande?) i Saudiarabien som icke-muslimer.(Han är själv bördig från Saudiarabien.) I Egypten ser islamister regeringen som icke-muslimer. Islamiska Brödraskapet har där tvingats gå i inre emigration (hijera). Regeringspropagandan ger dock fienden (här=islamisterna, fundamentalisterna) en chans: Kapitulera! Det är en ”inbjudan” att gå över till rätt sida, något som har skapat problem för vissa terrorister. Propagandan, som är en del av krigets legitimering, intensifieras före dåden.
Alla känner till Genèvekonventionen som bl.a. reglerar frågan om krigsfångar. I kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet förekom försök till värvning (dawwa) bland fångar. Sålunda ”inbjöds” irakiska krigsfångar att gå över till den iranska sidan. Och som ett kuriosum: President Chirac uppmanades att konvertera till islam och bli ”hela islams kalif!” Det var ledaren för en liten muslimsk extremistgrupp som framförde detta ”erbjudande”. Han gjorde faktiskt anspråk på att vara en legitim islamisk ledare. Gruppen utförde bombattentat i Frankrike. Jihád (kamp, krig) användes i betydelsen ”heligt krig” av kalifen 1914. ((Khalífa: profeten Muhammeds ställföreträdare. Kalifatet avskaffades 1924. Min anm.))
Usama bin Laden skiljer mellan kollektiv plikt och individuell plikt. Han anser att Mekka är ockuperat av en icke-muslimsk regim; då är det ett undantag från den kollektiva skyldigheten. Under det korta Kuwaitkriget 1990-91 sade han att Mekka – ej Kuwait! – var omringat av amerikaner. Egentligen handlade det alltså inte om Kuwait utan om Mekka. I Saudiarabien fanns nämligen en halv miljon USA-soldater. I formella deklarationer legitimerar man sina ledare. Det är både kollektiv plikt och individuell plikt som åläggs folket. 1914 då första världskriget bröt ut deklarerades jihad mot England och Frankrike. Även Ryssland berördes. Också mindre betydande ledare sökte delta, bl.a. Irans Khomeini.
Föreställningar om fred
Här gäller två begrepp: salám (fred, frid) och sulh (det allmänna väl). Sulh är icke-krig, ungefär stilleståndsavtal (máslaha), då bättre förhållanden råder. Sulh gäller en kortare period, men detta tillstånd kan förlängas. J H gav ett färskt exempel från Gaza: Palestinierna införde en vapenvila, begränsad till tre månader. Man sade att om förhållandena blev något bättre under denna tid så skulle vapenvilan förlängas. Men ingenting förbättrades, tvärtom, och därför blev det ingen förlängning.
Sekularisering pågår även i den muslimska världen, och dualismen har förstärkts: Gud kontra Djävulen. Naturligtvis ”vet” man att allt är bäst på den egna sidan. De som väljer den andra sidan, alltså ”fel” sida, vill man helst bli kvitt: ”Skjut dem!” (i extremfallet). Självmordsattentat är en ny företeelse inom islam. Dock finns ett ofta förbisett exempel i Bibeln: Simson dödade många fiender genom att offra sig själv. I modern tid var förstås de japanska självmordspiloterna, kamikaze, under andra världskriget ett omtalat fenomen. Självmords-soldater har ingenting med religiös retorik att göra. Utifrån ett nationalistiskt perspektiv nämnde J H – förutom den palestinska kampen – de Tamilska tigrarna i Sri Lanka, samt militanta organiserade kurder som kämpar för oberoende. Dessa olika grupperingar har använt självmordsbombare.
Martyrskap kopplat till självmordsbombning är också ett relativt nytt fenomen inom islam. 1978 i shahens Iran offrade en tolvårig pojke med handgranater sitt liv. Han förklarades vara shahíd* (martyr). ((shahíd egentligen=vittne, samma ursprungliga betydelse som i grekiskan, varifrån vi lånat ordet martyr. Min anm.)) Enligt islamsk tradition (hadíth) förpassas den som spränger sig själv i luften till helvetet. Enligt Koranen är självmord förbjudet och något skamligt (yaháza). Vad som nu är helt nytt är att martyrer tvärtom sägs komma till paradiset! En speciell begravningsritual (av naturliga skäl utan sedvanlig tvagning) för martyrer har också införts. Självmordsbombaren har hög status, och handlingen har erhållit ett stort religiöst värde.
Hur har då denna utveckling kommit till stånd? J H citerade ordstävet ”dra tappen ur tunnan”. 1983 förövades ett attentat som fick en enorm politisk effekt. Det var i Beirut som två självmordsbombare attackerade amerikanska och franska mål och dödade 300 personer. Därefter kom denna terrormetod, som är billig och har stor effekt, till användning i södra Libanon. Hizbolláh*, som även har en sekulär gren, förklarade att dåden var religiöst legitima. ((* av hizb=politiskt parti och Allah; något tvivelaktig transkription:”hizbollah” Min anm. ))
Fram till 2005 har antalet självmordsattentat ökat. Det religiösa språkbruket har förändrats och dåden är ej längre skambelagda. Det var på 1990-talet, då intifadorna började, som de palestinska självmordsattentaten blev allt vanligare. Åren 1994-99 intervjuade Nazra (?) Hassan mer än 250 personer som planerade att utföra sådana attentat och som var utbildade (eller under utbildning) för att genomföra terrorhandlingar. I denna undersökning framkom att alla hade en konspiratorisk världsbild som ofta gick tillbaka på gamla berättelser och myter. De utbildades i små grupper, som var och en namngav sig efter kända historiska gestalter (tidigare mest efter ord i Koranen). De gick så att säga i retreat; ständigt utfördes andliga övningar, även nattetid. Man mediterade över jihád och paradiset (fírdaus), och man lyssnade till föreläsningar om världen. Innan det var dags för den sista handlingen upprättade var och en sitt testamente.
Det har utvecklats ett slags ikonografiskt system, där videon spelar en viktig roll. Självmordskandidaten filmas iförd uniform och bärande en kalashnikov. Han ses som soldat och uniformen legitimerar hans rätt att döda. Innan aktionen får han även ett rituellt bad. Enligt Koranen kommer han som antytts att begå en synd mot Gud, men reningsritualen blir en gudstjänsthandling. Han har Koranen i fickan, och man ber en bön för ”soldaten” innan han ger sig av på sitt sista uppdrag. Han går in i rollen som om det gällde en religiös akt.
Speciellt intressant är att videofilmen spelas in en tid före uppdraget. Under en hel vecka tittar kandidaten ifråga på videon med honom själv. Han måste vänja sig, vara helt och hållet beredd att dö. Omedelbart innan han så slutligen trycker på knappen som utlöser sprängladdningen, uttalar han orden: ”Alláh ákbar!” (Gud är större). Det krävs uppenbarligen en välplanerad förberedelse för att göra slutakten mentalt möjlig att genomföra, en handling som annars ej skulle vara utförbar.
Självmordsbombarnas ålder ligger mellan 18 och 25 år, numera är de ibland något äldre. För två år sedan utförde den första kvinnan ett självmordsattentat. Hur sker då rekryteringen socialt sett? Det är alls inte bara unga män som värvas bland de fattiga, utan även medelklassen är representerad. Det handlar begripligt nog ofta om unga som förnedrats och misshandlats. En del har tittat på hemsidor på Internet, vilket har stärkt dem i deras beslut att gå till handling. De vill helt enkelt bli respekterade. J H berättade om en självmordsbombare som rusade in på ett café fullt med gäster. Vettskrämda flydde folk ut ur lokalen då de snabbt anade hans uppsåt. Till slut stod han där ensam – och utlöste sprängningen! Varför? Kanske därför att han kände att han för en gångs skull kunde ingjuta en sorts respekt…
¤ ¤ ¤
Efter kaffepausen inleddes en frågestund. Till största delen var det skriftliga frågor som Joachim Leijon läste upp. Åtskilliga frågor besvarades mycket utförligt. ((Jag har i flera fall inte hunnit anteckna frågan riktigt, men de här refererade svaren tror jag innehåller det väsentliga. Förhoppningsvis är de korrekt återgivna. Min anm.))
Första frågan handlade i stort sett om orsak och verkan. – J H sade att den första propagandaskriften som berörde frågan om självmordsattentat kom ut i Gaza 1988. Man hävdade att självmordsattentat var ett effektivare vapen än alla andra till buds stående medel i kampen. 1993 fanns vissa förhoppningar om fred, men de försvann snart. Då började självmordsbombningen i Palestina. Nu (2005) anser 87 % av palestinierna i Gaza att denna är en legitim metod. Atmosfären har definitivt förändrats alltefter händelseutvecklingen. J H antog att man nu passerat en tröskel i processen. För det andra angav han att det existerar en dödskultur (lat. ars moriendi). För det tredje påvisade han att ikonografi, martyrbilder och martyrkalendrar m.m. har en speciell funktion vad gäller synen på självmordsattentat.
J H underströk att en mor upplever ett fruktansvärt trauma när hon mister ett barn. Men hon får aldrig veta i förväg att hennes son kommer att utföra ett självmordsattentat. När detta skett har emellertid martyrskapet en palliativ funktion: Övertygelsen om att sonen är en martyr gör det lättare för henne att uthärda sorgen och smärtan. Däremot vill modern självfallet ej lyssna till någon religiös auktoritet, t.ex. en iman, som predikar att sonen begått ”en oförlåtlig synd och straffet är att han hamnat i helvetet och kommer att spränga sig själv i all evighet.” Nej, hon vill naturligtvis tro att han är en martyr i paradiset, som närstående säger. Likaså har dödsannonsen över martyren en palliativ (smärtlindrande) verkan.
Annars har det varit förbjudet (moharram) att ens nämna ordet självmord (intihár). En människa som är trött på livet är självmördare i vanlig bemärkelse. Men språkbruket har modifierats, ordvalet följer utvecklingen. När det gäller självmordsbombare brukas nu ihtimád och ihtimadía (ung. lovordande, glorifiering). ((grundord: hamd=ära. Min anm.))
Ny fråga: Hur ser omgivningen, grannar och andra, på martyrerna? Har man en positiv syn?
J H: Man ser inte generellt positivt på martyrskapet. Regeringens trupper anser i allmänhet inte självmordsbombning som legitim. Imamer predikar vanligtvis emot företeelsen, men folkets acceptans är större, särskilt som flera stormuftier* blivit mer tillåtande. ”I nödsituationer” anses den svages vapen tillåtet att bruka. Andra auktoriteter utanför Palestina är dock negativa till fenomenet. Särskilt i saudiarabisk** islam är man sträng när det gäller takfiría (kätteri. Jämför takfír ovan). Det pågår en konflikt mellan olika ledare. (( *Mufti: islamisk lärd i rättsliga och religiösa frågor /enl. Bonniers sv. ordbok/. ** Saudisk gren: wahabía. Min anm.))
En annan fråga gällde kalifatet. Som nämnt avskaffades det på 1920-talet, fastän det upphörde i praktiken redan i slutet av 1800-talet. J H sade att läget nu skulle vara annorlunda om det fanns en kalif. Denne var suverän politisk ledare och samtidigt överhuvud för hela den muslimska världen, åtminstone formellt. Mekka och Medina i Saudiarabien är nu centrum som strängt håller på sharía (den islamiska rätten).
Nästa fråga var huruvida Turkiet kunde anses utgöra ett hot om det blev EU-medlem. J H:s svar: Nej. Är då Turkiet verkligen muslimskt? Formellt sett: Ja. Dess religiösa kultur tillhör emellertid ej ”mainstream-islam”. Flera varianter finns, ofta av derwish-typ. Olika samhällsklasser företräder skilda riktningar. Islamisterna är få; de återfinns endast inom den profana vänstern. Man kan i någon mening jämföra turkisk islam i allmänhet med kristdemokraterna i Tyskland. Man ska inte glömma att det ottomanska (osmanska) riket en gång var mycket mäktigt. Men inte många vet att det existerade en militärallians mellan Sverige och Turkiet 1709-1809. Karl XII
beundrade Turkiet - och styrde (!) rentav Turkiet i fem år!
J H berörde också helt kort islam i subsahariska Afrika. (Magrebstaterna norr om Sahara, vilka ju tillhör islams gamla kärnländer, berördes ej här.) Under 1920- och 30-talet blev islam statsreligion i de delar av det svarta Afrika söder om Sahara som tidigare koloniserats av Frankrike. Långt tillbaka (under 1400-talet) blev sjöfart och handel, med bl.a. guld och kryddor, av stor betydelse. Det satsades sedan även på missionerande. På 1970-talet kom som bekant oljan i fokus på allvar. Man kan urskilja två poler inom islam: dels den politiskt-religiösa staten som huvudfaktor, dels religionen som upplevelse, där den sufiska mystiken är mest framträdande.
Följande fråga rörde nuvarande förhållanden i Sudan, närmare bestämt i Darfur. Frågeställaren hade läst en bok om arabisk slavhandel och frågan var: Finns det i Koranen förbud mot att hålla slavar? Svaret var i stort sett detta: Rasism existerar naturligtvis, inte bara i Darfur. Det är främst hudfärgen som är basen för rasism – vita kontra svarta. Visst har islam religiösa normer som förbjuder slaveri och rasism. Problemet är att folk inte gör som ledarna säger! ((Munterhet bland åhörarna. Min anm.)) Slaveriet i den islamska världen har under lång tid varit en offentligt erkänd företeelse. Inofficiellt ha slavhandel förekommit länge, ja långt in på 1900-talet bedrevs den öppet. Ett officiellt förbud kom först 1967.
Det är stor skillnad mellan norra och södra Sudan, vita mot svarta är en tydlig etnisk markör, samtidigt som flera religioner ( de vitas islam främst i norr) leder till skarpa motsättningar. ((Detta är säkert mycket förenklat; det är många andra faktorer, inte minst sociala, samt kampen om markområden etc. Min anm.))
J H framhöll vidare att det knappast går att jämföra den tidigare talibanregimen i Afghanistan med den i Darfur, ty miljöerna är alltför olika. Under talibanregimen kunde man till och med få fängelse om man inte bar skägg! ((Benämningen taliban härrör från tálaba=studera. Talibanrörelsens kärna bestod av studenter. Min anm.))
En del av de talibaner som tog makten i Afghanistan var mycket riktigt tidigare studenter i Pakistan. J H berättade att han hade varit handledare för en afghansk forskarstudent i Lund. Denne var ganska pessimistisk vad gäller Afghanistans framtid; men han sa: ”Det är vackert där när vallmon blommar.” Nu pågår opium-odlingen för fullt igen. Märk att talibanerna under sin kortvariga regim, som USA med bundsförvanter snart störtade, förbjöd opiumodling som var böndernas största och kanske enda inkomstkälla. De ruinerades då, men nu kan många bli välbärgade igen.
J H förklarade begreppet mádrassa som brukar översättas med koranskola. I Pakistan finns en rörelse som kallas diobandi och som kom från Indien på 1840-talet. Den är starkt traditionalistisk; så snart nya idéer försöker vinna insteg, tar rörelsen avstånd från dem. Denna riktning finns även bland indier i Sydafrika. Det var bl.a. dessa strängt ortodoxa muslimer som i början av 1980-talet deltog i gerillastrider i Afghanistan mot invaderande sovjettrupper. Folk tillhörande den fattiga afghanska medelklassen flydde till Peshawar i Pakistan. En del började studera där som tulláb (plural av tálib=student). De tillhörde mestadels den mäktiga klan-gruppen pashtuner. ((Jämför mitt referat av J H:s andra föredrag ”Boken och bildningen i islamsk tradition”. Min anm.))
Dessa talibaner befann sig i en helt patriarkalisk värld, där det rådde en speciell typ av traditionalistisk islam. I en skrift uppmanades alla att be samma böner som profeten Muhammed och handla som han gjorde på 600-talet. Parda (indiskt ord) gäller givetvis fortfarande, dvs. fullständig åtskillnad mellan könen.
Tandborste heter på arabiska miswák. Dessa fundamentalistiska muslimer ratar moderna tandborstar, därför att de vill använda samma urgamla typ med växtfibrer i änden som profeten Muhammed hade. Naturligtvis måste talibanerna borsta tänderna med en ”muslimsk” tandborste! Tala om traditionsbundet. Denna gamla tandborsttyp brukades förresten på många håll ända in på 1700-talet. Någon ”kristen” tandborste har man dock aldrig hört talas om – och Jesus använde ingen sådan. ((Skratt bland publiken. Min anm.))
Fråga: Har olika terrorledare olika mål? Är målsättningen för islamister att överta Europa? Svar: Det är många grupperingar, al Qa'ida (Basen) är den mest kända. Palestiniernas mål är naturligtvis att få en egen fungerande stat. ((Titta på en karta där s.k. palestinska områden består av fragment av egna revir omgivna av israelisk-ockuperad mark, som hela tiden utökas – då anar man hur omöjlig en fungerande palestinsk stat är. Min anm.))
Usama bin Laden och Abú Musa al-Zarkawí har som mål att få med sig den muslimska världen, vilket hittills inte lyckats. Deras strävan är att uppnå legitimt ledarskap i hela den muslimska världen. Det inbegriper målet att islams länder skall få självständighet gentemot den övriga världen. Man talar om Dar islam (dar=hus) i motsats till Dar al harb (harb=krig). Islamiska attentat har riktats mot ledarskapet i Saudiarabien och Casa Blanca (=arab. Dar el-Beidá) i Marocko. Attacker har även riktats mot brittisk egendom. Något övergripande mål att ta över västerlandet existerar ej. En dröm kan möjligen vara ett ”muslimskt Sverige”.
Islams marginalisering är en av orsakerna till att extremistgrupper har valt våldets väg. Den indonesiske presidenten förordar en annan linje, utan bruk av planerat våld. Vidare finns en organisation av iranska studenter för demokrati; de har faktiskt filosofen Kant som förebild. J H berättade om en framstående tunisisk professor, Nordafrikas bäste historiker, som gjort en ny Koran-tolkning. Koranen är som bekant grunden för muslimernas världsbild. J H sade också att enligt Koranen skapade Gud änglar – genomskinliga! Den tunisiske historikern pläderar även för religionsfrihet. Han har i hemlandet initierat en fredsrörelse som appellerar till den fromma medelklassen. J H nämnde också en marockansk filosof, M Arkun, verksam vid Sorbonne i Paris. Mest inflytelserika är numera ej religiösa personligheter, utan lekmän som tar över alltmer; det pågår således en laiseringsprocess.
Fråga: Vad är viktigast när det gäller att bekämpa terrorismen? Svar: K Reuter har i en bok beskrivit Hizbolláh Denna organisation var på 1980-talet känd för terroraktioner i södra Libanon och hade en del martyrer. Den verksamheten har upphört, inga självmordsattentat förekommer där längre. En ledare tog 11/9 2001 officiellt avstånd från sådana metoder. ”Gudspartiet” (Hizbolláh) har som politiskt parti blivit en del av etablissemanget. Det har fått gehör på andra sätt och är inte längre marginaliserat. Man har en egen TV-kanal, är socialt verksamt och allmänt respekterad.
Beträffande Iran var martyrskapet något centralt under kriget mot Irak. Man mobiliserade för våld, men idag är läget annorlunda. Det är viktigt att veta att det pågår en generationsväxling. Det har nyligen förekommit demonstrationer mot regeringen i Teheran. Det är väsentligt att visa respekt för livet. Människor vill inte döda sig själva; när så ändå sker, är det ett utslag av djup desperation och förtvivlan över rådande förhållanden.
En forskare Jensen har studerat hur den sociala verksamheten fungerar i den palestinska organisationen Hamás, som också har ett fotbollslag. Han ställde frågan varför det går att mobilisera ungdomar. Svaret var enkelt: De gillar att sparka boll. De har en dubbel identitet: De har medlemskap i Hamas samtidigt som de är med i fotbollslaget. Vad är viktigt för dem? Längden på spelarnas byxor! Det höll på att bli konflikt om detta, innan man bestämde att byxorna skulle sluta nedanför knäna. Det kan tyckas vara en struntsak, men betydelsefullt är i alla händelser att utan Hamas skulle ungdomarna inte alls kunna spela fotboll. Sådana är förhållandena.
Hamas anordnar bl.a. kurser i engelska i Kairo. Kurslitteraturen är onekligen politiskt färgad, man kan tala om regelrätt indoktrinering. När de unga deltagarna tillfrågades varför de lärde sig engelska, blev svaret i åtskilliga fall: De ville söka arbete i USA eller Australien… Som svar på den sista frågan om hur man bäst skulle bekämpa terrorism sade J H sammanfattningsvis att det handlar om att ge flera alternativ.
¤¤¤
Allmän anmärkning: Vissa namn som jag inte riktigt kunde uppfatta har jag inte tagit med. Återgivningen av arabiska ord, här i transkription, har jag om möjligt kontrollerat. Ibland har jag tvekat om transkriberingen, ty det finns lite olika sätt att skriva arabiska ord med latinska bokstäver. Vanligen måste man förenkla något; exempelvis finns tre skilda h-ljud, som vart och ett motsvaras av en särskild arabisk bokstav, men alla skrivs här som ”h”. Däremot har jag ofta satt ut betonings-tecken; sådana används inte i arabisk skrift.
Sture Alfredson
September 2005
Kommentar
Jag vill tillägga att jag i kommentaren till referatet av ”Boken och bildningen i islamsk tradition” har en ganska utförlig ”Allmän anmärkning” om det arabiska språket. En del frågor och svar i det referatet sammanfaller också delvis med motsvarande del här. Jag vill undvika upprepningar nedan; min kommentqr till nämnda föreläsning var rätt fyllig också. Därför hänvisar jag till den och till tidningsintervjuer som förekom i anslutning till båda föreläsningarna; Inte mycket har heller förändrats sedan dess.
Det torde vara bekant att Jan Hjärpe är en utmärkt föreläsare, och hans kompetens står utom allt tvivel. Jag är övertygad om att de allra flesta åhörarna hade en givande kväll. Det var förvisso många tänkvärda saker som J H delgav oss, i synnerhet när man betänker att vi alla har åtskilliga fördomar när det handlar om en för oss främmande kultur. J H:s lugna, självklart kunniga framtoning kryddades med en god portion humor, vilket jag ej alltid lyckats återge riktigt (några gånger antyds i alla fall hans humor).
Politiska värderingar var som sig bör i forskarsammanhang knappast märkbara i J H:s framställning, även om man kunde ana politiska ställningstaganden här och var. Min egen inställning framgår tydligt av min kommentar till nämnda referat (25/11 2003) och behöver ej upprepas här. Inte sällan tycker jag att vi i Sverige skulle ”sopa rent framför egen dörr”, innan vi tvärsäkert uttalar åsikter om vad andra borde göra. Det saknas verkligen inte negativa företeelser på hemmaplan. Ta t.ex. flyktingpolitiken…
Jag uppskattade nu (liksom under J H:s förra föreläsning) att han ser det aktuella läget i historiens ljus. Först när vi tar till oss och försöker förstå gångna försyndelser och oförrätter – för att inte tala om fruktansvärda brott som folkmord – sorgligt nog ej sällan i religionens namn, ja först då kan vi börja göra något åt eländet. Speciellt viktigt är att söka se båda sidors argument i en konflikt. Hur ofta sväljer vi inte okritiskt försåtlig, t.o.m. ohöljd propaganda och låter oss mer eller mindre indoktrineras. Fördomsfullhet gör oss blinda. Och media är inte utan skuld…
Apropå historien igen, vad man ofta kallar ”berättelsen”: Vi måste bli mer medvetna om det koloniala arvet. Glöm för all del inte heller Sveriges förflutna ! Läs gärna äldre ”vita” skildringar av Afrika; alla förstår nog vad jag menar. Tyvärr kan man tala om stråk av nykolonialism och smygrasism idag. Terrorism måste noga definieras; den har många rötter i det förflutna. Och vad har vi egentligen lärt av historien? Man kan absolut säga att läget nu är extra alarmerande, eftersom så mycket sker i global skala. Men det finns goda motkrafter som stärks i kampen mot missförhållanden, även om de ännu är för svaga att stå emot alla destruktiva tendenser i samhället.
Kort kommentar november 2014
Jag har knappast något att tillägga till ovanstående (2005). Liksom beträffande tidigare referat vill jag meddela att detta grundar sig enbart på förda anteckningar för hand – alltså ”live”. Det var sedan en ganska lång skrivprocess vid datorn som ledde fram till slutresultatet av referatet 2005. Detta har jag här nära nog ordagrant skrivit om i ny fil för att texten slutligen ska kunna läsas på min hemsida (tidigare fanns texten endast som pappersutskrift eftersom jag då saknade Internet-uppkoppling).
Jag har ännu ej beslutat att skriva om och låta lägga in referatet av Jan Hjärpes andra föreläsning ”Boken och bildningen i islamsk tradition” på hemsidan.