Indianer och vita
11/9 2000 Servicehuset Bagaren Skövde
Arr: NBV och Hälsofrämjandet
Denna afton var Bagarens restaurang platsen för ett märkligt skådespel, annonserat som ”Ära marken vi går på – OOGI DIIKA MIC”. Indianerna Ken Rowlette och Brian Clyne från Kanada utförde fascinerande danser till inspelad musik. De berättade också om dansernas innebörd.
Jag tänker inte närmare redogöra för deras framträdande. I stället citerar jag nedan två artiklar i lokaltidningarna SLA 12/9 och i SN 13/9 (tyvärr kan inte tillhörande bilder återges här). Först citat ur annons (NBV & Hälsofrämjandet): ”Ken berättar om livet som indian, sina danser och om sin dräkt och fjädrar. Ken var med i melodifestivalen och dansade till Roger Pontare.”
SLA: 12/9: ” (Rubrik) Indianer dansade på Bagaren (ingress:) Kommer ni ihåg dansarna runt Roger Pontare i Melodifestivalen? Ken Rowlette från Kanada var en av dem och igår dansade han på servicehuset Bagaren i Skövde.
Tillsammans med landsmannen Brian Clyne uppträdde han en dryg timma och visade indiansk dans förbesökarna. Det blev en uppvisning i karaktäristisk indiandans. En imponerandesådan. Genom att röra sig i hukande stil fick duon bjällrorna som prydde dräkterna att låta i takt med den förinspelade musiken.
Dräkterna var imponerande. När de båda indianerna – från cree- och ojibway-stammen – kurade ihop sig såg de ut som påfåglar med sin vackra fjäderskrud.
Färgerna i dräkterna är starka och det mesta kommer från djurriket. Skölden som Rowlette höll i ena handen var av buffaloskinn och fjädrarna som prydde både dräkt och huvud kommer framför allt från örnen. – Ett heligt djur och det hölls ceremonier varje gång man fick örnfjädrar för att hedra örnen, berättade Ken Rowlette.
Hästsvansen som finns med i utstyrseln fick en gång i tiden bara användas av stammens medicinman. – Men nu har vi börjat använda dem igen för att hedra medicinmannen, sa Rowlette.
Han, liksom Clyne, reser världen runt för att visa och sprida indiansk kultur. När indianerna trängdes undan i Nordamerika förbjöds utövande av kulturen och danserna. Att försöka bevara den är viktigt och Brian Clyne tillhör den yngre generationen, som är viktig för att föra arvet vidare.
Just dansen är mer än bara kultur. En timmas uppvisning på Bagaren är bara en försmak av de dags- och nattlånga danser som kunde pågå. Alla danser hade också en mening och ett syfte.
Igår visade man bland annat ”smygdansen” där man som förberedelse inför jakten härmade djurens sätt att röra sig. Männens traditionella dans hålls för att fira en lyckosam jakt eller för att hedra en person i byn.
Ken Rowlette visade upp sin ”dogsoldier-dräkt” och den dans som fanns för ”dogsoldiern” vars uppgift var att vakta byn när krigarna var ute på uppdrag.
Fast mest imponerande var nog Brian Clynes ”hoop-dans”. Han använde 15-talet rockringar modell mindre och snurrade med dessa runt och formade olika figurer. – Bildtext: Framför allt är det fjädrar från örnen som pryder Brian Clynes dräkt.” (Reporter Per Engelbrektsson)
(( Stavningen av namnen i SLA-artikeln avviker något från den i annonsen och i SN-artikeln. Jag har ändrat stavningen i SLA-citatet enligt den i annons och SN nedan. Min anm.))
SN 13/9: ”Indiandans på servicehuset Bagaren Det måste ha varit rena rama önskedrömmen för alla indianboksälskare. Och för alla övriga som är intresserade av indiankulturen. Två indianer. I full utstyrsel. Mitt i Skövde.
I måndags kväll var detta verklighet. För då var servicehuset Bagarens matsal sig inte lik. På besök var nämligen indianerna Ken Rowlette och Brian Clyne i full utstyrsel. De båda är internationellt kända och har framträtt i många olika länder.
Ken och Brian dansade olika indiandanser och berättade om dem, klädseln och den indianska kulturen. Till föreställningen, som kallades Ära marken vi går på, hade det kommit ett 70-tal personer. Det hela var ett arrangemang av studieförbundet NBV och Hälsofrämjandet.
Bildtexter: Indiandans.Ken Rowlette och Brian Clyne dansade indiandanser på servicehuset Bagaren. Hoop-dancer. Brian Clyne visade en dans där han använde sig av ringar som han satte samman i olika formationer.” ((Tyvärr kan jag inte återge de färggranna bilderna i någon av artiklarna. Min anm.))
Jag vill nu dröja vid några egna tankar med det välbesökta arrangemanget som utgångspunkt. Detta gjorde ett djupt intryck på mig – av allt att döma också på den övriga publiken. Först vill jag helt kort ange de olika komponenterna i framträdandet som helhet.
Trummornas rytm är förstås grundläggande; den är mycket enkel men suggestiv, egentligen utan variationer. Tempot var i stort sett detsamma hela tiden, liksom tonen och volymen (allt inspelat). Jag har f.ö. läst att ursprunget till denna rytm är hjärtats slag.
Sången som ofta förekom i inspelningen kan precis som den dova rytmen uppfattas som monoton med ständiga upprepningar. Rösterna håller ett högt, kanske extatiskt tonläge. (Ordens / frasernas innebörd kan jag självfallet inte uttala mig om.)
Danserna hade olika syften, förklarades det, t.ex. då man smyger sig fram mot jaktbytet: sneak dance. Rörelserna är stereotypa, då ju rytmen som antytts är samma hela dansen igenom. Dessutom hindrar säkert de magnifika skrudarna ett mer varierat rörelseschema. Här vill jag dock särskilt framhålla den unge Brians fantastiska hoop dance, som skilde sig från de övriga (den utfördes med många ringar, nödtvunget utan fjäderskrud). Dräkterna med bl.a. de stora fjäderprydnaderna var i sig mycket imponerande.
Ovanstående är naturligtvis bara några ytliga iakttagelser. Jag kände igen det mesta från en större föreställning på Stadsteatern i Skövde för många år sedan, då sioux-indianer från Dakota, USA uppträdde. De här kanadensiska cree-indianerna uppvisade i stort sett samma mönster av rytm, sång och dans. Nu som den gången är mitt bestående intryck framför allt äktheten i framförandet. Naturligtvis är det svårt för oss västerlänningar att till fullo förstå en så pass främmande kultur.
Egentligen är den nog inte heller så enhetlig, då det ju finns väldigt många skilda stammar, ofta med helt olika språk. Deras myter, världsbild och livsbetingelser är ju ursprungligen så vitt skilda från våra föreställningar. Språk har förresten för mig varit en inkörsport till en djupare förståelse av främmande kulturområden, låt vara inte fullt så väsensskilda som den indianska civilisationen som jag föga känner.
Man kan givetvis mycket väl nöja sig med att uppskatta nämnda evenemang som professionell underhållning av internationellt kända artister. I uppträdandet på Bagaren spelade teknisk skicklighet och uthållighet stor roll. Dessutom kom det kulturella sambandet glimtvis fram genom de agerandes förklaringar mellan danserna. På så vis förmedlade de enkänsla av att de hade en förankring i sitt folks gamla traditioner som det gäller att försöka bevara, trots alla svårigheter i vår tid.
Allt sammantaget vill jag påstå att danserna här gav en annan dimension än om det varit fråga om en kommersiell produktion utan folklig tradition. Här gäller det helt enkelt en kulturs överlevnad. Vad allt har inte hänt i det förgångna!
För att bara se tillbaka ett slag på min egen barndom kommer jag osökt att tänka på hur man lekte ”indianer och vita”. Mina lekkamrater och jag stred med liv och lust mot varandra sedan vi delat upp oss i två lag; och nog ville man helst vara på den ”vita” sidan!
1940-talets vildavästern-filmer som vi med största spänning avnjöt på söndagsmatinéerna underblåste naturligtvis vår kampanda med leksaksgevär och knallpulverpistoler runt fortet, d.v.s. riskojan vi byggt i skogsdungen nära mitt föräldrahem. Förmodligen påverkades vi även i viss mån av krigstidens anda.
Indianböcker slukade jag och mina kompisar i mängd. Men de böckerna var efter vad jag minns inte alls så enögt centrerade på den vita rasens ”överlägsenhet”. Hjortdödaren m.fl. böcker av James Fennimore Cooper var väl inte på långt när så onyanserade som den tidens västernfilmer.
Man kan tycka att den tidens ohöljda rasism skulle vara ett hemskt minne blott. Emellertid vet vi alltför väl att rasism och främlingshat – om än ofta i andra former än förr – även är ett av nutidens gissel, och detta efter allt som hänt! Jag behöver här inte påminna om 1900-talets gränslösa skändligheter i form av storkrig och folkmord. Ej heller är någon människa okunnig om vad de flesta ursprungsfolk, inte minst indianerna, fått genomlida under gångna århundraden.
Utrotning tycks ha stått på de vita erövrarnas dagordning. Jag kan inte urskilja någon artskillnad mellan de portugisiska och spanska konkvistadorernas mordiska framfart i Syd- och Mellanamerika å ena sidan, och de nordvästeuropeiska imperiebyggarna (britter och fransmän) å andra sidan. Möjligen förekommer det gradskillnader, men helt klart är att alla mordaktioner hade sin grund i den vita rasens ”rätt” att härska över alla ”underlägsna” folkslag, med Mammon och Gud (!?) i sin ideologiska vapenarsenal.
Vilken enastående fräckhet, vilken hybris! Vidriga slagord som ”the white man's burden”, d.v.s. de vitas ”självuppoffrande”, självpåtagna civilisatoriska uppgift bland ”vildarna” (savages) eller hedningarna – allt i den vägen talar förvisso sitt tydliga hycklande språk. Blott ett exempel: En skylt i det underkuvade Shanghai på 1800-talet tillkännagav att det var förbjudet för hundar och kineser att beträda gräsmattan. Och detta i ett land med jordens äldsta , ännu fullt ut blomstrande civilisation!
Jag tänker inte nämnvärt uppehålla mig vid dagens situation som är välbekant, om än ej entydig. Ty samtidigt som det nyligen, bl.a. i Afrika, rasat fasansfulla folkmord, talas det ständigt om mänskliga rättigheter och demokrati i den rika västvärlden. Att det just pratas så mycket om dessa viktiga ting men görs så förtvivlat lite för att förverkliga dessa höga ideal, inger oro. Misstanken är ej långt borta att det är det dåliga samvetet som gör sig påmint hos förespråkarna.
Vad innebär egentligen de fina orden? För fattiga och svältande i u-länderna – rakt intet! De vackra orden används ej sällan som påtryckning i politiskt/ekonomiskt syfte av de rika: ”Ni måste införa vårt styrelseskick, nämligen vår överlägsna demokrati, i ert land – annars blir det inget bistånd eller lån” (underförstått: på villkor som är fördelaktiga för oss) .
Jag tänker på skuldbördan – i dubbel bemärkelse – som tynger alltmer, överallt. Ekonomisk skuldbelastning gynnas ju av det orättfärdiga kapitalistiska systemet. Moralisk skuld är likaledes ofrånkomlig.
I en värld som alltmer globaliseras säger sunda förnuftet att jordens folk blir än mer beroende av varandra. Globaliseringen är definitivt av godo om ett närmande sker individer och nationer sinsemellan. Krig borde nästan bli en omöjlighet, då vi alla mer eller mindre förenas av osynliga men känslomässigt alldeles påtagliga band. Men om det materialistiska synsättet med ökande girighet får fria tyglar, som nu tycks vara fallet, uppstår farliga problem, i det att inkomstklyftorna snabbt vidgas.
Jag ämnar här inte ytterligare diskutera detta problemkomplex, som ju bl.a. också innefattar den tilltagande brist på empati som möjliggör social nedrustning, brutal flyktingpolitik m.m. Mycket av allt detta kan återföras på tillväxthysterin hos de makthavande. Jag lämnar som sagt här de därmed sammanhängande problemen . Jag är övertygad om att väldigt många ändå är väl medvetna om läget i stort, vilket i sig bör ses som något positivt. Frågan är ”bara”: Hur ska vi kunna vända utvecklingen åt rätt håll? Och vem kan leda vandringen ut ur ”öknen” – och vilka deltar i den, trots umbäranden?
Så vill jag helt kort återvända till kulturen och dess roll. Kulturella evenemang är alltmer internationella, vilket visar att det inte bara är kapitalet som är gränslöst. Ofantliga penningbelopp omsätts ju ständigt, utan hänsyn till nationsgränser. Kulturyttringar över gränserna kan i bästa fall öka förståelsen människor emellan av annat ursprung, med annat utseende och skiftande bakgrund. I världssamfundet är en blandning av skilda kulturer sedan länge en självklarhet – och i många fall en positiv faktor, eftersom de sinsemellan befruktar och berikar varandra.
Även vårt svenska samhälle har som bekant under de senaste decennierna blivit till stor del mångkulturellt. Som alltid annars finns det i det avseendet både för- och nackdelar. En fördel är förstås om det sker ett utbyte: vi lär av nytillkomna invandrare, och de lär av oss. En nackdel är givetvis om konflikter uppstår mellan den ursprungliga (?) befolkningen och nykomlingarna; åtminstone är det en risk i början då vi ännu i viss mån är ovana vid ”nya” svenskar. Även om det inte behöver gå så långt som till öppen fientlighet, finns där inte sällan i alla fall en märkbar misstänksamhet mot immigranter och flyktingar.
Varför är det så? Skälen är många, men okunskap är ett av de viktigaste. Misstro mot främlingar och rädsla för det okända hör absolut till den negativa sidan av bilden. Här har också rasismen sin grogrund. Det existerar tyvärr en utbredd s.k. vardagsrasism i Sverige liksom i många andra länder, anser jag. I vårt land har 1990-talets ekonomiska kris också bidragit till att förstärka fascistoida fördomar.
Det är givetvis absurt att en persons annorlunda utseende, ja t.o.m. dennas ”konstiga” namn, kan inge vissa individer känslor av aversion, rentav fientlighet. Det är just på det känslomässiga planet som fördomar gror; de kan vara mycket svåra att övervinna med förnuftets argument. Det är därför som så många minoritetsfolk fått lida under segerherrarnas förtryck, ja t.o.m. folkmord. Ansvaret vilar tungt på Europa, varifrån vågor av kolonisation utgått. Visserligen har skändligheter begåtts – och begås idag! – av andra än de vita från väst, men ett oeftergivligt krav är: ursprungsfolken, t.ex. indianer och samer, måste äntligen få fullt erkännande och gottgörelse!
Min mycket korta kommentar augusti 2017
Läsaren ombeds kolla läget i stort idag, 17 år senare: Har situationen förbättrats? Min egen hållning är helt klar: ingen allmän förbättring, snarare tvärtom, även om några få ljuspunkter lyser i mörkret.