Inkapslat

I toppen på en bruten mast / satt oberörd en uppspelt trast. / Vem hade gjort att masten brast? / "Det vete fåglarna!" sjöng trasten krasst. / Kanske var det en klätterfantast / som med en väldigt explosiv last / käckt knäckt denna radio/tv-mast / som bröts itu i en hast / som om den kapats av nåt vasst. / Nog var väl detta brott rätt kasst.

Alla minns nog mastsabotagen för ett tag sedan, det var ju två efter varandra. Brottet (i dubbel bemärkelse) vållade förstås avbrott i telekommunikationerna i området. Förresten intervjuades en av flera ”klätterfantaster” som roade sig med att bestiga tvmaster -- spännande eftersom det var riskabelt. Men märk väl: det var inte det gänget som saboterade. Deras i viss mån oskyldiga tilltag säger mig något om vår tids jakt på spänning. Exempel: bungy jumping är säkerligen en hisnande upplevelse (dock så gott som riskfri). Det finns som bekant en rad extremsporter som likaså utmanar ytterst skickliga och vältränade utövare. Inte sällan sätter man livet på spel, liksom i de mest avancerade cirkusnumren.

Nu är vi alla sedan länge riktigt fast / i ett material som blivit en gräslig last: / Jag menar förstås alla förpackningar i plast / som överallt används utan rast. / Det bruket är alls inget lyckokast. / Plast borde sopas bort med en jättekvast. / Papper är mycket bättre som kontrast. / Inget ljushuvud vill vara en plastentusiast! /

Här är rubriken Inkapslat verkligen på sin plats! Det är inte första gången som jag ondgör mig över plasteländet. (F.ö. är jag stolt över att jag lyckats behålla rimmet på plast i båda rimstyckena ovan, och tidigare likaså i två ramsor om plast – utan att nånsin upprepa samma ord, och utan att våldföra mig på innehåll/sammanhang!) -- Nyss fick jag förresten vatten på min kvarn vad gäller plastens vådor: i P1 hörde jag om de s.k. nanopartiklarnas farlighet: Mängder av ytterst pyttesmå plastbitar skadar djurs och människors inre organ. Vidare nämndes havsfisk som dödas av plast, jämte mycket annat skadligt skräp som förstör liv i havet. Föga forskning har gjorts om faran med plast i alla former.

Så här får vi absolut inte hålla på! Dessvärre används ju plast i onödan vid alla slags leveranser, bl.a. är ju de flesta reklamförsändelser inplastade. Det verkar inte hjälpa att forskare slår larm – det finns alltid de som förringar eller helt bortser från allvarligt grundad kritik. Så gör även förväntat kloka (?) makthavare. ”Det går ju inte att ändra på ett fast etablerat system, om än med vissa brister” -- det är väl så man tänker. Allt rullar på som vanligt, medan man struntar i konsekvenserna. Man avskärmar sig för att orka med att fortsätta som förut – trots en gnagande oro någonstans i bakhuvudet (Jämför mina texter Avskärmat och Skärmar). Ekonomin är den springande punkten, den är avgörande för att miljöförstöringen ska få fortgå ”i all oändlighet”, förefaller det. Det stora miljömötet i Paris i december 2015 håller definitivt inte vad det lovade. Vem håller löften förresten nuförtiden?

En språklig detalj: Inkapslat kommer naturligtvis av subst. kapsel i betydelsen hylsa/ hölje. Lån från lat. capsula, diminutiv till capsa (kapsel). Jämför kapsyl från fr. capsule (i sin tur givetvis från latinet).

I överförd bemärkelse kan väl inkapslad begagnas om personer som är liksom inneslutna i sig själva; man talar ju ofta om att de befinner sig i en bubbla (bra bild!). Med perspektiv på detta fenomen vill jag påstå att det är en typisk företeelse i vår tid. Folk som rusar iväg och pratar/lyssnar i mobilen måste ju på något sätt avskärma sig från omgivningen, de fokuserar självfallet på samtalet. Visst ska man ha fokus på det man gör. Men stressade individer vill ju vinna tid genom att samtidigt förflytta sig och prata i telefon. Sker detta under bilkörning säger det sig själv att det är en olämplig kombination, ty viss ouppmärksamhet inträder gentemot omgivningen. ”Split vision” är en tillgång i t.ex. ishockey, men i trafiken funkar den inte för de flesta.

Det slår mig att det ligger något paradoxalt i att vår tid som skaffat sig kolossala möjligheter till gränslös digital kommunikation, också alstrar många relationsproblem. Det konkreta mötet, ansikte mot ansikte, uteblir rätt ofta då det ersätts med telefoni och andra fjärrförbindelser (t.ex. via video). Stressen driver upp tempot (och vice versa) så att man har för många järn i elden, vilket inte alla klarar av. Jäkt påverkar även minnet negativt; detta faktum förklarar delvis att avtalade möten och förpliktelser skjuts upp eller helt sonika glöms bort. Blixtsnabb digital aktivitet står i bjärt kontrast mot utdragen väntan och försening som beror på den mänskliga faktorn. Den ”inkapslade” hjärnan hänger inte med riktigt. Diverse till synes ”oförklarliga” feltänk och dito agerande hör till bilden i en globaliserad uppstressad värld.

Slutligen ett par ord om brist på självkännedom: Är kanske min bild av mig själv i grunden ett verk av utomstående? Kan det inte vara så att andra har prackat på mig en skev bild, som jag med orätt godtagit? Det är inte jag själv som efter bästa förmåga försökt bedöma mina förtjänster och tillkortakommanden – utan ytliga betraktare har tagit fasta på allt det negativa de tror sig ha upptäckt hos mig. I deras dömande ögon finns ingen plats för positiva drag. Givetvis är det förödande för mitt självförtroende om jag inbillar mig att de har rätt i sina fördomsfulla värderingar. Dessutom är deras bild av mig helt statisk; de har varken vetskap eller fantasi nog för att inse att jag kan ha utvecklats i positiv riktning. Har jag verkligen gjort det, har jag naturligtvis arbetat hårt för att bli en bättre människa.

Vem är dum nog att kasta pärlor för svin? / Vem går ut och sår på kala hälleberget? / Gör du det möts du av hånfulla flin. / Du har ju inget för allt det där snärjet. / Andra tror att du är en gaggig typ / ganska så insnöad och rätt imbecill. / En sån vill de ge ett riktigt tjuvnyp. / Och den är jättelätt att lura första april.

Jag känner folk med elaka tungor / som till brädden fyllt sina lungor / med avundens drypande gift: / ord som alls ej tål att visas i skrift. / I misstrons och jantelagens gyllene era / är oddsen goda att de blir allt flera.

Sture Alfredsons hemsida