Inte just nu

Kan du hjälpa mig med det här? / Jag har inte tid just nu./ Men kan vi ses klockan sju? / Kan inte säga exakt när. / Kan vi ha ett kuttrasju? / Det är inte i dig jag är kär. / Jag gillar dig, det vet du. / Lägg av. Det är en chimär. / Sluta att bara säga bu! / Jag är i alla fall fjär. / Du kunde bli min fru./ Tyst! Håll inte på så där. / Ingen är som du - just nu.

Igår hörde jag en häftig debatt. / Jag kunde hålla mig för skratt. / Man talade så fint, men inte glatt. / De pratade om skatt på skatt. / Men jag begrep inte ett skvatt. / Kände som om jag plötsligt satt / i en bil med låst ratt, / for i kurvan rakt fram så att / jag hamna' i diket helt matt. / Talarna snackade som i en tratt. / Hur var det med mig fatt? / Tror jag hade fått spatt. / Jag la mig helt platt / som om läget var patt: / Jag blev ju schackmatt. / Säger nu blott: God natt!

När man ständigt hör folk älta / problem har jag svårt att smälta / och förstå hur de orkar så kälta / att bordet håller på att välta. / I nödläge många får svälta, / de tvingas i läger tälta / - är då blott debatt livets sälta?

Jag undrar just nu (!) varför vi skjuter upp saker och ting från den ena stunden till den andra – eller rent av på obestämd tid. Visst ska man leva i nuet, fokusera på just det man har för händer eller i huvudet. I en aldrig sinande ström flödar då tysta tankar där inne i skallen. Och/eller flyter en seg ordmassa ur någons mun, likaledes utan slut (för ögonblicket tycks det så) – innan denne abrupt avbryts en annan talares beska genmäle. Osv. Talets gåva hotar att bli en förbannelse, när innebörden skyms av fagert prat och blomsterspråk.

Särskilt i konfliktfyllda tider blir trycket på ens utförsgåvor stort; man söker utlopp för orostankar i form av prat som lätt kan övergå till svammel och babbel.

Det verkar som om somliga personer föreställer sig att bara man får prata av sig så löser sig problemen: ”Dom tar vi sen. Först måste ta en rejäl snackis. Alla åsikter måste fram, de galna med.” Nog behövs det ananlys, men den kan dra väldigt mycket ut på tiden (med långvariga utredningar bl.a.). Tendensen är tydlig: mycket prat och lite verkstad. Det är just handling, just agerande som krävs men som dras i långbänk eller bara uteblir.

Visst, det löses många problem på pappret – men hur blir det i verkligheten? Tänk bara på klimatfrågan, den är brännhet – vi märker ju uppvärmningen t.o.m. på kort sikt. Eftersom vi tidigare knappast märkt någon skillnad under några få års förlopp, så verkar det annorlunda nu. ”Ta't lugnt, sitt i båten, vi styr säkert i hamn.” Jag får det intrycket att även högt ansvariga intalar sig detta, eller i varje fall tycker sig tvungna att säga liknande för att döva egen och mångas oro.

Raketer och satelliter skjuter man upp – det må så vara. Men miljöproblemkomplexet tål inget uppskov. Trots olika åsiktsriktningar i många förhållandevis små frågor, är alla ändå förvånansvärt sams om att man skall värna en bättre miljö. Bra. Sedan återstår naturligtvis det svåra: kraftfullt långsiktigt handlande. Ser man bakåt, blir man dock pessimistisk. I mina skriftliga tillbakablickar drygt ett årtionde erfar jag ingen större handlingskraft. Energin läggs på kortsiktliga kompromisslösningar, föregångna av tröttande käbbel.

”Inte just nu” – det förefaller betyda ”aldrig” hos ganska många människor. Nog har vi märkt hur man på olika nivåer – från politiker till den ”lilla” människan – lovar runt men håller tunt. Vallöften är väl ett nödvändigt ont, men varför är det så vanligt att gemene man slänger ur sig ” Jag kommer sen, jag hör av mig, jag lovar att göra det”? Sedan brukar inget hända. Gudskelov att inte så många ”löften” om hot uppfylls: ”Akta dig, annars…!” Alltmer aktiva är däremot minsann mobbare och rena bedragare.

Lika svårt som att skjuta från höften / är det visst att hålla löften. / Hur är det med moralen? / Den är nog ganska skral den.

Sture Alfredsons hemsida