Interkulturalism - vad och varför?
Kulturvetare Elisabeth Mueller Nylander
18/3 2004 kl 18.30.2030 Kyrkans hus i Skövde
Arrangörer: Sensus, Skara Stift, Skövde församing i samarbete med Olof Franck, Västerhöjdsgymnasiet Skövde.
Denna föreläsning ingick i en serie föreläsningar för lärare och annan skolpersonal under huvudrubriken "Människovärdet i mångfaldens skola".
Olof Franck hälsade alla välkomna, presenterade Elisabeth Mueller Nylander och lämnade ordet till henne. E M N förklarade att hon ursprungligen kommer från Texas, USA -- alltså från samma stat som president Bush. Hon kom till Sverige för 11 år sedan och är gift med en svensk man. Mueller (med amerikanskt uttal) är hennes flicknamn. "Vad vill ni veta om mig?" frågade hon. Inget svar från publiken, men hon började genast berätta.
Efter att ha uppgivit mejladress och telefonnummer presenterade hon sig som pedagog; hon var hemmastadd i lärarrollen då hon undervisat i engelska i studieförbund. Hon fick en chans att arbeta vid Per Brahegymnasiet i Jönköping. Hon har sedan tidigare International Baccalaureate (ung. kandidatexamen) i engelska och andra ämnen. E M N har bl.a. läst socialantropologi, som består av etnologi och kulturstudier. Men hon vill inte kalla sig lärare.
Hon sa att hon hade lätt för språk; som utbyteselev i Danmark lärde hon sig danska. Senare, i Sverige märkte hon strax att svenska språket skilde sig betydligt från danska. Därefter ägnade hon sig åt att studera kinesiska också. Den amerikanska skolan är naturligtvis rätt olik den svenska . I USA väljer man ämnen fritt, det finns egentligen inget utbildningsprogram. Främmande språk läser man inte mycket .
När folk frågar henne vad hon gör, kallar hon sig kulturarbetare. (Fast det är en benämning som ofta är förbunden med hybris.) Faktum är att E M N genomför ett doktorandprogram i Jönköping i kognitionsvetenskap. Det handlar om en form av pedagogiskt arbete kring läroplanen. När hon inte längre var gymnasielärare startade hon en egen firma, vilket inte var så lätt, förklarade hon. Dessutom har hon skaffat barn.
E M N kunde inte låta bli att ställa en fråga direkt till publiken: "Vad har ni tänkt er ikväll? Vilka planer...? " Åter en talande tystnad. Någon svarade dock: "Skulle vilja höra intressanta tankar..." E M N undrade vad som intresserade oss, som publik. Hon bad oss fundera på saken och lovade återkomma till saken i slutet -- "envis som jag är," varnade hon.
Vad är interkulturalism? I stället för att ge någon sorts definition bestämde E M N att det skulle bli en övning, ett slags prövning för att se vad vi kunde. Hon ritade en streckgubbe ("stickman") och publiken fick säga vilka saker som passade till den. Åtskilliga i den övervägande kvinnliga publiken var med på noterna och E M N fyllde på med tecknade attribut (i den mån dessa var konkreta nog för att ritas). Figuren fick t.ex. en flagga, en cowboyhatt, mörka glasögon, en stor cigarr, en "Coke" i ena näven och en "Big Mac" i den andra. Vidare stövlar, en stor bunt dollarsedlar, en stor bil (Cadillac), samt en "älskarinna vid sidan av"! (De två sistnämnda presenterades muntligt, ej i tecknad form).
De flesta tyckte nog att det var en rolig lek; det blev pedagogiskt nog en dialog med publiken. Självfallet hade övningen ett syfte. "Jodå, jag känner igen honom", sa E M N , "Det här är 'Mr American Man' som vi har grävt fram. Ingen rök utan eld." Hon menade att man på motsvarande sätt skulle kunna ta fram 'Mr Swedish Man'. Är det här typiskt Texas? Eller USA? 'Dallas' var nog första tanken. Nej, hon hade aldrig träffat honom i verkligheten. Det är roligt att göra såna här typer, men det är lätt att gå för långt, varnade E M N. Jag har en kluven känslan inför stereotyper, erkände hon. De kan vara roliga -- men farliga!
Varför skapar man då stereotyper? Därför att de behövs! Vi har behov av att sortera, generalisera, kategorisera. Det finns förstås anndra grova schematiseringar, ja rena misstag som när man blandar ihop Sverige och Schweiz. Det är jättekonstigt, tyckte E M N. Vi vill att våra stereotypa bilder ska fungera. Det kan gå till ungefär så här: Jag träffar först en knubbig amerikan, sedan en till och ytterligare några amerikaner som är tjocka. Då tycker jag att det räcker för att min stereotyp ska anses färdig. Min slutsats måste bli: Amerikaner är tjocka.
E M N förklarade att det finns tre nivåer för stereotypbildning: 1) Attityder; 2) språk; 3) kultur. Det här är en påminnelse om vårt sätt att tänka. Stereotyper fungerar förträffligt när det gäller fördomar. Någon har påstått att "det tar tre dygn att lära sig ett land". Naturligtvis är detta oerhört ytligt. I själva verket tar det lång tid att lära känna ett land riktigt.
E M N talade vidare om en annan indelning: makro- respektive mikronivå. När man pratar om det globala samhället ("The Global Village") rör man sig på makronivån. Där finns mycket som spritts världen över: samma idéer, samma märkesvaror och mycket annat. E M N berättade att hon varit i Tyskland, t.o.m. bott där, men ändå var hon fast i visst stereotyptänkande när det handlade om tyskar. Hon kom där ner på mikronivån som är svår att känna ordentligt. Hon hade emellertid fördelen av att ha en tolk som förde henne in i det tyska samhället så att hon skulle förstå det bättre.
För en lärare är det svårt att tränga in i elevens privatliv, att verkligen se varje individ. Därför möter vi vanligen eleverna på makronivå, vilket är lättare. Men det är onekligeen mer spännande att göra det på mikronivån. Det är dock lätt att fokusera fel. E M N talade om att hon läste en spansk guidebok, som gav en massa råd: "Gör inte si eller så i Spanien, eftersom spanjorerna är på det viset". Förförståelse kan nog vara bra, men det beror på vilken nivå man träffar folk. Det är inte lätt att välja rätt beteende i rätt situation.
Så var det dags för en ny övning. Den gick ut på att publiken skulle medverka igen; de som satt intill varandra skulle föra en liten dialog med grannen (någon minut bara). Det handlade om vad man mest sysslade med/ hade i tankarna till vardags. E M N tipsade om att en bra följdfråga är: "Och?" för att få interlokutören att fortsätta och /eller förklara sig. Det hördes strax ett sorl från publiken. ((En detalj: Världens kortaste fråga "Och?" har jag på sista tiden hört ofta, mest som "And?" Det är sannolikt från engelskan som bruket spritts. Det uppfordrande lilla ordet återspeglar nog tidsandan; den otålige samtalspartnern tänker förmodligen så här (underförstått): `Och mer då? Varför då? Raska på!` F.ö. minns jag inte alla E M N:s snabba anvisningar. Men detta "Och"? har jag ofta uppmärksammat tidigare. Min anm.))
Efter denna korta övning gjorde E M N en snabb sammanställning av några teman som publiken nämnt. Hon ritade ett cirkeldiagram (en cirkel indelad i sektorer). Exempel på olika aktiviteter: Studera/lära, lära nytt//repetera, skriva, hushållssysslor, cykla, vila. Det är en "tårtbit" för varje sak som man gör dagligen. Det blir en massa bitar, på många nivåer, med olika ingredienser. Det skulle förresten vara intressant att jämföra en "tårta" av idag med en för säg 20 år sedan. Det skulle säkert bli lite andra bitar då.
E M N tillade i en kort analys att alla här tydligen har tagit med något som har med jobb att göra, nämligen lärarrollen. Skulle det komma med något om jobb/skolarbete om samma övning gjordes med elever? Troligen, men en del elever skulle undvika att ta med det. Förresten har vi svårt att bejaka att vi är komplicerade. Varje person har så mycket inombords -- inte minst en uppsättning stereotyper.
En dansk forskare vid namn Risberg har undersökt olikheter mellan medlemmar i samma grupp. Man talar här om "in-groups" och out-groups". Hur bedömer man likheter resp. olikheter inom en och samma grupp? Vad är bra? Ska man förhålla sig neutral? I en större grupp väntar man sig större individuella olikheter. Man antar olikheter för hela gruppen. Inom en mindre ("oliten") grupp ses olikheter som en nackdel, när någon "sticker ut". Det funkar bäst om alla i samma grupp är ungefär likadana. E M N ställde frågan: "Men hur är det om en person har en annorlunda bakgrund? Som jag själv." Hon sa att det hade gått bra för egen del. Men om hon gör bort sig, kan det tolkas som speciellt negativt av en del personer om de känner till hennes amerikanska bakgrund. E M N inskärpte att det är väldigt viktigt hur vi ser på likheter resp. skillnader.
I Läroplanen talas det om fostran till "interkulturell förståelse". Vad innebär nu detta begrepp? Jag har min tolkning, andra kanske tolkar det på ett annat sätt. Och hur tillämpar man det i klassrummet? Här måste var och en själv ta ställning, ty i Läroplanen ges ingen hjälp, så lärarna får hjälpas åt. En sak är säker: Teori är lätt, praktik är svårt. "interkulturell" anger att det rör sig om en mångfald olika kulturer. Det finns varierande sätt att se på interkulturell förståelse. Man urskiljar två huvudtyper: Monokulturalism och multikulturalism. Som namnet antyder innebär det förra förhållningssättet att det existerar en strävan att göra enhetlig, dvs. att göra lika, ignorera skillnader. Den senare attityden stöder delvis mångfaldighet och ignorerar tvärtom olikheter.
Vad språk beträffar uppvisar USA en enorm kraft att göra lika. Tanken är att alla ska behärska engelska. Ändå har spanska fått en allt starkare ställning i det amerikanska samhället, speciellt i Kalifornien, men spanska talas exempelvis även i Texas. Statistik som förnyas vart tionde år (senast år 2000) visar att detta språk är på frammarsch och att de som talar spanska i USA kommer från spansktalande länder som Mexiko med flera. Av dem som har spansktalande föräldrar talar 30 % spanska, resten bara engelska.
Någon motsvarighet till "hemspråksundervisning" finns som väntat inte alls i USA, som går in för att alla ska ha samma språk, dvs. engelska. De flesta andra länder vill också om möjligt ha ett och samma språk inom landet. I Sverige föreslog f.ö. Folkpartiet i samband med senaste valet att obligatoriskt språktest i svenska för invandrare (sfi) borde införas. Medias och näringslivets inställning till multikulturalism är positiv. EM N fortsatte därefter på temat likheter/olikheter genom att också nämna begreppet differentialism som tar fasta på särskiljande drag och främjar kulturell relativism, till skillnad från interkulturalismen som ju betonar ömsesidiga likheter (jämför ovan).
Exempel på speciell hållning framgår av citat som "Alla skall bedömas enligt sin egen kultur, var för sig." Och: "Tala inte om för mig vad jag ska göra". E M N tog här upp ett känsligt ämne, nämligen omskärelse. Är sådan okej? Det är ingen lätt fråga. Kvinnlig könsstympning nämnde hon bara i förbigående, men dröjde ett ögonblick vid manlig omskärelse. Hon avslöjade att de flesta amerikaner -- förvånande nog -- faktiskt är omskurna, alltså inte bara judar. Som förklaring till den gamla sedvänjan har anförts hygieniska skäl. I Sverige företräder hon själv snarast en "mellantolkning" av företeelsen. Hon påminde om att hon är gift med en svensk man.
Det finns många andra seder och bruk som kanske väcker undran. Ta t.ex. detta med huvudbonad; många svenskar finner det underligt med slöja som bärs av muslimska kvinnor. I Danmark har det förekommit att det var förbud att bära tomteluva offentligt! ((Det är långt ifrån alla muslimska kvinnor som bär slöja (rättare sagt schal). Burqa är något helt annat: den döljer ju hela gestalten. Om en manlig turban (bärs oftast av sikher) faktiskt kunde förbjudas under arbete, så varför protesteras det ej högljutt mot de judiska ortodoxa männens lilla lustiga kalott? Det danska fallet är löjligt, men jag undrar om det inte var fråga om tomtemask. Maskeringsförbud har diskuterats också i Sverige. Av invandrarpolitiken att döma har kulturklimatet i Danmark hårdnat ännu mer. Min anm.))
Hur uppfostrar man svenska barn? E M N fick anledning att fundera över det när hon och svenske maken fick egna barn. Hon tänkte förstås på hur det var när hon var liten. Hur gjorde hennes mamma och pappa hemma i Texas? Apropå cirkeldiagrammet igen: Alla som deltog nyss valde naturligtvis inte samma tårtbitar; dessutom är väl inte alla lika mottagliga för att delta i övningen. Interkulturalism innebär ömsesidighet; man ska inte ta allt -- inte heller det mesta -- för givet. Är det sant som vissa säger att vi alla är lika? Ja, men bara i viss mening, för vi är ju olika också. Därför är det riktigt att säga: Vi är visserligen olika men vi har ändå något gemensamt. Det gäller således att hitta vad som förenar.
Nå, hur är det då med interkulturell förståelse? E M N tyckte att det är en bra idé -- men tyvärr en illusion. Hon tog ett exempel från sin egen erfarenhet. En svensk sa till henne här i Sverige att i sydstaterna i Amerika är det ju många svarta som är utsatta för vitas rasism. Alla i Texas är rasister, påstod personen i fråga. Det är ju sant. De borde skämmas, menade han. Tillbaka i Sverige efter en av sina USA-resor rättfärdigade sig E M N: "Jag är ingen rasist. Jag har ju svarta vänner." Hon kommenterade att ibland används termen "tokenism" för ett dylikt sätt att förhålla sig. (( Eng. token: a) som subst.: tecken m.m. b) adj.: symbolisk, halvhjärtad, låtsad. Det är alltså adjektivet token som tokenism är bildat av. -- Jämför: "Inte för att jag är rasist, men det måste bli invandringsstopp." Min anm))
E M N gav också exempel på hur alla lärare med utländskt (?) påbrå måste stå upp och presentera sig i en amerikansk skola då terminen börjar. De sägs vara "native speakers". På så vis ses de som annorlunda. Hon sa att hon numera bättre förstår hur det känns att vara svart i USA, trots att hon som amerikanska i Sverige bemötts positivt. Dock har hon känt en viss kallsinnighet här efter Irakkriget. Man kan heller aldrig komma ifrån att man ses som annorlunda när man kommer från ett annat land. E M N bor ju i det här landet men betraktas ändå som "olik". Det påminns hon om väldigt ofta.
Vi bör byta ut sympati mot empati. Det händer inte sällan att svenskar pratar om de "stackars människorna i de fattiga länderna. Det är så synd om dem". Men de vill inte ha sådan sympati, de vill ha inkännande, inlevelse (empati) från det hållet. Det är skillnad på sympati = välvillig förståelse -- eller snarare = tyckasyndom-mentalitet. Empati ligger på en annan nivå -- men det är svårt att komma dit.
Kommentar från en kvinna bland publiken: "Jag har varit i Sverige i 25 år, men det är fortfarande inte lätt när man alltid anses som invandrare. Men det är ännu svårare för de unga. Och brottsligheten ökar... E M N replikerade att hon visste att unga med invandrarföräldrar känner sig utanför i skolan också ( se f.ö. Skolvärldens hemsida på Internet). Det finns de som klarar sig men även en hel del som inte klarar kärnämnena framför allt. De som presterar sämre resultat är oftast barn till föräldrar som kommer från ett annat land; det gäller likaså åtskilliga adopterade barn. Ändå är det de som kommer till Sverige såsom äldre som ofta har det svårast. Små invandrarbarn tänker inte på skillnader, men lite äldre får känning av att de anses som "annorlunda".
Kvinnan som nyss kommenterade anmärkte att det finns en svensk välvilja, men att den ofta är missriktiad. Varför tycker svenskarna synd om andra folk? Ett skäl är att svenskarna tror att de har det bättre än andra, ja bäst i världen! E M N genmälde att folk i alla länder sätter sin egen kultur främst. Det kallas etnocentrism och är allmänmänskligt. Varje kultur har sina egna regler. De "stora" kulturerna ska inte tala om hur andra ska vara -- men det är just det som stormakter brukar göra. "Ni har väl hört talas om curlingföräldrar?" frågade E M N. Det hade vi; det är föräldrar som alltid ställer upp på barnens villkor och gör dem till viljes. (Jämför spelare som sopar frenetiskt framför curlingstenen för att den ska glida så friktionsfritt som möjligt. Själv har hon ett litet antal regler för sina barn. Dessa få regler håller hon stenhårt på.
Vem bestämmer då vad som är viktigt? Allt finns inbakat i Läroplanen, t.ex. att man skall "se individen" och "visa respekt" för elevens särart. Men det händer att man dubbeltolkar Läroplanen. Nämnda dam återkom och kommenterade: "Det är svårt om eleven inte kan svenska riktigt." E M N medgav att sådana elever får det besvärligt. "Det är en risig situation nu", menade hon. Attityder, språk och kultur är oerhört viktiga faktorer. Det handlar om att knäcka koder. Vissa ord är extra luriga. Vad är t.ex. "lagom"? E M N blev konfunderad när någon sa att hon hade det lagom jobbigt. Vad menade hon ? "Jag är i vart fall inte "lagom", slog hon fast. "Jag vet inte hur ordet definieras". ((Men visst finns det synonymer, lämplig t.ex. Märk en speciell betydelse i: "Var så lagom mallig du!" För övrigt är lagom en gammal dativ plural av lag i bet. "rätt ställning" (Wessén, Våra ord) Min anm)
E M N fortsatte efter kaffepausen. Kulturen tycks osynlig i så motto att man inte ser den egna kulturen där man rör sig som fisken i vattnet. Språket är så att säga omärkligt för den infödde som inte behöver anstränga sig speciellt när han/hon pratar. För invandraren är det nya språket däremot en kod som kan vara nog så svår att knäcka -- för att inte tala om alla seder och bruk. "Så där säger/gör vi inte", kan den svenskfödde tillrättavisa nysvensken. E M N hade naturligtvis egna erfarenheter att referera till, bl.a. när hon skulle gifta sig i Sverige. ((Tyvärr anger inte min otydliga anteckning vad hon direkt syftade på. Min anm.))
"Ta ordet fika som exempel", sa E M N. (Det var nyss högaktuellt för de flesta.) Fika är viktigt. Själv har hon övat mycket att prata svenska just under fikarasterna. Kaffe är ju så viktigt. "När blir det kaffe?" är en väldigt vanlig fråga. Redan i samband med välkomstorden nämndes den kommande kaffepausen! Hon hade en egen teori om att Sverige skulle falla ihop utan kaffe! Men med hjälp av kaffe flyter det på bra.
Konferenser är ett kapitel för sig. Här rör det sig om en platt arbetsstruktur. Det är en plats för en massa tyckande. Det går inte att säga emot varandra på ett möte eller en konferens. Då brukar man inte komma fram till något. Men efteråt, oj vad det pratas! Alla börjar prata i fikapausen. Så är det inte i Amerika; tiden är dyrbar och det visar man. Det är bråttom och det ska vara effektivt. På möten måste man ta beslut. Fika får man göra under arbetet, inte ta ledigt bara för att dricka kaffe! Men det gör man som alla vet i Sverige. "Min egen teori är att allt händer i kafferummet", hävdare E M N. Ingen har förstås talat om för henne hur det funkar, sånt här får man komma på själv. Och vi svenskar är ju bäst, det är en självklarhet -- för oss. Det tar vi för givet. ((Men det borde vi inte göra. -- Och nu till en övning som inte var så lätt att hänga med i. Min anm.))
Det blev en "matteövning" (det handlade inte om att prata nu). 1) Tänk på en siffra 1-9. 2) Multiplicera den med 9. 3) Lägg ihop siffrorna i talet. 4) Dra ifrån 5. 5) Ta den bokstav som motsvara siffran. 6) Tänk på ett land med samma bokstav. 7) Ta 3:e bokstaven i landets namn och tänk på ett stort djur. ---> Sorry! Det finns inga noshörningar i Danmark!
Till och med saker som är enkla på hemmaplan vållar en del bekymmer när man är ute och reser. Att åka buss utomlands kan vara rätt komplicerat. Hur betalar man? Var? Man blir nervös, trots god vilja blir det problem. När man är kär är det ju inte rationaliteten som räknas. Första gången E M N var kär ville hon vara alldeles cool. Hon förväntade sig att det skulle vara på ett visst sätt, men det funkade bara inte. Så är det vid en rad kulturmöten också. Du vill ju inte göra bort dig -- och då händer det naturligtvis. Det finns alltså en mängd koder under ytan som du inte märker, och du kan bara koderna i ditt eget land. Då blir det en krock om du är på bortaplan.
Varje kultur svarar på samma svåra frågor. Du lärs upp i din kultur och det som är bra i den är inte bra i varje annan kulturkrets. Du börjar lära dig redan tidigt som liten i din familj. Småningom sker det i skolan. Vidare kommer det en hel del kunskap och erfarenhet i politik, religion och många andra områden. Hur vinner man insyn i en annan kultur än ens egen? Vad gör vi med "nya" svenskar? En del inhemska svenskar säger något i stil med: "Jag behöver inte lära mig något mer..Jag stannar hemma, åker inte utomlands".
Statsminister Göran Persson har sagt att vi är få svenskar jämfört med många andra folk, så vi måste hålla ihop och fungera som ett företag. Det är för få svenskar, men för många gamla. Därför måste vi ta till vara de nya svenskarnas kunskaper. Mångfalden finns. ((Det låter ju riktigt och förnuftigt. Nysvenskarna är en latent arbetskraftreserv. Vem anställer dem? Och när? Min anm.))
"The Global Village" finns, och har funnits ganska länge. Den kosmopolitiska aspekten är inget nytt, men den har onekligen blivit mycket mer påtaglig. "De kommer hit och tar våra jobb!" Förresten är skolan en arbetsplats den med, E M N frågade åhörarna igen: "Vad vill ni höra mer om nu?" Då frågade en i publiken: ""Hur definierar du kultur?" Svar: Jag gör det lätt för mig när jag säger så här: Kulturen har olika betydelser i historien liksom i dagsläget. Kulturen i ett land är en sak, i ett annat land kan det vara annorlunda. Frågan är också om ett enda land kan ha bara en kultur; det brukas finnas flera slag och vanligen är de dessutom blandade med varandra.
Förresten kan vi titta på ordets ursprung. Den etymologiska betydelsen av kultur är odling, dvs. växtkultur. Cultura är latin, av cultus eg.=odlad, och betyder också vård, skötsel; dyrkan. Grek. agros, jämför lat. ager=åker, ingår i ett antal lånord, t.ex. agrikultur (jämför eng. & fr.), agronom. Det är alltså en konkret verksamhet, inkl.vanor/seder/bruk på platsen. Antikens Grekland var före romarna en kultur- och språkförmedlare till väst. ((Jag har utökat E M N:s förklaring en smula ur min egen kunskap och kollat med E Wessén, Våra ord. Min anm.))
Vad som är betecknande för vår tid är att vi förflyttar oss och reser mycket mer. Vi blir därigenom alltmer medvetna om andra kultursfärer. Rörligheten främjar tendensen att ta en bit kultur här, en annan ingrediens där. Metaforen om isberget som är synligt till 10-20 % passar också här. De osynliga 80-90 % är viktigast; det handlar här om en organisk kultursyn. Alltmer av allt detta kommer upp till ytan och blir synligt.
Att använda metaforer är ett välkänt knep. Den om bussen fungerar också. Denna går från A till B. Är det i Sverige är det troligen tyst i bussen, ingen nämnvärd kommunikation förekommer mellan passagerarna. De flesta känner inte varandra. Men det kan uppstå en situation där passagerarna blir en kommunicerande grupp, nämligen om en fara hotar. Om bussen skulle bli kapad, blir det en sammansvetsad grupp som befinner sig under ett extremt hot. Grunden för all kultur är som antytts vanor, seder och traditioner. Men det är rörigt ute i världen nu: politik och religion är i blickpunkten. Oro råder...
Kultur är som sagt inte något statiskt, den är dynamisk. Kulturvetare har exempelvis studerat historien med utgångspunkt i frågan: Vad gör människorna med sina döda? I Mellanöstern förvånas man över hur icke-muslimer "eldar upp" sina avlidna. Muslimer skulle inte kunna tänka sig att praktisera något så barbariskt. En västerlänning skulle kanske säga till en arab: "Varför gräver ni ner dem?" Är det respektlöst? Nej, men olika. Gamla sedvänlor kan dock förändras, speciellt i vår tid. Vi vet emellertid ej säkert hur förändringen kommer att bli. ((Det nu sagda är givetvis inte ordagrant återgivet och tål att kompletteras lite. Kremering har som bekant blivit allt vanligare inom den kristna världen, även om jordbegravnng ännu förekommer. Jag känner inte närmare kyrkans inställning. Min anm. ))
Trots att allting förändras, givetvis även kulturyttringar, så kan man fortfarande skönja bestämda mönster över tid. Inflätade i mönstren är självfallet stereotyper (se ovan). Vi bör se upp med dem, inte minst här i Sverige. Den amerikanska politiken svänger enormt, ansåg E M N. Nu råder en knepig situation. Det är lätt att bli isolerad om man ej lär mer om sin omvärld. I USA läser man språk max. två år. Det florerar en utbredd dubbelmoral, det är alltid andra länder som skall lära av USA, inte tvärtom, tycker många.
Alla har väl hört talas om svenskan Annika som sitter i ett kaliforniskt fängelse sedan många år. Hon har dömts för medhjälp till mord, alltså är det klart att brott begåtts. Men hur grovt är detta? Det råder olika juridisk bedömning i USA resp. Sverige. Ett annat välkänt fall för inte så länge sedan här i Sverige var det s.k. hedersmordet på Fadima. Det var utan tvivel ett svårt brott här -- men hur bedöms det i helt olika kulturer? Det finns dubbelmoral i alla samhällen, och alla är de mer eller mindre etnocentriska, ty man gillar mest bara det egna.
Om språk igen: Det är inte lätt att översätta från ett språk till ett annat, i synnerhet om språken ifråga tillhör skilda kulturkretsar. När det gäller översättning av olika slag av litteratur är den mycket ojämt fördelad. E M N nämnde att det ej finns pengar eller anslag till översättning av åtskilliga viktiga böcker. Ett exempel på att vissa ord inte har någon direkt motsvarighet i ett annat språk är eng. equal som i svenskan betyder både jämlik och jämstalld; engelskan saknar här faktiskt en nyans jämfört med svenskan. Ännu mer markant är det att samiska språket har en mängd olika ord för snö. E M N tror inte på hypotesen att språket föregår beteendet. Kan man t.ex. ordet lagom, skulle man sedan i så fall också vara lagom (==beteendet). (( Equal är alltså ett exempel på att engelskan i det här fallet är ordfattigare än svenskan. Det finns fler exempel, men motsatsen måste vara vanligare. Engelskan är i många fall ordrikare. En viktig orsak ligger i den historiska språkutvecklingen med lån från olika håll. Min anm.))
Antagandet att språket går före beteendet är kanske kontroversiellt, och det är väl också påståendet att tankar måste ha ett språk. Tänker man verkligen alltid i ord? Jag är inte säker på det. Helt klart är likväl att det är mycket viktigt att lära sig svenska när man bor i Sverige. Det är en självklarhet, konstaterade E M N, som även anförde nyansskillnaden mellan "on time" och "in time". Språket är ett fönster till ett annat land och dess kultur. Ibland liknas språket vid en spegel. Denna reflekterar således en speciell verklighet. Själv tycker E M N att det oftast snarast är en sorts skrattspegel, nämligen med förvridna former i ett förvrängt perspektiv.
En annan intressant aspekt som E M N tog upp rör det osynliga. Det är nog rättare sagt fråga om tystnad, det osagda och underförstådda. Oftare än vi tror sker nämligen icke-verbal kommunikation. Ca. 50 % av kommunikationen sker faktiskt på andra sätt än verbalt. Sådana är 1) Kinetics:läran om hur kropp, gester, ansiktsuttryck och ögonkontakt brukas. 2) Paralanguage: icke-verbal användning av rösten. 3) Chronemics: läran om användning av tid. 4) Proxemics: läran om användning av plats och spatiala relationer.
Dessa faktorer bör också beaktas vid språkinlärning, men de brukar inte stå att läsa i läroböcker eller lexikon. Man borde försöka lära ut detta , menade E M N. Kroppsspråket känner många till; det används mer eller mindre omedvetet i många situationer. Man går förbi varandra, vänder ryggen till osv. -- det finns som bekant massor av tysta uttryck. Man kan visa nästan allt med kroppen. Mest intressant är nog ögonkontakten och vad den säger.
Har ni hört en amerikan lyssna?`undrade E M N. Jo faktiskt, för amerikanen är inte tyst när han lyssnar till en talande; han infogar titt och tätt Yes/Yeah, oh, hm etc. Jämför en svensk som lyssnar på någon som pratar. Han/hon är tyst men har bra ögonkontakt. För mig är det riktigt bekvämt, anförtrodde E M N som är van vid den amerikanska lyssnarstilen. Hon riskerar inte att bli avbruten när hon talar i Sverige. I USA väntar sig den talande att lyssnaren visar att han hänger med genom att interfoliera småord och diverse ljud.
Hon berättade hur förbryllad hennes far blev när han besökte Sverige. Han förstod inte svenska, men det gick ju bra med engelska i Sverige. Han trodde att svenskarna inte hade något att säga eftersom de var moltysta när han pratade. "Och så stirrar de så konstigt på mig!" klagade han, ovan som han var vid denna intensiva ögonkontakt. När han själv var tyst, tyckte han att han behövde påpeka: "Jag tänker." Numera tar E M N för givet att hon ska vara tyst när andra talar.
För övrigt är det också skillnader mellan kvinnligt och manligt beteende. Hur är det då i Danmark? Hon har ju bott där ett tag; kanske det är något liknande i Skåne också. I Danmark är det mer som i USA. Man inflikar ljud när interlokutören har ordet... "Hmm (låter ungefär som en damsugare), aha, ja, nej..." -- till skillnad från svensken i allmänhet. Svenskar hörs dock ibland lägga in ett "Mmm" mitt i konversationen, eller ett "Aaa.."
Sånt här är kul, tyckte E M N. Det osynliga finns verkligen, fast ingen talar om det. (( Är inte "Aa" i stället för "Ja" speciellt vanligt eller utmärkande för västgötar? Jag har lagt märke till det, kanske just för att jag inte är född i Västergötland. Eftersom jag sysslat mycket med språk har jag nog övat upp en viss iakttagelseförmåga vad gäller språkligt beteende. Många små detaljer i talet hinner man i alla fall knappast märka. Min anm.))
Vad västvärlden beträffar har egocentriciteten varit och är ännu ansenlig. Man vill här gärna tro att civilisationens vagga stod på det västra halvklotet, att allt utgick härifrån. Men ta till exempel uppfattningen om tid. Vår nu dominerande tidsuppfattning, alltså den linjära, har inte delats av alla kulturer, där den cykliska eller spiralformade idén om tiden varit, och delvis ännu är gängse. Vi tar allför många saker för givna. Vi har här tillgång till allt vi behöver -- och mycket mer till. Varför ska det vara självklart att just vi har tillgång till rent vatten t.ex.? När andra inte har det.
En indikation på vår attityd och hur vi tänker är umgänge och boende. Hur disponerar vi våra hus t.ex.? I USA är det vanligt att det i en villa ska finnas ett "master bedroom" med egen toalett till varje husinvånare. När vi umgås vill vi uppföra oss väl och vara artiga. Då gör man vad man tror är riktigt och bra. Det kan gälla ögon- eller handkontakt, men det är inte brukligt överallt. I Afrika undviker man ofta ögonkontakt -- av respekt. Samtidigt uppfattas samma beteende, dvs. när man undviker att titta den andre i ögonen, på andra håll som opålitlighet hos vederbörande!
Till sist kom en rolig begäran från publiken: "Säg något på kinesiska!" E M N var inte sen att villfara denna enkla önskan (Hon har som nämnt studerat kinesiska.) Hon skrev två tecken mycket snabbt samtidigt som hon sa: "Ni hao!" =Hej!" (Se Kommentar) Hon förklarade hur dessa tecken är konstruerade. Det var ett fint litet exempel på kinesisk kultur. Slutligen anknöt hon till de senaste 15-20 årens barnbegränsningskampanj i Kina, vilken inte är konsekvent men ändå logisk: "Ett barn: bra!" (plakat)
Gunnel Svensson från studieförbundet Sensus tackade Elisabeth Mueller Nylander som fick boken "Vi har ju mötts förr" under varma applåder. G S rekommenderade en utställning i Göteborg kallad "Gud har 99 namn" arrangerad av Sensus.
Kommentar (2004) Det är många saker i det utmärkta föredraget som jag instämmer i. Jag vill först kommentera det som handlade om språk, eftersom jag själv sysslat mycket med s.k. främmande språk. Det som slog mig var att E M N talar en så perfekt svenska. Hennes uttal är såvitt jag kan bedöma perfekt -- så mycket mer beundransvärt då hon lärt sig svenska som vuxen. Och inte nog med det: Hon talar en idiomatisk svenska också, det är mitt bestämda intryck. Vi fick inte höra hur hon talade danska, men vi fick ju ett litet smakprov på kinesiska (perfekt uttal förstås)!
"Hej!" på kinesiska återges med två ord: ni=du/ni + hao=bra. Vardera tecknet är sammansatt av två komponenter. Ni-tecknet har som första del en s.k. radikal: en mycket förenklad stiliserad bild av en människa. (Av utrymmesskäl avstår jag från att söka beskriva den andra delen av tecknet.) Det andra tecknet, alltså transkriberat hao, som också består av två delar,var det som E M N förklarade närmare. Den första komponenten (radikalen) är en stilserad bild av en kvinna -- något böjd för att visa respekt! Den andra ingrediensen är ett mycket stiliserat lindebarn. Dessa två bilder i en enhet anger så att säga som i ett "nötskal" betydelsen bra. (Detta är en förenklad beskrivning, här tyvärr utan teckenåtergivning. Inom parentes sagt började jag studera det fascinerande språket kinesiska 1965.)
Apropå likheter och olikheter: Jag skrev i tre referat från en resa i Algeriet 1987 att trots stora kultur-skillnader är det fler likheter än olikheter människor emellan oavsett var de lever. Den arabisk/muslimska kultursfären, som jag via det oerhört rika arabiska språket fösökt tränga in i en smula, är faktiskt i vissa avseenden mer olik den västerländska än den kinesiska är olik densamma. Detta är min personliga uppfattning -- som också är riskabelt generaliserande! Apropå generalisering: Jag har i en egen essä beskrivit hur olika tidsuppfattning speglas i några språk jag känner. Kinesiskan saknar tempus och kan i någon mening sägas vara "tidlös". Ryskan, och även arabiskan har ett enklare tempussystem än språken i väst. I gengäld använder ryska, arabiska och i någon mån kinesiska ett aspektsystem. I flera föredrag jag hört (och refererat) har det talats om behovet att kunna språk. Trots detta läses nu språk på olika skolstadier mindre än tidigare. Ska engelska framöver bli enda främmande språk för många svenskar?
Det krävs en god iakttagare som kommer utifrån och kan tala om för oss hur vi själva egentligen beter oss. Därför var E M N:s föreläsning så nyttig. En annan skicklig föreläsare är psykologen Mirko Takac bosatt i Falköping, bördig från Tjeckoslovakien. I mina referat -- han höll två föreläsningar under projektet UTMANINGEN 2001 -- ges en uppfattning om hans klarsyn angående etniska svenskar. Vi fick många Aha!- och Precis!-upplevelser när han berättade om sin första tid i Sverige. "På pricken! Såna är vi ju!" sa vi som hörde honom berätta på perfekt svenska (han också!) och med härlig humor. Vi, ofta något självgoda och bortskämda svenskar, genomgår nu ett uppvaknande. Vi är faktiskt inte bäst i världen. Vi har problem här, men på många håll i världen är dessa hart när oöverstigliga. Och det hjälper inte att bara gömma ansiktet i händerna, skylla ifrån sig och utse syndabockar. Kan det möjligen ske en genomgripande attitydförändring? Jag hoppas innerligt det.
Sture Alfredson i mars 2004