Intryck och uttryck
av Anita Goldman
30/3 2001 Odeon, Kulturhuset Skövde
En fulltalig publik hade förmånen att avnjuta detta föredrag eller kåseri av mycket hög kvalitet. Författaren Anita Goldman som tillika är journalist och debattör, fängslade både genom sitt personliga engagemang och rika erfarenheter. Hennes lediga, humoristiska berättarstil, pondus och tydliga civilkurage skapade sammantaget karisma. Hennes paranta yttre bidrog förvisso också till denna utstrålning; hon gjorde kort sagt ett starkt intryck.
Stefan Hammenbeck hälsade A G och publiken välkomna. Ämnet för dagen var Bibeln – en livsviktig bok; hon hade denna dag även medverkat i Skara och talat om Bibelns kvinnogestalter. Nu kom det mest att handla om dess ledargestalter, givetvis män, men delvis också om kvinnor. I bägge fallen återfinns de i Gamla Testamentet, ur vilket hon citerade en hel del. Som avslutning läste hon ett längre stycke ur en av sina romaner, Den sista kvinnan från Ur, vilken vara Sara, Abrahams hustru.
A G skisserade sin egen bakgrund som jag återger starkt förkortad. Hon är av judisk börd, växte upp i Göteborg. Under sitt första besök i Israel träffade hon sin blivande man. Familjen bosatte sig sedan i Johannes Döpares födelseby nära Jerusalem. Hon har varit Dagens Nyheters korrespondent i Israel. Hon bor nu i Stockholm. I sin framställning kontrasterade hon den svenska och den israeliska kulturen med belysande exempel.
Hon berättade om kvinnor i Bibeln och pekade samtidigt på kvinnosynen i dagens Israel. Man undrar: Hur kan det gamla patriarkatets attityd ännu bestå nästan oförändrad? Det är inte att undra på att Anita som ung radikal blev rätt chockerad, när hon första gången kom till Israel på 1970-talet. Det var för henne en skrämmande religiös konservatism som hon i egenskap av sekulariserad kvinna konfronterades med och häftigt reagerade mot. Hon tänkte besöka en synagoga tillsammans med sin blivande man – bara för att finna att inga kvinnor hade tillträde. (Bl.a. detta framgår av en intervju i Skövde Nyheter 16/3 2001.)
Denna händelse fick henne att börja studera Bibeln, särskilt med avseende på kvinnans ställning. Hennes romaner handlar i stor utsträckning om kvinnoförtryck. Judendomen har, liksom dess systerreligioner kristendom och islam, bevarat manssamhället ända in i vår tid. Jag är övertygad om att de mest konservativa utövarna av den gamla judendomen fortfarande bär ett stort ansvar för dagens ojämlikhet och förtryck. Den islamska fundamentalismen spelar säkerligen en liknande roll i vissa länder – märk: inte bara i arabländer, ty Iran är som bekant icke-arabiskt men väl muslimskt.
Judendomen omfattas givetvis inte av alla invånare, många är sekulariserade, närmast konfessionslösa som här i Sverige. De verkligt troende, utövare av den strikta judendomen, är i minoritet. Även om dessa för sig inte har speciellt stor makt i dagens politik – utom som vågmästare – är det viktigt att uppmärksamma en annan roll som en del av dem spelar. Har inte exemplets makt en avsevärd betydelse? Jag tänker på de fanatiskt religiösa bosättarna, t.ex. i Hebron, är inte de hjältar i mångas ögon? Jag tror att dessa fundamentalister är en sorts förebilder för en del av befolkningen. De står för en kompromisslös envishet, ger aldrig upp och försvarar med alla medel sitt ockuperade landområde. De har uppenbarligen länge haft den israeliska regeringens stöd, eftersom bosättningarna stadigt ökat i antal, vilket förstås stegrat motsättningarna mellan kontrahenterna.
Det politiska läget är komplicerat men ändå välbekant för oss genom alla rapporter som dagligen når oss. Det är lätt att som utomstående bli avtrubbad och likgiltig genom att den ständigt mer eller mindre överhettade konflikten mellan Israel och Palestina tycks olöslig. Men kan det verkligen vara alldeles hopplöst att nå en överenskommelse? Man vill ju inte gärna tro det, men spåren förskräcker.
Förutom kvinnofrågan tog A G upp ledarskapsproblem. Hon läste ur Bibeln, 1:a Samuelsboken kap. 8, och kom också in på nutidens hårda verklighet. Onda ledare har det funnits gott om under det judiska folkets långa historia. A G ger inte mycket för dagens ledare i Israel. Valet av Ariel Sharon betecknade hon som skrämmande. En del amerikanska presidenter, t.ex. Ronald Reagan, var hon ej heller nådig mot. Säga vad man vill, men hon kommenterade på ett intressant sätt ansvarsfrågan. Om folket väljer en ledare (även exempel i Bibeln), har inte folket då ett stort ansvar för vad som sedan händer under dennes ledarskap`?
A G:s orädda redovisning av en egen ståndpunkt i brännande aktuella frågor och hennes enligt min mening kloka slutsatser gjorde ett starkt intryck. Vad hon sa kunde säkert för somliga åhörare verka ganska provokativt. Vad det nu uppkomna politiska läget i Mellanöstern beträffar (A G kommenterade det inte direkt), tror jag själv att de drastiskt avbrutna förhandlingarna mellan Israel och Palestina inte kommer att återupptas snart. Avbrottet och efterföljande upptrappning av våldet kom inte oväntat. Sharon var naturligtvis medveten om vilka följder hans provocerande besök på det muslimska Tempelberget kunde få. Den nya intifadan var en naturlig reaktion från palestinsk sida.
Ville han helt enkelt med berått mod på detta sätt bryta dödläget i de långvariga, resultatlösa förhandlingarna? Tålamodet började förstås tryta på ömse sidor. Jassir Arafat hade säkert länge insett att den dåvarande israeliske regeringschefen Barak skulle vara fullständigt omedgörlig i slutändan. Men samtidigt försökte han i det längsta hålla god min i elakt spel – han hade knappast något annat val, svårt trängd av en överlägsen motståndare som han var; dessutom med vacklande hälsa.
Höll inte Israel/USA länge igång dessa skenförhandlingar för att vinna tid, i fast förvissning om sitt förkrossande överläge? ”Medlaren” Clinton hade ju gärna velat bidra till en begynnande lösning, innan han avgick. Barak gjorde möjligen en del eftergifter, men sådana kunde höken Sharon självklart ej godta, vilket småningom ledde till känt resultat och en förvärrad våldssituation. Här kunde Israel visa, och förvisso med kraft använda, sin enorma militära överlägsenhet.
Medias rapportering om det aktuella läget är inte längre så intensiv. Jag brukar förresten någorlunda följa utvecklingen i den franska dagstidningen Le Monde, som ofta har artiklar som belyser läget ur olika perspektiv. Har våldet trappats ner nu? Ingalunda, det är bara rapporterna som blivit glesare. Så fungerar ju nyhetsmedia med sina snuttar om uppblossande kriser och katastrofer som skildras tillspetsat men som snabbt försvinner ur blickpunkten, allt medan lokala svårigheter och folkets lidande består.
Det finns förvisso många krishärdar i världen idag, men en dylik som ständigt, decennium efter decennium utgör ett hot mot freden, för att inte säga världsfreden, är just konflikten i Mellanöstern. Mitt syfte är nu att söka se denna konflikthärd i ett större perspektiv samt likaså något av dess bakgrund.
Den norske filosofen Arne Naess har gjort ett djupt intryck på mig, nu senast i boken Livsfilosofi, där ha i en kommentar till 1600-talsfilosofen Spinozas Etik säger: ”När de negativa känslorna dominerar i ett samhälle kan det uppkomma en tendens till att välja hatiska ledare. Detta påverkar befolkningen.” Detta yttrande är mycket relevant även i detta sammanhang.
Motsättningarna har givetvis skärpts mellan parterna, men vad kan den palestinska sidan göra utan massivt stöd utifrån? Den nya intifadan kan nog pågå ett bra tag till, men vad kan den egentligen åstadkomma? Offrens antal stiger, de dödas och såras ofta svårt, mestadels är de unga stenkastande palestinier, men även palestinska ledare, som regelrätt avrättas på öppen gata av israelisk militär. Många utanför det ”heliga” landet väljer att inte tänka på tragedin. Vad kan väl vi göra? undrar vi. Inte utan skäl. Det händer ju hemska saker på många andra håll; man orkar helt enkelt inte bry sig.
USA:s och många andra västländers stöd till Israel är mycket omfattande. Men vad skulle hända, om arabländer med flera verkligen gav massivt militärt bistånd till palestinierna? Det skulle innebära en oerhörd risk för ett storkrig, vilket båda sidor är väl medvetna om. Därför undviker arabiska ledare, liksom t.ex. Irans ledarskap, att vidta drastiska åtgärder. Brutna diplomatiska förbindelser, protester och ingen handel med Israel får räcka; dvs. ung. som tidigare. F.ö. är arabländerna olika sinsemellan, varför de sällan uppträder aktivt i en enad front på den internationella arenan. Detta är naturligtvis något som Israel & co. tacksamt noterar.
Efter det kalla krigets terrorbalans har den politiska kartan ritats om och maktförhållandena förändrats. Att ha USA:s, den enda supermaktens, oreserverade stöd måste utan tvivel kännas tryggt. Israel åtnjuter ett sådant mer än någon annan stat i världen och kan agera utifrån detta faktum. USA:s självpåtagna roll som en sorts världspolis kan verkligen diskuteras. Vissa mindre stater utses till syndabockar och alltså enligt amerikansk och i de flesta fall västeuropeisk uppfattning måste straffas, om styresmännen i landet i fråga uppträder på ett sätt som inte passar USA:s globala s.k. säkerhetspolitik.
Israel har effektivt spärrat av och blockerat palestinska områden inom landet; någon självständig palestinsk stat existerar de jure fortfarande icke. Åtgärden innebär ekonomisk utsvältning, säkerligen mycket effektiv i detta fall. Hur vore det om alla västländer, måhända med EU i spetsen, skulle inleda en bojkott av israeliska varor som protest mot nämnda övergrepp? Åtminstone en bojkott vore absolut inte att ta i för hårt. I andra fall har USA med följe bestraffat några diktaturer som anklagas för brott mot mänskliga rättigheter m.m. – genom precisions(?)bombning!
Jag och de flesta med mig inser självklart det realpolitiskt orimliga i denna tanke. Men USA som garant för sin ”säkerhet” kan förstås Israel känna sig helt lugnt: De flesta industriländer skulle säkert avstå från att bojkotta, ty de är så ekonomiskt beroende av USA och dess politiska makt. Israel förefaller alltid anses som ”rumsrent”, vad det än företar sig. Knappast ens en åthutning för dåligt uppförande har avlyssnats, media verkar huka och ligga mycket lågt. Har man lagt locket på?
Hur upplever då den judiska befolkningen situationen? Frågan är väl omöjlig att besvara, men något kan ändå sägas om saken. Det är klart att olika skikt och samhällsklasser reagerar på varierande sätt; dessutom är många individualister till sin läggning. Men även om det kan verka lugnt på ytan i många områden, såsom det har rapporterats, måste de flesta känna viss oro, föreställer jag mig. Visserligen känner israelerna sin styrka, uppbackade som de ju är, men ett reellt hot är givetvis oberäkneliga terroristattacker trots alla säkerhetsåtgärder. Palestinska självmordsuppdrag går inte att effektivt skydda sig mot.
Men denna otrygghet kanske också svetsar samman folket i resp. länder/områden?? I alla fall är det välkänt att yttre hot stärker sammanhållningen. Måhända just detta är en del av förklaringen till Israels politik? Detta land betraktar sig som den enda demokratin (!) i Mellanöstern. Ej blott yttre hot utan t.o.m. krigshandlingar har Irak, och senare även f.d. Jugoslavien drabbats av, för att inte tala om befolkningens svåra lidanden i olika länder som följd. Att det palestinska folket ändå verkar sluta upp kring sin ledare Arafat, som den yttre fienden hittills förgäves försöker bomba ut, kan delvis förklaras psykologiskt: ”Vi måste hålla ihop mot yttre fiender som söker krossa oss!”
För att bättre försöka förstå världen av idag måste man gå bakåt i tiden; vi får inte ignorera historiska skeenden och bindningar. Man ska heller inte glömma att de antika grekerna och därefter romarna betytt oerhört mycket för vår västerländska kultur, inte minst språkligt, Vad gäller Israel är det uppenbarligen den judiska kulturen i allmänhet och i viss mån religionen, som fortfarande utövar ett märkbart, om än ej alltid tydligt, inflytande i väst (och delvis i öst). Ännu rätt påtagliga är kristendomens influenser i väst; observera härvid att nästan bara personer av judisk börd bekänner sig till judendomen.
Ett annat, inte så uppmärksammat judiskt inflytande gäller det västliga namnskicket: Maria hör ju till de vanligaste namnen här. Tidningarna ger numera besked om våra namns ursprung och betydelse; vi finner då överraskande många hebreiska. Men det allt överskuggande beviset på global spridning av judiskt tankegods från årtusenden tillbaka är självfallet Bibeln. Trots fortskridande sekularisering i många länder finns än idag betydande påverkan från Mellanöstern – och det gäller snarast idéer utan religiös anknytning.
Det nämnda starka stödet från USA som staten Israel åtnjuter har sin grund i att många judiska invandrare kunnat bygga upp Israel, till en del redan innan 1947. Och i Amerika bor som bekant ett betydande antal prominenta amerikaner av judiskt ursprung. De förekommer i praktiskt taget alla yrken och professioner. Av största betydelse är naturligtvis flera berömda industri- och finansmän som byggt ”imperier”. Eftersom just ekonomin erhållit en hart när allomfattande vikt, bidrar den i hög grad till den utveckling som hela världen är beroende av. Jag nämner här endast ett högaktuellt namn, Greenspan, chef för USA:s centralbank; begreppet inflytande är här tydligt konkret.
Jag behöver knappast exemplifiera och nämna vid namn framstående personer av judisk härkomst inom vetenskap, litteratur, konst osv. Att så många judar gör sig bemärkta, inte enbart i USA, Sverige och många andra länder, är uppseendeväckande med hänsyn till judarnas procentuellt ringa andel av resp. stats folkmängd. De som blir kända, en och annan kanske nästan lika berömda som Einstein, är utan tvivel kloka och skickliga. Kreativitet och idérikedom har fört dessa förgrundsfigurer till en position i rampljuset. Själv är jag förbluffad över hur många av de böcker jag läst som har visat sig ha judiska författare. (Deras härkomst har jag ofta fått reda på först i efterhand; det är inget vare sig författare eller förlag gjort reklam för.) Jag har alltså tyckt att dessa böcker var bra. Den folkstam som redan i gammaltestamentlig tid betecknades som ”det utvalda folket” och ”jordens salt” lever sannerligen upp till sitt rykte. Förresten har jag haft och har flera goda vänner med judiskt påbrå.
Bildligt talat krymper världen under den löpande globaliseringen. Internationellt sinnat har det judiska folket varit i många århundraden. Diasporan (grek. diaspora= förskingring) betecknar som bekant judisk bosättning världen över. Trots denna spridning till många länder, ofta påtvingad på grund av förföljelser, har de haft och har en märklig förmåga att kunna behålla sin egenart i årtusenden. Endast en mycket stark kulturell samhörighet kan förklara detta fenomen. Dessutom finns hos dem en påtagligt hög intelligensnivå, som säkert bidragit till deras överlevnad i svåra situationer. Förmågan att utmärka sig på snart sagt alla områden främjas även av en hög grad av anpassning till livet i det land de bor i. Och vem har inte noterat hur verbalt duktiga många judar är; de flesta tycks kunna lära sig främmande språk helt korrekt.
Med hänsyn till deras skicklighet framstår det väl som mindre egendomligt att status quo – låt vara under permanent oro – ändå kunnat upprätthållas så pass länge i Mellanösternområdet. Stödet från omvärlden till detta ”enfant terrible” (ung. ”svart får”) har sällan sviktat, trots israeliska erövringskrig och ockupation av palestinska områden. Israels grannar har verkligen fått lida, på bekostnad av Israels omåttliga behov av ”säkerhet”. Samma säkerhetsargument propageras av USA för egen del i andra delar av världen. Enstaka protester förekommer mot Israels ”stormaktspolitik”, speciellt från enskilda individer och till och med från en och annan israel (jämför A G:s hållning). Emellertid aktar sig många regeringar, som exempelvis den svenska, för att stöta sig med den israeliska.
Jag ska inte gå in på staten Israels bildande, hur detta gick till och den unga statens förhållande till FN. Om hur Israel förhållit sig till FN:s resolutioner, dvs. blankt struntat i dessa, finns en hel del att säga. Men jag måste begränsa mig och väljer att i stället kommentera något kring den fruktansvärda Förintelsen (Holocaust). Den tyska nazismens exempellösa brott mot judarna under andra världskriget har nu åter kommit i blickpunkten i böcker och media. Det är naturligtvis nödvändigt att de överlevande som ännu kan berätta om sina hemska upplevelser, får möjlighet att göra det.
Nazism och fascism har kommit tillbaka i nygammal tappning, parad med främlingsfientlighet. I ett större perspektiv har det säkert att göra med en utbredd oro för samhällsutvecklingen i övrigt. Därför är det ju väsentligt att söka stävja extremismen och upplysa den unga generationen om 1900-talets grymheter. Det goda syftet är förstås att förhindra att dylika vidrigheter upprepas.
Vad som nu slår mig är: Hur kan det israeliska samhället tillåta, ja faktiskt genomföra aktioner på hemmaplan som är så hänsynslösa? Hur kan man tillfoga palestinierna allt detta lidande? Att dessa sedan slår tillbaka i desperata terroraktioner borde ingen förvåna sig över. Efter allt vad judarna fått utstå i historien begriper jag absolut inte hur de själva nu kan bete sig så grymt. Deras intelligens förefaller ej motsvaras av något sinne för moral generellt sett. GT:s ”öga för öga, tand för tand” visar att hämnd är ett rättesnöre, det är naturligt att ge igen med samma mynt. Men hämnd- och våldsspiralen når numera nya höjder av ojämlikhet, precis som styrkeförhållandet judar – palestinier. Hatet stiger.
Att våld föder våld besannas överallt. Balkan är ett annat färskt exempel. Men att ett förkastligt beteende är allmänt förekommande gör det ingalunda acceptabelt. Ännu värre än ”öga för öga...” är det när ett mord på en israel leder till en hämndaktion som skördar tio palestiniers liv. Det verkar som om man tycker att Förintelser skulle ge efterföljande generationer judar något slags ”rätt” att bete sig som bödlar! Medge att det förefaller absurt, men vad ska man tro? Det moderna Israel grundades som en rättmätig kompensation för allt deras lidande , men sedan blev det israelerna som tillfogadeandra människor oproportionerligt lidande. Är inte detta historiens ironi?
På senare tid har judiska organisationer med all rätt krävt och fått stora penningsummor från banker (främst i Schweiz) som tack vare sekretessen alltsedan världskriget behållit konton som tillhört mördade judar. Tyvärr har mycket få personer som har rätt till ersättning erhållit någon sådan. I stället har några av dessa organisationer lagt beslag på stora summor, säger amerikanen Finkelsteen (jude), som i en bok talar om att man utnyttjat Holocaust som geschäft. Det är en allvarlig beskyllning som väckt uppståndelse.
Har vi människor lärt någonting av historien? Åtminstone 1900-talet borde vara i färskt minne; det ger anledning till många läxor. Nytänkande i fråga om konfliktlösning måste till. Judisk klokhet och vishet borde kunna ge väsentliga bidrag därtill, och inte bara i Mellanöstern. Det tycks dock finnas oöverstigliga hinder, ty gamla traditioner och tänkesätt är svåra att bryta. Judarna har lidit mycket förr. Kanske beror antisemitism och förföljelse till en del på att de varit framgångsrika i många stycken. Avunden går många djupt till sinnes; nog känner vi svenskar ofta av den s.k. jantelagen.
Det kan synas förmätet av mig som lekman att på detta sätt ge mig i kast med den svåra och känsliga Melllanöstern-problematiken. Jag är likväl övertygad om att jag här givit uttryck åt en helhetsbedömning som även de flesta andra kan anse vara i stort sett riktig.
Sture Alfredson Mars 2001
Allmän anmärkning 2016 Till skillnad från de flesta texterna under rubriken Prosa är denna ingen heltäckande sammanfattning av Anita Goldmans föreläsning, utan mina egna reflexioner med utgångspunkt från hennes framställning som jag sympatiserade med, utgör en avsevärd del av ovanstående text. Tyvärr har jag inte sparat intervjun med A G i SN 16/3 2001.