Journalistik

När det gäller vanlig journalistik / är den mest av negativ art. / Sällan skildrar den något rart / utan jobbig problematik. / Våld drabbar mer än en part. / Varför står ofta ej klart. / På ondska är rapporten rik. / Tar den aldrig slut snart? / Ett uppehåll vore underbart. / Vem vill se bilder av lik? / Visningsstopp vore väl tänkbart. / Säg ifrån, för sinnet är sårbart. / Våldsporr gör ingen änglalik. / Möjligt nöje är blott skenbart. / Låt fredsslut bli förhandlingsbart. / Bort med skräck och panik!

Varför tar jag just idag (12/2 2015) upp ämnet journalistik? Det faller sig naturligt efter att ha hört morgonens Tankar för dagen i P1. Det var Thomas Brytting som faktiskt sade sig vara ”stolt optimist!” Denne expert på ekonomi och etik vänder sig mot den ensidiga nyhetsrapporteringen som jämt pytsar ut eländes elände. Han tog idag i stället fasta på positiva nyheter som sällan kommer fram i rampljuset. Ett av de positiva drag han anförde var att visserligen pågår det krig som vanligt på olika håll men antalet har i alla fall inte ökat och de är trots allt lokalt begränsade.

Detta är inte till stor tröst för den som önskar fred, frid och fröjd överallt, men man ska ej ha för stora krav utan glädja sig åt den lilla ljusglimt som skymtar i tunneln. (Brytting gav fler ganska uppmuntrande exempel men detta får räcka här.) Utan tvivel har han rätt i att man mår bättre som ljus optimist än som mörk pessimist. Jag frågar mig ändå: Kan jag med gott samvete känna mig optimistisk, när världen ser ut som den gör? Jag tycker det är en bra fråga – och då kan man försöka ta sig an nästa spörsmål som dyker upp i mitt skeptiska medvetande: Kanske tillståndet i världen inte alls är så illa som det verkar när man anammar den förhärskande mediabilden. Överdrivs möjligen problemen? Manipuleras opinionen så att pessimism uppstår? Är det möjligt att tänka sig en bakomliggande strategi, en eventuell konspirationsteori för att hålla massorna i schack?

Visst vore det fint om vi slapp den där gnagande oron över att vi hela tiden ökar farten i nerförsbacken? Javisst, men är det verkligen sant att mediafolket svartmålar alldeles för mycket, så att de hoppfulla sidorna skyms nästan helt och hållet? Ensidighet åt endera hållet – vitt såväl som svart - ger en skev bild av verkligheten, eller hur? Vi är naturligtvis inte betjänta av falska bilder av någon sörgårdsidyll rakt av. Jag vill absolut inte smutskasta journalister och reportrar som säkerligen är ärliga människor och mestadels gör ett gott jobb. De rapporterar så sanningsenligt som det bara går vad de ser och hör. De kan inte lastas för att läget där de just befinner sig är så där hemskt. Samtidigt får vi ej glömma att det existerar diametralt motsatta s.k. verkligheter.

Man måste dock hålla i minnet att ondska, svåra olyckor och våld fascinerar, och att media uppsöker krishärdar och bara berättar ”vad folk vill ha”. Det är ett argument som Industri, handel och i synnerhet reklam hyllar. Inte konstigt då att mediaindustrin följer samma princip. Jag ser detta mönster, även om levade livet ibland motsäger ett så schematiskt resonemang. Jag tror som Brytting i Tankar för dagen att folk alltmer börjar tröttna på mängden av otäcka reportage; antingen stänger de helt sonika av eller så går de troligen till andra mer nöjsamma och okontroversiella domäner, t.ex. fysiks träning (bra för både kropp och själ i lagom doser). Det verkar faktiskt som om sociala media mer och mer börjar inse att de också måste leta upp positiva nyhetsfält; de känner förmodligen att det inte är endast ”onda” nyheter som folk ”vill ha”.

Problemet – åtminstone en del av detta – är att det blir svårt att uppnå en rimlig balans mellan ”goda” och ”onda” rapporter och berättelser. Jag menar naturligtvis inte fifty-fifty, för tillvaron går inte att mäta statistiskt. Dessutom är vi hart när indoktrinerade med föreställningen att världen i högsta grad är ond. Hur det förhåller sig i verkligheten kan diskuteras, ty människors värderingar och förhållningssätt växlar starkt. Och att förändra och förbättra sig själv, sina värderingar, kan som vi vet vara jättesvårt. Ändå är starka krafter i rörelse som skickligt påverkar människors tankar i skrämmande omfattning. Ett historiskt nära paradexempel är förstås Hitlers karismatiska massdemagogi. Förskräckande nog är rasistiska idéer – och dåd! - nu åter på frammarsch.

Många människors motstånd mot förändringar kan mycket väl sammanfattas i klyschan ”Man vet vad man har men inte vad man får.” Status quo-inställningen är naturligtvis sund, om man uppfattar att klara försämringar för flertalet människor är på gång. Under perioder av ekonomisk nedgång alstras även kriser av andra slag som förstärker känslan av pessimism. Journalister och en rad andra skribenter fångar givetvis upp sådana stämningar som speglar samtiden. Samtidigt ska man inte glömma att förändring alltid är nödvändig, hur den än bedöms i enskilda fall. Djupast sett: Liv är rörelse, dvs. förändring, omvandling, metamorfos. Det skrivna ordet liksom talet skildrar medvetet eller omedvetet utvecklingens gång. Därför tror jag att journalistiken, ja all seriös förmedling av tankar och aktiviteter, spelar stor roll.

Polariseringen ökar, folk lever i alltmer avgränsade världar som sinsemellan skapar ohälsosam kontaktlöshet och brist på empati. Tilltagande psykiska problem är svåra att få bukt med. En ej försumbar del i försöken att förbättra det allmänna sinnestillståndet vore att konsekvent rapportera om de goda och positiva åtgärder och handlingar som onekligen görs i det tysta men som brukar förtigas som mediamässigt icke gångbara för en sensationshungrig lyssnar- eller läsekrets. Negativa händelser skulle i sanningens namn ändå få sin beskärda del.

Modiga reportrar lever farligt i diktaturer, det har vi sett flera exempel på nyligen. Det kan till och med vara omöjligt att alls verka där. Det gäller förstås också författare som fått långvariga fängelsestraff. Lever ännu Dawit Isaak i Eritrea? Jag betvivlar det. Andra har tvingats på flykt. Minns Salman Rushdie som skrev Satansverserna (som kom ut 1988) och renderade honom en fatwa (islamsk dödsdom) som lyckligtvis aldrig verkställts.

Som bekant är det emellertid inte bara diktatorer som sätter munkavle på dem som försöker avslöja mycket obekväma sanningar. I väst har ju den snabba teknikutvecklingen möjliggjort minutiös övervakning i både global skala med mycket avancerade spionsatelliter, och småskaligt med ytterst sofistikerad apparatur i miniformat. ”Storebror ser dig.” Snowden har gjort en mycket djärv avslöjande gärning, säkert med livet som insats.

Man konstaterar att press- och yttrandefrihet starkt hotas från flera håll, i öst som i väst. Terrorattentatet med 12 mordoffer i Paris 7 januari mot den satiriska veckotidningen Hebdo Charlie (hebdomadaire, förkortat hebdo) demonstrerar de risker som i synnerhet karikatyrtecknare löper. Genast efter dådet antog tidningen den fruktansvärda utmaningen mot tryckfriheten genom att trycka en jätteupplaga (ca. 5 miljoner ex!) med en frän karikatyr av profeten Muhammad och ”JE SUIS CHARLIE!” (Jag är Charlie, med franskt uttal) på framsidan.

Man kan tycka vad man vill – satir har för övrigt aldrig varit särskilt populär i Sverige till skillnad från Frankrike – men den här förnedrande teckningen kan ses på olika sätt. Jag erinrar mig liknande nidbilder av judar; om inte förr så efter andra världskriget väckte de uppståndelse: Det var fråga om hädelse för de religiösa. Nu ser tryckfrihetens radikala förkämpar ingenting heligt, allting som man hatar ska kunna förlöjligas och skymfas i tryckfrihetens namn. Detta tycker jag är att gå för långt, trots att jag inser att tidningens reaktion efter dådet var begriplig med sitt ”Jag är Charlie!”-nummer. Man måste kunna respektera troende muslimers känslor, även om man själv är ateist. Nu får Frankrike passa sig, då landet hyser ett stort antal muslimer, av vilka en hel del troende säkert känner sig kränkta av karikatyrtidningen. Polisbevakningen har förstärkts och Hebdo Charlie har fått ta timeout ett tag: utgivningen sägs vara inställd tills vidare. - På hemmaplan har jag förresten hört konstnären Lars Wilks försvara sina ”rondellhundar”.

Nog är det extra trist / att varje iskall extremist / ju verkar lida brist / på empati. Helt visst. / Men en religiös fundamentalist / är ej lika med en terrorist / som dödar med lust och list. / Koranen skymfar ej Jesus Krist. / Jag frågar först som sist: / Ogillar du en riskkapitalist? / Han lever gott på grön kvist. / Varför bespotta en socialist? / Varför se ner på en feminist? / Varför kränka en snäll rojalist? / Varför spola en bra artist? / Anja i sin snabba pist / gillades av mången turist. / Men en hänsynslös bilist / som vett och sans mist / ska stoppas utan frist. / Han har på gatan ingen hemvist. / Han är farlig som en artillerist / med en skjutklar kpist!

Sture Alfredsons hemsida