Känsligt

Nä nu jäklar blir jag så förbaskad och arg! /Nu tar jag och går ut och jagar varg! / De ska stanna i norr där naturen är karg. / Här nere í söder har de inget att göra. / Här får de inte tassa och störa. / Stopp nu! Vargar ska man förgöra / eller dem långt bort köra. / Vi ger dem ingen levandes ro. / Men I Lappland kan de leva och bo / tillsammans med björnar och lo.

Vargfrågan har blivit ett knivigt problem. Många menar att EU inte skall lägga sig hur vi löser det. Vargar slår värnlösa renar i fjällvärlden; det är ett gammalt problem för samerna. Vargjakt är då ofta nödvändig för att hålla vargstammen i schack, samtidigt som avskjutningen inte får bli för stor. Somliga anser att det enda raka är att utrota vargen, så att vi slipper eländet när fårfarmare lider avbräck långt ner i södra Sverige. Andrar tycker att vi absolut måste bevara ett skäligt antal vargar. (Hur många är det?) Kort sagt: Frågan är känslig, varghatare är hätska, opinionen är splittrad, och man kan ana att problemet tacklats klumpigt av myndigheterna.

Vargen har säkert fascinerat människor i vårt land sedan forntiden. Förr fanns det stora flockar som satte skräck i folk och fä, men nu är det mest fråga om enstaka individer eller par, som dragit söderut och väcker visst uppseende här. En ensamvarg är skygg och angriper sällan människor. Intressant är att vargen ofta förekommer i sagor (”Rödluvan och vargen”) och i folktro. Ulven döptes om till varg, kallades även gråben för att besvärja det onda som förknippades med ulvar. Varulvar, som egentligen betyder ”människovargar”, har ju gett upphov till en rad skräckhistorier.

Jag finner det intressant att iaktta hur just rovdjur i allmänhet rör upp känslor. Tänk så många filmer det finns med tigrar och lejon, leoparder med flera rovdjur. Det är ju så spännande – lite otäck också – när man ser hur de anfaller och dödar antiloper t.ex. Jag menar att det hela passar bra in i vår tid som allmänt fängslas av ond bråd död.

Det är nog svårt att säga / hur man ska gå till väga / och rätt och riktigt överväga / om endast hemmet är min borg / där om allt jag drar försorg / och lägger alla ägg i en korg. / Jag går ej ut på gator och torg / och ropar ut min leda och sorg. / Man vet ju vad som händer / i demonstrationer i andra länder / där vreden sina hätska budskap sänder / som likt snabba präriebränder / rusar fram på boulevarder och i gränder / och strax nya konflikter tänder / där folket strider mot egna fränder och bräckliga freden sönder bänder, / medan skotten ekar över heta stränder.

Jag kan inget göra, sitter still i båten, / leker lite med förtöjningståten. / Skiter i dem på tiggarstråten / ”Ha en bra dag” lyder vardagslåten. / Jag måste låtsas belåten. / Gör jag fel får jag glömma fauten. / För felet bir jag ej förlåten / så jag måste svälja gråten. / Ska städa upp i pappersbråten. / Men jag skyddar resterna av ståten: / Fläckfri syns dock redingoten* . / Jag tar en bild – den kanske sista plåten. (* redingot: äldre typ av herrock. Liknar bonjour.)

Det är enkelt och svårt på samma gång. Du och jag lever mer eller mindre för oss själva på mikroplanet – fast ändå på samma planet som alla andra. Det finns alltid en gräns mellan ”vi och dom”. Jag försöker nog intala mig själv (självisk som jag är) att alla utsatta där borta i främmande land inte angår mig; men det känns inte rätt. Jag känner (jag är nog ganska känslig ändå) att vi alla på något sätt hör ihop på denna enda Jord som skakas av både fysiska och psykiska konvultioner. Det lilla syns i det stora och tvärtom i en på ytan osynlig väv.

Det är inte så lätt att lätta upp stämningen då det tunga tynger. Men jag försöker med lite rim igen:

Jag kan inte svälja förtreten / att här har kunskapskvaliteten / blivit sämst på hela planeten! / Vem joxa' ihop den pannkakssmeten? / Det är det ingen som vet än. / Den är rent ut sagt sketen!

Maj 2014.

Sture Alfredsons hemsida