Kognition - kommunikation - Teknologi - Handikapp
Utmaningar i gränslandet
Elisabeth Ahlsén
2/10 2003 Högskolan i Skövde
Allmän anmärkning: Nedan följer mitt referat av den fjärde föreläsningen som ingick i Kognitionsdagarna 2-3/10 2003. Elisabeth Ahlsén ersatte med kort varsel Stefan Berglund som blivit sjuk. Därför saknades presentation av henne i den publicerade foldern. Här följer några uppgifter som jag nyss hämtat från webben:
”Elisabeth Ahlsén är professor i neurolingvistik vid Institutionen för tillämpad IT, avdelning för kognition och kommunikation, Göteborgs universitet. Hon är vice föreståndare för SSKKII, som är ett centrum för tvärvetenskaplig forskning i skärningsområdet mellan områdena Språk, Semantik, Kognition, Kommunikation, Information och Interaktion. Ett stort antal publikationer noteras fr. o. m. 1978, varav de senaste är från 2016: Pragmatics and neurolinguistics och Meaning potentials in words and gestures; medförfattare Jens Allwood.”
E A leder en forskargrupp som ägnar sig åt neurolingvistik och handikapp. Hon nämnde att det i Linköping finns ett doktorat i handikappsvetenskap. Inom denna forskning har man anledning att fundera över vilka konsekvenser det innebär för personer med kommunikationshandikapp. Man söker forska fram hjälpmedel under mottot ”Accessability for All”. E A har som bakgrund utbildning i neurolingvistik, kommunikationshandikapp, kognitionsvetenskap samt kommunikationsteknologi.
Vad har kognitionsvetare och handikappsvetare gemensamt? Frågade E A. Det rör sig om tvärvetenskapliga områden, det är överlappning i kärnämnena. Är överlappning något nödvändigt? I princip troligen inte, ansåg hon. Det förekommer förstås skilda slag av specialinriktning inom områdena; personer med olika bakgrund utför projekt. Det handlar om både likheter och skillnader. Ibland är det stor likhet i djup, medan specialområdena uppvisar skillnader. Det finns både djup och bredd; ofta överlägger man inom bredden. Det handlar ofta om ”häftiga” saker, sa EA vidare. Det finns dockningsstationer, där robotar används för proteser, s.k. lösarmar.
Ämnen De olika ämnena kan indelar i kärnämnen, kognitionsvetenskap och handikappsvetenskap. En tabell visade att många ämnen räknas som kärnämnen: psykologi, datavetenskap, filosofi, lingvistik, neurovetenskap, naturvetenskap och teknik, kulturvetenskap och socialvetenskap. ((Saknas något? Svårt hinna med. ((Min anm.))
Gemensamma tillämpningsområden * Rehabilitering & habilitering: gäller t.ex. språkliga handikapp och tankeförmedling; * Designing av hjälpmedel; * MDI; *IKT; * Undervisning och terapi; * Arbetsdesign och vardagslivsdesign; * Innovationer: tillgänglighet för alla. Man måste se till att hjälpmedlen passar; en del personer har speciella behov. Namnbyten är vanliga vid autism och afasi. E A hänvisade också till Lund, Bodil Jönssons hemsida. Där utgår man från ett specifikt fall och prövar vilken teknologisk lösning som är användbar: hands on-erfarenhet. Utifrån denna formas ett speciellt undervisningsprogram. Arbetsdesign omfattar att läsa text på Internet, betala räkningar etc. Det ska vidare finnas hjälpmedel för särskild anpassning.
Forskningsområden Språk – kommunikation – kognition – utveckling; man eftersträver optimal stimulans genom att barnen får träna saker aktivt. Det är då fråga om undervisning, terapileksaker, aktivering genom böcker. Det finns skilda slag av kommunikation; en del kan t.ex. inte prata utan gör sig hjälpligt förstådda genom att peka. Andra former av kommunikation är teckentyper, gester, bilder och symboler.
Design och datorsystem För att de handikappade ska kunna lära sig handskas med systemet får detta inte vara för konstigt eller klumpigt. Man får lista ut vad som är bäst och rätt. Syftet är: * att de ska få en relation till språket, klara av viss kognitiv belastning, uppnå rimlig effektivitet och acceptabilitet i olika sociala aktiviteter; *att leva ett självständigt liv, att inte behöva vara så mycket beroende av andra; * att fungera i samhället med funktionsnedsättning; * att se både begränsningar och möjligheter; * att få stöd av viss teknologi som kompensation; * att få hjälp genom s.k. intelligenta hem.
Intermodal ”översättning”: Hur bunden är varierande typer av information till modalitet? Och vad händer när nya modaliteter eller förmågor inte kan användas? Vad beträffar teckenspråk är det annorlunda än vanligt språk, det är ganska avancerat. Värst är att vara döv; det är svårt att skriva läromedel för döva. Blinda kan däremot lära sig läsa. Men blinda, särskilt de som tidigare varit seende, har naturligtvis också problem. En svårighet är t.ex. att förstå logiska formler. Om uppgiften är att memorera logiskt uppbyggda listor blir det besvärligt för dem. Det är f.ö. inte lätt att förutse vad handikappade tycker är svårt.
Hur hittar man ett lämpligt representationssätt? Man får titta på olika kursinnehåll; blindskrift gick inte bra att överföra, där saknas också vissa tecken. Kan den blinde med känseln i pekfingret känna igen vissa mönster? Går det att översätta språk till reliefmönster? Kan kognitionsvetare testa detta? Det finns alltså fortfarande många uppgifter att lösa.
Projektexempel * ISAK: Bodil Jönsson i Lund startade detta projekt under 1990-talet; * Afatiker – AAC – REACT m.fl.; * Barn med CP-skador: språkutveckling – AAC –läsning; * Utbildningsyrken, verksamheter i relation till intermodal ”översättbarhet”; * Dyslexi i samhället – datorhinder/-stöd; * Accessability for All – innovation, MDI.
Bilder Utvecklingsstörda utrustade med handdator med GPS kunde gå ut på stan och ta bilder som de sedan kom hem med. I datorn fanns alltså kommunikationskartor – ett avancerat system. Det finns ett litet fönster för datorkartan. Hur bör denna vara organiserad? Just att ta bilder var roligast tyckte de handikappade. Bilder är dynamiska och är i allmänhet bra kommunikationsmedel, liksom vissa programvaror. Många små bilder i rutor används, däremot passar inte foton så bra för afatiker, som alltså lider av afasi, d.v.s. svårighet/oförmåga att förstå tal/skrift. De har svårt för abstraktion.
Bildrutorna är ordnade i kategorier, och varje bild (exempelvis av en hund) anger ett begrepp av något slag. En tabell visade en provkarta på symboltyper ordnade i kolumner. De mer stiliserade bilderna är förstås svårare att tyda; den typ som kallas Bliss är mest abstrakt. Man kan tala om piktogram, det förekommer även bildrebusar. De överordnade kategorierna är mest abstrakta. Man sätter ibland också ihop flera symboler på en bild. Sammantaget är systemet rätt komplicerat för dessa människor. Det är säkert en utmaning för dem att hitta rätt mening i många av bilderna. ((Jag kommer att tänka på kinesiska piktogram, d.v.s. tecken, som ofta är starkt stiliserade och sammansatta. F.ö. vill jag påminna om att 2003 är Europeiska handikappsåret. Denna föreläsning råkar alltså ligga helt rätt i tiden. Min anm.))
Fråga (från publiken): Minns användare som afatiker vad de sett på bilderna?. Svar: Inte mycket. Dessa personer är dåliga när det gäller språket, de förstår inte mycket. Men en del afatiker är bra på input, fast dåliga på output. I allmänhet måste vi forskare erkänna att resultaten av försöken att ta fram bra hjälpmedel inte varit framgångsrika, så vi är besvikna. Jämför resultaten av maskinöversättning; de är inte heller bra. I början var förhoppningarna stora, men försöken är inte lovande. Vi måste finna nya möjligheter. Kanske intuitionen kan hjälpa oss att hitta bättre metoder?
Fråga: Hur lär sig afatiker? Vilket inlärningssystem kan man använda? Svar: De kan inte ta till sig alltför många symboler, men dessa ska ej heller vara för få. Några lär sig i alla fall att prata lite genom bildsystemet, I USA har man bl.a. animerade kartor. I Sverige används inte bilder av Bliss-typ när det gäller afatiker. Att bygga upp element som passar de flesta är en utmaning för forskarna.
Fråga: Vad är lätt? Vad är svårast? Varför är det ofta svårt att knäcka koden för läsning? Svar: Delvis beror det på att de inte kan prata särskilt mycket. Men döva kan ändå lära sig läsa, för det går att manipulera med ljud. En kombination av tal och bilder samtidigt är en bättre metod än enbart bilder. Det förekommer flera system, ett kallas Expert – Now!
Mind Express heter en metod där man mejlar via Bliss-bilder, men det är ganska krystat. Om både handikappade och personer utan språkstörningar får skriva sådana meningar/fraser som kopplas till bilder, kan man jämföra gruppernas resultat. Förresten är det i viss mån möjligt att skriva med symboler, men det finns uppenbarligen många ord som är mycket svåra att översätta så, exempelvis prepositioner. Och det finns kulturella skillnader mellan länder och de slår igenom även i bilder; i amerikanska system är t.ex. bollarna avlånga! När vi använder sådana program måste de ju anpassas till svenska förhållanden.
En annan svårighet är: Hur ska man koppla grammatiken till orden? När det handlar om utvärdering: Vilka samtalshjälpmedel kan vara bra? Man får testa hela tiden för att se vad som är användbart, ofta på bildskärmen. I nämnda REACT-program är berättelser inlåsta (”burkade”). I programmet tillämpas en feedback-tangent, med vilken variation erhålls. Men dessutom skulle en slumpordning behövas. Mycket återstår alltså att göra. Generellt har resultaten hittills som sagt inte varit bra. Vad beträffar språkutveckling är barns verksamhet normalt kopplad till tal. Vad pratar man om? Vad säger t.ex. sexåringar? Det är en enorm skillnad mellan normala och språkhandikappade. Sociala kontakter är givetvis mycket viktiga. Barn lever i nuet, de är här och nu.
Vad gör vi? Vilka är vi? Nuläget inom forskningen karaktäriseras av att söka skapa intermodal översättbarhet (se ovan). Hur kan språkbrister kompenseras? Angående dyslexi: Det finns både bra och dåliga hjälpmedel. Vid test av ordpredikation (ordförutsägelse) är bara de första bokstäverna givna i ord som ska utläsas. Med hjälp av datorinteraktion styr man omgivningen. Den forskargrupp vid Göteborgs universitet som arbetar med dessa frågor består av personer som representerar neurolingvistik, forskning kring kommunikationshandikapp, lingvistik, SSKKII, kognitionsvetenskap, logopedi m.m. Detta centrum har således en tvärvetenskaplig prägel.
Projekt * Skrivstrategier hos funktionsnedsatta grupper (FAS); *Icke-talande och rh-barns kommunikation i olika situationer: de lär sig skriva text: * Gester och semantiska processer (program av typ Vinnova). Afatiker måste ofta skriva med vänster hand, vilket är svårt. Det är viktigt att träna skrivning, de får tangentbordsvana. Men i vardagliga situationer är talet viktigare. E A presenterade en lista med resultat av en skriftlig jämte muntlig övning baserad på en bildsaga. En deltagare hade skrivit några få korta meningar men i stort sett utan fel. Den muntliga beskrivningen var utförlig, fast med en del språkfel. En annan uppgift var vägbeskrivning; där kunde man jämföra två olika deltagares prestationer. Den ene skrev utförligt, med många fel och en massa upprepningar – rörigt. Den andre skrev kort och komprimerat, ganska redigt men ändå rätt rörigt.
Man kan fråga hur ett icke-handikappat, normalintelligent barn klarar sådana uppgifter. Märk att t.ex. en åttaåring inte är fullt utvecklad. Det är förstås fråga om en utvecklingsprocess. Går det att uttrycka abstraktioner med gester? Hur mycket kan en bristande talförmåga kompenseras den vägen? Det finns mycket att undersöka och förbättra. Ett av projekten har avslöjat att det finns mindre uppmärksamhet och interferensförmåga hos barn med hjärnskador. Dåligt korttidsminne och afasi hör ihop med sådana skador. Ett annat projekt har undersökt samband mellan datorstöd – kommunikation – språkutveckling hos barn. Slutligen nämndes ännu ett: AKK – datorstöd – kommunikation hos vuxna med förvärvad afasi.
Framtid för kognitionsvetare och handikapsvetare? Samarbete mellan individer och grupper med olika tvärvetenskaplig och flervetenskaplig bakgrund, jämte särskilda ämnesexperter, kommer att behövas alltmer. Det handlar nämligen om komplexa frågor, därför krävs samverkan och en kombination av skilda kompetenser. Som vi sett finns det gott om tillämpningar. Var inte bara prototypisk!
Fråga: Kan man använda datorprogram för att träna upp minnet hos hjärnskadade? Svar: Datorträning kan ge bättre minne än tidigare. Satsa på träning, eftersom en positiv effekt kan uppkomma långt efter skadan. Emellertid ger träning inte så ofta bra resultat. Det kommer fram nya hjälpmedel och då görs undersökningar med nya grupper och handikappade. Vilka kan lista ut nya medel och metoder? Dyslektiker är hårt drabbade. Men de kan lära sig skriva hyfsat nu – det var inte så tidigare. Äldre utan datorvana har det svårare. Utslagna kan kanske få hjälp på kurser och omskolning genom AMS. Till slut ett krav: Vi måste ha framförhållning!
Kort kommentar januari 2017
När det gäller metoder och hjälpmedel för handikappade har det naturligtvis gjorts förbättringar sedan 2003. Däremot har många med stort hjälpbehov drabbats av försämringar vad gäller assistenthjälp. Som språkman finner jag forskningen kring afasi särskilt intressant. Eftersom språkinlärning överlag är en mycket invecklad process, är det klart att hjälp till gravt språkhandikappade innebär diverse problem, vilket prof. Elisabeth Ahlsén visade. Vad gäller språköversättning har man haft stora problem när det gäller maskinell översättning (jag har eget referat av föredrag). Dock har det gjorts stora framsteg även där, fast åtskilliga fel kan noteras då sådana webbsidor anlitas.