Kreativitet

Seminarium med Torsten Jurell
21/8 2001 i Sessionssalen
Stadshuset, Skövde

Detta är mitt referat av en föreläsning av konstnären Torsten Jurell. Seminariet ingick i det stora projektet Utmaningen i samband med Skövdes 600-årsjubileum. Projektledare var konstnären och bildläraren Erling Öhrnell, som hälsade T J och publiken välkomna.

T J som har många utställningar bakom sig både i Sverige och utomlands, har varit verksam som konstnär i 25 år. Han berättade att han skapar verk inom olika områden: måleri, skulptur, reliefer och träsnitt. (En reproduktion av det sistnämnda slaget delades ut till åhörarna, ett 30-tal personer.) Dessutom fick vi veta att han också är debattör och skriver konstpresentationer och andra texter. Det stod alltså redan från början klart att T J är mycket produktiv och mångsidig.

Han berättade om en kurs i produktion av reklamfilm, där en uppgift bestod i att göra ett inslag på 1,5 minuter som skulle sändas efter 2:a perioden i en ishockeymatch. Denna skulle spelas mellan Nya Zeeland och Australien -- ingetdera känd för den sporten. En annan förutsättning var att alla skulle heja på Nya Zeeland, samt att Australien skulle leda med förslagsvis 39-0! För att ytterligare späda på svårighetsgraden skulle man föreställa sig de australiska spelarna som tvåmetersbjässar och de nyzeeländska som pygméer! Sedan skulle det äntligen bli ett reduceringsmål: 1-39 -- och publikvrålet: "Nu tar vi dem!" Visst var motståndet gigantiskt, men det var även viljan att besegra jättarna från Australien, menade T J som också talade om studier av många Hitchcockfilmer för att man skulle lära sig hur man berättar en historia riktigt bra.

T J sade att 7 års konstutbildning plus 25 års verksamhet som självständig konstnär givit honom gediget branschkunnande. Svårt eller inte; i vilket fall kunde han nu försörja sig väl på konsten. Han tillade att han bara talade om sina egna erfarenheter. Följande punkter fann han väsentliga: 1. Kunskap och tradition; 2. Tiden; 3. Allt är möjligt; 4. Vara där; 5. Fatta beslut; 6. Vägen. (( T J:s kommentarer nedan, enligt mina anteckningar, följer inte helt rubrikordningen. Min anm.))

Som barn drömde T J inte om att bli konstnär. Han ville nog bara ha ett "häftigt" liv, t.ex som rockartist. Som ung drömde han om kontakter med flickor; kanske skulle han bli fotograf -- det skulle säkert underlätta sådanan kontakter. Han började på en filmfotoskola, men sedan blev det konstskola i stället och då kom han i kontakt med "stora" konstnärer. Hans utgångsläge var att vilja något väldigt starkt; enligt egen utsago var viljan jämte envishet hans bästa egenskap.

T J framhöll att hans målsättning är att berätta en historia med hjälp av bilder. Vi möts ju alla av ett ofantligt hav av bilder av skilda slag. Frågan är då hur han som konstnär ska berätta. Han behövde förstås förvärva kunskap; först gällde det att se vad andra konstnärer gjort tidigare. (Här lät han dela ut nämnda bild kallad Dialysmålet.) Det gällde att bestämma sig för en berättartradition, välja "Barabas eller Jesus"! Idag präglas unga konstnärer av tidsandan; just att vara ung räknas som en särskild kvalité. Men betänk: Det tar ca. 15 år att bli en bra bildberättare, hävdade T J. Jämför då hur rockmusiker kommer i ropet redan i 20-årsåldern. Han poängterade således att det rör sig om en lång process vad gäller bildkonst som ju skapas i nuet.

T J förklarade att det ej är själva skaparprocessen som är intressant för andra människor, utan den färdiga bilden. Eftersom han ställt ut överallt under många år, hade han grundligt lärt sig utställandets hantverk. Han nämnde termen tidsaxel (punkt 2 ovan). När han första gången var i Paris 1983 tänkte han: "Här ska jag ställa ut". Och mycket riktigt: Svenska institutet erbjöd honom att ställa ut i Paris. Det var ingen slump, menade han. Det var knappast någon annan svensk konstnär som hade en så stark vilja att ställa ut där som han. (Han betonade därefter flera gånger betydelsen av stark vilja och beslutsamhet.) Han nämnde det mycket imponerande Centre Pompidou -- varför skulle han inte kunna ställa ut där? Hans tanke vittnade naturligtvis om ett oerhört starkt självförtroende. Han frågade sig inte då om tiden var mogen för honom att ställa ut i detta nya men redan så berömda museum i Paris.

T J ville inskärpa att allt är möjligt (punkt 3), och tillade att den enda begränsningen faktiskt bara är ens egna tankar. Därpå kom han in på sin klassbakgrund. Han betecknade sin mor som en "proletariserad grevinna"; hon var telefonist och hans far var polistjänsteman. T J hade aldrig känt någon tankemässig begränsning inför kommande yrkesval: Varför inte bli...? Alltså ingen tankeblockering för hans del. Han hade dock förståelse för självbegränsning på grund av den s.k. Jantelagen, som väl speglar ett gammalt bytänkande: Om någon i byn skulle avvika och sticka ut för mycket, kunde det faktiskt anses vara ett hot mot byn.

Kanske det var T J:s socialal bakgrund som gjorde att han själv aldrig tvivlat på sina möjligheter; hans släkt var nämligen gammal överklass. Han refererade i detta sammanhang till Strindbergs Liten katekes för överklassen, där denne slog fast att människor ur de djupare samhällslagren hölls nere. "Detta är ingenting för dig" enligt Jante. T J arbetar mycket och det aktiva skapandet sker alltid i ateljén. Det blir totalt betydligt mer än 8 timmar per dag. Naturligtvis har han liksom alla andra både bra oc h dåliga dagar. Att sitta med armarna i kors och vänta på att inspirationen ska infinna sig är meningslöst. Klart är att han under sina långa arbetsdagar hinner med mycket.

Enligt punkt 4 (Vara där) gäller det att vara på plats och synas -- och då krävs egen god vilja och initiativkraft. Då brukar det lyckas. Under Kulturhuvudstadsåret ville T J ställa ut i Kulturhuset i Stockholm (själv var han bosatt i Göteborg). Han sökte och fick kontakt med rätt personer. Han fick en ledig plats under Vattenfestivalen. Frågan var "bara": Hur skulle han ställa ut? Han hyrde en lokal vid Odenplan. Sedan fick han faktiskt ett erbjudande från självaste chefen för Kulturhuset att ställa ut där -- och till på köpet inleda millenniet! Han hade endast fyra månader på sig, allt skulle vara nya verk och han skulle fylla en yta på 1000 kvadratmeter! En enorm utmaning: Hur skulle det gå till? Faktum är att denna situation i hög grad frigjorde hans konstnärliga skapande. Han måste lösa uppgiften; b.a. var konstverkens format ansenligt: 2 x 1.5 m stora skivor.

T J fick en lyckad idé: Han inspirerades nämligen av hur MTV gjorde s.k. unplugged hits. Musikerna kör då samma låtar gång på gång, det gäller alltså att göra samma verk om och om igen -- och få det att låta som om det var första gången. T J förstod att det var ett berättarknep som han också skulle kunna tillämpa på sitt område. Han beskrev målande (!) för oss hur han en gång under sitt arbete på en relief såg den upp och ner. Han tyckte sig dessutom se allt i turkos färg... Var det inte ett synfel?! Men det gav honom ingivelsen att lägga på all färg på en gång. Han tog risken och gjorde det -- och det blev bra! Detta risktagande ledde över till punkt 5: Fatta beslut. Det handlar således om att våga göra det och ta konsekvenserna, i förvissning om att allt kommer att gå bra. Det kan löna sig att vara djärv och ta bort det bästa på ett verk i vardande! Som skulptör händer det att T J tar bort t.ex. näsan! Den kan vara ett hinder som måste avlägsnas och ersättas med något nytt för att verket i sin helhet ska bli bra.

En verksamhet som inte alls förfaller ha något med bildkonst att göra har varit till nytta, nämligen karate. Denna hårda sport av japanskt ursprung började T J först då han var 38 år gammal. Sju år senare hade han erövrat det svarta bältet. De flesta i karategruppen var förstås mycket yngre än Torsten, men många slutade efter ett par år. Han kände sig faktiskt yngre ju äldre han blev! Karateprinciperna har han haft stor nytta av. Dessa verbaliseras, och försigkomna elever undervisar dem på lägre nivå. J T menade bestämt att det finns paralleller, ja metodiska likheter med konstnärskapet.

I karateträningen ingår övning i att fatta blixtsnabba beslut. Det är två ytterst alerta personer som möts i en karatematch. T J beskrev närmare hur det kan gå till... När det gäller skapande konst kan det nog ta tid att fatta beslut. Om man ännu ej lämnat en process och inte börjat med något nytt projekt, uppstår däremellan lätt ett vacuum. Då är det viktigt att vara där (se p. 4 ovan). Det kan jämföras med försök till finter som kan förutses och pareras i en karatekamp mellan jämbördiga; där krävs det fullkomlig närvaro i nuet.

Rubriken Vägen (p 6) gav T J tillfälle att karaktärisera konstnärskapet som en livslång process. I detta fall är det vägen, inte de färdiga resultaten som gäller. När det är fråga om ateljéarbetet måste konstnären kunna avsluta ett verk när han/hon ser att det inte går att komma längre. Tidsaxeln, liksom karate, ja allt arbete är väsentligt för T J. En gyllene regel: Ge aldrig upp! Gör allt för att uppnå önskat resultat. Som nämnt skall konstnärens utgångspunkt vara: Handla som om allt vore möjligt. Kreativitet har alla mer eller mindre -- alla kan! Det är så få som ej alls kan , att antalet är försumbart, ansåg T J.

Själv ägnade han sig tidigare en hel del åt gitarrspel, men upptäckte småningom att han begränsades av ett svagt tonminne: han kunde inte memorera en melodi. Däremot har han, naturligt nog, ett starkt bildminne. Musikbegåvade kan hålla en musikvision i minnet. Dessutom kan stora musiker, t.ex. Evert Taube, spela säg Bellman på sitt eget speciella sätt. De kan använda sina resurser för att nå ett optimalt resultat när de förmedlar sin version. När T J vill måla havet har han en bild av det i minnet; han har alltså en vision och målar ur minnet. De flesta människor har ton- och/eller bildminne. En bra konstnär äger alltså ett personligt uttryck och når förr eller senare en uppskattande publik.

När man är 15-20 år brinner man för en uppgift, men T J hade som sagt ingen tidig önskan att bli konstnär. Däremot har han byggt sitt konstnärskap på kunnande och tradition. Som i all skapande verksamhet ger kunnandet frihet och kan leda till innovationer. Man har då tillgång till alla redskap. För övrigt tyckte T J att det är mycket roligt att ställa ut.

När han sysslade med musik ville han kunna spela som Beatles, därefter som ABBA. Men han fann att det var bild han skulle ägna sig helhjärtat åt, ty där låg hans begåvning; det var en gudagåva att ta vara på. På vilket sätt? Till en början gällde det att härma tidigare storheter. Först därefter kunde han bli fri, bli sin "egen". En vanlig myt om konstnärer är att de sitter ine med kunskaper redan från början. T J sade att det är en myt att konstnärlig kreativitet bara skulle vara vissa människor förunnad. Vägen till konstnärskap kan vara en helt annan än man tror.

Som nämnt har han bott i Göteborg, men flyttade sedermera till Stockholm. Det var en utmaning, men han ville pröva hur han kunde ta sig fram där. I huvudstaden finns naturligtvis många konstnärer med stor kompetens. I denna konkurrens spelar viljan att lyckas en mycket stor roll, betonade han återigen. För övrigt gav han exempel på en vanlig attityd gentemot bildskapare: "Vad håller du på med nu då?" är en fråga som ofta ställs i något nedlåtande ton. T J nämnde igen faran med att bl.a. konstutövare hålls nere (jämför ovan om Jante). Själv vill han vara med och skapa en organiserad tillvaro. Ett praktiskt råd till konstnärer som ju är fria företagare: Spara och håll reda på alla kvitton! Skattemyndigheterna blir glada då, för de har nog ej sällan en uppfattning/fördom om att det brukar vara si och så med den saken när det gäller konstutövare: "Varning för konstnärer!" Han menade att om man slarvar kan det bli ett elände. Förresten finns det möjhlighet att dra av moms ("okonstnärligt"?)

Låt dig inte hållas nera av dina egna tankar -- han hänvisade igen till Strindberg. En organiserad tillvaro ger också en bättre konstnär. Det finns klichébilder av många yrken, inte minst de fria konstnärliga. Hårt arbete är en förutsättning för en seriös konstnär, musiker eller författare. T J nämnde Madonna som exempel inom musiken. Man måste själv skapa de nödvändiga villkoren för att nå framgång. Och tid är pengar. T J berättade att han flera gånger skapar såväl utställningsrum som katalog, affisch m.m., förutom konstverken som han ställde ut. Transporter är vidare något han måste tänka på. Ofta går det ej att vänta på andra, även om en arbetsfördelning underlättar, tillsammans med en gallerist t.ex. Ibland måste han anpassa sin tillvaro till andras arbetstider. Datoriseringen är f.ö. till god hjälp.

En av åhörarna hade någon gång förundrats över hur någon viss konstnärs tillvaro och arbetsförhållanden var ett rent kaos, samtidigt som denne ändå lyckats skapa bra konst. Hur kunde det gå till? T J upprepade att allt är möjligt; förresten borde ett sådant förhållningssätt tillämpas i skolan också, menade han. Eleverna borde få tillfälle att skapa enligt egna idéer då och då. Han medgav att det givetvis var ett mycket individualistiskt jobb att vara konstnär. Det gällde dock även att få det att gå runt, att försörja sig på det.

En annan person menade att samverkan var nödvändig, särskilt i skolan dår det finns övergripande mål att söka uppnå. Vidare har man att ta hänsyn till yrkes- och näringsliv osv. T J erkände självfallet att elever har en beroendesituation. Han anknöt åter till jantelagen i byn och i samhället i stort. Han kopplade likaså till den politiska situationen på 1960-70-talet då han läste dialektik, som var något av en modesak då. Nu är läget självklart annorlunda -- antingen si eller så. T J ville därmed säga att det finns alternativ. Ta till vara ingivelser -- de kan leda till något positivt. Värna därför om tankefrihet; det är annars lätt att låsas fast i gamla tankespår. Det är nyttigt att se något man gjort på ett nytt sätt, se det med andra ögon, liksom objektivt. Han berörde åter sina arbetsvanor: sent i säng och upp tidigt. Det medför att han behöver ta igen en del sömn på dagen. Under korta pauser kopplar han av helt.

Via sitt intresse för karate har T J också satt sig in i zenbuddistiskt tänkande. Han gav exempel på på hur en konstnär i Japan eller Kina kunde ägna hela sitt liv åt att måla t.ex räkor -- för att tiil slut "bli räka", som han uttryckte det. Karateträning innebär att eleverna måste göra samma sak: att alltid först hälsa på varandra. De lär sig ju artighet, och även betydelsen av ordning och disciplin. Denna fostran förefaller västerlänningen auktoritär, men syftet är att adepterna hela tiden skall ha utblidningsmålet klart för sig. Medvetandet om målet saknas ofta i vår skola, menade han. Samtidigt upplyste han om att det nu finns många goda unga karateutövare i Sverige. Det är förhålningssättet som betyder så mycket.

T J talade om hur man på konstskolorna länge betratat övning i att teckna modell som grundläggande. Men det finns inte längre något större intresse för den färdigheten, då samhällsbehov numera saknas. Det finns ju så många s.k. bildexperter som gör reklambilder. Jämför: Att skickligt kunna teckna porträtt kräver minst fem års modelltecknande. Han citerade frågan: "Behövs kultur?" Han kopplade till det faktum att vid ekonomiska kriser naggas just kulturen alltid i kanten. Och vem känner inte många föräldrars och andras goda råd till de unga: "Inte ska du bli konstnär -- du måste ju ha ett riktigt arbete." T J underströk att de som ändå är konstnärer trots allt har vågat.

Någon i publiken ställde frågan: Kan man vara konstnär i näringslivet? Kan man utvidga konstnärsbegreppet? T J gav nog inget entydigt svar men jämförde med 70-talet då det i åldre hus fanns en hel del ateljéer, vilket nu knappast är fallet. Han varnade för att invagga konstintresserade ungdomar i alltför ljusa förhoppningar om en framtid som konstnär. Det är också svårt att sadla om när man påbörjat en konstutblidning. Han stack inte under stol med att konstnärsyrket är tufft och att vederbörande under alla omständigheter bör vara villig att genomföra sina intentioner (jämför ovan om uthållighet). Han relaterade till "Bli bäst"-idealet. Härvid bör man också fråga sig: Hur vill vi att samhället ska se ut?

Under seminariet framgick även att det är ett stort behov av kreativitet på många andra områden än konst; alla kreativa personer behöver ju inte bli konstnärer. Estetisk utbildning kan t.ex. passa för blivande journalister och recensenter. Många unga längtar allmänt efter att använda sina sinnen jämte att erhålla personlig kompetens. -- En annan fråga ställdes: Hur är det att jobba ensam så mycket? Saknar du inte arbetslust ibland? Svar: För egen del är det koncentrerat arbete som gäller: korta intensiva pass med korta avbrott. Han har flera saker på gång samtidigt. Det är inte heller ovanligt att han har en framförhållning på två-tre år.

Att vara konstnär innebär ett förhållningssättt snarare än ett yrke. Mycket består helt klart av hantverk; det kräver lång tid att bli en seriös konstnär. Tidsfaktorn är idag väldigt viktig. Det händer att en person har tre-fyra jobb samtidigt och/eller byter familj flera gånger. Det är väsentligt att ha öppenhet för det annorlunda. Det existerar många fördomar att bekämpa, men lås dig ej. Exempel: När T J lyssnar på en skiva kan han behöva höra den om och om igen -- kanske tio gånger! -- innan han ändrat uppfattning om den. Det är svårt att ändra smak. T J har aldrig gillat Salvador Dali, medan en god vän tycker tvärtom. T J sade att han kanske bör revidera sin uppfattning genom att studera Salvador Dali än en gång.

Det är nödvändigt för konstnärer att trampa ny mark. Men vad gör konstskolorna? Ingenting, tyckte T J. Tänk gärna "knäppa" tankar! Då kan det komma fram något nytt. Visst dyker det upp många problem; bl.a. finns det ej tillräckligt många gallerier. Frågan om konstnärsstipendier var T J tveksam inför. För egen del är det försörjning genom att sälja som det handlar om. Det viktigaste för alla konstnärer är dock att se och ta vara på möjligheter.

Erling Öhrnell instämde, tackade och sammanfattade: "Alla kan! Anta utmaningen! Jag kan/vågar! Just detta är syftet med projektet Utmaningen."

Kommentar Själv tyckte jag (undertecknad) och säkert många med mig att det var en givande föreläsning som präglades av Torsten Jurells starka personlighet. Det digra programhäftet Utmaningen visade ett stort och kvalitativt gott utbud av föreläsningar m.m. Glädjande var att pressen uppmärksammade många evenemang i serien. Så t.ex. hade SLA 25/8 en första artikel med rubriken: Jubileumstema om kompetens. Den ovan återgivna föreläsningen inledde för övrigt hela det imponerande projektet.

Sture Alfredson

Sture Alfredsons hemsida