Krigarstat, ämbetsmannastat, partistat och sedan?
Anders Björnsson
30/3 2000 i Odeon, Kulturhuset Skövde
Arr: Skövde Humanistiska Förening
Anders Björnsson, Stockholm är ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet. Citerat ur Skövde Humanistiska förenings vårprogram 2000: ”Anders Björnsson, som just nu är mycket engagerad i detta ämne, utvecklar i sitt föredrag historiska synpunkter på det europeiska partiväsendet. Han publicerar i dagarna en bok över temat partistaten tillsammans med sin kollega på Svenska Dagbladet kulturchefen Peter Luthersson.”
Efter lokalföreningens årsmöte hälsade dess ordförande Stefan Hammenbeck kvällens föreläsare redaktör Anders Björnsson välkommen. A B inledde med att meddela att hans nya bok Efter partistaten kommer att finnas i handeln följande vecka. Som en aktuell anknytning till ämnet nämnde A B också den mycket uppmärksammade partipolitiska skandalen med CDU i Tyskland samt uppståndelsen kring Haiders parti FPÖ, som ju ingår i Österrikes nya regering. Dessa händelser ger en relief till följande framställning.
Som utgångspunkt för sina synpunkter på den första epoken, krigarstaten, valde A B Carl Larssons välkända konstverk på Nationalmuseum i Stockholm, nämligen Midvinterblot. Det har riktats kritik mot verket, både ur estetiska och historiska synpunkter. A B var själv ej direkt fascinerad av målningen rent konstnärligt. Denna är dessutom knappast historiskt helt trovärdig: konstnären har säkert fabulerat om hur blotet verkligen kunde gå till.
De sista åren av Carl Larssons liv fördystrades av denna i hans tycke orättvisa kritik, vilken kanske rentav förkortade hans liv. Det bör tilläggas att vi för den tid som avses, nämligen vikingatiden, saknar bevarad skriftlig dokumentation. Bl.a. på grund av att tavlan beskylldes vara anstötlig låg den nerpackad i många år. Efter att ha varit i japansk ägo ett antal år slutade emellertid denna skandal med att verket återköptes av Nationalmuseum, där den äntligen fått en hedersam plats. Carl Larsson blev äreräddad till slut.
A B beskrev ingående Midvinterblot: Det är en avrättningsscen. En storkonung står helt naken i vinterkylan. I mitten av tavlan står bödeln iklädd en röd mantel, jämte två bödelsdrängar och två blåsare med väldiga horn. Hednaprästen skall just ge tecken till avrättningen; kungen är således ett offer, som skall blidka makterna sedan det rått missväxt i landet. Syftet med att offra är naturligtvis att förmå gudarna att åter låta det regna. Är det en myt att människorna gjorde så under vikingatiden? ((Jag kommer att tänka på uttrycket ”konung av Guds nåde” i ganska sen kristen tid. F.ö. beskriver den moderne esoteriske filosofen Martinus (Danmark) hur de tidiga faraonerna i Fornegypten betraktades som gudar, senare som halvgudar. Min anm.))
S.k. stamsamhällen har förstås också offrat till andeväsen för att säkra byten eller få skördar som är alldeles livsnödvändiga; så sker än idag i mycket avlägsna trakter. Platon förordar i sin stora dialog Staten ett filosofvälde som ideal, ty stora tänkare har kunskap om de yttersta sanningarna. Reformatorn Calvin utvecklade på 1500-talet i Genève en teokratisk grundsyn. Iran och Afghanistan uppvisar idag teokratiska drag inom Islam.
Det första ståndet står alltså med sin speciella insikt i den gudomliga världen också som den materiella världens härskare. Dessa blev under medeltiden också stora jordägare, och klostren förvärvade ansenliga jordegendomar. Att detta andliga frälse fick stort inflytande i senmedeltidens Sverige visar det faktum att biskopen av Strängnäs utsågs till landets kansler.
Striden mellan världslig och andlig makt blev bitter. Kampen gällde främst vem som skulle ha rätt att utse biskopar under den s.k. investiturstriden, i vilken den världsliga makten som bekant segrade till slut. Påvemakten krympte; maktförskjutningen började under renässansen. De berömda italienska ätterna Borgia och Medici är exempel på familjer som satt på två stolar i det att de tillhörde två stånd genom att till en början vara involverade i påvetillsättningen. Deras stora ekonomiska makt parades med politiskt inflytande. Politiken tog farväl av religionen. Machiavelli kodifierade denna skilsmässa. Därmed uppstod politik i modern mening.
Det fanns få statliga strukturer i Europa under medeltiden – inga egentliga statsbildningar i Norden. Krigarstatens adelsmän utgjorde fr.o.m. mitten av 1200-talet krigarståndet. Deras huvuduppgift var att försvara sina ökande ekonomiska intressen, främst bestående av jordagods. 1400-talet kännetecknades av en allas kamp mot alla, där olika adelsfraktioner låg i fejd med varandra. T.o.m. hela landskap och landsändar var inblandade – inklusive Engelbrektsupproret. Det var en långvarig utnötningskamp; A B liknade den vid striderna i det moderna Libanon.
Gustav Vasa och hans söner banade väg för den svenska centralstaten. Den var till en början endast en rudimentär stat (rättare: ett rike). Dess centrala funktioner byggdes ut efterhand. Indragningen till staten (reduktionen) av kyrkans medel var givetvis av stor betydelse. Under 1000-talet utvecklades Sverige till en effektiv centralistisk militärstat. Denna process pågick från den karolinska perioden med början 1651 och fram till 1809.
För att försvara statens existens var krig ett nödvändigt ont (se Lindegren, Stormaktstiden). Sverige förvandlades till den främsta östersjömakten; tidigare var Danmark nummer ett. Det ena kriget avlöste det andra, när ett var slut avrustade man i väntan på nästa. Märk att skatter indrevs bara under krig, så under de korta fredsperioderna hade man inga skatter.
I syfte att konsolidera statsmakten började emellertid ett permanent skatteuttag tillämpas, särskilt som krigen tenderade att pågå hela tiden. I det läget var det inte längre tal om att bara upprätthålla ett försvar av det egna landet, utan det var fråga om expansion för att utvidga det svenska territoriet. Det var i princip omöjligt att invadera och ockupera Sverige av geografiska skäl. I synnerhet var landets mycket långa kuster invasionshinder. Under 1600-talet förekom inte heller några sådana försök.
Efter Sveriges expansion i utdragna krig gällde det att hålla det svenska småstatsimperiet vid liv. Fram till 1720 hade också den svenska krigsapparaten gott inhemskt stöd (”support” som A B uttryckte det). Då männen drog ut i krig fick bygdens kvinnor ta över det mesta av arbetet i lantbruket. Försörjningen var dräglig på landsbygden, utan direkt nöd trots krigstid. Men många soldater led nöd i fält utomlands, inte minst av sjukdomar som härjade svårt.
Militärstatens ledande män hade ingenting emot krig, som var en källa till stor rikedom. Adelns inkomster var annars i huvudsak baserade på jordinnehav, och generaler och ståthållare kunde mycket väl bli förmögna. Dessa rikemän med jordegendomar var inte speciellt intresserade av någon produktivitetshöjning inom jordbruket, varför en agrarkris uppkom under 1600-talet. Avkastningen från jorden var för de ledande av mindre betydelse. Därför försummade man att investera i jordbruket.
I gengäld kom bergshanteringen att bli alltmer betydelsefull, eftersom den var av vikt för krigföringen. Under 1600-talet var det i synnerhet koppar och silver som utvanns. Sverige var faktiskt Europas modernaste stat under detta sekel. Länder som Polen och Litauen besegrades utan större besvär. Fram till Karl XII fungerade den svenska militärstaten väl , framför allt på grund av sin framgångsrika krigaradel.
Sedan uppstod dock hos de högsta makthavarna ett behov att tämja adeln, d.v.s. dämpa deras maktambitioner som växt under krigens möjligheter att förvärva enorma rikedomar. Det blev allt större svårigheter att finansiera krigföringen, varvid en annan utveckling tog vid. Småstaten med sitt baltiska imperium fick stora problem: flera krig under 1700--1800-talet. Det var huvudsakligen Stora nordiska kriget 1700-1721, vidare 1788-90 samt 1808-09 – alla mot Ryssland. De innebar slutet på stormaktsepoken.
Under Karl XIV Johan Bernadotte inleddes ett systemskifte i och med att civilförvaltningen stadigt utvecklades och Sverige började bli en enhetlig nationalstat med ämbetsmannavälde. 1800-talet kan betecknas som borgerlighetens århundrade, under vilket det tredje ståndet kom till makten. England och Frankrike ledde den utvecklingen, medan de nordiska länderna följde efter senare. Denna process medförde att staten gjorde sig fri från religionens tidigare så starka inflytande.
Specialkunskaper krävdes i ökande omfattning på många områden. Krig fördes givetvis fortfarande på olika håll, men de blev liksom fristående, och även där anlitades experter. Specialister behövdes inom juridik och filosofi, men i början krävdes mest generalister. Universitetsutbildningen blev alltmer omfattande under 1800-talet; behovet av civila ämbetsmän ökade också. K J Boström, som först tjänstgjorde som guvernör på Slottet, blev faktiskt statsfilosof – ”Sveriges Platon”.
Staten skulle värna om andliga dygder, men den hade självfallet allmänna intresseområden som skiljde sig från den enskilde individens, familjens och kyrkans domäner. Ämbetsmannaskiktet växte sig starkt, ehuru på ekonomiskt svaga områden.
Det var humanistiskt bildade ämbetsmän och ansedda yrken som rådmän, assessorer, läkare och lektorer, vilka dock generellt sett företrädde ett nytt övre samhällsskikt, fastän detta var av övergängskaraktär. På 1800-talet utbildades fler män till högre professioner, många blev byråkrater. Staten reformerades: bort med det medeltida feodala ”slagget”!
Det s.k. Besitzbürgertum, d.v.s. det borgerliga ägarskiktet, var svagt i Tyskland på 1600-talet. Däremot var det starkare i England, där ju den industriella revolutionen först började. Det var likaså outvecklat i Sverige till att börja med. Tyskland bestod f.ö. som bekant av många småstater.
Samtidigt som det s.k. Bildungsbürgertum med sin betoning på klassiska dygder spelade stor roll för utbildningen av ämbetsmän och andra, höll dess inriktning på att förändras. Utmaningen mot det klassiska utbildningsidealet kom som vi vet från naturvetenskap och teknik, som expanderade allt eftersom moderna industrier sökte nya kunskaper och tillämpningar. Kemiska och elektriska branscher gjorde snabba framsteg, liksom vetenskaper som geologi och metallurgi, vilka naturligtvis gav ny teknik inom gruvindustrin.
En helt annan utmaning kom så att säga underifrån: det var folkrörelserna som på regional och nationell nivå skapade nya moderna partier. I Medborgarsamhället uppstod det fjärde ståndet. Det nya var således också partistatens formering då det ej längre var ämbetsmännen som skulle styra landet. I mitten av 1920-talet tog denna snabba förändring sin början. Man minns Per Albin Hansson som den främste företrädaren i dess tidigare skede.
Man ville under denna tid mobilisera all den kompetens som latent slumrade bland vanliga medborgare. Det var tal om att smidigare än vad byråkratin förmådde premiera det nya tänkande som naturvetenskapen representerade. Så tillhörde Tage Erlander (överliggare i Lund) den s.k. pol. mag.-generation som lät höra tala om sig.
Anders Isakssonhar i sitt verk om P A Hansson (band 3) skildrat hur smidigt skiftet till den andra generationens socialdemokrater gick till. Det var karriärhungriga män ur lantarbetarnas led och/eller aktiva i folketshusrörelsen, med starkt folkligt stöd, som kom att styra landet i stället för ämbetsmännen. Dessa fick abdikera, och man kan gott säga att det var fråga om en fredlig revolution.
Det fanns självklart även dugligt folk inom högern. E Trygger förlorade emellertid kampen mot A Lindman i valrörelsen om allmän rösträtt (reform 1907). Industrihögern tog över; likaså kom en ny filosofi att dominera vilken ej som tidigare värdesatte gamla dygder, värden och normer. Staten betraktades inte mer som ett andligt väsen utan såsom ett medel., en teknik för att lösa statliga angelägenheter.
Andra idéströmningar fick genomslag, exempelvis genom Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. Nu mobiliserades folk i politiska partier, och reformer avlöste varandra i snabb takt. Under 1920--30-talet skaffade sig socialdemokraterna ett ointagligt övertag. Detta möjliggjordes genom att arbetare och bönder lierade sig med varandra i en koalition. Därigenom eliminerades spänningar i samhället vilka skulle ha kunnat förvärras, något som skedde i andra länder. Där uppstod på sina håll svåra motsättningar mellan städer och landsbygd. I Sverige spelade Bondeförbundet en viktig roll i det att partiet främst företrädde landsbygdens intressen.
Partistaten efter 1945 karaktäriseras av det socialdemokratiska samhällets dominans i Sverige. Dess tankesätt smittade av sig: i Norge blev det en Arbeiderpartistat. Statsförvaltningen blev en annan än i Tyskland, där även arbetarrörelsen låg ”i ruiner” efter kriget. CDU/CSU-skandalen där har raderat ut dess framgångshistoria. I Italien har kristdemokraterna dominerat alltsedan kriget, men också där har korruptionsskandaler härjat på 1990-talet.
Norrmannen Rune Slagstad har i en bok beskrivit Norges utveckling och övergång till att bli en partistat. Landet fick tidigt en modern författning (1814 och 1884), där demokrati och nationalism ingick en förening. Från 1830-40 och 50 år framåt var det en upplyst ämbetsmannastat. I det avseendet har svenska radikaler kunnat avundas vårt grannland.
Märk att nationalism verkligen ses som en dygd i Norge. Industrikapitalismen startade faktiskt också tidigare i Norge än i Sverige. Vad gäller svenskars attityd gentemot Norge, menade A B att en förvriden verklighetsuppfattning skapades av media och fördomar underblåstes, då den beramade Telia/Telenor-affären gick i stöpet.
Under 1880-talet bildades det norska Venstre, i vilket småfolk och bönder ingick men även intellektuella anslöt sig. Emellertid gick partiet sedan bakåt, och 1930 sprack partiet. Arbetarpartiet tog vid och en socialisering startade. Inom naturvetenskap och ekonomi framträdde kända personer. Det var ett slags kaderförvaltning, där staten sörjde för en hög sysselsättning. Politikens syfte var ej bara att vinna i val, utan den sågs som ett medel för att påverka genom reformer.
Partiväsendet befinner sig nu i kris – vad göra? Kan politiskt engagemang garantera framsteg och förbättringar? Nej, ansåg A B som tillade att den statliga sfären är på nedåtgående, medan den överstatliga är på väg uppåt. I EU kommer partierna att spela mindre roll.
Vad kan man säga om framtiden? Endast ett par spekulationer kan här framföras: Tendensen visar att partistaten kommer att förlora i betydelse, då den politiska makten ”skalas av”. Professioner av vissa slag får större inflytande, speciellt jurister som genom domstolar och förvaltning präglar det offentliga samhället. Information via nätverk ökar ytterligare.
Särintressen stärker sin makt regionalt och överstatligt. Det kommer förmodligen att växa fram ett korporativt system på europeisk nivå. En elit förflyttar sig åter fritt över Europas gränser; jämför den forna krigaradeln eller katolska präster på medeltiden. Och byråkrater talar överallt samma ”språk” – oavsett nationalspråk. Kommer en klass av humanistiskt bildade europamedborgare att åter bli betydelsefulla? Nej, trodde A B som tillade: ”Det är troligare att IT, Big business, hamburgare och Coca-cola tar över.”
Slutligen föranledde en fråga med anledning av nämnda konstverk av Carl Larsson Midvinterblot en kort men intressant diskussion om den högsta makthavarens ansvar. I detta verk visades alltså att storkonungen just skulle offras. Men i vår tid tycks högste chefen/ministern gå fri då ansvar för begångna misstag utkrävs. I stället är det underställda ämbetsmän/tjänstemän som ”offras”. Detta kan tolkas som partistatens pervertering. Dessutom spelar det ingen roll vilka partier som är inblandade – ”topdogs” får inte offras. Statsministerns förhållningssätt i Sydafrika-skandalen anfördes som exempel. A B menade att det är fråga om ett strukturellt krisfenomen. Helt klart är i alla fall att ingen sådan tavla som Midvinterblot skulle målas idag, fastslog han allra sist.
Mycket kort kommentar 1/4 2000
Min uppfattning är att detta var ett mycket givande föredrag.