Kris

Nu händer det nåt igen, det är kris! / Jag lever upp när det krisar i repris. / Jag gillar det på sätt och vis, / för då ser man tydligt vilket pris / man dyrt betalat. Säkert en surpris! / Ta't lugnt.Ta ur dosan en pris. / Det sägs: Av skadan blir man vis. / Fan tro't. All världens expertis / spår: Det kommer en ny kris. / Bland experter finns ingen så vis / att han kan kyla den med is. / Så är det bara naturligtvis. / Din panna är kass, kan ej eldas med flis. /Det hjälper ej att ropa på polis / när tjuven stulit din finservis. / En fin herre med efternamnet Fries / kränktes svårt av en elak malis. / Glenn var olyckligt kär i en servitris. / Hon sa nej för han såg ut som en gris. / Adam kom i knipa när han händelsevis / träffat en tjusig dam som var aktris / och bar namnet Béatrice / när han levde loppan i Paris / och det blev en häftig kurtis. / Hon tog hans kassa, smet med en markis. / På bara skinnet hon borde fått ris. / Gudmund var gubevars en riktigt tät kis / som tjäna' pengar – ja massvis / då han uppfann en ny matris. / Våga, vinn! var hans stolta devis. / Men ack! Till slut gick det illa: /Kamrern i firman hejdlöst försnilla'! / Gudmund måste sälja sin lyxiga villa / och nästan av pinn' han trilla' / när hans älskade tjej Pernilla / stack iväg – helt lugnt och stilla / som en simpel och trolös frilla!

Jajamän! Så kan det gå när det blåser upp till storm, då gäller ingen norm! (Stopp nu, inga fler rim på en god stund.) Varför kommer det kriser hela tiden? Ja säg det. Den som det visste är absolut värd ett nobelpris på stubben. Men då måste det också ges ett jättebra recept på hur de upprepade kriserna helt ska kunna stoppas. Det finns förstås många förklaringar men ingen heltäckande, så vitt jag vet. Jag försöker nu samla mig till några få tankespån som råkar dyka upp i min arma hjärna: 1) Jag tycker man borde lära mer av tidigare kriser, analysera. Då skulle man väl kunna stämma i bäcken, delvis åtminstone. Mitt råd: Lär av det förflutna! (Lättare sagt än gjort, men så är det alltid.)

2) Systemfel. Eftersom det är så många beräkningar och beslut som inte leder till önskat resultat, så drar jag slutsatsen att hela systemet är felkonstruerat på något mycket invecklat sätt. Hursomhelst kan nog de flesta hålla med mig om att vi har krånglat till alltihop till den grad att det skaver och kärvar överallt. Enligt min mening har allting en allmän utvecklingskurva (s.k. Gausskurva = normal-fördelning inom statistiken); vi har för länge sedan passerat kulmen och är en bra bit på väg ner i utförsbacken. Förr eller senare måste man nå botten, eller hur? Ingen vet förstås exakt när. Och vad händer sedan? Det kan verkligen diskuteras, för det finns så många om och men. En revolution av något slag ligger då nära till hands, men det brukar innebära krig, och det vill ju ingen ha. (Ändå pågår det åtskilliga mindre krig hela tiden – så orimligt!) En ny inriktning med goda intentioner brukar enligt historiska mönster urarta och leda till katastrof. Vägen till helvetet sägs ju vara kantat av goda föresatser. - Man kan mycket väl invända mot mitt resonemang: Utvecklingen går inte jämnt och lugnt (!), utan med ett otal hack och små avvikelser i den tänkta vågrörelsen. Det händer ju en mängd oväntade saker på vägen, både bra och dåliga.

3) Detta leder mig till min sista fundering kring ämnet: Människan gör oundvikligen en hel del felslut och planeringar slår fel i praktiken. Det som sker i det stora sker också i det lilla (mina små rim-exempel illustrerar detta). Adderas ett otal enskilda misstag måste väl slutnotan bli mycket skev och oroväckande, alltså den stora räkningen på makroplanet. Den mänskliga naturen är ofantligt komplicerad, annars skulle vi inte se så himmelsskriande skillnader i tanke och framför allt i handling. Förresten är handlingsförlamning en oerhörd fara när man inte vet vad man ska ta sig till; problemen har då nära nog växt oss över huvudet. Men optimister säger att man alltid (?) kommer på en lösning, om det så är i allra sista minuten. Men varför har många så dålig framförhållning? En sak till: Fluktuationerna i börs- och finansvärlden beror i grunden på psykologiska faktorer, eftersom det trots all fantastisk teknik är människan bakom allt, på ont och – förhoppningsvis - på övervägande gott.

Efter detta grunnande måste jag än en gång påpeka att det kinesiska tecknet för kris inte också betyder möjlighet, såsom väldigt ofta påståtts. Vem som helst (nåja) kan i ett kinesiskt-svenskt/engelskt osv. lexikon övertyga sig om detta. Men upprepas ett fel tillräckligt ofta ses det som något sant, vilket stämmer till eftertanke. Det klagas förresten ibland på att dementier och rättelser av felaktigheter i tidningar hamnar på en undanskymd plats och knappast uppmärksammas. Önsketänkande är kanske försvarligt, men sakfel bör inte tolereras.

Det berättas om kriser på olika områden lite varstans, mest I Sverige förstås, men våra kriser är ändå ingenting jämfört med dem i många andra länder. Men jag har inte hört något om kriser i Norge. Vårt fina västra grannland har tack vare nordsjöoljan blivit stenrikt (rättare: oljerikt). Det är inte helt problemfritt där heller; höga inhemska löner och produkter gynnar inte precis konkurrenskraften vid export. Norge som jag minns som relativt fattigt vid ett besök 1966, är nu mycket rikare än Sverige. Och där garderar man sig för en oviss framtid genom att samla oljeintäkter i väldiga fonder. Men hur mycket oljepengar som satsas på förnyelsebar energi, vet jag inte. De förutseende norrmännen har säkerligen förstått att oljan kommer att sina en dag. Men långt dessförinnan borde den fossila energin ha minskat avsevärt till förmån för ny ren kraft. Jag kommer osökt att tänka på uttrycken ”Det blåser nya vindar” och ” lämna något vind för våg.” Jag associerar även till havets vågenergi som har framtiden för sig.

Lite ordlek: Ordspråket säger: ”Man tar seden dit man kommer”. Bäst så. Men det sägs också: ”När det regnar manna har den fattige ingen sked”. Ytterst beklagligt. Jag vill travestera så här: Du tar skeden med dig dit du kommer. För visst är det så, att mottot numera är att ta för sig ordentligt var man är befinner sig, och gärna på andras bekostnad. Och ”skeden”, rättare sagt ”skedarna”, ska då vara stora nog att sleva till sig så mycket som möjligt. – Den som vet besked om vad som faktiskt tilldragit sig i skilda skeden i gången tid, kan nog tala om ”skedelärande” historia. Tuppfjätet därifrån till sedelärande är obetydligt (minus k). -- Märk dock att beskedlig(het) inte har med saken att göra.

När jag vill visa framfötterna brukar jag få ett och annat om bakfoten. Då är det inte utan att bockfoten sticker fram! Jag står liksom inte på god fot med mig själv då. Det är faktiskt inte så behagligt att känna det som om fötterna är opp och huvet ner. Det gäller att få ilskan att stryka på foten, och att på stående fot komma rätt på fötter igen, efter att ha förlorat fotfästet ett tag. Sedan känns det bättre ända från hjässan till fotabjället. Därefter kan jag känna mig som en vanlig fotgängare igen, även om mitt fotarbete inte är det bästa med domnade fötter. Bra fotvård och fotriktiga skor kan kanske hjälpa lite. Den här beskrivningen är fotad på egen erfarenhet. Till sist vill jag säga att jag är glad att jag inte blev fotad från jobbet av chefen. Men annars har jag inget emot att bli fotad – av någon som tar bra bilder.

Sture Alfredson

Juni 2014

Sture Alfredsons hemsida