Kultur, pengar och det sociala kapitalet

Thomas Marmefelt. ekon. dr. i nationalekonomi och M. A. i historia, högskolelektor i nationalekonomi vid Södertörns högskola

15/3 2004 i Odeon, Kulturhuset Skövde Arr: Skövde Humanistiska Förening

Efter föreningens årsmöte hälsades Thomas Marmefelt välkommen av ordförande Claes Waxberg. T M sade att han var omodern nog att inte använda overheadapparat. Han anknöt till föreläsningens titel och meddelade att den kort sagt skulle handla om kulturens effekt på ekonomin. Kulturen har nämligen i denna kontext ett avgörande värde som produktionsfaktor; kulturen inverkar även på investeringar. Hur tolkar man då signalerna på rätt sätt? Språket är det instrument som i första hand signalerar vilken information som kan överföras. Det rör ofta annan kunskap än den jag för tillfället förfogar över.

Det gäller emellertid att göra en klar distinktion mellan information och kunskap. Den senare erhålls genom att bearbeta och förädla tillgänglig information. Språket har alltså en informativ funktion, och det har pengar också. Vi är på väg mot en mer kommunikativ ekonomi upplyste T M. Utgångspunkten för dettas föredrag var att redogöra för prismekanismens centrala roll och att se den med kultrens glasögon.

Vad är egentligen nationalekonomi? I TV och andra media följer man bara ränteutvecklingen (fast det är inte ”bara”!). Nationalekonomin har begränsade resurser, därför måste man välja mellan alternativa kostnadsnivåer. Exempelvis kan man jämföra produktionskostnader för bilar resp. traktorer. Val måste alltså göras, sedan de totala alternativkostnaderna beräknats och jämförts. Det är grundproblemet i alla grenar av näringslivet. Eftersom resurserna är begränsade, är det viktigt med institutioner.

Normer, lagar, kommunikation och tänkesätt

Vilken betydelse har dessa begrepp? De betyder en hel del när det gäller att fatta beslut. Grundläggande är äganderätten; utifrån denna står staten som garant. Likaså är rättssystemet grundat på äganderätten, varigenom sanktioner mot brott kan företas. Mellan ekonomiska aktörer är det ständigt bytesrelationer som gäller. Marknaden har naturligtvis en mycket viktig funktion i varje samhälle. Den kan fungera mer eller mindre bra. Om samarbete mellan parterna förekommer går det givetvis lättare, men det händer att man föredrar att avstå från närmare samarbete. I allmänhet utgör dock samverkan en viktig drivkraft inom ekonomin.

Pengar är viktigt som informationsmekanism. När det handlar om bytesrelationer är det betydelsefullt hur man väljer. Samarbete fordrar ett utvecklat nätverk; därigenom kan bankiren få mer kunskap om entreprenören. Vid utlåning måste bankiren bedöma om det är fråga om sunda innovationsprojekt eller ej. Ett samarbete som är varaktigt brukar ge god information i det privata näringslivet. Likaså bör samverkan mellan entreprenören och staten bygga på ömsesidigt förtroende. För att kunskaper ska kunna byggas upp systematiskt måste samarbetet bedrivas kontinuerligt. Från början icke-koordinerade uppgifter kan då förvandlas till en helhet av kunskap. Innovativa projekt bör med fördel genomföras långsiktigt. Fokusering på snabb vinst på kort sikt är inte att rekommendera. Då bör man hellre avstå från att satsa på ett projekt av den typen.

T M talade om olika slags grammatik i ekonomisk mening. Då ju resurserna är begränsade, måste val träffas som är så gynnsamma som möjligt. Om man kan fatta ett optimalt beslut, minimeras därmed alternativkostnaderna. Enligt den österrikiska evolutionära ekonomiska skolan är det institutionerna som ska leda till goda bytesrelationer; detta utgör fundamentet. I relationerna mellan olika aktörer är det speciella normer som styr deras beteende. Det har bedrivits studier kring begreppet rationalitet med avseende på ekonomisk relevans. Man har dock ej funnit att den skulle vara optimal på det ekonomiska området. I stället tillgriper man vanligen varierande tumregler, och man får inte sällan helt enkelt gissa sig fram.

Det är ju också så att det är omöjligt att få tillgång till all information. Om det vore möjligt skulle det uppstå kortslutning i hjärnan! Det skulle bli en sorts brus som bara skulle resultera i dumma beslut. Det krävs olika handlingsregler, vilket möjliggör en institutionell analys. Inga regler vore orimligt. Hur förhåller sig människan till dem? Vilka beteendemönster kan urskiljas? Vilken är kognitionens roll? Sådana frågor studeras och bearbetas vid institutioner av olika slag.

Då det gäller tolkningsmönster kan man konstatera att kultur är ett viktigt filter i ekonomiska sammanhang. Genom ett sådant kulturellt filter avslöjas vad människor brukar reagera på, och vad de försummar att beakta. Det finns ytterligare en faktor, nämligen evolutionen som således har en historisk dimension. Nationalekonomerna utgår från en specifik teori och studerar och jämför särskilda fall. För att tolka dessa krävs en historisk analys. T M har ägnat en avsevärd del av sin forskning åt Östersjöperspektivet, som bl.a. omfattar ett dynamiskt samarbetsprojekt.

Det handlar om ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Litauen. Litauen har en begynnande marknadsekonomi som det gäller att utveckla. För att bedriva ett framgångsrikt samarbete krävs gemensamma normer. Då behövs klarhet om vad som gäller. Är det fråga om ett äkta ömsesidigt utbyte? Eller ämnar någon part gå in för att roffa åt sig? Man bör vidare klara ut varför de privatiseringsreformer som företagits i Östeuropa (här avses främst Baltikum) inte fungerat särskilt bra. Uppenbart är att kulturen där av historiska skäl är annorlunda än i Sverige; grundnormerna saknas i Litauen för ett effektivt ekonomiskt samarbete mellan länderna.

T M gjorde därpå en snabb historisk tillbakablick. Den skotske humanfilosofen Adam Smith är i första hand känd för sitt inflytelserika verk An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations (1776). Han grundade den ”klassiska” nationalekonomin och förespråkade frihandelspolitik. Det skulle vara fritt fram att köpa och sälja och tjäna så mycket pengar som möjligt. En allmänt mindre känd bok av honom är The Theory of Moral Sentiment, i vilken Adam Smith förordar ömsesidig ”sympati”. T M anmärkte att det snarast betyder empati mellan parterna. Det är nämligen till stor fördel att förstå motparten när bytesrelationer inleds. Det ligger i bägge parters intresse att förstå varandra och bedöma värdet av detta. ((Eng. sympathy kan visserligen betyda sympati, men oftast = medkänsla. Sv. empati är säkert bäst här. Min anm.))

Kulturen är basen för normerna, vilka enligt Smith alltså skapas genom ”sympati”/empati parterna emellan. I marknadsekonomin har en part även intresse av att även andra får någon del av kakan. Den synen kan faktiskt främja den egna nyttan. Det finns varianter av marknadsekonomiskt tänkande. En av dem är omvandlingsekonomin. De aktörer som bara ser till sitt eget intresse och själva vill tjäna så mycket pengar som möjligt, är naturligtvis inte intresserade av bytesrelationer. Båda parter måste känna att de får utbyte, annars fungerar inte sådana relationer.

Man brukar göra två distinktioner inom filosofiskt-ekonomiskt tänkande. Empirismen företräddes av David Hume (1711-76), som var en kritisk empirisk filosof. Han var också skotte och hörde till upplysningsfilosofins grundare. Skottland upplevde då en rik kulturell blomstring. A Smith, D Hume och Ferguson pläderade för institutioner skapade av mänsklig handling. Vad ekonomi och handel beträffar skulle man handla över tid och sålunda etablera varaktiga bytesrelationer. Det var viktigt att respektera ingångna kontrakt. Nationalekonomin kom att ses som ett betydelsefullt enskilt ämne.

Den österrikiska meteorologiska individualismen dominerade 1820-70. Den förordade individens frihet, en naturlig utveckling och liberala reformer. Därmed skulle det åstadkommas bra fungerande kommunikationer mellan skilda aktörer, utan styrning uppifrån. I Sverige var det mellan 1809 och 1865 som motsvarande utvecklingstendens rådde. Aktörer med olika kunskaper överförde information till andra, som ibland gjorde olika tolkningar och som i sin tur, i nästa led, förmedlade sin egen kunskap vidare. Informationen kunde gälla den fungerande prismekanismen. Genom att ta del av andras kunskap allt eftersom, uppstod småningom ett nätverk av bytesrelationer på en alltmer utvidgad marknad.

Penningpriserna utgör basen för information som tolkas lite varierande av de enskilda entreprenörerna. Var och en utvecklar egen kunskap som leder till egna planer och beslut. Marknaden ger signaler om läget är bra eller dåligt; grunden för den kommunikativa ekonomin är just priserna, vilka är medlet för kommunikation. Många aktörers kunskap förs på detta sätt vidare. Jämför planekonomi; inom detta system är (läs: var) det planeringsmyndigheterna som bestämmer (bestämde) allt. Anledningen till planekonomins sammanbrott är att det inte gjordes bra ekonomiska kalkyler.

Man kan urskilja flera teman som har relevans till handelsrelationer mellan länder där det finns betydande olikheter sinsemellan. Grundproblemet är skilda kulturella normer. Ett annat problem är hur pengar ska kunna frigöras till utvecklandet av innovationer. J Schumpeter skrev 1911 Die wirtschaftliche Entwicklung (Den ekonomiska utvecklingen), som har haft inflytande. Förutsättningen för att penningmedel ska ställas till förfogande är att en bankir ger krediter. Det är då centralt att det sker ett gott samarbete mellan bankiren och entreprenören. Bankiren lär känna denne och kan då väl bedöma hans kreditvärdighet. Därigenom kan han låna ut pengar på ett säkrare sätt.

Tysken L Lachmann räknades till den österrikiska skolan, vilken karaktäriserades av radikal subjektivism. Lachmann var kapitalteoretiker och ställde frågan: ”Hur tänker varje enskild individ när det gäller ekonomi?” Han fann att det är vissa signaler som man kan gå efter: dels språket och dels priser. Olika aktörer har som bekant skiftande förväntningar. Han studerade olika kapitalkombinationer och fann att det också existerade komplementära sådana. Det stod klart att kombinationer kunde ske på många olika sätt. Det var alltså ekonomins kapitalstruktur som han analyserade. Han fann även att denna ej bildade något homogent system, utan byggde på traditionella värderingar.

Kapital finns således i en mängd former; förutom fysiskt kapital talar man även om humankapital. Det senare är ju en benämning som avser människor. De skapar t.ex. avancerade maskiner. Här kommer kvalitetsbegreppet med i bilden och ger kapitalet innehåll. Vidare har vi det sociala kapitalet, som har en kommersiell betydelse som produktionsfaktor. Men samtidigt kopplas socialkapitalet till humankapitalet.

Om ett gott samarbete jämte bra förtroende inte föreligger, blir kommunikationen med andra företag lidande. Ju större kunskapen är, ju mer socialt kapital kan överföras till humankapital. T M nämnde termen strukturellt socialkapital. Dessutom urskiljer man kognitivt socialkapital som handlar om normer och värderingar. Hur tolkar man exempelvis ett visst sätt att kommunicera? Här måste man ta hänsyn till rådande mentalitet, som kan skifta med olika länder. T.ex. i Italien skulle kanske en transaktion inte utföras inom föreskriven tid. Ordens innebörd är naturligtvis av stor vikt. En kulturanalys som även tar hänsyn till den sociala ekonomin är av värde. Språkets väldigt stora betydelse har redan framhävts. I olika språk betonas innebörden på varierande sätt inom meningens ram; detta har med skilda kulturer att göra. Sådana faktorer kan faktiskt avgöra om ett väl fungerande samarbete kommer till stånd eller ej. Kulturen är fokalpunkten, konstaterade ekonomen Thomas Schelling. När man föredrar ett bestämt val före något annat måste man självfallet gå åt ett visst håll. Så fungerar kommunikationsmekanismen.

Ett exempel: Volvo införde i Kalmar ett system med självstyrande grupper med resultatansvar. Varje arbetsenhet skötte själv koordineringen inom gruppen, utan direktiv uppifrån. Detta är ett gott exempel på horisontellt samarbete. Förtroendegraden skiftar, den tycks vara högst i de nordiska länderna. Annars är centralt styre regel och utövar en stark påverkan nedåt. Ekonomen F Yukohama (?) har i boken Trust (Förtroende) beskrivit detta förhållande. I Centraleuropa var det den absoluta monarkin i Frankrike som under feodalepoken utgjorde en utpräglat centraliserad makt.

Informationsutbytet har stor betydelse för upprättandet av det kognitiva kapitalet, eftersom kognition betecknar just organiserandet av kunskap och vetande. John Hicks har studerat kreditmarknaden och hur pengarnas natur kan förändras och därmed få en annan innebörd. Om utvecklingen skiljer sig på olika håll, blir innebörden också annorlunda. Bankerna, i synnerhet affärsbankerna, skapar sin egen inlåning, varvid penningmängden i ekonomin ökar. Om de minskar sin egen likviditet, kan Centralbanken ( i Sverige Riksbanken) ingripa för att förbättra balansen. Det är fråga om kompromisser för att undvika för hög inflation till följd av prisstegringar. Å andra sidan är deflation ett hot om det inträffar ett allmänt prisfall med ökat penningvärde som följd.

Ju mer man lär av tidigare erfarenheter, ju bättre information kan då komma till allmän kännedom. En ökning av likviditeten kan vara befogad i vissa fall, men frågan är hur hög den bör vara. Felaktiga beslut kan ge högre likviditet och även dåliga investeringar. Lyckade innovationsprojekt ger däremot höga vinster. Grunden måste vara samverkan mellan kultur, pengar och socialt kapital. Bankerna är i viss mån resultatet av kulturella normer. Industriella nätverk samarbetar i stor utsträckning för att öka informationsutbytet.

Kontinuitet över tid i ekonomiskt samarbete är nödvändigt för att åstadkomma en lärprocess. Det gäller således att agera utifrån kända fakta och förvärvad kunskap. Hur man bör handla är dessutom avhängigt av hur samhället är beskaffat. Är detta extremt hierarkiskt uppbyggt, där allt och alla noga inordnas, så finns ej utrymme för egna initiativ. I ett sådant samhälle bortser man lätt från de kunskaper som finns. Ett förhållningssätt som ofta kväver den enskildes initiativförmåga är att inte våga yttra sig. De anställda på arbetsplatsen håller tyst, ty det är alltid chefen som bestämmer. Dock menade T M att det i allmänhet är tystare på arbetsplatser utomlands än i Sverige.

Fältstudier inkl. intervjuer

T M berättade sedan hur han genomfört en undersökning där han jämfört företag i Litauen och Sverige. Studien omfattade nystartade företag som var pigga på innovationer. Det visade sig inte oväntat att handelsförbindelserna var beroende av kulturen i resp. land. T M tillade att det också förekommer kulturella variationer inom varje land. Det är i alla fall en tydlig kontrast mellan Litauen och Sverige.

T M ställde en viktig fråga när han började undersöka förhållandena: Skulle företaget lyda eller uppnå resultat? För svensk del var svaret givet: man strävade givetvis efter att få bästa möjliga resultat av sin verksamhet. Det var f.ö. ett högteknologiskt företag. Någon har sagt: ”Intelligenta tar inte order”. När samma fråga ställdes till det litauiska företaget fick T M emellertid svaret: ”Det är väl ingen skillnad. Man får ju resultat av lydnad.” De litade på dem som har makt och myndighet. I det svenska företaget menade man däremot att det är kunskap som ger auktoritet. Litauerna var oförstående inför frågan; de såg ingen motsättning mellan kunskap och status.

Kulturens roll är således väsentlig. T M kunde belysa skillnaden i kulturella normer mellan Sverige och Litauen. Detta visade sig betydelsefullt i samband med svenska investeringar i Litauen. Det var uppenbart att detta land inte hade samma förutsättningar för horisontellt samarbete som Sverige. Här hör sådant samarbete till vanligheten och är alltså mycket lättare att genomföra. Ännu ett tema som T M nämnde var att det enligt F Hajek utvecklas en spontan ordning i samhället genom aktörernas byten med varandra. Deras ömsesidiga bytesrelationer får utvecklingen att gå i rätt riktning. Det är tydligt att marknadsekonomin fungerar. Kulturen är därvidlag en sammanhållande faktor.

Historien ger belägg för att en moraluppfattning utvecklas under lång tid. Samtidigt är det sociala kapitalet av stor vikt. När det existerar olika kulturella normer på ömse håll är det viktigt att undersöka huruvida de kan möjliggöra eller försvåra ekonomiskt samarbete mellan parterna. Vidare bör man ta hänsyn till vilken innovationsgrad som avses. Ekonomiska kalkyler måste självklart tas fram, och sist men inte minst spelar som sagt språket ofta en avgörande roll. Vilken referensram tillämpas för att förstå innebörden? Denna är alltid kulturellt färgad. Om den ekonomiska policyn är för expansiv, uppstår risk för inflation (se ovan). Här ses ett klart samband med stigande priser.

Entreprenörer använder olika rutiner för att tolka prishöjningar. En del frågar sig: Betyder ett företags prishöjningar att detta är mer produktivt? Eller beror höjda priser på att arbetet ger högre kvalitet? Hur påverkar insatsen av varor? Köper man alltid bättre kvalitet med ökade priser? Om penningmängden blir för stor, drabbas den ena sektor efter den andra av prisstegringar, men vanligtvis i olika hög grad. Det kan vara svårt att för tillfället avgöra hur prisrelationerna förändras. Man märker plötsligt att ”kartan” inte stämmer med verkligheten. Vill man stimulera ekonomin och ge den en vitamininjektion, är risken stor att likviditeten stiger för mycket. Mer pengar i en sektor ger för det mesta en prisökning utan att den åtföljs av högre kvalitet. Det krävs en kombination av fysiskt och socialt kapital, annars blir ev. investeringar osäkra. Pengar som får lägre värde medför att avkastningen av innovationer minskar.

En prispolitik som leder till inflation försämrar självklart penningvärdet. Informationsmekanismen råkar då lätt i olag, och det blir svårare att fatta bra beslut. En sämre ekonomisk struktur, innefattande bl.a. reducerat socialt kapital, betyder utan tvivel att tillväxten blir sämre. Därav följer t.ex. att när en viss regim bedriver sin penningpolitik, så bör den se till att det blir rätt ökning av likviditeten. Centralbankens roll har redan antytts; frågan är om alla banker är välinformerade? T M betonade åter att det är kulturnormer som avgör om det kan bli ett gott samarbete eller ej. Normerna påverkas även av det sociala kapitalet. Då alla faktorer samverkar på ett balanserat sätt, blir ett varaktigt samarbete mellan olika parter möjligt.

Kulturen kan föranleda att socialkapitalet stiger i värde, samt att Riksbanken ges bättre signaler. En spelteoretisk modell går ut på att en kultur med hög ömsesidig sympati tenderar att resultera i en högre samhällsordning, där skilda institutioner via olika aktörer samarbetar i produktionsprocessen. Slutsatsen är att kulturen påverkar penningpolitiken gynnsamt, såvida bankerna är väl informerade.

I Litauen—Sverige-projektet studerade T M bl.a. ovan angivna faktorer. Kreditmarknaden granskades och penningmängden ställdes i förhållande till resp. lands BNP. Enligt monetära institut var den siffran högre för Sverige. Däremot befanns tillväxten per capita vara högre i Litauen. Detta faktum berodde på att den totala penningmängden var mycket större i Litauen än i Sverige. Som vi har sett i ovanstående resonemang ledde tillståndet i Litauen mycket riktigt till inflation. T M tog även reda på hur stor del av penningmedlen som bankerna förfogade över. Den summan var som väntat mycket högre i Sverige.

I Litauen är kulturella normer ej förhanden för en fungerande kreditekonomi. Alltså förelåg en klar risk för bankirer att investera för innovationer i Litauen. Därför ville dessa helst avstå från investeringar där, vilket innebar att kreditmängden minskade. T M fann således att det rådde en lägre utvecklad kreditekonomi i Litauen jämfört med Sverige och att detta berodde på andra normer där. Till följd av detta blev det också svårare att göra upp ekonomiska planer. Emedan priserna utgjorde sämre underlag förbedömning, dvs. de hade sämre informationsvärde, blev besluten osäkra.

Som exempel nämnde T M läkemedelsindustrin som ju fått stort genomslag. Där spelar det sociala kapitalet en betydande roll. Vinstmarginalerna är mycket stora och han talade här om en hävstångseffekt. Avkastningen ökar genom belåning och den är högre än i Sverige. Då som sagt kalkylering försvåras under de förhållanden som råder i Litauen, innebär allt sammantaget att detta lands penningpolitik är sämre än Sveriges. Litauen kan betecknas som ett auktoritärt samhälle. Det var en diktatur redan under sin korta självständighet före andra världskriget. Nu är ju Litauen en oberoende stat igen, men den hierarkiska strukturen finns ännu kvar. Centralbanken får ej bara signaler från affärsbankerna i landet, den är även utsatt för tryck från regeringen. Penningpolitiken är alltför expansiv med inflation som följd. F.ö. betalar litauiska företag mindre skatt än svenska.

Penningpolitiken kan ses som ett slags socialt kapital; eftersom den är sämre i Litauen blir också avkastningen lägre, liksom skatten i allmänhet. Ett svenskt företag verksamt i Litauen krävs emellertid på relativt sett högre skatt. Litauen är mer exploaterande gentemot entreprenörer och tar mer än de ger. Samarbetet mellan entreprenörer och den litauiska staten är sämre än i motsvarande fall i Sverige. Konsekvensen blir att det inte finns en lika livskraftig ekonomisk struktur i Litauen. Likaså kännetecknas den litauiska kulturen av en lägre ömsesidig sympati. Då penningpolitiken är sämre, fungerar den kommunikativa ekonomin mindre tillfredsställande; hela den litauiska ekonomin är över huvud taget mindre livskraftig än i Sverige. T M betonade att produktivitetstillväxten bygger på kulturella normer och att en effektiv penningpolitik karaktäriseras av en hög grad av ömsesidigt samarbete.

En fråga från publiken gällde varför samgåendet mellan Volvo och Renault sprack. Handlade det också om olika kultur? T M svarade att om man jämför Sverige och Frankrike, så har Frankrike definitivt en mer hierarkisk samhällsordning. Där finns ännu spår av den absoluta monarkin. Bankerna och industrin var visserligen mer åtskilda på 1800-talet, men sedan har det skett en statlig koordination. I Sverige kom det industriella genombrottet först på 1890-talet. Det upprättades starka band mellan banker och industriföretag. Den utvecklingen kom senare att bromsas en del. Sedan 1920-talet är det stabila relationer mellan bankerna och industrin.

Helt klart är det fråga om olika företagskulturer i fallet Volvo – Renault. I Frankrike råder överlag en vertikal ordergivning som är noga reglerad. Fransk lagstiftning är sådan. Man anser där att ett annat system skulle betyda ett hot om sammanbrott i kommunikationerna. I Sverige råder en hög förtroendegrad; så är ej fallet i Frankrike. Det handlar naturligtvis om olika mentalitet i de bägge länderna. I Sverige är det fullt möjligt att chefen pratar med de anställda, medan det knappast går för sig i Frankrike. Där är det chefen som bestämmer och alltid har sista ordet. Det är (inofficiellt) toppstyrt helt enkelt.

Man kan ju också jämföra förhållandet Ford och Volvo nu. Det är väl typiskt för amerikanska företag att de kräver kortsiktiga resultat. Förtroendegraden för amerikanska företag har minskat på senare år; i det avseendet ligger nu USA mellan Frankrike och Sverige. Bråk har f.ö. en tendens att åstadkomma kedjereaktioner. Naturligtvis gäller det för olika parter att anpassa sitt beteende, samarbete är ingen självklarhet. Det förekommer inte så mycket investeringar i Litauen från svenska företag nu. T M:s undersökning har klargjort att man menar olika saker i båda länderna – det gäller såväl verbalt som priskommunikationsmässigt.

En annan publikfråga: I Sverige har vi i stort sett samma kultur i hela landet och god tillgång till information – men ändå gick det snett här i landet på 1980-talet. Varför? T M svarade med att ge en kort återblick: 1934 bildades investmentbolag, vilket då ansågs viktigare. Utvecklingen efter andra världskriget, framför allt 1950-85, innebar att alltmer omfattande regelsystem utformades, med bl.a. likvärdiga kvoter. Efter avregleringen 1986 betedde sig bankerna som kalvar på grönbete!

Efter att länge ha varit vana vid ett tämligen strikt regelsystem och koordination med investeringsbolag kastade sig bankerna in i finansmässigt mycket riskabla projekt. Bankerna satsade vid slutet av 80-talet inte enbart i värdepapper, utan sköt in stora summor riskkapital i fastigheter. Även för bankerna okända företag, som ej ingick i något nätverk, kunde vända sig till dem. Man erhöll privat information kring industriföretag och fastighetsförvaltningar. Förresten förekommer s.k. korsägande ofta i finansvärlden. Kort sagt: Bankerna spekulerade bort sig. De har nu kommit att spela en mer perifer roll, verkar vara mer konservativa och rädda att ta några risker nu; de ger inte gärna hjälp till nya företag.

Ytterligare en fråga från publiken: Hur lång tid kan det ta innan de f.d. öststaterna ekonomiskt kommer ifatt västländerna? T M framhöll att de forna östländerna i allmänhet är aktiva idag. De flesta förbereder sig för det förestående inträdet i EU och söker anpassa sig väl. Men man får inte glömma att de är formade under kommunisttiden och att det finns en hel del korruption. Det kan ta generationer innan de är ifatt oss, menade T M. Värderingar och normer överförs hela tiden från väst till öst; svenska företag förmedlar förstås svenska normer till Baltikum. Man ser att det sker förändring, t.ex. beträffande den ekonomiska frihetsgraden. Samarbete med Estland har underlättats genom reformer där. Det ekonomiska frihetsindexet visar att det går framåt, det är steg i rätt riktning.

En fråga kopplades till vad som nyss sades om bankernas 80-talskris. Nu råder alltså balans i det fallet. Är det då bra med en politiskt styrd centralbank? T M svarade att det inte är bra då målkonflikter lätt uppstår. Det är ofta diskussion om huruvida det är läge för att låna ut mer. Det kanske blir ökad utlåning vid fel tillfälle, så att det leder till lån till dåliga investeringar, vilket i förlängningen förstärker en lågkonjunktur. Enligt nämnde Hajek innebär politisk styrning ett avsteg från den kommunikativa ekonomin. Kunskap bör distribueras på ett decentraliserat vis; om den dirigeras från centralt håll är det risk för att det fattas dumma beslut. – Därmed var föredraget inkl. frågor slut. Thomas Marmefelt avtackades med varma applåder.

Kommentar 2004

Det var ett intressant ämne, och det var givande att höra om jämförelsen mellan Sverige och Litauen. Själv är jag dock lite osäker på innebörden i vissa ekonomiska termer. Jag har haft kontakt med kommersiella texter i olika sammanhang, vilket här underlättade för egen del. Jag undervisade i bl.a. engelsk och tysk affärskorrespondens på dåvarande Handelsgymnasiet i Skövde från 1964 och in på 70-talet (senare Västerhöjdsgymnasiet). Min undervisning i ryska på handelslinjen innefattade även lite ryska affärsbrev. Apropå: När jag läste ryska i Uppsala 1963 tog prof. Gunnar Gunnarsson ofta exempel från det litauiska språket, varvid han betonade att detta språk ännu idag uppvisar de mest ålderdomliga dragen i Baltikum och alltså är av utomordentligt stort språkhistoriskt intresse (Jämför latinets roll i väst).

Innehållet i föreläsningen var inte speciellt svårt. En del upprepningar förekom, men jag har inte bemödat mig om att ta bort dem i min återgivning. Tyvärr gick ju inte affärsförbindelserna med Litauen så bra, och vi fick veta varför. Men vad vet vi i allmänhet om detta land, som ovan knappast framstår i någon fördelaktig dager. Jag tar här några få uppgifter ur boken Gamla folk och nya stater – det upplösta sovjetimperiet av S Gustavsson och I Svanberg. (Den boken köpte jag f.ö. under en rysk fortbildningsdag i Uppsala 1992.)

Litauen (3,7 milj. omkr.1990) utropade sin självständighet i mars 1990. Till ytan är det ung. som Belgien eller Schweiz. Det gränsar till Lettland, Vitryssland och Polen samt Kaliningrad. Huvudstaden Vilnius hade 1990 ca. 600.000 inv. Under hela sovjettiden var ryska det dominerande språket; sovjetisk/rysk kultur framhävdes på bekostnad av den litauiska. Exempelvis måste en doktorsavhandling läggas fram på ryska, t.o.m. om den handlade om litauiska språkproblem. Litauiskan tillhör liksom lettiskan de baltiska språken. Det talas av mer än tre miljoner litauer, förutom av mer än 200.000 i andra länder. Utbildningsnivån uppges i nämnda bok vara hög.: ”Ett stort antal elever söker sig efter avslutade gymnasiestudier till högre utbildning på universitet och högskolor. Universitetet i Vilnius är landets äldsta, grundat 1579.” Alla uppgifter om landets långa historia måste jag tyvärr här förbigå, likaså utelämnar jag några intressanta ekonomiska notiser (från 1990). Jag vill till slut bara understryka vikten av att veta mer om vilket land som helst som man vill ha förbindelser med. Det gäller naturligtvis i högsta grad kulturen; detta framgick klart av föreläsningen.

Kort kommentar i april 2016

Jag har inte tagit reda på vilka Sveriges handelsförbindelser numera är med just Litauen. Vad en svensk läsare, speciellt här i Skövde och Kinnekulletrakten, kommer att tänka på är självfallet det tragiska och gåtfulla mordet på Lisa Holm. En litauisk medborgare är ju dömd för mordet, men sista ordet är sannolikt ej sagt – ansökan om överklagande är gjord.

Sture Alfredsons hemsida