Kultur, samhällsutveckling, patos
Jan Myrdal
29/9 2001 Stadsteatern, Skövde kulturhus
Arr: Tema, kunskap och kompetens / UTMANINGEN
Tre kända föreläsare framträdde under huvudrubriken Tre framtidsspanare. Dessa var Gert Wingårdh, Jan Myrdal och Bi Puranen. Enligt UTMANINGENS programhäfte: ”Dessa välkända personligheter tar denna dag ett grepp på framtiden utifrån olika perspektiv.” Vidare inbjöds till ”en spännande eftermiddag kring synsätt, livsstila och värderingar.” Jag har refererat alla tre, men väljer här att återge Jan Myrdals föreläsning. F.ö. ingick många andra föredrag i projektet UTMANINGEN. (De flesta har jag sammanfattat. Se även min fristående text Utmaningar.)
Projektansvariga Eva Fager hälsade föreläsare och publik välkomna. Jan Myrdal anknöt till föregående talare, arkitekten Gert Wingårdh, genom att nämna något om hur han bodde som barn. Senare kom han att bo i några av dess lådor till hus, där han framför allt måste se till att få plats med alla sina böcker. Apropå terrorattacken i New York erinrade han sig att Empire State Building, som länge var världens högsta byggnad, 1945 blev påflugen men klarade sig ganska helskinnad. Hur kom det sig? Byggnadsmaterialet var huvudsakligen av betong (enligt Wingårdh).
J M ämnade ta upp två huvudfrågor i en tillbakablick: teknologiseringen resp. folkhemmet, deras uppkomst och utveckling. Framtiden då? Han nöjde sig med att konstatera att den har en lång svans bakom sig – dvs. en historia. Mer i förbigående framhöll J M att på tal om dagens marknadskrafter och globaliseringen samt därigenom uppkomna konflikter så finns det anledning att se vad Marx skrev i Det Kommunistiska Manifestet 1848. Ingenting skapas utom av människor, tillade han. Det finns olika möjligheter åt skilda håll, eller parallella alternativ. Vad hade hänt om...?
Teknikfrågan
Det har länge varit tradition att man ska kunna snickra och bygga, kort sagt vara i någon mån hantverkskunnig, medan kvinnor skulle kunna sy. Senare skulle mannen kunna reparera cyklar och bilar. Ett allmänt teknologiskt kunnande har alltså varit utmärkande för Sverige. Men vad händer nu? Frågade J M. Hans eget svar var att det pågår ett skifte.
Den stora omvandlingen startade i och med industrialiseringen som fick till följd att folk, mest småbrukare, flyttade från byarna till städerna där de nya industrijobben fanns. T.ex. smeder med kunnandet i sina händer kom till industrin. Jämför slöjden som ju har en lång folklig tradition. 1877 blev slöjd ett skolämne. Det var ett led i att bevara händernas kunnande. Till detta kopplade J M hobbyverksamhet och leksaker; redan i slutet av 1500-talet kom käpphästen. ((”the hobby-horse”, även = gunghäst, kanske senare betydelse? Min anm.)) Från 1600-talet till början av 1800-talet skedde stora förändringar; byggleksaker introducerades, så att barnen också på detta vis fick praktiska kunskaper. Allmänt sett var faktiskt Sverige ledande när det gällde att lära nya tekniker. Alltsedan 1700-talets modellkammare till Elias Cornells modeller har Sverige varit framstående på området.
Från att ha varit en narraktig vurm har begreppet hobby-horse utvecklats till hobbies på de mest skilda områden. Hobbyaktiviteter växte fram ur leksaker och kom att få betydelse i uppfostran. Som barn kom Jan att livligt intressera sig för ”Engineering for boys”, dvs. Mekano. Han jämförde också med Hornbys Den unge järnvägsbyggaren. Det var i fingrarna som det tekniska kunnandet växte. Mekano som var den tidens vurm för ”mekanopojkarna” är nu borta. En anledning är kanske att byggdelarna var för hållbara, ej självdestruerande, som J M sa – säkert med en viss nostalgi. Han tillade att Mekano samtidigt hade en social, så att säga socialiserande, betydelse utöver den rent tekniska. Förresten var Mark Sylvain också ”mekanopojke”. Mekano var en fantastisk konstruktionslåda med många fack.
När sedan datorerna gjorde sitt intåg försvann den unga byggargenerationen och därmed känslan i fingrarna för hur man konstruerar alldeles konkret. Hårdvaran är det mycket få användare som kan; datorer är på sätt och vis inte rationella, menade J M. Tacka vet jag Mekano och ångmaskiner! utropade han. Ganska nyligen byggde han och en vän en ångmaskin – med äkta glädje! Han tillade att denna praktiska, handfasta teknik var en rationell bas för en rationell världsbild. Datoriseringen befordrar ej funktionalitet. I skolan kunde man förut medverka i praktiska ämnen som slöjd och skolkök.
Vi måste hålla vår bakgrund i minnet. Varför industrialiserades Sverige, i Europas utkant, så pass snabbt? Det är faktiskt inte länge sedan Sverige var ett fattigt land. Sverige ansågs efterblivet, ungefär som Ryssland. I England stod inte ”the Swedes” högt i kurs förr; jämför f.ö. swedes=kålrötter! Skandinaver jämställdes ibland med svin!
J M pekade på ett par mycket viktiga faktorer som påverkade utvecklingen i Sverige gynnsamt. 1) Läskunniga bönder 2) Tidig järnhantering. Gustav Wasa tvingade folket (mest bönder) att läsa Bibeln. Samtidigt skedde en bred, vitt spridd teknologisering. De religiösa, senare främst de frikyrkliga, kom att medverka i de stora moderna folkrörelserna, som t.ex. fackföreningarna. Engelskt kapital bidrog också till en snabb teknologisk utveckling i vårt land. Men denna breda teknologisering är nu i avtagande. J M gjorde ännu en intressant koppling till den yngsta generationen, barnen. Han hävdade att leken ändrat karaktär; hela ”leksaksideologin” har förvandlats under 1800- och 1900-talet.
Här knöt J M an till Maos idé om bakgårdsugnarna i Kina på 1950-talet. Visst gick det för långt, det blev ett fiasko i praktiken, men det var ändå en bra grundidé, vidhöll J M. Tanken var ju att söka teknologisera landsbygden. Det är inte många som förstått detta i väst, utom Joseph Needham, engelsk Kina-expert. Det har saknats ett sådant perspektiv. Själv har ju J M (nu 74) varit med om en stor social omvandling under sitt liv. Före folkhemmets tid hade Sverige dåliga bostäder och en levnadsstandard som räknades till de sämsta i Europa.
När sedan omställningen kom igång, inleddes en period med stora sociala reformer. Inledningen till industriell masstillverkning skedde under Bismarcks och Napoleon III:s tid. Det innebar ett språng från hantverk till massindustri, inte minst med hjälp av ångmaskinen. (Jämför vurmen för modelljärnvägar lite senare.) Basen för samhällsförändringen var (relativt) utbildad arbetskraft. Det krävdes reproduktion av kunskaper och skolan reformerades för att kunna hänga med moderniseringen.
De stora reformer beträffande närings- och arbetsliv som genomfördes under 1800- och 1900-talen var likartade i alla västländer. De politiska rörelser som uppstod och dito insatser som genomfördes var inte heller så olika länderna emellan. De stora kapitalisterna, t.ex. Siemens, kunde samarbeta med staten; jämför Saltsjöbadsavtalet resp. den andan i Sverige. Samtidigt bråkade småkapitalisterna en del. På så vis bildades ett ”fönster” för reformer.
J M kom in på Tyskland med dess koncentrationsläger, utrotning osv, varvid han underströk att Hitler fick 50 % av folkets valröster, vilket ju hade ekonomiska orsaker – inte minst att han såg till att alla (?) fick arbete. Sverige och andra länder skiljde sig inte mycket från Tyskland i många avseenden. Så ansågs både tysk arbetslagstiftning och socialvård under 30-talet vara ett föredöme för andra länder. Detta förhållande var givetvis inte bara något utslag av god vilja från tysk sida, utan en ren nödvändighet under rådande behov av massarbete. Det spelade faktiskt inte så stor roll om det var Roosevelt eller Hitler som stod bakom de likartade reformerna.
Denna epok av reformer är nu i stort sett över. Folkhemmet kom småningom att förknippas med ett förmyndarsamhälle. Sjukvård och åldringsvård m.m. är nu på väg utför. Ett huvudskäl är att de krav på social reproduktion som tidigare upprätthölls inte längre gäller. Visserligen kvarstår vissa grundlinjer från förr (jämför Marx-manifestet och dagens globalisering), men jämlikhet behövs inte nu som förut. Likaså existerar nu inget behov av en massa arbetare.
Apropå skolan: J M hörde förr aldrig talas om elever som inte kunde läsa (med undantag av sjuka m.fl.). Tidigare var analfabetism något otänkbart i skolan, menade J M, som dock gärna medgav att det fanns problem där förr också. Man slogs då med – men inte med kniv! Men samhället har förändrats och därmed folkhemmet som slutligen avvecklades. Andra ideologiska tankar har tagit över, bl.a. idén om (större) frihet. J M återkom till att även barnens lek förändrades, det blev andra lektyper, när man inte kände behov av de gamla.
J M konstaterade – något överraskande – att det tydligen finns en tilltagande svårighet att ge folket information, samtidigt som man hela tiden talar om ”informationssamhället”! Nej, sa J M, det ligger säkert ett medvetet handlande bakom det faktum att informationsflödet är tunt nu. Det fanns faktiskt större möjligheter förr att skaffa sig pålitlig information; nu är det så mycket skval, menade han. Vad är vad på Internet? Var finns kvalitet? Hur ska man veta om man kan lita på uppgifterna? När ”tillverkades” dessa fakta? Själv hade J M i en sajt på Nätet framställts som nazisympatisör! Det är verkligen svårt att kontrollera det som finns på Nätet.
Som kontrast tog J M tryckta skrifter: de fejkas sällan (han gav dock ett enstaka exempel). Om förfalskning någon gång förekommer avslöjas den vanligen. Genom den nya tekniken vet vi knappast var gränsen mellan original och kopior går.
Vidare talade J M åter om ungdomens avideologisering. Han angav som exempel att det i Sverige nu inte är så många sökande till naturvetenskaplig/teknisk utbildning; däremot är det många som vill bli journalister och annat konstigt, som han uttryckte det. Bara vackra tankar går tyvärr inte att leva på; därför hade J M en ganska mörk bild av framtiden. Förut fanns en politisk tro på en positiv utveckling som inte längre är gångbar. Vad beträffar Afghanistan som han besökt flera gånger, har han tvingats ändra uppfattning mer än en gång. Klart är i varje fall att landet varit utsatt för den destruktiva västimperialismen. Då han var där 1960 följde landet en egen utvecklingsväg, nämligen på stambasis, men den raserades snart. Han besökte Indien när kastväsendet just avskaffats — enligt lag. Men trots detta finns mycket av denna diskriminering och segregation kvar. Emellertid kan man för den skull inte tala om hindufascism.
Det är definitivt fel utveckling när de rika blir allt rikare, de fattiga fattigare och fattigare. Orättvisorna förstoras, förökas. I Kina pågår nu en enorm ekonomisk utveckling, samtidigt som inlandet sjunker allt djupare ner i fattigdom. Hälsovården har praktiskt taget försvunnit. Allt detta gör att det blir ett mörkare perspektiv. Krig pågår och har pågått hela tiden på flera håll: Libanon, Sudan etc. Bush har förresten just förklarat ett nytt krig, globalt, mot terrorismen. I ett kommande storkrig blir USA:s städer inte förskonade.
Den upprördhet som nu härskar jämförde J M på sätt och vis med stämningarna i samband med Sepoy-upproret 1907. Hoppet om en rationell värld har absolut inte infriats. Möjligheter att nå ut med budskap inskränks; så t.ex. talade J M på ett möte i Göteborg i samband med EU-toppmötet i juni i år (2001). Ca. 20.000 fredliga demonstranter deltog i mötet – ingenting om det i media. Däremot var det en seger för EU-mötet, både organisatoriskt och mediamässigt. Möjligheterna att demonstrera på det sättet kommer att minska.
Hur är läget i USA? Visst finns det många små enklaver av intellektuella där alla slags åsiktsriktningar finns, men de stora folkliga rörelserna är borta. På tal om nyare begränsningar här hemma nämnde J M att det blivit för dyrt för många ideella (?) föreningar att anordna årsmöten, i varje fall i Stockholm, det visste han av egen erfarenhet. Däremot kunde medlemmar i en förening under andra världskriget gå på dans väldigt billigt. Överhud taget hade man väldigt små kostnader jämfört med nu. J M ledde tidigare studiecirklar i Stadsmuseet i Stockholm, men det går ej längre, när man numera också måste betala inträde; verksamheten upphörde alltså. Det finns många exempel på hur utrymmet inskränks, bl.a. har politisk verksamhet i ungdomsrörelser starkt avtagit. Förr var medlemsantalet förstås mycket högre – även om man räknar bort ett inte ringa antal ”pappersmedlemmar”.
Pressen har som bekant även decimerats kraftigt. Som ung upplevde J M en livlig debatt; det fanns inte mindre än 14 dagstidningar (han räknade upp ett mindre antal ”hädangångna”). Nu är det bara tre familjer som kontrollerar hela dagspressen – inkl. Metro! Självfallet har politiken gått i riktning mot mitten; nu huserar socialdemokrater och moderater under samma tak! Denna orientering mot mitten resulterar givetvis i att mycket ramlar bort. När J M var ung vurmade han för DX, dvs. kortvågsradio. Han lyssnar faktiskt fortfarande då och då. Han vet vad Deutsche Welle går för, liksom han vet vad BBC står för, liksom Radio Peking. Det blir ett helt annat utbud än i Sveriges Radio.
Även om utvecklingen idag kan verka nedslående, kommer det nya krafter och nya idéer. J M gav ett rörande konkret exempel på utvecklingsoptimism förr: Marx hittade en gång ett litet elektriskt lokomotiv, det var bara en leksak men han fylldes av entusiasm: snart skulle ångloken ersättas av riktiga ellok! Nu, 130-140 år senare, hittar man inga sådana framtidsperspektiv, menade J M. Vad man kan vänta sig är kommande strider, ty inga imperier växer till himlen. Se bara vad som hände med det Romerska imperiet, sedan med det spanska väldet osv.
Globaliseringens negativa effekter är oundvikliga; det är ej alltid möjligt att ange rationella skäl. Det blir säkert en rad kriser under lång tid framöver. I en diskussion med Richard Wright 1959 sa denne till J M: ”Jan, you are wrong. The world's big problems will be race and religion”. R W fick rätt.
J M berättade att författaren Lars Gustavsson och han tillsammans för rätt länge sedan skrev boken Den onödiga samtiden; nu kommer den i nyutgåva. J M sa att bondekrigen misslyckades, men det växte ändå fram ett annat samhälle. Han menade att det var 300 ”onödiga” år i Sverige före Franska revolutionen. Man kan nog säga att vi lever i en ”onödig tid” nu, vilket är deprimerande. J M:s relativt dystra bild nu kontrasterar mot den för 30-40 år sedan; det var relativt bra ställt då – om man jämför.
Vad göra? Är det rationellt att skriva och analysera nu? Fördomar är ju så svårt att utrota. Att t.ex. försöka ändra människors felaktiga uppfattning om Strindberg och kvinnorna, är hart när omöjligt! – Det är klart att teknologin är på väg ner (i Sverige). Ta läget i Ryssland till exempel; kanske Sverige går samma väg? Är vi 2001 den sista ”goda” generationen? J M:s egen bok En illojal europés bekännelser rekommenderades. Slutligen rundade han av med att han trots allt trodde på mänskligheten, i det långa loppet. Gamla ideal är brännande aktuella.
Min kommentar april 2016
Det har alltså gått 15 år sedan jag sammanfattade en mängd föreläsningar, paneldebatter och seminarier under samlingsnamnet UTMANINGEN. Jag väljer fortlöpande ut en del av dessa och andra senare resuméer som ursprungligen bara finns som papperskopior.
Jan Myrdal är som bekant en välkänd författare och debattör, mycket kunnig och berest. Förutom en mängd böcker har han skrivit många samhällskritiska artiklar och inlägg, samt föreläst flitigt. Jag hörde honom senast i Skövde 2015 – still going strong!
Jag kan nämna att SLA 21/9 2001 hade en artikel (+ härligt bild): Trio spanar in i framtiden. Där fick Jan Myrdal ej oväntat mest uppmärksamhet. (Artikeln överensstämmer i stort med mitt referat grundat på egna anteckningar.) Som väntat är hans framtidsbild generellt mörk, mot bakgrund av hans intressanta historiska exposé, med åtskilliga personliga inslag.